Lagutskottets Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1896:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17
kap. 10 § handelsbalken.

Frågan om begränsning till viss tid af den förmånsrätt, som i
17 kap. 10 § handelsbalken blifvit tillerkänd omyndigs fordran hos
föräldrar eller förmyndare, har vid innevarande riksdag ånyo bragts
å bane uti en inom Andra Kammaren, af herr A. P. Gustafsson väckt
motion n:o 181, hvari föreslås, att Riksdagen antingen förnyar sin
skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 18 maj 1891 eller ock för sin del
beslutar, att 17 kap. 10 § handelsbalken får följande lydelse:

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.

Har den, som myndig blifvit, utan visadt laga förfall låtit sin
fordran outsökt innestå längre tid än tre år sedan förmynderskapet
upphört, vare han den förmånsrätt förlustig, som ofvan sagdt är.

Åro förmynderskap flera — — —--— — — -— — — —

Till stöd för sitt förslag har motionären åberopat den behandling,
som vid föregående riksdagar kommit förevarande fråga till del; och
utskottet tillåter sig i anledning häraf att erinra om följande.

I anledning af en vid 3 89 L års riksdag afgifven motion, hvari
föreslogs ett tillägg till 17 kap. 10 § handelsbalken af innehåll, att
förmånsrätt, som der stadgades, icke skulle ega rum för längre tid än
tre år från det myndling myndig blef, utan att laga förfall kunde styrkas,
hemstäldo lagutskottet — som väl fann en inskränkning i afseende å
tiden för fortvaron af ifrågavarande förmånsrätt i den allmänna kreditens

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

intresse vai’a af behof påkallad men tillika uppmärksammade, att berörda
förmånsrätt kunde komma i fråga jemväl då förmynderskapet
fortfore, men öfverflyttades till annan person, eller då förmynderskapet
upphörde af annan anledning än den, att myndlingen blefve myndig —
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande af förslag till sådan lagbestämmelse, hvarigenom
den i 17 kap. 10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för omyndigs
fordran begränsades till viss tid, efter det förmynderskapet upphört.
Denna hemställan bifölls af båda kamrarne.

I anledning af den Riksdagens skrifvelse, som sålunda afläts till
Kongl. Maj:t, framlade Kongl. Maj:t, som fann sig icke böra biträda
Riksdagens i skrifvelsen uttalade mening, för 1893 års Riksdag förslag
om följande ändrade lydelse af ifrågavarande lagrum:

»Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Aro förmynderskap flera, ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har
den, som myndig blifvit, låtit sin fordran innestå längre tid än tre
år sedan den genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom
laga kraft egande dom blifvit bestämd, upphöre den förmånsrätt, som
nu sagd är. Lag samma vare, der ej tillträdande förmyndare eller
målsman, inom lika tid, utsökt den omyndiges fordran hos den, som
förut förmyndare varit.»

Lagutskottet vid 1893 års riksdag afstyrkte emellertid förslaget
och anförde till stöd derför följande:

»Den företrädesrätt vid konkurs, som enligt nu gällande lag tillkommer
myndling under förmyndareskapet, bör enligt utskottets åsigt
följa honom i hans fordringsrätt endast så lång tid, efter det förmynderskapet
upphört, som skäligen kan vara erforderlig för medlens uttagande
hos den förre förmyndaren. Enligt hvad här ofvan blifvit antyda
måste det nemligen anses såsom ej väl öfverensstämmande med
de öfrige borgenärernas rätt, att den myndigblifne eller den omyndiges
nye målsman, ehuru han är fullkomligt berättigad att af förre förmyndaren
utkräfva de hos denne innestående medlen och sjelf är i besittning
af alla de egenskaper, som göra det för honom möjligt att iakttaga
sin rätt, skall, sedan han en längre tid låtit dem stå inne, och
derigenom tydligen byggt sin rätt på blott personlig tillit till förre
förmyndaren, få emot andra personer begagna sig af det företräde,
som tillerkänts den omyndige just på grund af hans omyndighetstillstånd.
Frågan gäller således endast det sätt, på hvilket en begränsning
af förmånsrättens fortvaro står att ernå. Riksdagen har i sin
ofvan omförmälda skrifvelse för vinnande af en sådan begränsning

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

anvisat den utväg, att gränsen för förmånsrättens fortvaro bestämmes
till viss tid, räknad från förmynderskapets upphörande. Kongl. Majrts
förslag har emellertid sökt uppnå det åsyftade målet på ett annat sätt
genom föreskriften, att tidsfristen skall räknas från det den omyndiges
fordran genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom laga
kraftegande dom blifvit bestämd. På sätt högsta domstolen vid granskningen
af det inom justitiedepartementet i ämnet uppgjorda förslag,
hvilket öfverensstämmer med det nu föreliggande, anmärkt, anser utskottet,
att den åtskilnad i fråga om förmånsrätten, hvilken skulle blifva
beroende deraf, huruvida förmyndareredogörelse aflemnats eller icke,
saknar inre berättigande och gifver lätteligen anledning till betydande
praktiska olägenheter. Med hänsyn till hvad utskottet härofvan anfört
till stöd för en begränsning af förmånsrättens fortvaro, måste det, från
nämnda synpunkt sedt, anses vara fullkomligt utan betydelse, huruvida
förmyndareredogörelse aflemnats eller icke. Men, enligt det nu framlagda
förslaget, skulle, om redogörelse afgifves, förmånsrätten upphöra
efter viss tid; om åter redogörelse ej afgifves, inträder samma förhållande
som enligt nu tillämpad praxis, det vill säga, att förmånsrätten
följer med fordringen huru länge som helst efter förmyndareskapets
upphörande. Men häraf blifver åter en följd, såsom i högsta domstolen
jemväl anmärkts, att det kommer att ligga i vederbörandes egen magt
att undandraga sig tillämpligheten af lagstadgandet. Dertill fordras
blott, att den redovisningsskyldige efter uttrycklig eller tyst öfverenskommelse
med den, som har att fordra redovisning, underlåter att afgifva
sådan, och så länge detta förhållande fortfar, är derigenom all
verkan af lagbestämmelsen tillintetgjord. Har redovisning verkligen
aflemnats, kan fordringsegaren utan synnerlig svårighet genom fördöljande
af detta förhållande bevara den förmånsrätt, han borde vara förlustig.
Utan tvifvel skulle stadgandet ofta nog gifva anledning till
tvist, huruvida vederbörlig föremyndareredogörelse afgifvits eller icke,
och om tiden när den aflemnats.»

Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Utskottet, som till föreliggande fråga intager samma ståndpunkt,
som den, hvilken häfdats af 1891 och 1893 årens lagutskott, får följaktligen
hemställa,

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 7 Sami. 11 Raft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t.
anhålla, det täcktes Kongl Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan lagbestämmelse,
hvarigenom den i 17 kap. 10 § handelsbalken
stadgade förmånsrätt för omyndigs fordran begränsas
till viss tid, efter det förmynderskapet upphört.

Stockholm den 27 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA. ,

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’|BOICTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1896