Lagutskottets Utlåtande N:o 20

Utlåtande 1905:LU20

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

7

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 23 februari 1905, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap.
16 § strafflagen.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en af herr J. Nydal
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 27, af följande lydelse:

»Uti en i Andra Kammaren år 1902 afgifven motion föreslog jag,
att 18 kap. 16 § strafflagen skulle få följande ändrade lydelse: »Misshandel
af djur straffas med böter. Åro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse dömas.» — Härigenom skulle förevarande
lagstadgande skärpas i tre afseenden, i det att hvarje sådan misshandel
af djur, som kränker det allmänna rättsmedvetandet, skulle bli juridiskt
straffbar, äfven om den icke kan karakteriseras som en yttring af
»uppenbar grymhet»; det straffrättsliga djurskyddet, nu inskränkt till
»egna eller andras kreatur», utsträckas till djur i allmänhet och den
stadgade tidsbegränsningen för fängelsestraffet borttagas.

I öfverensstämmelse med lagutskottets hemställan, i dess utlåtande
n:o 17, afslogs motionen af Första Kammaren, hvaremot Andra Kammaren
biföll eu vid utlåtandet fogad reservation, enligt hvilken lydelsen
af ifrågavarande lagrum endast i så måtto skulle förändras, att orden
»egna eller andras kreatur» skulle utbytas mot ordet »djur».

I)å motionen vid påföljande riksdag förnyades, tillstyrkte lagutskottet,
i sitt utlåtande n:o 53, sistnämnda ändringsförslag; men äfven
denna gång stannade kamrarna i olika beslut, enär Andra Kammaren
godkände, men Första Kammaren afslog utskottets hemställan.

Ehuru jag fortfarande hyser den öfvertygelsen, att termen »uppenbar
grymhet», hvarmed det juridiskt straffbara djurplågeriet beskrifves
i nu gällande lagstiftning, icke är en tillfredsställande beteckning för

8

Lagutskottets Utlåtande N:0 20.

straffvärdt djurplågeri, utan är alltför trång, och. ehuru fall af djurplågeri,
vittnande om ett så grymt och brottsligt sinnelag, att de af
det allmänna rättsmedvetandet icke kunna erkännas till fyllest straffade
med »fängelse i högst sex månader», tyvärr allt emellanåt förekomma,
så föranledes jag af den ställning, Riksdagen visat sig intaga till frågan,
att nu inskränka mig till att endast ifrågasätta det lagstadgade djurskyddets
utsträckande till att omfatta äfven sådana djur, som icke kunna
inrymmas under uttrycket »egna eller andras kreatur». Detta förslag,
som Andra Kammaren vid två riksdagar antagit utan votering, förordades
af 1903 års lagutskott med följande motivering:

Angående betydelsen af uttrycket »egna eller andras kreatur»
hafva olika meningar framträdt. Äfven om man, såsom i rättstillämpningen
förekommit, åt detta begrepp gifver en i viss män vidsträcktare
tolkning, än ordalydelsen utvisar och, att döma efter förhandlingarna
vid bestämmelsens tillkomst, varit med densamma åsyftadt, innebär
emellertid berörda uttryck en strängare begränsning af straffskyddet,
än som torde stå i öfverensstämmelse med rättsmedvetandets nuvarande
ståndpunkt. Den allmänna uppfattningen har alltmera utvecklat sig i
djurskyddsvänlig riktning och betecknar nu enligt utskottets öfvertygelse
såsom osedligt och fördömligt hvarje förfarande, genom hvilket
utan ett tillfyllestgörande, förnuftigt ändamål lidande afsiktligt tillfogas
något djur af viss högre utveckling, oafsedt, huruvida djuret är af sådan
art, att det kan benämnas »kreatur» eller icke, samt huruvida detsamma
är i någons besittning eller befinner sig i fritt tillstånd. Tiden
synes därför utskottet vara inne att, i enlighet med hvad redan är
genomfördt i åtminstone de flesta modernare strafflagar, utsträcka straffskyddet
till djur i allmänhet. Någon anledning att befara missbruk af
ett sådant stadgande förefinnes säkerligen icke. En rätt uppfattning
af stadgandets innebörd ställer nämligen detsammas tillämpning i beroende
af hvad rättsmedvetandet kräfver, och i den mån detta medvetande
erkänner en skillnad mellan den högre djurvärlden och den
lägre, med hänsyn till fysisk utbildning och känslolif särskildt svagt
utrustade, kan och bör sålunda detta förhållande beaktas, huru allmänt
stadgandet än må vara affattadt. Gränsen i berörda afseende är alltför
obestämd och växlande att lämpligen kunna fastställas i lag, och
det torde utan våda kunna öfverlämnas åt domstolarna att för hvarje
fall pröfva, om och i hvilken utsträckning ådömande af straff för
grymhet jämväl mot de lägre slagen af djur påkallas och gillas af det
al lm ännu föreställnin gssättet.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 20. 9

Jag får alltså hemställa, att Riksdagen måtte för sin del antaga
följande förslag till ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen: »Visar
någon i behandling af djur uppenbar grymhet, straffas med böter. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex
månader dömas.»

18 kap. 16 § strafflagen har följande lydelse: »Visar någon i behandling
af egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med
böter. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse
i högst sex månader dömas.»

I fråga om straffmåttet har detta stadgande erhållit sin affattning
genom lagar af den 20 juni 1890 och den 29 juni 1900; men dess
bestämning af brottet såsom uppenbar grymhet i behandling af egna
eller andras kreatur är oförändradt densamma, som fastställdes i kungl.
förordningen den 21 december 1857 angående ansvar för misshandel af
djur och senare upptogs i 1864 års strafflag. Redan vid 1857 års
riksdag förekom till behandling förslag, med hvars antagande området
för det straffrättsliga skyddet för djuren skulle hafva erhållit vidare
gränser än som skedde, och därefter har upprepade gånger fråga blifvit
inom Riksdagen väckt om dessa gränsers utflyttande. Genom förevarande
motion påkallas ånyo Riksdagens uppmärksamhet för detta
spörsmål. Med återupptagande af ett förslag, som 1902 och 1903 års
Andra Kammare för sin del antagit, har motionären hemställt om den
ändrade lydelse för ifrågavarande lagstadgande, att uttrycket »egna
eller andras kreatur» utbyttes mot ordet djur. I utlåtande, hvari 1903
års lagutskott tillstyrkte vidtagande af dylik lagändring, har utskottet
icke blott undersökt behofvet af mer utsträckt straffrättsligt skydd för
djuren, utan äfven upptagit till bedömande frågan, om efter dess genomförande
så fast och tydlig begränsning för straffbestämmelsens tillämpning
dock funnes för handen, att fara för missbruk vore förebyggd.
Genom den — i motionen återgifna — framställning, som utskottet i
dessa afseenden lämnat, har det enligt det nuvarande lagutskottets åsikt
visat goda skäl för lagändringen i fråga; och dessa skäl synas utskottet
icke vederlagda af hvad åtskilliga talare vid ärendets behandling i Första
Kammaren uttalat till stöd för den uppfattningen, att lagrummets föreslagna
affattning skulle kunna leda till en icke afsedd tillämpning och
därigenom medföra äfventyrliga verkningar för, bland andra, jägare
och fiskare, då de använde vissa fångstsätt, som väl medförde afsevärda
lidanden för djuren, men dock fortfarande borde anses lofliga. MöjligBih.
till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 16 Höft. '' 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

heten af dylikt missförstånd synes nämligen utskottet vara utesluten
genom det af 1903 års lagutskott framhäfda förhållandet, att det ifrågasatta
lagbudets tillämpning — genom orden »uppenbar grymhet» är
ställdt i beroende af hvad det allmänna rättsmedvetandet krafvel’ samt
att det enligt detta är osedligt och fördömligt att tillfoga djuren lidande,
endast då sådant sker utan ett tillfyllestgörande förnuftigt ändamål.

Med stöd af hvad utskottet anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, ville för sin del antaga följande förslag till
ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen: »Visar
någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes
med böter. Åro omständigheterna synnerligen försvårande;
må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Stockholm den 23 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herrar Hedenstierna och grefve Lewenhaupt, som yrkat afslag,
enär bifall möjligen skulle lägga hinder i vägen för fri vetenskaplig
forskning.

Herrar Bandqvist^ F. Andersson och Fedelius hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAÅC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.