Lagutskottets Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1898:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Auk. till Riksd. kansli den 18 februari 1898, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående tillägg till gällande
lag beträffande testamente.

Uti en inom Första Kammaren vackt och til] lagutskottet hänvisad
motion, n:o 12, anför herr Ljungberg:

»När en person dör, inträda hans efter lagen bestämda arfvingar i
eganderätten till hans qvarlåtenskap, så framt icke inskränkningar i denna
deras rätt skett genom förordnanden i något testamente.

Men det undantag från arfsrätten, som sålunda är af lagen medgifvet,
måste naturligtvis, för att vara giltigt, vara till formen lagligt och till
innehållet förnuftsenligt och verkställbar!.

Rörande ett testamentes form finnas i vår lag i 10 kap. ärfdabalken
föreskrifter lemnade angående bevittnandet, och i 17 kap. af samma balk
bestämmes, hvad och huru mycket man må i testamente gifva; men icke
ett ord finnes, utvisande, huru förfaras skall, om testamentet ej kan tillämpas,
vare sig det är förnuftsvidrigt i sak eller saknar nödiga bestämmelser
för dess tillämpning, så att man t. ex. icke i testamentet får veta, hvarest
och af hvem den borttestamenterade fonden eller egendomen skall förvaras
eller förvaltas, eller af hvilken och till hvad belopp kostnaderna för besörjandet
af testators syften skola utgöras.

Dessa brister hafva åtminstone delvis varit insedda och uppmärksammade
af våra lagkomitéer och lagberedningar. Uti det år 1818 af
trycket utgifna, af en komité utarbetade förslag till ny ärfda- och jordabalk
heter det i kap. 11 § 7: »Gör någon testamente till fromma stiftelser
eller andra allmänna eller enskilda inrättningar, eller förordnar gifvaren
sjelf någon ny sådan stiftelse eller inrättning, pröfve Konungen, om det
testamente antagas må, ändå att det eljest ståndande varder».

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Enahanda stadgande återfinnes i lagberedningens år 1847 af trycket
utgifna förslag till giftermåls-, ärfda-, jorda- och byggningabalkarne, blott
med den skilnad, att i sistnämnda förslags 9 kap. 28 § af ärfdabalken
tillägges: att, endast om lös egendom af 300 riksdalers värde eller deröfver
(för anförda ändamål) gifves, Konungen skall ■pröfva, om testamentet
må antagas.

I båda de förenämnda lagkomité^ och lagberedningens förslag äro
sådana i ett testamente antagna vilkor, som strida mot lag och goda seder
eller eljest otjenliga pröfvas, förklarade »utan verkan»; och i beredningens
förslag (10 kap. 13 § ärfdabalken) är dessutom stadgadt: »Har man i testamente
satt annat vilkor, som finnes otjenligt eller ej uppfyllas kan, pröfve
rätten, efter omständigheterna, om testamentet eller vilkoret må vara utan
verkan.-»

Orsaken, att, trots dessa erinringar och förslag, här ofvan af mig
påpekade brister i denna gren af lagstiftningen ej blifvit afhjelpta, torde
väl i hufvudsaklig mån böra tillskrifvas den omständighet, att sådana fall
af betydenhet icke inträffat, som med nödvändighet påkallat mera fullständiga
lagstadganden på detta område.»

Men nu hade, fortsätter motionären, saknaden af tydlig lag på detta
område gjort sig särskildt känbar i afseende på ett af svensk man upprättadt
testamente, hvarigenom ett efter våra förhållanden oerhördt värdebelopp
efterlemnats nära nog som eu res nullius med föreskrifter endast
beträffande dispositionen, och äfven de af den beskaffenhet, att de omöjligen
kunde, utan att man delvis bröte mot eller kringginge samma föreskrifter,
verkställas. Sedan motionären härefter närmare redogjort för det af honom
omnämnda fallet, anför han vidare, att likartade svårigheter vid tillämpningen
af gifna testamentariska förordnanden äfven kunde vid andra tillfallen
uppstå, och att han derför velat hemställa om sådana tillägg till
lagens stadgander. angående testamente, att för giltigheten af ett förordnande
af detta slag fordrades icke blott dess formella behörighet, efter nu
gällande lag, utan äfven ett så beskaffadt, innehåll, att testamentet
vore verkställbar! och icke saknade bestämmelser af vigt för dess tilllä
löpning.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han, att uti
eu särskild §, i 17 kap. ärfdabalken måtte stadgas:

»Har någon i testamente vid rättigheten att tillträda hvad dervid
gifvet är fästat vilkor, som strider mot lag och goda seder, vare det .testamente
utan verkan i hvad det på sådant vilkor beror. Har man i testamente
satt annat vilkor, som finnes otjenligt eller vare sig i saknad af
nödiga bestämmelser för dess utförande eller annorledes ej uppfyllas kan,

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

pröfve rätten, efter omständigheterna, om testamentet eller vilkoret må
vara utan verkan»;

eller, om detta förslag icke vunne Riksdagens bifall,

att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse med anhållan,
att ny testamentslag eller förslag till i angifvet syfte erforderligt
tillägg till 17 kap. ärfdabalken måtte utarbetas och för nästinstundande
Riksdag framläggas.

">''rv >;:;■• •. ‘“i u''-., f• .<.r i ;• ■— ■ re o* ~ -rrfr ''------; -.t ...

Utskottet hyser den uppfattning, att det hufvudsakliga af hvad
motionären föreslagit redan är gällande svensk rätt, ehuru icke skrifven
lag. Det måste nemligen, ehuru det icke finnes uttryckligen stadgadt,
följa af vår rätts allmänna grundsatser, att ett testamente, hvilket enligt
sin ursprungliga ordalydelse icke kan verkställas, när det icke heller kan
kompletteras genom frivillig öfverenskommelse mellan vederbörande, af
domstol blifver, om talan derom föres, underkändt. Är åter ett testamentarie
förordnande förknippadt, med ett vilkor, som strider mot lag
eller goda seder, torde antingen ett sådant vilkor eller, om sambandet
mellan detta och sjelfva förordnandet är mera väsentligt, hela testamentet
blifva utan verkan. Bestämmelser af sådan art, som motionären förordat
och som omförmälas i lagkomiténs och äldre lagberedningens lagförslag,
torde väl för fullständighetens skull kunna ifrågasättas, om och när det blifver
fråga om en ny testamentslagstiftning, men att nu, utan samband med en
sådan fullständigare lagstiftningsåtgärd, till gällande lag göra tillägg i sådant
syfte, anser utskottet ej erforderligt, helst saknaden af dylika bestämmelser,
utskottet veterligen, ej förorsakat några som helst praktiska olägenheter.

Af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

i!.

Stockholm 1898. Kung!. Boktryokerlet, P: A. Norstedt & Söner.