Lagutskottets Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1908:Lu21 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Ank. till Riksil. kansli den 28 februari 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion angående ändrad lydelse
af O § i lagen angående jordfästning den 25 maj 1894.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 2, har herr A. von Möller anfört följande:

»Vid 1902 års riksdag väckte jag motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående förslag till upphäfvande af lagen om jordfästning den
25 maj 1894, i hvad denna föreskrifver jordfästning i stillhet af den,
som förgjort sig själf.

Lagutskottet tillstyrkte och Riksdagen biföll motionen. Kling].
Maj:ts med anledning däraf framlagda proposition vid följande års riksdag,
att § 0 i omförmälda lag skulle erhålla följande lydelse, ''i stillhet
skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden under groft
brott’, tillstyrktes af lagutskottet ocli bifölls af Riksdagen, men afslogs
af kyrkomötet, hvarför frågan förfallit. Vid riksdagen 1907 ansåg jag
mig af detta skäl böra väcka ny motion om skrifvelseförslag till Kungl.
Maj:t. Lagutskottet afstyrkte motionen af det skäl, att ''Riksdagen, som
upprepade gånger angifvit sin ståndpunkt i detta afseende, icke har
anledning att nu göra något ytterligare uttalande i frågan, på hvilken
Kungl. Maj:t fortfarande torde hafva sin uppmärksamhet riktad. Om,

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

såsom antagas må, ny proposition i ämnet bl ifver framlagd för nästkommande
års Riksdag, kan dess beslut blifva underställa! det samma
år sammanträdande kyrkomötets godkännande’. Första Kammaren biföll
utskottets hemställan, men Andra Kammaren afslog densamma och biföll
motionen.

På framställd fråga, om någon proposition till Riksdagen i ämnet
vore att förvänta från Kungl. Maj:t, har emellertid statsrådet och chefen
för kungl. justitiedepartementet lämnat mig det svar, att på grund af brist
på tillräckliga arbetskrafter inom departementet hade han icke haft tillfälle
att underkasta frågan vederbörlig pröfning, hvarför en kungl. proposition
i år icke kunde föreläggas Riksdagen.

På grund häraf tvingas jag att ånyo väcka motion i denna fråga,
som Andra Kammaren redan 1889 med anledning af herr fl. Bergs
motion behjärtat, och som Riksdagen 1902 och 1903 bifallit, och anser
jag mig af flera skäl böra formulera mitt yrkande i enlighet med 1903
års kungl. proposition, som pröfvats af högsta domstolen samt vunnit
Riksdagens bifall.

Att föreslå en utsträckning af bestämmelsen i stillhet skall jordfästas''
utöfver den kungl. propositionen eller att helt borttaga § 6 i
denna lag skulle säkerligen blott leda till ytterligare förvecklingar och
tidsutdräkt, Genom att förorda den af kyrkomötet föreslagna ändringen
af § 7 i jordfästningslagen skulle intet i själfva hufvudsaken vinnas.
Riksdagen har ansett, att hvarje skillnad borde försvinna i begrafningsformen
för själfspillingar. Kyrkomötet villo genom sitt kompromissförslag
med tillstädjande af klockringning bibehålla skillnaden. Det förefaller
onekligen ganska egendomligt, om kyrkomötet ej uppfattat denna
principiella olikhet, när det i sin skrifvelse yttrar, att det ''ej vill förneka,
att den nu gällande ordningen för jordfästning i stillhet kan gifva
anledning till befogade anmärkningar. Kyrkomötet föreställer sig, att i
denna omständighet legat en grund till det af Riksdagen fattade beslutet,
och håller före, att med eu förändring, hvarigenom gåfves åt jordfästningen
en mindre knapphändig men mera mild form, skulle i hufvudsak
vinnas detsamma, som Riksdagen med sitt beslut åsyftat. Särskild!
anser kyrkomötet så skola blifva förhållandet, om klockringning finge
förekomma äfven vid jordfästning i stillhet".

Onekligen ser det ut, som om det helt och hållet undgått kyrkomötets
uppmärksamhet, hvad i motionerna, riksdagsdebatterna och i skrifvelsen
till Kungl. Maj:t anförts samt hvad af regeringsledamöterna vid kyrko -

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

mötets öfverläggning kraftigt betonades äfven beträffande den af kyrkomötet
föreslagna ändringen i kyrkohandbokens 10:de kap., hvilken af
statsrådet von Friesen betecknades som en ’straffritual’, •— — — just
därför att den är ställd vid sidan af den andra såsom den bättre och
normalare ritualen, och den är stämplad med själfmordets stämpel''.

Den nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet uttalade vid
debatten i Första Kammaren 1907, att han lika litet som hans företrädare
i ämbetet efter 1903 års kyrkomöte ville föreslå Ivungl. Maj:t
att fastställa den af kyrkomötet föreslagna ändringen, då ''efter de klara
och tydliga uttalanden, som Riksdagen vid olika tillfällen gjort, att Riksdagen
vill hafva hort all skillnad i begrafningsritualen för dem, som förgjort
sig själfva och för andra, det icke skulle vara öfverensstämmande
med den allmänna önskan inom landet, om Kungl. Maj:t företoge en sådan
ändring i handboken, som af kyrkomötet är föreslagen’. Det blefve en
'' straff ritual'', hvilket man vill undvika.

Hänvisande till de föregående motionerna och debatterna i ämnet
må ytterligare påpekas, att ett bifall till motionen ej gör någon ändring
nödig af § 1 i jordfästningslagen rörande dödsfalls tillkännagifvande
''med tacksägelse i den ordning kyrkohandboken föreskrifver’. Ordet
’tacksägelse’ är här fullkomligt vilseledande, ty handbokens ord lyda:
En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss i dag, då härmed tillkännagifves,
att Herren Gud efter sitt all visa råd behagat hädankalla
K. K. i en ålder af — (Härvid bör nödig varsamhet vid särskilda fall
iakttagas). Uppmaningen till varsamhet anger ju, att formuläret ej oförändradt
bör användas äfven i fråga om andras än själfspillingars död.
Man kan väl ej heller rätt gärna anse orden ''Herren behagat hädankalla’
lämpliga vid tillkännagifvande af dödsfall till följd af dryckenskap,
olyckshändelse, mord o. s. v.

Beträffande ändring af kyrkohandbokens formulär tillkommer det
Kungl. Maj:t och kyrkomötet att besluta.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt anhålla, att Riksdagen
behagade besluta, att 6 § i lagen angående jordfästning den 25
maj 1894 skall erhålla följande ändrade lydelse:

I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden
under föröfvande af groft brott.»

Såsom motionären erinrat, har den nu förevarande frågan vid olika
tillfällen varit föremål för behandling inom Riksdagen; och har RiksBih.
till Rilcsd. Prof. 1908. 7 Sami. 19 Häft. 2

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

dagen såväl 1902 som 1903 på tillstyrkan af lagutskottet uttalat sig
för en sådan lagändring, som den nu ifrågaställda. Yid 1907 års riksdag
afstyrkte lagutskottet på formella grunder motionärens då gjorda
framställning i det förevarande ämnet. Första Kammaren biföll utskottets
hemställan, men Andra Kammaren biföll motionen.

Utskottet för sin del kan icke finna annat än att starka, förut såväl
af Riksdagen som af utskottet framhållna skäl tala för motionärens
förslag, om hvars lämplighet såväl Kungl. Maj:t som Riksdagen enats.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej full likformighet i fråga
om jordfästning borde genomföras, så att densamma försigginge i enlighet
med för alla fall lika bestämmelser. För ett sådant afskaffande af hvarje
olikhet i bestämmelserna angående jordfästning tala helt visst flera skäl,
om också själfspillingarnas olika behandling i det förevarande afseendet
framstått såsom mera otillfredsställande, än där eljest jordfästning i stillhet
föreskrifvits. Genomförandet af en sådan mera vidtgående ändring i ifrågavarande
hänseende skulle kanske möta mindre motstånd från deras sida,
som hyst betänkligheter mot det nu föreliggande förslaget.

Då emellertid utskottet anser det vara af vikt, att den nu ånyo
väckta frågan icke undanskjutes under ännu en femårsperiod, eller till
det kyrkomöte, som först år 1913 sammanträder, anser sig utskottet böra
hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte för sin del besluta, att 6 § i lagen angående
jordfästning den 25 maj 1894 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad
eller ljutit döden under föröfvande af groft brott.

Stockholm den 28 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Andersson i Kolstad, Widén, Lindhagen och Pettersson från
Södertälje hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1908.