Lagutskottets Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1903:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Aiik. till Riksd. kansli den 19 februari 1903, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående internering af alkoholister.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra
Kammaren af herrar G. Wallis, J. G. Pettersson i Södertälje och E.
Beckman väckt motion, n:o 83, hvari anförts följande:

»Frågan om beredande af lämplig vård åt alkoholister hör till de
nya uppgifter, som vår tid uppställer för statens verksamhet. Det elände,
som alstras af dryckenskapen och som hotar att förgifta äfven kommande
släktens lif, påkallar ovillkorligen statens ingripande; och ehuru härvid i
första hand sådana åtgärder torde vara att anbefalla, som äro ägnade att
förekomma vidare utbredning af denna folkröta, bör på samma gång ingen
möjlighet lämnas obegagnad att rädda dem, som fallit offer för densamma.
Detta räddningsarbete framstår som ett nytt led i den omfattande verksamhet,
staten redan nu utöfvar för beredande af vård åt andra grupper
af lidande samhällsmedlemmar, t. ex. blinda, döfstumma, lyfta och vanföra,
sinnessjuka, spetälska och veneriskt sjuka. För statens ingripande i detta
fall talar ej blott alkoholismens stora utbredning — den framstående statistikern
Gustaf Sundbärg beräknade för några år sedan antalet alkoholister
i vårt land till 50,000 — utan äfven den på de senaste decenniernas erfarenhet
grundade vissheten, att en stor del alkoholister genom lämplig
behandling kunna varaktigt botas samt såsom fullt arbetsdugliga återskänkas
åt samhället. I allmänhet synes den iakttagelsen vara gjord i alla stater,
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 16 Htift. (N:o 21). 1

Lagutskottets Utlåtande L:o 21.

som ägnat omsorg åt drinkares kurbehandling, att af de behandlade en
tredjedel botats och en tredjedel förbättrats. Härvid är tillika att märka,
att de, som ej kunnat botas, i regeln utgjorts af sådana, som hafva stark
ärftlig belastning eller som uppnått en tämligen hög ålder eller som tillika
lida af vissa svåra nervsjukdomar, såsom fallandesot och vansinne. Det
lyckliga resultatet af drinkares kurbehandling har gifvit åtskilliga framstående
läkare anledning till det uttalandet, att denna form af sjukvård
kan glädja sig åt vackrare kurer än de flesta andra.

Frågan om statens ingripande för beredande af vård åt alkoholister
har redan vid flera tillfällen varit föremål för den svenska Riksdagens pröfning.
Sålunda väckte år 1889 herr Wretlind motion om, »att Riksdagen
måtte ställa ett anslag af 100,000 kr. till regeringens förfogande för att i
mån af behof anordna offentliga eller understödja enskilda asyler, hvilka
hade till syfte drinkares återupprättande till normal kropps- och själsbeskaffenhet.
»

Denna motion föranledde emellertid endast ett beslut att ställa till
Kungl. Maj:ts förfogande ett anslag af 25,000 kr. »att, på sätt Kungl.
Maj:t pröfvade lämpligt, användas för nykterhetens främjande». Orsaken
till denna utgång af frågan var, att man ansåg olämpligt, att staten skulle
själf ombesörja anordnandet af alkoholistasyler, samt ej heller ville anslå
medel till enskilda asyler, som ej ännu funnos. Men af frågans behandling
framgick, att man erkände nyttan af alkoholisters behandling å kuranstalter
och att man var villig att lämna understöd åt sådana, om de på frivillig
väg upprättades.

Vid samma riksdag väckte herr Wretlind i en annan motion förslag
om »att lagstiftningen måtte i det hänseendet varda kompletterad, att alkoholister,
som vore odugliga att draga försorg om sig och de sina eller genom
opålitlighet, elakhet och vildsinthet vore till fara för sig själfva eller andra,
måtte genom domstols utslag, efter legitimerad läkares hörande, kunna för
viss tid, högst ett år, dömas till intagning å anstalt, afsedd för drinkares
behandling och stående under offentlig kontroll».

Sistnämnda motion fick icke ens det erkännande för belij ärtans värdi
syfte, som kommit den förra till del. Lagutskottet förklarade helt kärft,
att motionären förväxlat begreppen rätt och sedlighet; så länge drinkaren
ej gjorde sig skyldig till brott mot statens lagar och icke heller sådana
förhållanden förelåge, som omförmäldes i lösdrifvarelagen, borde staten icke
mot drinkaren vidtaga sådana tvångsåtgärder, som motionären föreslagit.
Utskottet föreslog därför, att motionen icke måtte till någon Riksdagens

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

åtgärd föranleda. Detta blef också Riksdagens beslut efter en kort debatt
i Andra Kammaren, hvarunder tydligt sades ifrån, att saken var alltför
ny, i det att den aldrig förut varit ifrågasatt eller diskuterad.

Två år härefter eller år 1891 öppnades på enskildt initiativ och
genom enskild offervillighet alkoholistkuranstalten Sans Souci nära Uppsala,
den första anstalten af detta slag i vårt land. År 1893 beviljade Riksdagen
nämnda anstalt ett statsbidrag af 2,000 kronor för år 1894, hvilket
anslag jämväl utgick för år 1895 samt för år 1896 höjdes till 3,000
kronor.

Sistnämnda år kom frågan om vård åt alkoholister under Riksdagens
pröfning ej blott vid beviljandet af berörda anslag till Sans Souci,
utan äfven i anledning af en utaf herr Waldenström väckt motion, hvari
yrkades, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det Kungl. Maj:t ville utreda, i hvad mån alkoholism kan betraktas såsom
en sjukdom samt hvad som i sådant fall kan och bör från statens sida
göras för att bereda alkoholister nödig sjukvård».

Det tillfälliga utskott, till hvars behandling nämnda motion hänvisades,
fann det uppenbart, att alkoholister i allmänhet borde behandlas
å sjukvårdsanstalter, samt att den enda anstalt af dylikt slag, som då
fanns i vårt land, Sans Souci, vore otillräcklig för att fylla ifrågavarande
behof. Utskottet ansåg det emellertid för tillfället vara tillräckligt att
begära en utredning angående lämpligheten att bereda tillfälle till sjukvård
för alkoholister i vidsträcktare mån än dittills, så att en större praktisk
erfarenhet måtte förvärfvas än den, som anstalten Sans Souci i sitt dåvarande
omfång kunnat lämna till ledning för bedömande af de åtgärder, som möjligen
ytterligare i framtiden borde vidtagas. Utskottet hemställde därför i
anledning af herr Waldenströms motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, om och huru genom
statens åtgörande eller medverkan tillfälle till sjukvård skulle kunna beredas
alkoholister i vidsträcktare mån, än förut skett å enskilda anstalter,
för att därefter till Riksdagen inkomma med sådant förslag, som utredningen
kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men afslogs af
Första Kammaren.

Oaktadt Riksdagen sålunda vägrat vidtaga åtgärder för att befordra
uppkomsten af nya alkoholist-kuranstalter, hafva sedan år 1896
ytterligare uppstått 4 privatanstalter af dylikt slag, nämligen under år
1897 »Stockholms alkoholisthem Eolshäll» samt under år 1902 »Hemmet

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Toranäs» i Småland, »Dalarnas alkoholisthem» vid Hedemora samt »Furuhälls
abstinenssanatorium för damer» vid Knifsta, af hvilka den förstnämnda
anstalten åtnjutit statsunderstöd för år 1899 tillbelopp af 2,000
kronor samt för hvart och ett af åren 1900—1903 till belopp af 4,000
kronor. Samtidigt härmed har äfven anstalten Sans Sonci för hvarje år
tilldelats ett statsanslag af 3,000 kronor.

Den ökade praktiska erfarenhet på alkoholistbehandlingens fält, som
enligt nyss omförmälda utskottsbetänkanden borde samlas, innan ytterligare
statsåtgärder vidtoges för beredande af vård åt alkoholister, torde nu åtminstone
i någon mån vara vunnen. Och denna erfarenhet tyckes gifva
vid handen, att hvad som för närvarande i första rummet kräfves från
statens sida icke är ökning af anslagen till understödjande af redan befintliga
eller framdeles inrättade vårdanstalter — ehuru visserligen äfven
en sådan ökning torde vara önskvärd —, utan först och främst en sådan
lagstiftning, som gör det möjligt att intaga alkoholister å kuranstalt och under
erforderlig ticl kvarhålla dem där äfven mot deras egen vilja. Det har nämligen
visat sig, att icke ens en tusendedel af de 50,000 alkoholisterna i
vårt land kunnat förmås att frivilligt genomgå en kur vid någon af de
befintliga anstalterna. Sålunda har Toranäs alkoholisthem redan måst
stängas af brist på patienter; och Dalarnas alkoholisthem, som öppnades
för 10 månader sedan, har ännu ej fått mottaga en enda kurgäst. Hvad
som afhållit de flesta alkoholister från att begagna sig af den erbjudna
möjligheten till sjukvård har icke så mycket varit de sjukas brist på
medel att betala kurafgiften som deras brist på insikt om sin sjukdom
och häraf följande brist på vilja att underkasta sig något slags behandling
därför. Det betraktas af de sakkunnige rent af som ett af alkoholismens
symptom, att de, som lida däraf, merendels sakna insikt om sitt verkliga
tillstånd och hängifva sig åt hvarjehanda falska föreställningar om den
rätta orsaken till sina krämpor. Vid sådant förhållande kommer man ej
långt med upprättandet af aldrig så många och aldrig så väl inrättade
kuranstalter, om ej möjlighet beredes för alkoholisternas anhöriga att få de
sjuka internerade äfven mot deras vilja, såsom lagen nu medgifver i fråga
om sinnessjuka. En lag, som under fastställande af erforderliga försiktighetsmått
mot missbruk beredde sådan möjlighet, skulle uppenbarligen
utgöra eu åtgärd ej blott af klok själfbevarelse från samhällets sida, utan
också af verklig barmhärtighet mot drinkarne själfva och deras anhöriga.

Lagar af nu antydt innehåll hafva redan antagits i ett flertal civilicerade
stater, och i andra står frågan om dylik lagstiftning på dagordningen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Sålunda finnas i ett flertal af Nord-Amerikas Förenta Stater lagar,
som medgifva internering i kuranstalter af drinkare på begäran af vederbörande
anhöriga, i vissa stater dock först efter särskild myndighets utslag.
Tiden för interneringen får i regel icke öfverstiga ett år. I Connecticut
kan drinkaren insättas i en asyl på egen eller sina släktingars begäran
utan några rättsliga formaliteter. I Georgia kan den, som af domstol förklarats
vara »vane-drinkare», på begäran af sina närmaste anhöriga interneras
i asyl. I staten New-York kunna vane-drinkare, som enligt skriftligt
intyg af två läkare och två andra trovärdiga personer förlorat herraväldet
öfver sig själfva och äro farliga, om de lämnas i frihet, af vederbörande
förvaltande myndighet interneras i eu drinkareasyl för viss tid, högst ett
år. Andra af den nordamerikanska unionens stater tillämpa de beträffande
sinnessjuka gällande lagbestämmelser på drinkare, endast med iakttagande
af en något vaksammare kontroll från myndigheternas sida.

I Canada kan en vane-drinkare efter rannsakning inför domstol
genom administrativ myndighets beslut interneras i ett alkoholisthem för
en tid af högst ett år. Denna åtgärd kan vidtagas på begäran af en släkting
eller eu vän till drinkaren; och den, mot hvilken åtgärden ifrågasättes,
är berättigad att, om han så önskar, få vittnen hörda för att styrka
obehöfligheten af den påyrkade interneringen.

I de australiska staterna South Australia, New-Brunswick Victoria,
Neiv-Zeeland och New-South-Wales kunna drinkare på begäran af en släkting
eller en vän och efter två läkares hörande af vederbörande administrativa
myndighet interneras för viss tid af högst ett år.

I den schweiziska kantonen S:t Gallen kunna drinkare efter legitimerad
läkares intyg genom beslut af vederbörande kommunalmyndighet
insättas i asyl, där vistelsen i regel varar 9—18 månader, men vid återfall
ännu längre. Kostnaden för asylvården bestrides, om den sjuke saknar
tillgångar, af vederbörande kommun.

Äfven i andra schweiziska kantoner hafva under de senaste åren
framlagts förslag till lagar i samma riktning som nämnda lag i S:t Gallen.
Ett af en särskild lagkommission utarbetadt förslag till strafflag för hela
Schweiz innehåller följande bestämmelser:

»Om en vane-drinkare dömes till fängelse för en tid af högst ett
år, kan domstolen efter läkares hörande låta intaga honom i eu kuranstalt
för drinkare, sedan han aftjänat straffet. Domstolen bestämmer tillika,
att han skall lösgifvas ur anstalten, så snart han blifvit botad; efter två
års vistelse å anstalten skall han i alla händelser lösgifvas. Likaså kan

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

en vane-drinkare, som på grund af otillräknelighet blifvitfrikänd, af domstolen
interneras i eu drinkareanstalt.»

I England kunde enligt äldre lagstiftning drinkare endast på egen
begäran insättas på kuranstalt, och den, som anmält.sig till inträde å en
sådan, ägde själf bestämma, huru länge hans vistelse där skulle räcka.
Men om han en gång förbundit sig att stanna en viss tid och sedan ville
afbryta kuren före samma tids förlopp, kunde han, om så erfordrades, med
tvång kvarhållas. Då emellertid dessa lagbestämmelser visade sig föga
ägnade att befordra en rationell alkoholistvård, blefvo de för ett par år
sedan kompletterade med en ny lag, som medgaf vederbörande administrativa
myndigheter att i asyl internera sådana drinkare, som under loppet
af tolf månader blifvit minst fyra gånger straffade för fylleri och förargelseväckande
beteende.

I Tyskland gäller sedan den 1 januari 1900 en lag, som stadgar, att
den, som till följd af dryckenskap icke förmår sköta sina angelägenheter
eller utsätter sig eller sin familj för faran af nöd eller är farlig för andras
säkerhet, kan förklaras omyndig. Då enligt ett annat lagrum de för förmynderskap
öfver minderåriga gällande föreskrifter, äfven beträffande
förmyndarens rätt och plikt att sörja för myndlingens person, skola tilllämpas
i fråga om förmynderskap för personer, som blifvit förklarade omyndiga,
anses i praxis förmyndare för eu omyndig förklarad alkoholist berättigad
att äfven mot dennes vilja insätta honom på en vårdanstalt. Yerkan
af denna bestämmelse försvagas emellertid i viss mån af ett annat stadgande
af innehåll, att, om ansökning ingifvits om en persons omyndigketsförklarande
på grund af dryckenskap, domstolen kan låta anstå med omyndighetsförklaringen,
om det finnes utsikt, att drinkaren skall bättra sig

Kraftiga stämmor hafva på senaste tiden i Tyskland höjts för införandet
af en lag, som möjliggör internering af alkoholister äfven utan föregående
omyndighetsförklaring. Ej blott läkare, utan äfven jurister, bland
hvilka märkes den framstående krimiualisten von Liszt, hafva förklarat en
dylik lag nödvändig.

I Österrike, där man liksom i Körd-Amerikas Förenta Stater helt
och hållet på statens bekostnad upprättat en större kuranstalt för alkoholister,
har af regeringen ett lagförslag framlagts, enligt hvilket drinkare
skulle kunna äfven mot sin vilja genom vederbörande administrativa myndighets
beslut interneras i statsanstalten för en tid af högst två år.

Äfven i Frankrike, där man likaledes börjat uppföra statsasyler för
alkoholister, har frågan om lagstiftning i syfte att reglera villkoren för in -

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

trädet i asylen och utträdet därur blifvit brännande; och från läkarehåll
bar med kraft betonats önskvärdheten att kunna internera alkoholister
äfven mot deras vilja.

I Belgien bar samma fråga framförts från intresserade läkarekretsar,
men hittills mött ett segt motstånd från de lagstiftande myndigheternas
sida.

I Norge har år 1900 antagits en lag mot lösdrifveri, tiggeri och
dryckenskap, som bland annat stadgar, att den, som bringar sig själf i ett
tillstånd af uppenbar berusning och sålunda anträffas å allmän plats, straffas
med böter från och med 1 till och med 800 kr. samt, i händelse han
tidigare under loppet af ett år varit sålunda straffad eller om han stör allmän
fred och ordning, med böter eller fängelse. Är han därjämte hemfallen
åt dryckenskap, kan allmänna åklagaren bemyndigas att inspärra
honom i en tvångsarbetsinrättning eller i godkänd kuranstalt, dock icke utöfver
18 månader, såvida han ej förut vant inspärrad, i hvilket fall han
kan kvarhållas ända till 3 år. Den, som till följd af dryckenskap uppehåller
sig genom tiggeri eller faller fattigvården till last eller försummar
sin försörjningsskyldighet, så att hans familj kommer i nöd, eller underlåter
att erlägga ådömdt bidrag till familjs eller oäkta barns underhåll,
straffas med fängelse, samt dömes, om han är hemfallen åt dryckenskap,
till intagning i arbetshus eller kuranstalt.

Hvad vår gällande lagstiftning beträffar, finnes visserligen i ärfdabalken
en bestämmelse af följande innehåll: »Är någon för vanvett, slöseri
eller andra orsaker ur stånd att vårda gods sitt, varde under förmyndare
ställd». Teoretiskt sedt borde denna lagbestämmelse bereda möjlighet för
att få eu alkolist förklarad omyndig äfven mot hans vilja. Men i praxis
möter det stora svårigheter att få eu person mot hans vilja förklarad
omyndig, såvida ej läkareutredning föreligger, att han lider af fullt utbildadt
vansinne. Och äfven om det skulle lyckas att få en icke vansinnig alkoholist
satt under förmyndare, anses förmyndaren icke hos oss såsom i
Tyskland berättigad att mot myndlingens vilja inspärra honom i en alkoholistkuranstalt.

Yi anse oss efter den nu gjorda utredningen berättigade till det
påståendet, att vår lagstiftning i ifrågavarande afseende har en lucka, som
måste fyllas, för att de befintliga alkolistkuranstalterna skola kunna uppfylla
sitt ändamål. I själfva verket råder numera bland de på detta område
sakkunniga full enighet därom, att lagliga tvångsåtgärder för alkoholisters
internering äro nödvändiga. På de störa antialkoholkongresserna

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

i Paris 1899 och i Wien 1901 bär från de kompetentaste håll oemotsagdt
uttalats den meningen, att det knappt lönar mödan att upprätta alkoholist
anstalter, om man afstår från tvångsmässig anstaltsbehandling, emedan
drinkare ej äro annat än genom alkoholens gift intellektuellt och etiskt svagsinta
människor, som ej kunna sörja för sig själfva och som till största delen
gå under, om ej det lagliga tvånget förbarmar sig öfver dem.

Den förnämsta invändningen mot alla förslag i detta syfte grundar
sig på fruktan för obefogad inspärrning. Man har hänvisat på några
fall, då friska personer intagits på dårhus genom anhörigas intriger, och
man har häraf dragit den slutsatsen, att äfven personer, som ej äro
alkoholister, skulle med hjälp af en lag af nu ifrågasatt innehåll kunna
orättmätigt inspärras. I själfva verket torde emellertid en dylik farhåga
förtjäna mindre afseende, i samma mån som en dylik internering förutsätter
medverkan af flera personer eller myndigheter. Det är föga troligt,
att både de läkare, som skola verkställa den grundläggande undersökningen
af en för alkoholismen misstänkt person, domstolen, som har att
besluta om interneringen, samt föreståndaren och läkaren vid alkoholistanstalten
skulle låta muta sig eller låta föra sig bakom ljuset af illasinnade
släktingar. För öfrigt må erinras, att medan det vid sinnessjukdomar
finnas vissa sjukdomstillstånd, som kunna undgå lekmannens
uppmärksamhet och rätt bedömas endast af läkare och i fråga om hvilka
således en läkare kan undandraga sig allmänhetens kontroll, så är förhållandet
ingalunda detsamma i fråga om dryckenskap; med afseende
därå kunna merendels åberopas intyg af en massa lekmän.

En annan invändning är talet om individens frihet. Häremot
erinras, att staten allmänt tillerkännes rätt att skydda sig och sina medlemmar
mot rättskränkningar genom att straffa brottslingar. Nu är det
konstateradt, att alkoholisten i allmänhet ej kan rättas genom straff, enär
han är sjuk. Genom att insätta honom på en anstalt, där han kan återvinnas
åt samhället, fullföljer staten således samma syfte som genom
straffet, endast att det nu sker på ett mycket verksammare sätt. »För
öfrigt», säger den engelske läkaren Norman-Iverr gent emot talet om
alkoholisternas frihet, »hvad skola de ha frihet till? Att begå själfmord,
icke så hastigt, men lika säkert som medelst gift, dolk eller rep, att
misshandla, förödmjuka och vanära hem, maka och familj. Detta är
icke frihet.»

Vi insätta paralytikerna på dårhus mot deras vilja, emedan de
kunna blifva allmänfarliga eller till och med emedan de försumma sina

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

angelägenheter och utsätta sig och de sina för nöd. Med alkoholisten är
förhållandet detsamma, men i fråga om honom tillkommer en högre moralisk
hänsyn: han lian hotas.

Emellertid kan, såsom den föregående framställningen utvisar,
tvångsinterneringen anordnas på olika sätt. Man har i hufvudsak att
välja emellan följande alternativ:

a) Interneringen sker på begäran af vederbörande anhöriga, sedan
en eller flera läkare förklarat personen i fråga lida af alkoholism och behöfva
vård å kuranstalt — ett sätt, som väsentligen öfverensstämmer med
förfarandet vid sinnessjukas intagande å hospital.

b) Interneringen sker på begäran af alkoholistens förmyndare och
på grund af läkareutredning om behofvet af anstaltsvård, sedan omyndighetsförklaringen
förut verkställts af domstol på begäran af vederbörande
anhöriga.

c) Interneringen verkställes på grund af domstols utslag — antingen
på begäran af vederbörande anhöriga och efter läkares hörande
(såsom t. ex. i Georgia) eller ådömd af domstolen ex officio såsom en
extra straffpåföljd, som inträder, då alkoholister göra sig skyldiga till
itereradt fylleri (såsom i Norge).

d) Interneringen verkställes på grund af administrativ myndighets
beslut på ansökan af vederbörande anhöriga, efter föregående läkareutredning
och eventuellt äfven rannsakning inför domstol.

Det torde vara vanskligt att utan närmare kännedom om verkningarna
af de olika interneringsmetoderna afgöra deras företräde sinsemellan.
Att åstadkomma tillfyllestgörande utredning härutinnan ställer sig omöjligt
för enskilda motionärer, men torde genom Kungl. Maj:ts försorg utan
större svårighet kunna åvägabringas. Yi tillåta oss därför föreslå, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville efter verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till lag
i syfte att, under iakttagande af erforderliga försiktighetsmått mot missbruk,
möjliggöra internering af alkoholister äfven mot deras vilja å för
dem afsedda kuranstalter.»

I motionen hafva trettioen ledamöter af Andra Kammaren instämt.

Att dryckenskapen är ett ondt, mot hvilket man bör energiskt
ingripa, torde numera vara till fullo erkändt, och särskild! på senare
liden hafva i vårt land äfven statsmakterna gifvit nykterlietssträfvandena
Bill. till Iliksd. Prof. 1903. 7 Sami. 16 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

sitt understöd. En viktig sida af berörda sträfvanden är bekandligen ai
drinkare, i syfte att de må kunna varaktigt botas. Den moderna läkarevetenskapen
bar ägnat ett ingående studium åt alkoholismen och betraktar
densamma närmast såsom en sjukdom, hvilken, liksom hvarje
annan, fordrar sin särskilda behandling. Det verksammaste sättet att
bota drinkare anses vara deras intagande för vård och behandling å
särskilda anstalter. Såsom af förevarande motion framgår, hafva i vårt
land på privat väg åtskilliga sådana inrättats, och Riksdagen har äfven,
öfvertygad om dessa anstalters nyttiga verksamhet, lämnat bidrag till några
af dem. Motionärerna framhålla emellertid — och detta enligt utskottets
mening icke utan berättigande — hurusom upprättande af dylika anstalter
icke i den grad, som önskvärdt vore, motsvarar det därmed
afsedda ändamål, så länge de personer, för hvilka desamma äro afsedda,
af brist på insikt om sitt verkliga tillstånd eller bristande kraft i viljan
att underkasta sig någon behandling därför, ej begagna sig af anstalterna
eller, om de göra detta, lämna desamma, innan de ernått den motståndsförmåga,
som erfordras för att ej åter hemfalla åt dryckenskapen. Med
hänsyn till den stora vikt, hvilken från samhällets synpunkt ligger därpå,
att drinkare underkastas behandling, som kan leda till deras botande
eller förbättrande, ifrågasätta nu motionärerna införande af lagbestämmelser,
som skulle möjliggöra internering af alkoholister äfven mot deras vilja å
för dem afsedda anstalter.

Syftet med berörda framställning är enligt utskottets mening i
hög grad behjärtans värdi. Hvad motionärerna ifrågasatt är emellertid
en nyhet i vår lagstiftning, och med afseende å densamma torde många
omständigheter vara att taga i betraktande. Den principiella frågan
härvid är, huru långt statens rätt att ingripa på privatlifvets område bör
utsträckas. Enligt utskottets mening möter det i regel afsevärda betänkligheter
att låta staten, då ett brott mot dess lagar icke föreligger, tvångsvis
ingripa på det etiska eller sedliga området. Från denna synpunkt
borde en tvångsin tornering vara utesluten i det fall, att den person, som
skulle blifva föremål för densamma, på intet sätt förgått sig mot den
offentliga rättsordningen. Däremot torde det från samma synpunkt icke
vara något att erinra mot att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad som stadgats i den norska rätten, använda tvångsinternering mot
vanedrinkare, som upprepade gånger varit straffade för fylleri, men ej
låtit sig däraf rätta. Med afseende å dessa personer är en tillämpning
af straffbestämmelser i allmänhet utan nytta. Andra åtgärder måste

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

användas, och såsom ersättning för eller tillägg till straffet lämpar sig i
sådant fall tvångsinternering på viss tid, hvilken åtgärd bättre än straffet
är ägnad att förbättra den brottslige och att skydda staten mot ytterligare
rättskränkningar från vanedrinkarens sida.

Måhända skulle dock genom en sådan bestämmelse det åsyftade
ändamålet att motarbeta alkoholismen icke vinnas i fullt tillfredsställande
utsträckning, då många alkoholister finnas, hvilka icke störa
den allmänna ordningen. Det skulle därför möjligen vara önskvärd!, om
lagstiftningen kunde gå längre och medgifva ett ingripande tvångsvis äfven
i andra fall, och man torde alltså icke böra helt och hållet afvisa tanken
därpå, äfven om, såsom utskottet redan framhållit, vägande skäl kunna
anföras mot en sådan lagstiftning.

Titan tillgång till uttömmande utredning af förevarande fråga från
alla synpunkter, kan utskottet icke bestämdt uttala sig för införande af
lagbestämmelser i berörda hänseende af vare sig den ena eller den andra
innebörden. Med hänsyn till frågans stora vikt har utskottet emellertid
ansett det i hög grad önskligt, att en sådan utredning kommer till stånd,
och utskottet har därför funnit sig böra förorda en framställning till Kungl.
Maj:t i sådant hänseende.

Med afseende å den närmare beskaffenheten af de lagbestämmelser
i ämnet, som på grund af en dylik utredning kunna befinnas lämpliga,
torde böra framhållas vikten däraf, att dessa bestämmelser blifva sådana,
att missbruk af rätten att få en alkoholist internerad mot hans vilja
må undvikas. Såsom af motionen framgår, kan sådan tvångsinternering
anordnas på skilda sätt, och lagbestämmelserna härom växla i olika
länder. Utskottet vill ej bestämdt uttala sig för det ena eller andra
sättet såsom börande företrädesvis ifrågakomma, men det synes utskottet,
som om missbruk härutinnan skulle förebyggas, om det stadgades, att
allenast domstol ägde besluta om internering, och detta endast efter en
noggrann, på sakkunniges utlåtanden fotad undersökning angående åtgärdens
lämplighet.

Ehuruväl ett antagande af lagbestämmelser i motionens syfte
gifvetvis ej kan medföra förpliktelser för staten att gå i författning om
anskaffande af ett under alla förhållanden fullt tillräckligt antal platser
å alkoholisthem, får man dock ej förbise, att för åstadkommande af
effektivitet åt lagstiftningen staten bör tillse, att anstalter, hvari drinkare
kunde intagas, kom me att anordnas i temligen afsevärd omfattning och
af tillfredsställande beskaffenhet, vare sig staten själf går i författning

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

om inrättande af sådana anstalter eller det öfverlämnas åt kommuner och
enskilda att med bidrag af statsmedel upprätta och underhålla dylika.
Grunderna för interneringskostnadernas gäldande samt öfvervakandet af
anstalternas skötsel torde vid en blifvande undersökning jämväl böra
tagas i noggrant öfvervägande.

På grund af det ofvan anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning,
huruvida och i hvad mån föreskrifter må kunna
meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven
mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter, samt,
i fall utredningen därtill gifver anledning, framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 19 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

af herr Hasselrot.

Reservation

Herrar Gustaf Andersson och grefve Lewenhaupt hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1903.