Lagutskottets Utlåtande N:o 21
Utlåtande 1889:LU21
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
Sr.o
21.
Ank. filt Riksd. kansli den 1 mars 1889, kl. 12 midd.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 22 kap. 4 § ärfdabalken.
22 kap. 4 § ärfdabalken lyder sålunda:
»De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, böra till hans nytta
föryttra», och hans redbara penningar skall förmyndaren så förränta och
förkofra, som bäst och säkrast pröfvas. Men ej må förmyndare sjelf
handla till sig något af den omyndigas gods, löst eller fast.»
]'' eu inom Andra Kammaren afgifven och af nämd» kammare
till lagutskottet hänvisad motion, n:o 50, anför herr F. Pettersson i Tjärstad,
efter att hafva erinrat om innehållet af detta lagrum, följande:
»I följd af detta stadgande är det således förmyndare tillåtet att,
om lian anser sådant vara för den omyndige fördelaktigt, antingen utlåna
dennes kontanta tillgångar mot revers eller ock använda dem i sin egen
rörelse. Huru obetydlig den säkerhet är, som härigenom beredes för den
omyndiges medel, har emellertid erfarenheten under senare tiden nogsamt
visat. Ej ens inteckning till säkerhet för fordran i fast egendom på
landet, så vidt icke inteckningen meddelats under fastighetens halfva
taxeringsvärde, har kunnat skydda fordringsegaren mot förlust,
Under sådana förhållanden synes mig som ofvannämnda lagrum
tarfvade en ändring, hvarigenom bättre skydd bereddas mot förlust af
omyndigs egendom. bet enda sättet för vinnande af detta ändamål synes
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
mig vara att i lagen uttryckligen stadga skyldighet för förmyndare att
insätta den omyndiges kontanta penningar i allmän penningeinrättning,
och jag tillåter mig derför föreslå, att Riksdagen ville för sin del besluta,
att ofvannämnda lagrum skall erhålla följande förändrade lydelse: »De
lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, höra till hans nytta föryttras, och
hans redbara penningar skola af förmyndaren insättas i allmän bankanstalt,
men ej må förmyndare sjelf handla till sig något af den omyndiges
gods, löst eller fast.»
Eu sådan lagändring som den af motionären ifrågasatta skulle,
enligt utskottets mening, icke vara välbetänkt. Den ränta, som af bankinrättningar
erbjudes å der insatta medel, är i allmänhet betydligt lägre än
den, som erlägges äfven å goda inteckningar och andra förbindelser, sota
kunna anses lemna full säkerhet. Med afseende härå skulle det icke vara
till de omyndiges fördel, om i lagen infördes ett stadgande, hvarigenom
förmyndare hindrades att »som bäst och säkrast pröfvas» förränta myndlingens
medel. Det skulle val ock på icke få orter vara för det ekonomiska
lifvet ofördelaktigt, om alla de medel, som tillhörde omyndige, undandroges
lånebehöfvande inom orten, hvilkas redbarhet och vederhäftighet
förmyndaren, om han är derstädes bosatt, lätt bör kunna pröfva.
Lagutskottet hemställer derför,
att förevarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.
Stockholm den 1 mars 1889.
På lagutskottets vägnar :
Axel Bergström.
Stockholm, O. L. Svtinbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1889.