Lagutskottets Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1906:LU20 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

iV:o 20.

Ank. till Kiksd. kansli den 6 mars 1906, kl. 2,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af familjefideikomrnisstiftelser
i fast egendom.

. Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en

lri°™ . nc“a Kammaren af herr H. A. Segerdahl väckt motion, n:o 84,
åt följande lydelse:

»Sveriges riksdagshistoria är rik på exempel, hurusom frågor, hvilka
slutligen nått en lösning, som af nutiden anses för riktig och rättvis,
ko^mmit därhän^ först efter det de upprepade gånger fallit, men lika
manga gånger åter upptagits. Långsamt har den nyare rättsåskådningen
spridt sig bland svenska folket, och på mycket olika tider har den
genomträngt olika lager af detsamma. För att få till stånd ändring i
ett toråldradt rättsinstitut har det därför varit nödvändigt att pröfva på
nät den tidpunkten kommit, då de olika lagren, som representerat folket,
någorlunda allmänt genomsyrats af den nya idéen. Men då har
också lösningen mången gång kommit utan afsevärdt motstånd.

tanke härpå har j''ag känt mig manad att ånyo upptaga ett
förslag, som jag för några år sedan framlade, för att nu åter pröfva
pa, huruvida icke tidpunkten kan vara kommen att taga ett steg till
denna frågas lösning.

, Det galler ett förslag, som tio gånger under de sista 25 åren framlagts
i riksdagen och som Andra Kammaren nio gånger biträdt, därBih.
till Likså. Prof. 1906. 7 Samt. 19 Raft. (N:o 20.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

vid kammaren de sex sista gångerna haft att stödja sig på lagutskottets
utlåtanden. Första Kammaren har hittills motsatt sig detsamma, men
meningarne inom kammaren hafva dock varit så delade, att förslaget
en gång afslogs med endast tre rösters öfvervikt. Det må sålunda
icke0 förtänkas den, som är för saken intresserad, att han ånyo framkommer
med förslaget, synnerligast da han sett, huru under de sista
åren Första Kammaren i flera fall visat sig tillmötesgående och bifallit
förslag, som kammaren upprepade gånger förut afvisat.

Mitt förslag afser familjefideikommiss i fast egendom, ett rättsinstitut,
som enligt min uppfattning står i uppenbar strid med det nutida
rättsmedvetandet, sådant det lefver och rör sig hos det stora flertalet
af vårt folk, äfven hos personer af vidt skilda åskådningar för öfrigt.

Det framstår såsom något för rättskänslan sårande, att barn icke
skola vara lika berättigade i afseende å egendom, som vid faders eller
moders bortgång finnes i boet, utan att ett barn skall få träda i besittning
af det mesta och värdefullaste af denna egendom eller måhända
allt medan de öfriga, som uppfostrats i samma lefnadsvanor, få litet
eller intet; och ännu orättvisare förefaller det, då en fideikommissarie
efterlämnar barn, men fideikommisset ändock på grund af stiftelseurkunden
öfvergå!'' till annan, kanske helt och hållet oskyld peison.
Vanligen är det kvinnor, som pa detta sätt få vika föi män. Pa den
tid de flesta fideikommissen uppstodo i vårt land, eller 16- och 1700-talen, afveko sådana bestämmelser icke. så mycket från andan i den allmänna
lagen, hvilken, hvad landet angick, tillerkände hustru mindre del
i makars gemensamma bo än mannen och syster mindre arfslott än broder,
men sedan lagstiftningen numera åstadkommit likställighet på dessa områden
och den fordran alltmera gjort sig gällande, att lagarna skola
hafva en allmän och undantagslös tillämpning, reser sig det afvikande
härifrån, som fideikommissinrättningarna utgöra, alltför mycket upp emot
den bestående rätten för att de skulle få i längden förblifva orubbade.

Knappast finnes i vår nu gällande rätt på den allmänna lagens
område något institut, som strider så mycket mot det allmänna rättsmedvetandet
.som familjefideikommisset i fast egendom. . Skulle det vara
fråga om att införa nya fideikommiss, skulle väl näppeligen någon, som
har med lagstiftning att gorå, vilja därtill medverka, därför att den
grund, hvarpå institutionen hvilar, anses oriktig. Bör icke detta också
utoöra skäl för de gamla fideikommissens upphäfvande?

° Det har invändig, att det skulle vara en rättskränkning att genom
lagstiftning upphäfva civilrättsliga bestämmelser, hvilka tillkommit under
skydd af en föregående tids lag. Man stöder sig härvid på den all -

Lagutskottets Utlåtande N:o 20. 3

manna rättsregeln, att eu civillag ej får hafva retroaktiv verkan. För
att en rättskränkning skall kunna ske, fordras emellertid ett rättssubjekt,
som är föremål för kränkning. Såsom rättssubjekt i afseende å
fideikommiss måste man anse den lefvande släkten. Ordnas då vid upphäfvandet
förhållandena så, att dåvarande fideikommissarie och då lefvande,
till fideikommisset eventuellt berättigade personer skyddas i sin
rätt, så kan det icke med fog talas om rättskränkning. Och för öfrigt
kan icke en obegränsad utsträckning gifvas åt tillämpningen af den
nämnda allmänna rättsregeln. Den må gälla, så länge det endast är
fråga om rättsförhållanden mellan enskilde, men då viktiga samhällsintressen
därjämte beröras, såsom i förevarande fall är händelsen, så
kan denna oskrifna lag icke vidare få dominera. Underligt vore också,
om alla slags gamla förordnanden af enskilda personer, så snart de
lagligen tillkommit, skulle äga rätt att för all framtid bestå, huru rättsstridiga
de än framträda för eftervärlden, och sålunda hafva en kraft
större än den allmänna lagen, hvilken ju ändras, då den blifvit för
gammal och kommit i strid med den allmänna uppfattningen. Statsmakterna
för 90 år sedan hyllade icke heller en sådan lära, då de stiftade
förordningen af den 3 april 1810, hvarigenom tillåtits stora ändringar
i fideikommissurkunderna, ändringar, som kunna leda till och faktiskt
också ledt till upphäfvande af egendomars fideikommissnatur. Enligt
denna förordning kan Kungl. Maj:t gifva en fidiekormnissarie tillstånd
att inteckna fideikommissegendom, hvilken därigenom kan blifva föremål
för exekutiv försäljning och på sådant sätt erhålla egenskapen af
egendom under fri dispositionsrätt.

Invändningen om rättskränkning bör sålunda icke vara ägnad att
hindra upphäfvandet, och än mindre vikt kan tillerkännas den ofta uttalade
farhågan, att ett sådant upphäfvande skulle kunna som konsekvens
draga med sig upphäfvande jämväl af testamentsdonationer till
kommuner, fromma stiftelser och andra inrättningar; ty det är dock
en betydlig skillnad mellan att afhända bestående institutioner dem tillerkända
förmåner och att lagstifta om enskilda, först i en framtid lefvande
individers förhållanden.

Enligt Konungens befallningshafvandes femårsberättelse för åren
1896—1900 äro fastighetsfideikommissen tillhopa taxeringsvärderade till
nära 112 Va miljoner kronor, och fideikommissen å landet utgöra tillsammans
3,060 mantal, 4,6 procent af rikets hela mantal och 4,2 procent
af taxeringsvärdet å all jordbruksfastighet. Det är sålunda en icke
ringa del af Sveriges jord, som genom fideikommissinrättningen är bunden
och undantagen från det fria utbytet. Vore nu allt väl beställdt i

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

afseende å fideikommissens skötsel, skulle härom vara mindre att säga.
Åtskilligt brister dock härutinnan, icke så mycket beträffande de större
fideikommissen, hvilka torde i allmänhet skötas väl, men beträffande
en stor del af de små och de medelstora. Åro fideikommissen intecknade,
finnes möjlighet för att de genom exekutiv försäljning komma i
andra händer, som kunna bättre sköta dem. Men där icke någon försäljning
kan komma i fråga, utan fideikommissarien under alla förhållanden
sitter fast och orubblig på egendomen, kan vanvården fortgå
genom årtionden, kanske längre, utan att någon bot därför kan rådas.
Vanvårdas i sådan grad annan enskild jordegendom, dröjer det vanligen
icke länge, innan densamma byter ägare och kommer under bättre
häfd igen.

Vanskötseln kan vara oafsiktlig och bero på bristande ordningssinne
eller duglighet, men innehafvaren af ett fideikommiss kan också af
olika anledningar afsiktligt utsuga och fördärfva egendomen. Hvilken
nu än anledningen till vanskötseln må vara, är det visst, att icke blott
fideikommissarien och hans efterträdare hafva men däraf, utan att verkningarna
sträcka sig ut äfven till det allmänna.

Då förordningen af den 3 april 1810 medgaf inteckning i fideikommiss,
skedde detta under framhållande af att en innehafvare af
fideikommiss kunde komma i behof att därå mot inteckning göra lån.
Denna bestämmelse lärer numera tolkas så, att tillstånd meddelas blott
då behofvet afser egendomens förbättring genom nyodling, nybyggnad
och dylikt, men däremot icke då det blott är fråga om behof af rörelsekapital.
För att skaffa sig sådant, nödgas ofta en tillträdande fideikommissarie
låna medel på annat sätt, och han, som icke har någon
realsäkerhet att erbjuda och hvars besinningstid är oviss, får då betala
en vida högre ränta än den, hvaremot andra jordbrukare kunna skaffa
sig lån. Den begränsade förfoganderätten är i detta fall, åtminstone
för innehafvarne af de små och medelstora fideikommissen, en verklig
tunga, som i sin ordning kan återverka på deras förmåga att sköta
egendomarna.

Man har såsom skäl för särskildt de större fideikommissens bibehållande
velat åberopa, att för ett lands jordbruk det är af vikt, att ett
antal större egendomar finnas, där man lättare än å de mindre kan
genom försök utröna nyttan och lämpligheten af nyheter på landthushållningens
område, och från hvilka därigenom goda föredömen kunna
utgå till kringliggande orter. Men icke erfordras härför fideikommissinstitutionen.
Dylika mönsteregendomar af för ändamålet fullt tillräcklig
storlek komma nog framdeles likasom hittills att finnas till erforderligt

Lagutskottets Utlåtande N;o 20.

antal bland egendomar under fri dispositionsrätt, och i alla händelser
lärer det väl icke vara af nöden att därtill hafva egendomar af sådan
storlek som våra största fideikommiss, af hvilka 16 stycken år 1900
voro taxeringsvärderade till mellan 1 och 2 miljoner, 5 stycken till
mellan 2 och 3 miljoner, 9 stycken till mellan 3 och 4 miljoner och 2
stycken till mellan 4 och 5 miljoner hvardera.

Vid skärskådande af de missförhållanden, som fideikommissinstitutionen
för med sig, bör ej förgätas, att medvetandet om att vara eller
blifva i besittning af en oförytterlig rikedom i icke så få fall visat sig
medföra ett demoraliserande inflytande. Denna fara finnes väl också
för barn efter andra rika föräldrar, men icke i samma grad som då
ägodelarna icke kunna förloras annat än i det enda fall, att egendomen
är intecknad.

Vidare tränga sig fram i erinringen de många strider och tvistigheter
mellan medlemmar af samma familj eller mellan släkter, hvartill
fideikommissen gifva anledning och som under senare tider jämförelsevis
talrikt förekommit. En vanlig testamentsurkund kan nog äfven
gifva anledning till tvister, men dessa inträffa i regeln genast efter
testators död och blifva snart eu gång för alla afgjorda. Då fideikommissurkunden
däremot skall tillämpas hvarje gång ombyte af fideikommissarie
skall ske, ligger däruti, såsom erfarenheten nogsamt gifvit vid
handen, en aldrig sinande källa till nya misshälligheter och rättegångar,
ett förhållande, som särskild! förtjänar att beaktas.

Såsom förut påpekats, kan ett fideikommiss upphöra som sådant,
om det säljes exekutivt. Under perioden 1891—1895 har ett fideikommiss
på detta sätt upphört att finnas till. Under följande femårsperiod
såldes exekutivt hälften af ett fideikommiss och under perioden 1901—
1905 ett fideikommiss med egendomar i olika län. Det är dock icke
hvarje femårsperiod sådant inträffar, och då fideikommissen uppgå till
ett antal af 167 stycken, skulle det erfordras en mycket lång tid att
utan lagändring få bort denna på orättvisa byggda och till orättvisor
och missförhållanden ledande institution.

Att vissa svårigheter kunna yppa sig vid ordnandet af rättsförhållandena
vid siste fideikommissinnehafvarens död, vill jag icke bestrida,
men jag är dock öfvertygad, att dessa svårigheter ej skola visa sig
större, än att de kunna nöjaktigt lösas med anlitande af något af de
olika sätt, som därför stå till buds.

Ehuru mycket af hvad nu sagts kan hafva tillämpning jämväl å
fideikommiss i lös egendom, har jag dock ansett mig icke nu böra
upptaga frågan om äfven deras upphäfvande, dels emedan jag ej

Lagutskottets Utlåtande N;o 20.

kunnat ur offentliga källor erhålla kännedom om i hvilken omfattning
sådana fideikommiss med samma hufvudsyfte som fideikommissen i fast
egendom existera, och dels emedan i alla händelser de med dem i
samband stående missförhållandena synas ej kunna vara så många och
så stora som de, hvilka vidlåda fastighetsfideikommissen.

Med stöd af det anförda får jag föreslå, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t. anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket
bestående familjefideikommisstiftelser i fast egendom på landet och i
stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser, som för
ordnande af rättsförhållandena vid siste innehafvarens död må erfordras.»

Med fideikommiss förstås i rättsvetenskapen det särskilda slag
af testamente, hvarigenom testamentsgifvaren förordnar, huru för all
framtid eller för en längre tid framåt skall förfaras med hans egendom
eller viss del däraf, i det att han stadgar, att egendomen skall innehafvas
af flera testamentstagare efter hvarandra i viss bestämd ordning.
I följd häraf bär detta institut kunnat begagnas och äfven sedan äldre
tid kommit till användning, då någon velat i omtanke om — såsom
1686 års testamentsstadga, hvilken för svensk rätts del först innehöll
bestämmelser om fideikommiss, uttrycker sig — »sin familjs heder och
consultation» tillförsäkra medlemmar af viss släkt rätten att besitta viss,
vanligen fast, egendom. På detta sätt hafva familjefideikommisstiftelserna
uppstått. Släktbegreppet ligger sålunda till grund för dessa
stiftelser, och under den tid, då feodala grundsatser och sedvänjor gjorde
sig gällande samt släkten såsom sådan var en faktor af stor politisk
och social betydelse, hafva familjefideikommiss i fast egendom först och
företrädesvis uppkommit.

Släktbegreppet har emellertid därefter förlorat i betydelse, och
rättsinstitut, som särskildt tjänat dess intresse, hafva i allmänhet försvunnit.
Sålunda har t. ex. den större arfsrätt, som under äldre tid
tillkom män såsom släktens bärare framför kvinnor, upphäfts. Angelägenheten
att upprätthålla en viss släkt såsom sådan saknar hvarje
grund i nutida rättsuppfattning och sociala förhållanden.

Det är i följd häraf utom allt tvifvel, att fideikommissinstitutionen
icke uppbäres af den moderna åskådningen. För denna åskådning
innebär det något stötande, att besittningen af jorden skall vara på
visst sätt för all framtid reglerad genom ett enskildt förordnande, i allmänhet
tillkommet utan någon hänsyn till intressen och förhållanden,

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

hvilka skulle kunna gifva berättigande åt dess fortbestånd. Ej sällan
innehålla fideikommiestiftelseurkunderna stadganden och villkor, som
icke blott förekomma fullkomligt godtyckliga och meningslösa, utan äfven
kunna vara skadliga för dem, till hvilkas fördel själfva förordnandet
gjorts, och för det allmänna. Det må endast erinras om, hurusom
familjefideikommisser inrättats under villkor, att fideikommissarie!!
skulle viss tid af året uppehålla sig på fideikommissegendomen, att han
skulle lefva ogift eller icke finge bekläda något statens ämbete. Fideikommiss
hafva äfven gjorts, hvilkas innehafvare varit ålagda att använda
godsets afkastning eller viss del däraf till egendomens förökande under
enahanda fideikommissvillkor. Hvad ett förordnande som det sist omnämnda,
om det finge realiseras, skulle innebära, ligger i öppen dag.

Erfarenheterna om fideikomissinstitutionens verkningar och de i
nyare tid med allt större skärpa framträdande krafven på ett intensivt
tillgodogörande af jordens afkastningsmöjligheter visa äfven otvetydigt,
att nämnda institution står i strid mot de syften, som nationalekonomiskt
och socialt alltmera framträdt såsom eftersträfvansvärda. Det är uppenbart,
att. en alltför stor fastighet i en enda innehafvares hand måste
lämna mindre afkastning, än om den är fördelad mellan flera ägare.
Vid brukandet af en stor landtegendom lämnas enligt sakens natur
ofta i fastigheten liggande förvärfsmöjligheter obegagnade, hvilka tillgodogöras
vid det s. k. mindre jordbruket. Fideikommissegendomarna,
som oftast äro af mera betydande omfattning, erfordra äfven för en
rationell skötsel ett stort rörelsekapital, som ofta icke är till finnandes.
De svårigheter att af stora jordbruksegendomar erhålla en tillräcklig
och skälig afkastning, som sålunda förefinnas, hafva äfven ofta föranledt,
att dessa fastigheter, där så kunnat ske, styckats i mindre egendomar
eller tomter, som sålts till olika personer. Detta sammanhänger äfven
med sträfvandena hos skilda klasser att förvärfva jord och hem på
egen grund. Såväl utomlands som i Sverige har under senare tider
egnahemsrörelsen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och
understöd, och ett därmed i social betydelse jämnställdt spörsmål är
sträfvande! att bevara ett själfägande bondestånd samt, där så ske kan,
befordra uppkomsten af en jordägande befolkning. För denna den
moderna utvecklingens riktning mot den fasta egendomens delning på
allt flera händer ställer sig fideikommisstiftelsernas befintlighet bestämdt
och i vårt land — hvarest, såsom af de i motionen lämnade uppgifterna
framgår — familjefideikommisstiftelserna omfatta en icke ringa del af
all rikets jordbruksfastighet — ej obetydligt hindrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Fastighets egenskap af fideikommiss har ock stundom föranledt
dess innehafvare att bruka egendomen pa sadant sätt, att den pa kort
tid lämnat största möjliga afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning
mellan fideikommissariens öfriga arfvingar tillgängligt kapital, utan
att hänsyn därvid tagits till egendomens framtida bestånd. Stundom
har grof misshushållning med dylik egendom ägt rum under fardagstiden,
då en afliden fideikommissaries stärbhusdelägare sökt bereda sig
största möjliga fördel af densamma, innan den skulle af ny fideikommissarie
tillträdas. _ .

Ofvannämnda förhållanden hafva gjort, att. man i olika länder
sedan längre tid tillbaka vidtagit åtgärder för att ei blott förbjuda
inrättandet af nya famiijefideikommisstiftelser, utan äfven afskaffa redan
befintliga sådana. Den med den franska revolutionen framträdande
obenägenheten för olikhet i arfsrätt liksom för andra företrädesrättigheter
medförde i Frankrike afskaffande af familjefideikommissen år 1792.
I detta såsom andra hänseenden återupprättades dock efter 1815 de
förra förhållandena. Därefter blef i Frankrike genom lagen den 17
januari 1849 stadgadt, att alla af privata gods bildade majorat, som
redan, från förste innehafvaren räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas,
att de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti innehafvarnes
hand och att för framtiden succession i dylika majorat, begränsad
till två led, från första innehafvaren räknadt, endast får aga
rum för personer, födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation.
I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833 visserligen förbehållit,
den närmaste fideikommissarien hans rätt, men fråntagit de efterföljande,
om än redan födda, deras utsikt att erhålla fideikommisset. Och i
Italien har lagen den 30 november 1865 upphäft alla. då. bestående
fideikommiss, majorat och andra fideikommissoriska substitutioner. samt
tillagt den dåvarande innehafvaren full äganderätt till halfva fideikommisslörmögenheten
och den närmaste arfvingen full äganderätt till andra
hälften, dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren
under hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, § 93, stadgas, likasom
i den äldre grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller fideikommisso-ods
kan för framtiden upprättas och att genom lag skall närmare ordnas,
huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egendom, ehuru sistnämnda
bestämmelse ännu icke genom statsmakternas samverkan ledt till någon
påföljd. Norska grundlagens § 108 förbjuder äfven upprättandet af

fideikommisser. , .. .

1 England finnas inga andra ständiga fideikommisstittelser an de

jordegendomar, hvilkas besittning särskildt tillförsäkrats hertigarna af

Lagutskottets inlåtande N:o 20.

Marlborough och Wellington, men ett i England användt förfarande
hvarigenom jordegendomar bindas vid vissa släkter så att säga för
några generationer i sänder, har praktiskt samma verkan som fideikommissoriska
förordnanden utan tidsbegränsning. Också lärer i England
sedan lång tid tillbaka en allt starkare stämning göra sig gällande
mot tillvaron af berörda institut, som undandrager eu afsevärd del af
Englands jord från den fria förfoganderätten. Genom en parlamentsakt
af 1882 medgafs sålunda äfven, att fideikommiss får säljas af innehafvaren
utan nästa fideikommissaries samtycke, hvarvid köpeskillingen
träder i stället såsom fideikommiss.

Hvad Tyskland beträffar, upphäfdes kort efter den stora franska
revolutionen de bestående fideikommissen i Rhenländerna, Bayern och
äfven annorstädes, men år 1815 återställdes öfverallt de gamla förhållandena.
1 Preussen upphäfdes 1848 i sammanhang med de då
utbrutna oroligheterna fideikommissen, som dock återupprättades år 1852.
I Braunschweig upphäfdes fideikommissen år 1850 och i Oldenburg
ägde ett sådant upphäfvande rum genom lagen den 28 mars 1852. I
Braunschweig återställdes dock de gamla förhållandena 1858. Därefter
hafva emellertid i ett flertal tyska stater fideikommisstiftelserna rörande
fastighet väl icke upphäfts, men enhetligt reglerats och så att säga
reformerats, sålunda i Sachsen genom en fullständig lag af den 7 juli
1900 samt i Mecklenburg, Baden, Wiirtemberg, Hessen och Braunschweig.
Härvid hafva ändringar och modifikationer i fideikommissurkundernas
bestämmelser och befogenheten att upprätta fideikommiss åvägabragts
i syfte att minska eller undanröja de olägenheter, som en fullkomlig
obundenhet härutinnan ansetts medföra. I Preussen har utarbetats
och år 1903 utgifvits ett synnerligen vidlyftigt förslag till lag om familjefideikommiss,
hvilket förslag väl, i likhet med hvad i Bayern, Baden,
Hessen, Braunschweig och Sachsen ägt rum, upphäfver penningefideikommissen,
men eljest bibehåller fideikommissinstitutionen vid gällande
kraft, ehuru förslaget innehåller reglerande bestämmelser i nyss antydda
riktning. Såvidt utskottet har sig bekant, har detta förslag ännu icke
blifvit gällande lag.

Sedan, hvad Sverige angår, genom 1 § i 16 kap. ärfdabalken af
1734 års lag helt allmänt stadgats, att den, som ville göra testamente,
ägde rätt att göra det med eller utan villkor, och således möjlighet
att inrätta fideikommisstiftelser lämnats öppen, hafva de lagstiftande
myndigheterna redan år 1810 kommit till klar uppfattning af fideikommissinstitutionens
otidsenlighet och skadliga verkningar. Uti skrifvelse
till Konungen den 27 mars 1810 anförde nämligen Rikets Ständer, bland
Bik. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 19 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N;o 20.

annat ,hurusom man vid inrättande af fideikommisstiftelser för evärdeliga
tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvares frihet att egendomen
förvalta, utan att tänka därpå, att slika inrättningar otta blefvo genom
tiders förändrade skick för egendomens förmånliga häfd hinderliga, Da
en oinskränkt frihet för enskilde att ändra arfs- och äganderättslagarna
för tillkommande tider skulle göra den allmänna lagen i dess viktigaste
delar onyttig och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunde förbättras
och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden.
hvilka, ehuru orimliga, otydliga och äfven oläsliga de kunde vara,
likväl gjorde anspråk på en varaktighet, som icke en gång för grundlagarna''enligt
gällande regeringsform funnits nödvändig, och det föröfrigt
skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade
nationer redan upphäft dessa lämningar eller nya telningar åt
feodalismen, svear och göter, som aldrig varit af främmande nationelmed
våld tvungna till sådana inrättningar, icke vore de siste att förekomma
ytterligare kärmningar däraf, hade Riksens Ständer ansett namnda
oinskränkta dispositionsfrihet böra jämkas inom billiga och för samhällets
allmänna nytta afpassade gränser. Förslag till lagbestämmelse
i detta hänseende framlades äfven af Ständerna samt erhöll, godkandt
af Kung!. Mai:!, enligt förordningen den 27 april 1810 kraft af gällande
lag i form af ett tillägg till 16 kap. 1 § ärfdabalken. Detta tillagg
innehåller, att den, som bortgifver fast egendom, icke ager makt om
villkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet längre an till förste
emottagarens och dess makas lifstid eller om äganderätten vidare an till
utnämnande af testaments- eller gåfvotagarens nästa efterträdare, uti
hvilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord,
hvarmed i allt efter allmän lag förhålles. Ej heller må i andra^handlingar
och kontrakter om fast egendom sådana villkor inflyta. Hvarigenom
förvaltnings- och äganderätten för eu framtid vidare inskrankes
än nu är sagdt; dock gäller angående städja och arrende hvad darom

särskildt är stadgadt. „ , , „ ,r f

Beträffande åter frågan om upphäfvande af redan befintliga familj e fideikommisstiftelser,

var ej heller den tanken alldeles främmande tor
1810 års lagstiftare. De uttalanden, som i omförmalta skrit velse gjordes
af Rikets Ständer, innefattade i själfva verket ett ogillande af hela
fideikommissinstitutionen, ehuru man dä icke ansåg sig hora ga längre
än att hindra uppkomsten af nya fideikommiss. Dock utfärdades samma
år den 3 april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de tall, cia
någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma i behof att
därå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig
föranlåten att söka häfvandet af vissa uti fideikommisstiftelser innehafvaren
föreskrifna villkor, ansökningar i dessa eller andra dylika
ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning och som
icke rörde frågor, Indika mellan fideikommissarie! och medarfvingar
kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas,
borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att Kuugl,
Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med annan förklaring öfver
allmänna lagar och författningar, måtte därvid, efter sig företeende omständigheter,
kunna förfara. Genom de sålunda meddelade bestämmelserna
tillerkändes Kungl. Maj:t med högsta domstolen befogenhet att i
viss mån rubba grunderna för en bestående fideikommisstiftelse. Inteckning
i fideikommissegendom har därefter i enlighet med af Kungl.
Maj:t lämnadt medgifvande ägt rum i en mångfald fall, och medgifves
äfven, då stiftelseurkunden innehåller uttryckligt förbud mot inteckning.
Sådan inteckning kan leda och har äfven ledt till, att den intecknade
egendomen exekutivt försålts och härigenom upphört att vara fideikommiss.

Efter år 1810 har fideikommissinstitutet inom den svenska ratten
icke undergått någon förändring. Men det torde i detta sammanhang
förtjäna anmärkas, att den äldre lagkommittén, som förklarade sig erkänna
vikten af de skäl, hvilka föranledde till nyssnämnda förordning
af den 27 april 1810, i det af kommittén år 1826 framlagda förslag till
allmän civillag i 12 kap. 3 § ärfdabalken införde stadgande, att testamente
om nyttjanderätt till fast egendom icke finge gälla till förmån
för någon, som vid gifvarens död ej vore till. Det år 1847 af äldre
lagberedningen utgifna förslag till ärfdabalk innehöll till och med föreskrift,
som åsyftade att inskränka rättigheten att stifta fideikommiss äfvea
af läs egendom.

Inom Riksdagen har, såsom i ofvan intagna motion anföres, frågan
om ett fullständigt upphäfvande af före 1810 tillkomna fideikommissstiftelser
i fast egendom vid flera tillfällen förevarit. Sedan år 1882
enskild motionär gjort framställning om sådant upphäfvande, hvilket
förslag i ^ enlighet med lagutskottets hemställan afslogs af båda kamrarna,
hafva motioner i ämnet väckts vid riksdagarna 1883 1884 1889
1890, 1893, 1894, 1896, 1898 och 1901. Vid samtliga dessa nio riksdagar
har frågan fallit på Första Kammarens motstånd, under det att
Andra Kammaren efter 1882 städse bifallit förslag i angifna syfte.

Nu har motion i ämnet ånyo väckts, och utskottet kan ej finna

Lagutskottets Utlåtande N:o 20,

annat, än att fullgiltiga skäl förefinn as för ett afskaffande af ifrågavarande
kvarlefva från en äldre tids rättsuppfattning.

De skäl, som äfven af dem, hvilka anse familjefideikommisstiftelser
i ock för sig otidsenliga och olämpliga, icke sällan anföras mot upphäfvande
af bestående sådana stiftelser, äro af öfvervägande rent juridisk
art. I främsta rummet har sålunda mot förslag af sistberörda innebörd
invändts, att hvad som tillkommit under skydd af bestående lag icke
får rubbas. Men enligt utskottets uppfattning beror denna invändning,
äfven om frågan skärskådas från enbart formellt juridisk synpunkt och
om familjefideikommisstiftelsen betraktas såsom ett rent privaträttsligt
institut, på en missuppfattning. Det torde nämligen icke af någon bestridas,
att en civillag kan upphäfvas, då dess bestämmelser äro föråldrade.
Ett sådant upphäfvande bör dock naturligen icke utan nödtvångfå
retroaktiv verkan. I förevarande fall är något sådant icke heller
ifrågasatt. De vid tiden för ett upphäfvande af familjefideikommissen
lefvande fideikommissariernas rätt måste gifvetvis lämnas oförkränkt.
De vid nämnda tidpunkt lefvande personer åter, som endast hafva en
eventuell rätt till fideikommissegendomen, d. v. s. för hvilka föreligger
möjlighet att komma i besittning häraf, kunna icke anses, juridiskt taget,
kränkta genom en lagstiftning, hvilken upphäfver en rättighet, som de
för sin del ej ännu förvärfvat. Att beträffande familjefideikommisstiftelserna
vidtaga en sådan förändring som den ifrågavarande lärer icke
innefatta en större omstörtning eller ett svårare afvikande från häfdvunna
rättsbegrepp än hvad år 1845 i vårt land ägde rum, då vid den
tiden lefvande broder beröfvades sin större rätt framför syster i därefter
fallande arf. Nu ifrågasätter motionären t. o. in., att den nya
lagstiftningen icke skall gå ut ens öfver någon lefvande person, och
då försvinner ju all möjlighet till tal om någon rättskränkning. Ofödda
släkten äro icke bärare af några juridiska rättigheter.

Det enda, som då skulle med afseende å fideikommisstiftelsernas
upphäfvande kvarstå såsom föremål för någon betänksamhet, vore det
därigenom skeende åsidosättandet af den persons vilja, som en gång
instiftat fideikommisset. Därom torde dock all rättsvetenskap vara ense,
att en rättskränkning endast kan tillfogas en person, som i det närvarande
innehar och uppbär sj kifva rättigheten. De, som gått ur tiden,
hafva inga grundade anspråk, att deras uppfattning af hvad fordom
kan hafva varit riktigt och af förhållandena påkalladt skall gälla såsom
oföränderlig lag för kommande tider med annat åskådningssätt och
andra behof.

Ett fideikommiss är, såsom ofvan anförts, med hänsyn till de

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

regler, som gälla för dess bildande, ett arfsrättsligt institut. Men i anseende
till sin faktiska gestaltning och sina verkningar kan detta institut
åtminstone i viss mån betraktas äfven såsom en stiftelse i detta ords juridiska
bemärkelse. En stiftelse anses i allmänhet uppkomma därigenom,
att egendom öfverlåtes att stadigvarande förvaltas för främjande af
lofligt särskildt ändamål. I stiftelsebegreppet ligger ingenting, som
hindrar, att stiftelser kunna upprättas jämväl för annat ändamål än ett
i egentlig mening allmännyttigt syfte, och de kunna således afse endast
medlemmar af viss släkt eller vissa släkter och åsyfta tillgodoseende
af rent enskilda intressen utan betydelse för det allmänna. Men en
stiftelse är emellertid alltid också en i viss mån allmän inrättning och
måste af denna anledning i vida högre grad än de enskildes inbördes
rättsförhållanden vara underkastad det allmännas öfverseende och kontroll.
Sedan lång tid tillbaka har det därför — utan att, då ännu icke en allmän
lagstiftning om stiftelser kommit till stånd, uttrycklig bestämmelse härom
finnes — varit en på sakens natur grundad praxis, att Kungl. Maj:t på
administrativ väg meddelat ändringar i de af enskilde till allmänna
ändamål gjorda stiftelser, då hvad i stiftelseurkunderna föreskrifvits
befunnits otillämpligt eller föråldradt, samt medelst tilläggsbestämmelser
utfyllt luckor i sådana urkunder. Till stiftelsens begrepp och
natur hör äfven, att densamma kan förklaras hafva upphört, då den
icke längre motsvaras af något förnuftigt ändamål, eller det ändamål,
hvarför den bildats, blifvit omöjligt att ernå.

Såsom af det ofvan anförda framgår, är dock frågan om upphäfvande
af fideikommisstiftelser i fast egendom icke blott en teoretiskt
juridisk fråga, utan äfven en viktig praktisk och social angelägenhet,
Och denna senare hänsyn måste också tillerkännas ett betydande
inflytande vid afgörandet.

Utskottet finner sålunda icke från någon synpunkt befogad invändning
kunna göras mot att omsider gifva förevarande fråga sin slutgiltiga
lösning i den af motionären angifna riktningen. För enhvar
bör det stå klart, att detta spörsmål hör till dem, som icke kunna afvisas,
utan måste återkomma, till dess detsamma vunnit det fulla beaktande,
som ensamt öfverenstämmer med eu nyare tids kraf.

Man bör emellertid enligt utskottets mening se till, om man
icke, för den händelse ett upphäfvande af dessa stiftelser genomföres,
genom en sådan åtgärd omintetgör en till äfventyrs förefintlig god och
fördelaktig verkan af fideikommissinstitutionen. Utskottet erinrar i detta
hänseende därom, att de skogar, som finnas å fideikommissegendomar,
ofta äro af betydande omfattning och att desamma otvifvelaktigt i flera

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

fall undgått att blifva sköflade därigenom, att dessa egendomar icke
kunnat försäljas eller styckas samt innehafts af personer, k vilka i sin
egenskap af fideikommissarie!- ansett tillbörligt och angeläget att icke
genom utverkning minska det till egendomarna hörande skogskapitalet. Å
andra sidan har hitintills också ofta inträffat, att en fideikommissarie af
olika anledningar alldeles sköflat skogen, oaktadt ett dylikt förfogande
öfver skogen stått i strid med själfva fideikommisstiftelsens ändamål,
som ju är, att innehafvare!! af fideikommisset endast skall åtnjuta egendomens
afkastning samt fideikommisskapitalet med hvad därtill hörer
ograverad! bevaras åt alla fideikommissarier. Med hänsyn härtill, anhöll
äfven 1903 års Riksdag, att Kung]. Maj:t måtte låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att förekomma,
att de till fideikommissegendomar hörande skogar utsattes för sådan behandling,
att därigenom skogskapitalets fortfarande afkastningsförmåga
äfventyrades. Man ansåg följaktligen med afseende å dessa skogar
egendomarnas egenskap af fideikommiss utgöra en särskild anledning
att stadga ett uthålligt bruk af skogarna. Riksdagen framhöll äfven,
hurusom särskildt i vissa delar af vårt land, exempelvis Skåne, fideikommisskogarna
egentligen vore de enda skogar af någon betydelse,
som funnes, och att det vid sådant förhållande vore tydligt, att för
dessa landsdelar fideikommisskogarnas oförminskade bibehållande och
rationella vård vore af den största betydelse.

För vår tids uppfattning står det synnerligen klart, att eu god
hushållning med landets skogar är en utomordentligt viktig nationell
angelägenhet. Utskottet vill därför endast i detta sammanhang framhålla
önskvärdheten af att, om familjefideikommiestiftelser i fast egendom
afskaffas, för dessa egendomars skogar samtidigt påbjudes en ordnad
hushållning under offentlig kontroll eller att, om 1903 års Riksdags
berörda framställning skulle hafva föranledt någon åtgärd i denna riktning,
innan ett sådant upphäfvande af fideikommissinstitutionen beträffande
fastighet äger rum, sistberörda åtgärd icke må medföra ett afskaffande
af en redan å nu ifrågavarande skogar anordnad ordentlig
hushållning.

Slutligen vill utskottet framhålla såsom sin mening, att man —
hvilken åsikt man må hafva om förevarande viktiga ämnes detaljer
och de olika synpunkter, från hvilka saken måste bedömas — dock
borde kunna ena sig därom, att en utredning af alla de förhållanden,
som inverka på frågans afgörande, bör äga rum. På detta sätt torde
lämpligast kunna pröfvas, om och under hvilka villkor ett upphäfvande
af bestående fideikommisstiftelser i fast egendom må kunna ifrågakomma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 20. 15

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kung]. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t, efter verkställd utredning rörande de i riket
bestående familjefideikommisstiftelser i fast egendom,
täcktes taga under öfvervägande, huruvida och på
hvilka villkor gällande bestämmelser om dylika stiftelser
må kunna upphäfvas, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill den verkställda utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 6 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

G. A. SJÖCRONA.

Resor yationer:

af herr Sjöcrona: »Utskottets hemställan har jag icke kunnat biträda.
Min rättsuppfattning kan ej förlika sig därmed, att alla i vårt
land bestående, under lagens skydd tillkomna s. k. fideikommisstiftelser
skulle, om än med tillvaratagande af nuvarande släktmedlemmars
redan förvärfvade eller möjligen uppkommande rättsanspråk, genom
statens lagstiftningsmakt upphäfvas, såvida icke sådant funnes vara
oundgängligen nödigt för statens väl. Att sådant förhållande nu skulle
vara för handen, har knappast kunnat med bestämdhet uppgifvas och
är i hvarje fall ingalunda ådagalagdt.

Jag vill dock icke förneka, att fall kunna förekomma, då i följd
af förändrade tidsförhållanden ordagrann tillämpning af bestämmelserna
angående en fideikommisstiftelse leder dill förhållanden, som icke
skäligen må anses öfverensstämma med testators verkliga afsikt och
önskan, och att i sådan händelse lagstiftande makten må vara både
berättigad och skyldig att söka åstadkomma en bättre anordning. Men
då antagas måste, att de, hvilkas intressen beröras af sådana till äfventyr
förefintliga fideikommisstiftelser, själfva skola låta sig angeläget

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

vara att utverka lagstiftningsmaktens hjälp, kan jag icke heller, finna
nödigt, att Riksdagen i nu berörda hänseende tager något initiativ.

Jag hemställer alltså, att Riksdagen måtte finna förevarande framställning
icke till någon åtgärd föranleda.»

af herrar Lindman och Cederberg, som instämt med herr Sjöcrona.

Herrar Andersson, Hedenstierna, grefve Lewenhaupt och Widén hafva
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

Tillika skulle här antecknas, att herr Lilliesköld icke deltagit i
den slutliga behandlingen af ärendet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EJTKBTR. TRYCKERI, 190Ö.