Lagutskottets Utlåtande N:o 21
Utlåtande 1905:LU21
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
1
N:o
21.
Ant. till Riksd. kansli den 24 febr. 1905, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende samt
till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen
för krigsmakten, dels ock en med föranledande af
berörda proposition afgifven motion.
Genom proposition, n:o 4, af den 16 sistlidne december, hvilken af
båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högst domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till
l:o) här nedan intagen lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende, och
2:o) Lag
om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten
skola erhålla följande ändrade lydelse:
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 11 Höft. (N:o 21)
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
58 §.
Den, som gjort sig skyldig till straff efter 42, 43 eller 44 §, varde
ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 41 § gjort sig förfallen till dödsstraff
eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är
förfallen till straff för brott som i 49 § omförmäles, där brottet skett i
förrädlig afsikt.
122 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 116, 117, 118 eller
119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma
vare, om någon efter 113 eller 114 § gjort sig förfallen till straffarbete i
minst sex månader.
I sammanhang med nämnda proposition har lagutskottet till behandling
förehaft en i anledning af densamma inom Andra Kammaren af herrar
K. E. von Geijer, J. G. Pettersson i Södertälje, L. G. Broomé i Bårslöf,
G. S. Neiglich och G. A. E. Kronlund väckt och till utskottet öfverlämnad
motion, n:o 185, af följande lydelse:
»Kung!. Maj:t har i proposition (n:o 4) föreslagit lag till ändring af
vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende
samt till lag angående ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för
krigsmakten.
Propositionen är grundad å en Riksdagens skrifvelse den 13 maj
1896, hvari an föres:
''Frågan om ändrade bestämmelser angående förlust af medborgerligt
förtroende har vid innevarande riksdag upptagits uti tvenne särskilda,
af enskilda motionärer afgifna framställningar. Riksdagen är härutinnan
af den åsikt, att nämnda straffpåföljd kan verka förhindrande för brottslingen,
som uttjänt sitt straff, i hans lofvärda sträfvan att ärligt förvärfva
sitt uppehälle. Det torde ej kunna bestridas, att straffpåföljden sålunda
kan blifva den kännbaraste delen af straffet, liksom att densamma mången
gång omöjliggör den brottsliges förbättring. Under sådana förhållanden är
det, enligt Riksdagens tanke, af stor vikt att så reglera användningen af
ifrågavarande påföljd, att densamma ådömes endast i de fall, då omtanke
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
3
om samhällets säkerhet det oundgängligen kräfver. Nu gällande bestämmelser
synas Riksdagen i detta afseende alltför stränga mot de för brott
straffade. Särskilt hvad beträffar tjufnadsbrotten äro stadgandena så affattade,
att medborgerligt förtroendes förlust utom i undantagsfall ådörnes
vid dessa brott. Det torde dock kunna påstås, att stöldbrottet icke i så hög
grad, som vår lag synes antaga, ådagalägger hos brottslingen en så förhärdad
karaktär, som kan berättiga samhället att å densamma sätta vanärans
stämpel. Härutinnan, liksom vid flera andra brott, torde, utan fara
för samhällets säkerhet, väsentliga lindringar kunna beredas de för brott
dömde, och Riksdagen finner frågan vara af den vikt, att en utredning af
hithörande förhållanden synes af verkligt behof påkallad. Riksdagen får
med stöd häraf anhålla, att Eders Kung!. Maj:t ville taga i öfvervägande,
i hvad mån, särskildt hvad angår tjufnadsbrotten, användande af straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende må kunna ytterligare begränsas,
samt därefter till Riksdagen göra den framställning, hvartill utredningen
kan gifva anledning.’
Enligt gällande lag är för vissa brott stadgadt, att ifrågavarande påföljd
skall ådömas, dock endast därest brottet är belagdt med dödsstraff
eller straffarbete, sålunda äfven om stadgadt minimum af straffarbete eller
två månader ådörnes.
Propositionen föreslår härutinnan en förändring, innefattad i stadgandet
i förslagets 2 kap. 19 § 1 inom.: ’ej må dylik påföljd ådömas,
där ej brottet varder belagdt med dödsstraff eller med straffarbete minst
i sex månader.’
Under den tid af snart nio år, som förflutit, sedan Riksdagens åberopade
skrifvelse afgafs, hafva de synpunkter, som föranledt densamma,
blifvit än mera belysta, och har den meningen alltmera rotfast sig, att
nu gällande bestämmelser i detta afseende försvåra, ja, rent af omöjliggöra
den straffade brottslingens återupprättande. Vid detta förhållande
torde en grundlig förändring af hithörande lagstadganden vara nödvändig.
Någon sådan förmena vi, att Kungl. Maj-.ts proposition ej innehåller.
Vid en granskning af den verkan, den af Kung}. Maj:t föreslagna
lagförändringen skulle hafva, framgår, att den inskränkning i användandet
af straffpåföljden, som åsyftats, skulle föreligga egentligen endast vid
tjufnad sbrott. Låt vara, att Riksdagens skrifvelse särskildt nämner dessa
brott; den framhåller dock äfven, att jämväl vid andra brott utan fara för
samhällets säkerhet väsentliga lindringar i förevarande afseende torde kunna
beredas de för brott dömde. Denna synpunkt synes oss ej vara tillräckligt
tillgodosedd af Kungl. Maj-.ts förslag; vi skulle vilja föreslå, att steget
toges betydligt längre ut.
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
I propositionen häfdas den, enligt vår mening, fullt riktiga synpunkten,
att om man kan binda påföljdens inträdande vid viss straffart,
kan man också utan fara binda den vid ett visst högre straffmått af denna
straffart. Nu har, som sagts, propositionen satt detta straffmått vid sex
månaders straffarbete. Vi för vår del vilja föreslå, att lagen måtte affatta^
så, att påföljden må inträda först vid ett straffmått af straffarbete i minst
två år.
Därest det af oss nu gjorda förslag bifalles, blifver visserligen följden,
att mest alla brott, som omförmälas i 22 kap. strafflagen, eller
bedrägeri- och osedlighetsbrotten, för hvilka i regeln ej stadgats högre
straff än straffarbete i två år, skulle undandragas påföljden och denna
tillämpas endast å de jämförelsevis sällsynta fall, då omständigheterna
kunna anses kvalificerande. Emellertid hade, såsom framgår af propositionen,
1890 års lagutskott föreslagit, att första resan stöld, sålunda den
enkla, af lagen icke kvalificerade stölden, skulle undandragas påföljden och
denna inträda först vid iteration samt i de svårare fall, som omförmälas i
4 och 5 §§ af 20 kap. Detta förslag, som godkändes af Första Kammaren
med stor röstpluralitet, såg sålunda ingen fara i att den okvalificerade
stölden ginge fri från straffpåföljden, och hvad sålunda häfdats torde äga
tillämpning å de närbesläktade bedrägeribrotten.
Vidare må här anmärkas, att jämväl vid en del andra brott straffpåföljden
skulle inträda först vid de ytterst sällan förekommande fall, att
stadgadt straffmaximum ådömdes. År detta i och för sig en brist vid vårt
förslag, kan sägas, att samma brist vidlåder jämväl propositionen.
På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi,
att Riksdagen måtte i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 4
antaga
l:o) följande
Förslag
till
Lag
om ändring af vissa strafflagens bestämmelser angående
förlust af medborgerligt förtroende.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 8 kap. 30 §,
12 kap. 21 §,14 kap. 46 §, 16 kap. 16 §, 19 kap. 22 §, 20 kap. 14 §,
21 kap. 10 §, 22 kap. 22 § samt 23 kap. skola erhålla följande ändrade
ydelse:
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
5
2 kap.
19 §.
Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra den påföljd, att den
dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende. Ej må dylik
påföljd ädömas, där ej brottet varder belagdt med dödsstraff eller med
straffarbete i minst två år.
Förlust af medborgerligt förtroende ådömes för alltid, där den dömde
gjort sig skyldig till dödsstraff’ eller straffarbete på lifstid eller brottet är
sådant, som i 13 kap. 1 eller 2 § sägs, men i annat fall intill dess viss
tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff
blifvit frigifven.
Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve
förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som af honom
innehafves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig,
utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande
god frejd erfordras.
3 kap.
13 §.
Har någon efter 4, 7 eller 8 § gjort sig skyldig till straffarbete i
minst två år för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende
för alltid efter lag följa kan, varde då ock dömd medborgerligt
förtroende förlustig, efter ty i 2 kap. 19 § sägs.
8 kap.
30 §.
Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 §
sig skyldig gjort, värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 2, 3, 7, 8 eller 10 § är förfallen till
straffarbete i minst två år.
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
12 kap.
21 §.
Den, som till straff efter 1 eller 14 § fälles, varde ock dömd medborgerligt
förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 2, 4,
7, 11, 12, 13, 16 eller 18 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst två år.
14 kap. »
46 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18 kap.
1 mom. 19 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 inom., 27 eller 28 §
pröfvas skyldig till straffarbete i minst två år.
16 kap.
16 §•
Den, som efter 3 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete
i minst två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen till
straffarbete i minst två år.
19 kap.
22 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 7 eller 10
17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 3, 4, 6 eller 8 § gjort si
skyldig till dödsstraff eller till straffarbete i minst två år eller efter
eller 9 § till straffarbete i minst två år.
o<cr>3
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
7
20 kap.
14 §.
Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig
till straffarbete i minst två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig.
21 kap.
10 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 2, 3, 6, 7 eller 8 §,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om
någon efter 1, 4, 5 eller 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst
två år.
22 kap.
22 §.
Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig.
23 kap.
1 §•
Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri
mot sina borgenärer i något af dessa fall:
1. att han under lånad!- namn köpt egendom och den bland tillgångar^
ej uppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat
aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen
förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något af sina tillgångar;
eller
2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifvit
eller vidgått falsk skuld, eller
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver
bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat
eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;
en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till
och med sex år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden
för straffarbetet till sex månader nedsättas.
2 §.
Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat ity
1. att han, sedan han själf sökt att få sin egendom afträda, eller,
där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig
blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig
afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat, eller
2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga
att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd
därmed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna
däraf märklig skada haft eller få kunnat,
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.
3 §•
Pröfvas gäldenär hafva visat uppenbar vårdslöshet emot sina borgenärer
därigenom
1. att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt,
eller på spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott
af ren tillfällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna
ansvarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande
till hans ställning eller tillgångar;
2. att han inom de sista trettio dagarna förrän han sin egendom
afträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blef, indragit
penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktig reda därför
visa;
3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver
bok hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;
4. att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse
bort, det han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning af egendom
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
*9
till uppenbart underpris eller på annat sådant sätt beredt sig penningtillgång,
eller gynnat någon borgenär, till de öfriges förfång, med betalning,
pant eller annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit eller
hvarför viss förfallotid ej varit utsatt och kraf ej heller hos gäldenären
skett, eller, i uppenbar afsikt att fördröja konkursens utbrott, sin rörelse
fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat;
straffes med fängelse.
4§.
Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller registrerad förening
för ekonomisk verksamhet kommit i konkurstillstånd, och finnes styrelseledamot
eller annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter,
hafva mot borgenärerna sig förbrutit, som här ofvan sägs; då
skall han straffas, som vore han gäldenär i konkursen.
5 §•
Har gäldenär rymt för skuld och ej kommit åter inom sex månader
från det han rymde; vare lag som i 2 § sagdt är.
6 §•
Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 2,
3 eller 5 §, att borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde
från allt ansvar fri förklarad.
7 §•
Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller,
efter ty i 4 § sägs, af annan, så ock brott, hvarom i 5 § förmäles, må
ej åtalas af allmän åklagare, där ej brottet af målsägande till sådant åtal
angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan än målsägande åtalas.
B%h. till Riksd. Prat. 1905. 7 Sami. 17 Håft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
8 §•
Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig
till straffarbete i minst två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig; samt
2:o)
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten
skola erhålla följande ändrade lydelse.
58 §.
Den, som gjort sig skyldig till straff efter 42, 43 eller 44 §, varde
ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 41 § gjort sig förfallen till dödsstraff
eller till straffarbete i minst två år, så ock om någon är förfallen
till straff för brott, som i 49 § omförmäles, där brottet skett i förrädlig
afsikt.
122 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 117, 118 eller
119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma
vare, om någon efter 113, 114 eller 116 § gjort sig förfallen till straffarbete
i minst två år.»
Lagutskottets Utlåtande N:o 21. 11
Såsom framgår af det förevarande proposition bilagda statsrådsprotokoll
af den 7 oktober 1904, är propositionen föranledd af Riksdagens
skrifvelse den 13 maj 1896, däruti Riksdagen anhållit, att Kungl.
Magt ville taga i öfvervägande, i hvad mån, särskildt hvad anginge tjufnadsbrotten,
användande af straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
måtte kunna ytterligare inskränkas, samt därefter till Riksdagen
göra den framställning, hvartill utredningen kunde gifva, anledning.
Sedan statsrådet och chefen för justitiedepartementet ofvanberörda
den 7 oktober vid föredragning af detta ärende inför Konungen i statsrådet
redogjort för tidigare ändringsförslag i ämnet, återkom departementschefen
till Riksdagens berörda framställning och anförde:
»Hvad som föranledt denna är det redan här förut berörda förhållande,
att förlust af medborgerligt förtroende i hög grad ökar ''de
svårigheter, mot hvilka en frigifven fånge har att kämpa. Af personer,
hvilka särskildt gjort till sin uppgift att förskaffa frigifna fångar arbete,
bekräftas denna vid åtskilliga tillfällen inom Riksdagen påpekade erfarenhet.
Den, som saknar medborgerligt förtroende, möter i sitt sökande efter
arbete ej blott obenägenhet hos arbetsgifvarne, utan äfven ett hinder i
andra arbetares ovilja att hafva honom till arbetskamrat. Därtill lärer
det ofta inträffa, att en kommun utöfva!- tryck på sina medlemmar för
att afvärja, att de i sitt arbete mottaga personer, som äro förlustiga
medborgerligt förtroende, då dessa icke inom kommunen hafva hemortsrätt.
I följd af nu antydda förhållanden visar sig förlust af medborgerligt
förtroende ofta nog motverka möjligheten att förbättra en brottsling,
hvars återvinnande åt samhället kanske eljest ännu vore möjligt. Någon
annan lämplig utväg till detta missförhållandes afhjälpande än att, på
sätt Riksdagen ifrågasatt, inskränka användningen af ifrågavarande påföljd
synes näppeligen stå till buds, i allt fall icke för närvarande.
Att alldeles afskaffa påföljden skulle ej vara lämpligt; i denna punkt är
jag af den åsikt, att de af nya lagberedningen anförda skäl äro öfvertygande.
De förslag, som varit väckta om förbud emot påföljdens omnämnande
i prästbetyg, utom i särskilda fall, samt om borttagande af
villkoret om god frejd såsom betingelse för behörighet att idka vissa
näringar, torde från arbetsgifvares och näringsidkares sida möta bestämdt
motstånd och för öfrigt näppeligen innebära någon verksam eller ändamålsenlig
lösning af spörsmålet. Vill man åter upptaga tanken att inskränka
påföljdens användning, i den mån sådant är förenligt med samhällets
säkerhet, har man närmast att öfverväga, om detta syftemål lämpligast
kan vinnas genom att, på sätt nu är fallet med afseende å brottslingar
mellan 15 och 18 år, inrymma åt domstolarna befogenhet att i det sär
-
Utskottets
yttrande.
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
skilda fallet pröfva, om påföljden bör ådömas, eller genom att, utan dylik
pröfningsrätt för domstolarna, medelst ovillkorlig föreskrift inskränka
antalet af de fall, då påföljden skall komma till användning. Emot det förra
alternativet synes mig kunna framhållas faran af en osäker och för skilda
orter olikartad lagtillämpning, hvilken fara torde vara så mycket större, som
det kan antagas, att domarens personliga uppfattning af påföljdens lämplighet
öfver hufvud lätteligen skulle komma att omedvetet utöfva ett väsentligt
inflytande på afgörande! Det senare alternativet synes mig däremot väl förtjäna
beaktande. Beslutar man sig för detta alternativ, återstår att finna
den rätta begränsningen. Jag vill härvid erinra, att Riksdagen i sin skrifvelse
särskild! fäst uppmärksamheten vid tjufnadsbrotten, och det torde
få medgifvas, att, praktiskt sedt, en tanke på reform i främsta rummet
synes böra knyta sig vid frågan, om påföljden skall bibehållas vid första
resan stöld. Såsom redan framhållits, hade lagutskottet vid 1890 års riksdag
tillstyrkt, att för stöld, som ej belädes med svårare straff än straffarbete
i sex månader, förlust af medborgerligt förtroende ej skulle ådömas.
Dock ville lagutskottet göra väsentliga undantag, i det att vid kvalificerad
stöld efter 20 kap. 4 §, vid inbrott utan tillgrepp och vid itererad stöld förlust
af medborgerligt förtroende skulle ådömas, så snart gärningen belädes
med straffarbete. Detta förslag betecknar onekligen ett ganska stort steg
från den fordom rådande uppfattningen, att stöldbrotten framför alla andra
borde draga med sig förlust af medborgerligt förtroende. Emellertid hade
ju redan nya lagberedningens förslag afvikit från denna uppfattning genom
att för första och andra resan stöld vid synnerligen förmildrande omständigheter
inrymma möjligheten af brottets beläggande med fängelsestraff,
med hvilket förlust af medborgerligt förtroende ej kunde förenas. Lagutskottet
menade, att om man kunde binda påföljdens inträdande vid en viss
straffart, kunde man också utan fara binda den vid ett visst högre straffmått
af denna straffart. Äfven jag är af den mening, att det icke skulle
komma att medföra någon fara för det allmänna, om man utesluter påföljdens
tillämpning vid tjufnadsbrott, som icke hafva en mera svårartad
karaktär. Så till vida är jag dock af annan mening än lagutskottet, som
jag ej kan finna det nödvändigt eller riktigt att ovillkorligt undantaga alla
fall af kvalificerad stöld, inbrott utan tillgrepp och itererad stöld. Hvad
angår inbrott utan tillgrepp, är ju strafflatituden alldeles densamma som
för första resan enkel stöld. Men äfven vid kvalificerad eller itererad stöld
förutsätter lagen, att brottet kan hafva en så pass lindrig karaktär, att
hufvudstraffet bör sättas vid ett mått, som faller inom den normala skalan
för första resan enkel stöld, och där så är förhållandet, kan jag ej finna
anledning att i fråga om påföljden bedöma brottet strängare än i fråga
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
13
om hufvudstraffet. Om man i öfverensstämmelse härmed utesluter påföljden
med afseende å alla tjufnadsbrott, för hvilka straffet ej uppgår till
ett visst minimum af straffarbete, synes konsekvensen kräfva, att den antagna
principen genomföres för straffrättens hela område. Underlåtenheten
häraf framhölls vid 1890 års riksdag såsom en brist i lagutskottets
förslag, och efter min uppfattning var denna anmärkning berättigad.
Äfven i ett annat hänseende torde den af lagutskottet föreslagna grundsatsen
böra modifieras. Dess förslag gick ut på, att påföljden ej skulle
inträda, med mindre hufvudstraffet sattes till mer än sex månaders straffarbete.
Med hänsyn därtill, att för åtskilliga brott, hvilka föranleda förlust
af medborgerligt förtroende, strafflatituden begynner med sex månaders
straffarbete, lärer det för att undvika inkonsekvens vara riktigast
att, då det nu gäller att genomföra principen för straffrättens hela område,
för alla fall sätta sex månaders straffarbete såsom det minimistraff,
vid hvilket påföljden skall inträda.»
För att åskådliggöra verkningarna, med afseende å tjufnadsbrotten,
af den nu ifrågasatta lagförändringen hade departementschefen med ledning
af den officiella statistiken låtit uppgöra följande vid protokollet
fogade
»Öfversikt
af de under åren 1893—1902 för stöld och inbrott ådömda straff.
År. | Enkel stöld, | Kvalificerad stöld eller | Itererade brott. | ||||||
tf: tf er? CD DO CD | Straff-arbete | Straff-arbete i | tf: tf (JO CD ce CD | Straff-arbete | Straff-arbete i | hrj tf: tf 0? CD 02 CD | Straff-arbete | Straff-arbete i 6 mån. | |
1893 ...... | 41 | 253 | 10 | 31 | 261 | 225 | 7 | 61 | 341 |
1894 ...... | 27 | 260 | 10 | 26 | 224 | 225 | 5 | 94 | 379 |
1895 ...... | 28 | 262 | 5 | 36 | 281 | 230 | 7 | 70 | 365 |
1896 ...... | 40 | 254 | 13 | 48 | 263 | 185 | 3 | 69 | 348 |
1897 ...... | 33 | 246 | 7 | 36 | 285 | 179 | 4 | 85 | 382 |
1898 ...... | 34 | 311 | 5 | 30 | 236 | 168 | 7 | 59 | 363 |
1899 ...... | 48 | 268 | 3 | 36 | 246 | 178 | 8 | 65 | 368 |
1900 ...... | 56 | 289 | 9 | 48 | 253 | 197 | 8 | 68 | 396 |
1901...... | 72 | 286 | 12 | 55 | 285 | 221 | 11 | 82 | 385 |
1902 ...... | 63 | 297 | 12 | 50 | 265 | 238 | 8 | 86 | 441» |
14
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
Det sätt, hvarpå i sak det kungl. förslaget tillgodoser de önskemål,
Riksdagen i dess skrifvelse af den 13 maj 1896 uttryckt, synes utskottet
fullt tillfredsställande. Hvad angår verkningarna af flen föreslagna lagförändringen,
särskilt med afseende å tjufnadsbrotten, framgår af ofvan intagna
öfversikt, hurusom år 1902 af 1,339 tjufnadsbrott, därför straffarbete
ådömts, icke mindre än 648 bestraffats med straffarbete under sex
månader, och proportionen föregående år är ungefär densamma. Följden
af lagförändringen beträffande dessa brott torde således blifva, att
endast omkring hälften så många straff för tjufnadsbrott som hittills
komma att förenas med påföljden förlust af medborgerligt förtroende.
Om utskottet sålunda finner det resultat, hvartill det kung], förslaget
kommit, ägnadt att vinna Riksdagens bifall, kan utskottet beträffande
den af herr von Geijer med flera väckta motionen icke förorda dess antagande.
Såsom framgår af det redan anförda, synas de verkningar, det
af Kung!. Maj:t framlagda lagförslag kommer att medföra beträffande
ådömande af förlust af medborgerligt förtroende, att särskild!, vid de talrikt
förekommande tjufnadsbrotten blifva högst betydande. Att de emellertid
icke komma att inskränkas till sistnämnda brott, utan i hög grad
beröra äfven andra, är uppenbart. Det synes utskottet därför icke vara
riktigt, då motionärerna förmena, att det kungl. förslaget icke skulle medföra
någon grundlig förändring i nuvarande förhållanden. Att, när man
öfver hufvud taget vill bibehålla ifrågavarande straffpåföljd, låta, såsom
följden af motionärernas förslag skulle blifva, t. ex. straffet för stöld
fjärde resan eller oftare icke ovillkorligen åtföljas af förlust af medborgerligt
förtroende, förefaller utskottet icke vara välbetänkt.
" Då utskottet alltså i detta ämne anser det kungl. förslå,get i sak
böra vinna godkännande, har utskottet emellertid funnit detsamma i en
viss punkt böra i form förändras. Denna anmärkning träffar den af
Kungl. Maj:t föreslagna lydelse af 19 § i 2 kap. strafflagen. Det synes
utskottet icke hafva förelegat tillräckligt starka skäl för att i och med
den lagförändring, Kung!. Maj:t här föreslagit, gifva berörda lagrum en
från dess nuvarande lydelse mer afvikande formulering, än som med nödvändighet
betingats af själfva lagförändringen. Genom den nu föreslagna
formuleringen har man beträffande ådömandet af ifrågavarande påföljd på
viss tid nödgats på två håll, dels här och dels i hvart och ett af de följande
särskilda lagrummen, uttala, att påföljden ej må ådömas, där ej
brottet träffas af straffarbete i minst sex månader, och beträffande angifvandet,
af påföljdens ådömande för alltid i fall, som i 13 kap. 1 eller 2 §
strafflagen sägs, blir förhållandet enahanda. Härtill kommer, att uttrycket
»varder belagdt med» ej passar för de fall, hvarom i 1 kap. 3 § och 2
f
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
15
kap. 21 § stadgas. Vidare bör erinras, att första punkten af §:n »Vissa i
lagen bestämda brott kunna medföra den påföljd, att den dömde förklaras
hafva förverkat medborgerligt förtroende» är ägnad att fördölja den nästan undantagslösa
regeln inom svensk straffrätt, att skyldigheten att ådöma berörda
påföljd i de af lagen angifna fall är ovillkorlig. Af den föreslaga lydelsen
får man snarare det intryck, att ådömandet af förlust af medborgerligt
förtroende vore fakultativt. Icke någon af de nu framställda anmärkningarna
drabbar lydelsen af 19 § i 2 kap. strafflagen i det förslag, Kungl.
Maj:t ursprungligen låtit utarbeta och underställa högsta domstolens
granskning. Här anslöt sig §:n i sin lydelse till den nuvarande med den
modifikation, den ifrågasatta lagförändringen betingade. Då efter anmärkning
inom högsta domstolen, att den grundsats, som genomginge förslaget
i dess helhet, nämligen att förlust af medborgerligt förtroende i intet fall
måtte förenas med ringare straff än straffarbete i sex månader, borde på
ett mera klart och direkt sätt uttalas i förevarande §, densamma omarbetades
till den lydelse, den i det för Riksdagen nu framlagda förslaget
erhållit, synes utskottet denna förändring icke hafva varit en förbättring.
Man utsatte sig för de anmärkningar, utskottet gjort mot det nu framlagda
förslaget, samtidigt som man afhjälpte mindre betydande brister,
som det för högsta domstolen framlagda förslaget hade gemensamma med
den hittills gällande lagen. Vid sådant förhållande lär det ej kunna
ifrågasättas annat, än att man handlar välbetänkt, om man bibehåller
ifrågavarande lagrums nuvarande lydelse oförändrad i allt, som ej beröres
af syftet med föreliggande reform. Sant är visserligen, att man på detta
sätt kommer att sakna en uttrycklig föreskrift därom, att den, som enligt
13 kap. 1 eller 2 §, jämförd med 5 kap. 6 §, pröfvas skyldig till lägre
straff än straffarbete i sex månader, ej må dömas till förlust af medborgerligt
förtroende. Men en sådan formell brist vidlåder redan det nuvarande
stadgandet och likasåväl som hittills den omständigheten, att
lagen inskränkt sin föreskrift om den tid, hvarå förlust af medborgerligt
förtroende skall ådömas, till de fall, då den dömde antingen gjort sig
skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid eller förskyllt straffarbete
på viss tid, ansetts gifva vid handen, att ifrågavarande påföljd ej någonsin
må ådömas för brott, som förskyllt lägre straff än straffarbete, lärer det
med visshet kunna påräknas, att ett motsvarande antagande, om stadgandet
ändras på nu föreslaget sätt, skall göra sig gällande med afseende å brott,
som förskyllt lägre straff än straffarbete i sex månader.
Under åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet: -
16
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
a) att Riksdagen, med afslag å lista punkten i
herr von Geijers med fleres förevarande motion och
under förklarande, att Kungl. Maj:ts ofvanberörda under
l:o upptagna proposition icke kan i oförändradt skick
bifallas, måtte, i anledning af propositionen, för sin del
antaga följande
Lag
om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust
af medborgerligt förtroende.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 8 kap. 30 §,
12 kap. 21 §, 14 kap. 46 §. 16 kap. 16 §, 19 kap. 22 §, 20 kap. 14 §,
21 kap. 10 §, 22 kap. 22 § samt 23 kap. 2 § skola erhålla följande
ändrade lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag.
2 kap.
19 §•
Vissa i lagen bestämda brott
kunna medföra den påföljd, att den
dömde förklaras hafva förverkat
medborgerligt förtroende. Ej må
dylik påföljd ådömas, där ej brottet
varder belagdt med dödsstraff eller
med straffarbete i minst sex månader.
Förlust af medborgerligt förtroende
ådömes för alltid, där den
dömde gjort sig skyldig till dödsstraff
eller straffarbete på lifstid
eller brottet är sådant, som i 13 kap.
1 eller 2 § sägs, men i annat fall
intill dess viss tid, minst ett och
Utskottets förslag.
2 kap.
19 §.
Vissa i lagen bestämda brott medföra
den påföljd, att den dömde förklaras
hafva förverkat medborgerligt
förtroende.
Har den, som begått brott, hvarom
nu är sagdt, gjort sig skyldig till
dödsstraff eller straffarbete på lifstid;
skall han förklaras förlustig
medborgerligt förtroende för alltid:
har han förskyllt straffarbete på viss
tid, ej under sex månader; varde,
där ej brottet är sådant, som i 13 kap.
1 eller 2 § sägs, förklarad förlustig
medborgerligt förtroende, intill dess
viss tid, minst ett och högst tio år,
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
17
Kungl. Maj:ts förslag.
högst tio år, förflutit från det han
efter utståndet straff blifvit frigifven.
Den, som till förlust af medborgerligt
förtroende dömd är, hafve
förverkat ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning, som af honom
innehafves; vare ock, så länge han
är medborgerligt förtroende förlustig,
utestängd från alla sådana rättigheter
och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande
god frejd erfordras.
Utskottets förslag.
förflutit frän det han efter utståndet
straff blifvit frigifven.
Den, som till förlust af medborgerligt
förtroende dömd är, hafve
förverkat ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning, som af honom
innehafves; vare ock, så länge han
är medborgerligt förtroende förlustig,
utestängd från alla sådana rättigheter
och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande
god frejd erfordras.
3 kap.
13 §.
Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete i
minst sex månader för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt
förtroende för alltid efter lag följa kan; varde då ock dömd medborgerligt
förtroende förlustig, efter ty i 2 kap. 19 § sägs.
8 kap.
30 §.
Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 §
sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag
samma vare, om någon efter 2, 3, 7, 8 eller 10 § är förfallen till straffarbete
i minst sex månader.
12 kap.
21 §.
Den, som till straff efter 1, 2, 11 eller 14 § fälles, varde ock dömd
medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 4, 7,
12, 13, 16 eller 18 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst sex månader.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 11 Hatt. 3
18
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
14 kap.
46 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18 § 1 mom.,
19, 28 eller 4(T §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § pröfvas skyldig
till straffarbete i minst sex månader.
16 kap.
16 §.
Den, som efter 3 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete
i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig. Lag samma vare, om någon efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader.
19 kap.
22 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §,
17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig till
dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5 eller 9 §
till straffarbete i minst sex månader.
20 kap.
14 §.
Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig.
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
19
21 kap.
10 §.
Deri, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller
8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,
om någon efter 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader.
22 kap.
22 §.
Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.
23 kap.
2 §•
Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat ity
1. att han, sedan han själ!'' sökt att få sin egendom afträda, eller,
där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig
blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig
afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat;
eller
2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att
rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd därmed
lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna däraf
märklig skada haft eller få kunnat;
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där
han till straffarbete i minst sex månader dömes, förklarad medborgerligt
förtroende förlustig. _
b) att Riksdagen, med afslag å 2:a punkten i
herr von Geijers med fleres förevarande motion, ville
20
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
antaga Kungl. Maj:ts under 2:o) upptagna förslag till
lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen
för krigsmakten.
O
Stockholm den 24 februari 1905.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Reservation
dels af herrar Zetterstrand och Segerdalil, hvilka begärt få antecknadt,
att de ej i allo kunnat biträda utskottets motivering, och dels af
herr Zetterstrand, med hvilken herrar Lindhagen och Segerdahl instämt
och hvilken anfört följande:
»Då enligt vårt förmenande utskottet saknat giltiga skäl att med
åsidosättande af den utaf högsta domstolen uttalade önskan beträffande
formuleringen af 2 kap. 19 § strafflagen förkasta den utaf Kungl. Maj: t
i öfverensstämmelse med denna domstolens önskan omarbetade texten till
sagda lagrum, få vi härmed hemställa:
att det utaf Kungl. Maj:t framlagda förslaget till
ändrad lydelse af 2 kap. 19 § strafflagen måtte oförändradt
antagas.»
dels af herr J. G. Pettersson, med hvilken herrar Lindhagen och
Jansson instämt och hvilken anföra:
»Med hänsyn till de allvarsamma, allmänt erkända olägenheter, som
äro förbundna med tillämpningen af de i vår strafflag gifna bestämmelserna
om förlust af medborgerligt förtroende, vore det enligt min mening
riktigast att alldeles afskaffa dessa bestämmelser samt låta dem ersättas
af en föreskrift om att vissa svårare oredlighetsbrott skulle för den dömde
medföra förlust af ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller förtroendeuppdrag,
uteslutning från kommunal och politisk rösträtt samt obehörighet
att inför domstol aflägga parts- eller vittnesed eller uppträda såsom
rättegångsombud eller skiljeman. Då emellertid Riksdagen i sin skrif
-
21
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
velse i ämnet deri 13 maj 1896 uttryckligen endast hemställt om ytterligare
begränsning af användandet af ifrågavarande straffpåföljd, särskild!
hvad angår tjufnadsbrotten, samt ett yrkande, som kan anses gå utom
den sålunda angifna ramen för ifrågavarande lagändring, icke torde kunna
Påräkna någon allmännare tillslutning, bör man enligt min tanke i stället
söka nå det åsyftade målet genom att göra den af Riksdagen begärda begränsningen
af påföljdens användning så effektiv, att de öfverklagade olägenheterna
dåra! verkligen blifva i afsevärd mån undanröjda. Detta skulle
uppenbarligen ej blifva fallet, om utskottets förslag bifölles. Enligt den
af utskottet åberopade statistiken skulle sålunda genom bifall till nämnda
förslag endast omkring hälften af de tjufnadsbrott, som medföra straffarbete,
blifva fria från ifrågavarande påföljd. Den andra hälften skulle
såsom förut drabbas af vanfräjdsstraff; årligen skulle endast för stöld 6 ä
700 personer adömas förlust af medborgerligt förtroende samt därigenom
beröfvas utsikten att åtminstone under den närmaste tiden efter frigifningen
kunna genom hederligt arbete försörja sig. Ehuru de tillgängliga
statistiska siffrorna icke upplysa, i hvilken utsträckning ett bifall till "herr
von Geijers in. fl:s motion skulle inskränka antalet vanfräjdsdomar, är det
dock uppenbart, att inskränkningen därigenom skulle blifva betydligt mera
verksam än enligt utskottets förslag; och dä en verkligt effektiv sådan
inskränkning torde få anses ha varit af Riksdagen åsyftad i dess skrifvelse
afår 1896, synes motionen i högre grad än den kungl. propositionen fullfölja
den i samma skrifvelse framburna tanken.
Att ett bifall till motionen skulle medföra någon »fara för samhällets
säkerhet»,, torde ej med fog kunna påstås. Den största faran för
samhället vid mildrande af hithörande bestämmelser vore väl, om därmenom
yppades möjlighet för menedare att genom ett upprepande af ifrågavarande
blott ytterligare kränka rättssäkerheten. Men enligt motionen
ifrågasattes icke. någon ändring i den nu gällande regeln, "att alla för
mened dömda tillika skola förklaras förlustiga medborgerligt förtroende
för alltid. En annan fara för samhället skulle möjligen ligga däri, att
personel'', dömda för oredlighetsbrott till straffarbete från och med sex
månader till och. med två år, skulle enligt lag omedelbart efter utståndet
straff kunna väljas att bekläda vissa allmäna befattningar och förtroendeuppdrag.
. Men denna abstrakta möjlighet skulle helt visst i det verkliga
lifvet visa sig utan all praktisk betydelse: den notorietet, som medföljer
så pass svåra brott, och vederbörande valmäns naturliga motvilja att med
särskilda förtroendeuppdrag hedra dem, som straffats för oredlighet, skulle
utgöra ett tillräckligt starkt värn mot missgrepp härutinnan.
22
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
Om man slutligen vill finna en »fara för det allmänna» däri, att ett
större antal för oredlighetsbrott straffade personer skulle erhålla tillfälle
att blifva själfständiga näringsidkare eller att erhålla anställning hos andra
sådana, så erinras, att Riksdagen vid uttalande af sin önskan, att användningen
af vanfräjdsstraffet måtte inskränkas, måste anses ha utgått från
att nyssberörda hänsyn förtjänade mindre beaktande än det allmännas intresse
att de fri gi fn a fångarna bereddes möjlighet att snarast möjligt genom
redbart arbete försörja sig. Denna synpunkt hyllas ju äfven af den
kungl. propositionen; motionen gör det endast mera fullständigt och konsekvent.
Om man för öfrigt skall fastslå en gräns mellan de brott, som böra
drabbas af förlust af medborgerligt förtroende, och dem, som böra fritagas
därifrån, så synes denna gräns böra sammanfalla med den, som
lagen redan nu uppdrager mellan gröfre och ringare brott. Denna gräns
är°i vissa afseenden satt just vid straffmåttet två års straffarbete; och då
motionen föreslagit, att äfven i ifrågavarande hänseende gränsen måtte
sättas vid berörda straffmått, synes äfven af detta skäl motionärernas förslag
vara att föredraga framför den kungl. propositionen.
På grund af hvad jag nu anfört anser jag, att motionen bort af
utskottet tillstyrkas.»
Herrar F. Andersson och A. Olsson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet,
Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.