Lagutskottets Utlåtande N:o 21

Utlåtande 1891:LU21

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

JS:o »1.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skärpta
bestämmelser i fråga om påföljd för uraktlåtm vård om
hundkreatur.

Vid 1888 års riksdag föreslog herr N. Waltmark uti eu inom Andra
Kammaren väckt motion antagandet af en lagbestämmelse, enligt hvilken
en hvar, som genom uraktlåten vård om hundkreatur vållade, att detsamma
inkomme å andras egor, hvarest hemdjur betade, gjorde sig förfallen
till böter intill femtio kronor, och anfördes till stöd för denna
framställning hufvudsakligen följande:

Det vore en känd sak, att klagomål mångenstädes å landsbygden
förspordes öfver den skada, som af lösa utelöpande hundar tillskyndades
får, som ginge i bete, likasom ock, att gällande lagbestämmelser icke
lemnade egaren till hemdjuren erforderlig rättshjelp till skydd häremot.
— I Norrland vore brukligt att om sommaren släppa fåren på bete utan
särskild vård eller vallning dels på öar, dels i hägnader och dels i oinhägnad
j[ skogsmark, glinder den tid fåren sålunda ginge i bete, hände
ofta, att de öfverföllos af hundar, hvilka jagade, skadade eller dödade dem.
Den skada, som härigenom föröfvades, vore högst betydlig, särskild! den,
som skedde af jagthundar. Hvarje år inträffade, isynnerhet vid allmänna
landsvägar och i närheten af städer samt invid jagtmarker, der harjagt
idkades, att större eller mindre antal får skadades eller dödades. — Nu
gällande stadganden i fråga om skydd för heindjur mot hundar innehölles
i byggningabalken kap. 22 §§ 6, 7 och 8, hvarjemte jagtstadgan i §§ 18

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

5

och 19 innefattade föreskrifter, hvilka medelbart kunde sägas angå detta
ämne. •— Den brist, som vid granskning af dessa bestämmelser genast
folie i ögonen, vore den, att det icke funnes egare af hund vid bötespåföljd
ålagdt, att om hunden hålla sådan vård, att denne icke inkomme
å annans egor, der hemdjur betade. En dylik föreskrift syntes dock vara
af enklaste rättvisa påfordrad. Visserligen stadgade 6 § af 22 kap.
byggningabalk™, att »okynnes hund, som biter folk eller fä, bör ej lös
vara». Men denna bestämmelse, utom det att den efter sin ordalydelse
egde en allt för inskränkt tillämpning, lede derjemte af det felet att
icke vara förenad med någon straffpåföljd för öfverträdelse; ty stadgandet
i 24 kap. 9 § stafflagen, hvilket lagrum talade om uraktlåten vård af
kreatur, vore icke tillämpligt i afseende å hundar. Lagstiftningens mening
vore alltså visserligen, att hund, som jagade hemdjur, skulle af
egaren hållas i sådan vård, att han icke lcunde göra skada; men denna
grundsats vore, särskildt i saknad af straffbestämmelse, icke på verksamt
sätt genomförd. I stängselförordningen samt i ofvannämnda 9 § af 24
kap. strafflagen vore deremot bötespåföljd stadgad för den, som genom
uraktlåten vård om kreatur vållade, att de olofligen inkomme på annans
egor. Den jordegare, hvars fårkreatur inkommit på grannens egor, vore
alltså förfallen till böter, äfven om ingen skada uppkomme; men om
deremot grannens hundar huserade på hans betesmarker, så finge han
låta sig deråt nöja, trots all den fara för skadegörelse samt det besvär
med tillsyn och vakt om kreaturen, som detta medförde. Sådant kunde
icke vara rättvist, lika visst som det, jemlikt 22 kap. 6 § byggningabalken,
strede mot lagstiftarens verkliga mening.

I afgifvet utlåtande n:o 16 hemstälde lagutskottet, att Riksdagen
ville, i anledning af motionen, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetandet och framläggandet af förslag till förändrade lagbestämmelser
i syfte att bereda verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur,
och blef denna hemställan af Andra Kammaren utan omröstning godkänd,
hvaremot Första Kammaren afslog densamma.

Under åberopande af ofvan anförda skäl, äfvensom af lagutskottets
berörda utlåtande, har nu herr WallmarTc uti en inom Andra Kammaren
väckt, till lagutskottet öfverlemnad motion, n:o 101, i hvilken tre af
kammarens ledamöter instämt, återupptagit frågan och i sådant hänseende
hemstält,

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

satt Riksdagen måtte för sin del besluta om en lagbestämmelse
antingen af innehåll, att en hvar, som genom uraktlåten vård af hundkreatur
vållar, att detsamma inkommer å andras egor, hvarest hemdjur
beta, gör sig förfallen till böter intill femtio kronor, eller i likhet med
lagkomité^ yttrande: »Hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara:
tinnes den utom egarens gård, då hafve hvilken som helst våld att den
döda. Göres skada af sådant djur, då skall egaren skadan fullt gälda.»

I sitt förut nämnda utlåtande yttrade utskottet, efter att hafva redogjort
för de bestämmelser i 22 kap. byggningabalken och jagtstadgan
den 21 oktober 1864, som egde tillämpning på de i motionen afsedda
förhållanden:

»Erfarenheten lärer icke blott i Norrland, utan äfven i andra delar
af i’iket hafva gifvit vid handen, att de anförda bestämmelserna icke
innefatta tillräckligt skydd mot skada, som föröfvas af hundar. De i
jagtstadgan meddelade föreskrifter afse endast att skydda jagten och
hafva således ej någon omedelbar betydelse för den nu föreliggande
frågan. Det egentliga skyddet mot skada af omförmälda beskaffenhet,
som innefattas i nu gällande bestämmelser, torde väl ligga i den hemdjurens
egare tillkommande rätt till ersättning för skedd skada, Men
detta skydd förringas i ganska väsentlig grad genom de betydande svårigheter,
som i de flesta fall möta mot åstadkommande af bevisning derom,
att skadan föröfvats af ett viss egare tillhörigt hundkreatur.

Redan lagkomitén hade fäst sin uppmärksamhet vid detta förhållande
och i sitt förslag till byggningabalk, 11 kap. 21 §, infört en så
lydande föreskrift: »Hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara: finnes
den utom egarens gård; då hafve hvilken som helst våld att den döda»;
och innehöll 22 § i samma kapitel: »Göres skada af sådant djur, som i
21 § omtalas; då skall egaren skadan fullt gälda».

Att, såsom i motionen föreslagits, stadga böter för egare till hund,
som genom uraktlåten vård från egarens sida inkommit å annans betesmark,
kan synas väl strängt för det fall, att hund, som icke förut visat
sig farlig för hemdjur, endast uppehåller sig på ett område, der hemdjur
gå i bete, utan att tillfoga dessa någon skada.»

Af sistnämnda skäl syntes det utskottet betänkligt att tillstyrka bifall
till motionärens framställning, sådan densamma då förelåg, men då
utskottet fann önskligt, att någon åtgärd vidtoges för att råda bot på de

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

af motionären påpekade missförhållanden, hvarvid bland annat syntes
böra meddelas den föreskrift att egare till hund, som gjort skada å annans
hemdjur, skulle vara skyldig att ersätta skadan till dennes fulla
belopp, beslöts den hemställan, som ofvan är nämnd.

Utskottet har icke funnit skäl frånträda sin vid 1888 års riksdag
uttalade åsigt om behöfligheten af bestämmelser, hvarigenom ett mera
verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur, än nu gällande
föreskrifter gifva, kunde beredas egare af dylika djur. En ganska lämplig
utväg för åstadkommandet af ett sådant skydd synes utskottet innebäras
i lagkomité^ förslag, som ofvan blifvit omnämndt och af motionären
upptagits såsom ett alternativt förslag.

Hufvudvigten anser utskottet böra läggas derå, att egaren af dödadt
eller såradt hem djur i öfverensstämmelse med allmänna skadeståndsregler
beredes full ersättning för den mången gång rätt betydliga förlust, som
drabbar honom. Deremot kan ifrågasättas, om det vore lämpligt att
tillika föreskrifva en straffpåföljd, bestående i böter, för hundegaren, och
att, såsom motionären alternativt föreslagit, fästa en dylik straffpåföljd
redan vid den omständighet, att lös hund inkommit å annans mark, der
hemdjur beta, synes utskottet knappast kunna från rättvisans synpunkt
försvaras.

Då utskottet sålunda gillar motionens syfte, men ett bifall till densamma
torde föranleda förändringar jemväl af andra lagbestämmelser,
än de i motionen närmast afsedda, föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till förändrade lagbestämmelser i syfte
att bereda verksamt skydd för hemdjur mot skada
af hundkreatur. • 1 ;r ’ iV 1

Stockholm den 12 mars 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.