Lagutskottets Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1903:LU20 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1903, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalk''.
en m. m.

I två särskilda motioner, hvilka afgifvits, den ena, n:o 34 i Första
Kammaren, af herr F. A. Boström och den andra, n:o 113 i Andra Kammaren,
af herr C. Lindhagen, har föreslagits, att Riksdagen måtte för sin
del antaga följande:

l:o) Lag

angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

9 kap.

Om mannens förvaltningsrätt i makars bo och om morgongåfva.

1 §.

Sedan man och kvinna sammanvigda äro, då äger mannen ensam
förvalta makarnes bo samt söka och svara i boets angelägenheter, utom
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 7 Samt. 15 Höft. (N:o 20.) 1

Lagutskottets Utlåtande JSf:o 20.

hvad angår egendom, som är från hans förvaltning undantagen, samt gäld,
hvarom i 11 kap. 5 § sägs; hustrun följe ock mannens stånd och villkor.

År genom äktenskapsförord stadgadt, att hustrun tillhörig egendom
skall från mannens förvaltning undantagas, eller är sådant stadgande meddeladt
angående egendom, som genom gåfva eller testamente till hustrun
gifven är, med villkor att den henne enskildt tillhöra skall; då äge hustrun
öfver den egendom och afkomsten däraf råda, där ej annorledes blifvit om
förvaltningen föreskrifvet. Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva,
däröfver må hon ock råda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1904.

2:o) Lag

angående kvinnas rätt att vara myndig.

Med upphäfvande af lagen angående ogift kvinnas rätt att vid viss
ålder vara myndig den 5 juli 1884 förordnas som följer:

1 §•

Ogift kvinna, som fyllt tjuguett år, så ock gift kvinna vare myndig
att sig och sin egendom själf råda och förestå; dock hvad angår gift
kvinna med de inskränkningar, som följa af mannens förvaltningsrätt
öfver boet.

2 §•

Vill ogift kvinna, som ofvan nämnda ålder uppnått, eller gift kvinna
afsåga sig myndighetens utöfning, göre därom anmälan hos domstol; och
varde hon af domstolen under förmyndare ställd. Till förmyndare för gift
kvinna kan hennes man förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1904.

3:o) Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdaoalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § ärfdabalken skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda
gods sitt, varde under förmyndare ställd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1904.

Till stöd för detta förslag har herr Boström anfört följande:

»Sedan år 1865 är ogift kvinna myndig enligt svensk lag, medan
åter gift kvinna fortfarande af lagen förklaras omyndig. Denna åtskillnad
föranledes gifvetvis icke af personliga skäl, i det att den kompetens att
själf råda och svara för sina handlingar och sin egendom, hvilken lagen
tillerkänner den ogifta kvinnan, som uppnått myndighetsålder, ju icke går
förlorad med det, att hon inträder i äkta stånd.

Mannens målsmanskap för familjen, hvilket hustrun sålunda underordnats,
har emellertid under tidernas lopp i lagstiftningen lidit åtskilligt
afbräck med den påföljd, att i den gifta kvinnans rättsliga ställning nu
råder rätt mycken både inkonsekvens och osäkerhet. Hustrun har numera
rätt att ensam råda öfver och förvalta hvad hon genom eget arbete förvärfvar
samt den egendom, som under äktenskapet tillfallit henne genom
arf, gåfva eller testamente och som förklarats för hennes enskilda tillhörighet.
På samma sätt råder den hustru, hvilken ingått äktenskapsförord,
öfver sin egendom.

I alla dessa afseenden är den gifta kvinnan nu faktiskt myndig,
under det att dock lagen förklarar henne omyndig. Det synes då vara
tid på att taga steget ut och i lag förklara henne myndig, hvilket kan
ske utan att på något sätt rubba gällande föreskrifter om makars egendomsförhållanden.
Hon blir då myndig med de inskränkningar, gällande
lag föreskrifver, medan hon nu är omyndig med de undantag, lagen stadgar.
I sak förblifver ställningen densamma med undantag af att hennes
af lagen erkända myndighet klargör hennes rätt och befogenhet i åtskilliga
stycken, där nu råda dunkelhet och stridiga uppfattningar, som vålla osäkerhet.
Men principen af den gifta kvinnans personlighetsvärde, af hennes
likställighet i detta syfte med sina ogifta medsystrar och med mannen
kungöres dock klart af lagen, hvilket äger sin stora ej blott formella, utan
ock reella betydelse.

En lagändring, hvilken på det sättet omkastade förhållandena, skulle
sålunda vara en tidsenlig och värdig reform.

Särskilt då det kommit på tal att låta en politisk rösträttsreform
samtidigt eller efteråt följas af den politiska rösträttens utsträckning till
kvinnorna, finnes det intet rimligt skäl uti att hålla det nya släktets upp -

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

fostrarinna, deri af ansvarskänsla för familj och hem uppfyllda makan utestängd
från den medborgerliga fullmyndighet, som tillmätes den ogifta
kvinnan. Men skall gift kvinna beklädas med politisk myndighet, så måste
ju hennes rättsställning som myndig medlem af samhället förut ordnas.»

Herr Lindhagens motivering är af följande lydelse:

»Sedan man och kvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte
målsman och äger söka och svara för benne utom hvad angår egendom,
som är från hans förvaltning undantagen, samt gäld, hvarom ill kap. 5
§ sägs; hustrun följe ock mannens stånd och villkor.»

På detta sätt beskrifves i 9 kap. 1 § 1 mom. giftermålsbalken den
gifta kvinnans rättsställning enligt nu gällande lag. Hon förklaras här af
lagen i princip fortfarande vara omyndig. Och i öfverensstämmelse härmed
talas i de under 19 kap. ärfdabalken upptagna stadgandena rörande olika
personers myndighet endast om man, mö och änka.

Enligt 1734 års lag var både gift och ogift kvinna omyndig utan
något angifvet undantag. Under tidernas lopp har emellertid uppfattningen
om den rättsställning, som bör tillkomma kvinnan, ändrat sig och lagen
fått undergå ändringar i öfverensstämmelse härmed.

Det viktigaste af dessa genombrott i lagstiftningen utgör den ogifta
kvinnans myndighetsförklaring. Därmed var i själfva verket äfven för
gift kvinna erkändt, att det ej i hennes personliga egenskaper låg något
hinder för henne, att vara myndig, eller att, såsom detta i lagen också
uttryckes, »råda öfver sig och sin egendom». Mannens målsmanskap öfver
hustrun kunde därefter hämta stöd för sitt berättigande endast i lagens
uppställda fordran, att mannen borde ensam representera familjen uti alla
förmögen hetsrättsliga afseenden. Men äfven i denna fordran hafva sedermera
gjorts väsentliga inskränkningar.

Grenom 1874 års lagstiftning tillerkändes nämligen hustru rätt att
ensam råda öfver hvad bon genom eget arbete förvärfvat samt öfver egendom,
som i äktenskapsförord eller genom arf eller testamente förklarats
skola tillhöra henne enskildt och tillika vara undantagen från mannens
förvaltning.

En riksdagsskrivelse af år 1884 begärde ytterligare lagändringar i
enhanda riktning. Efter det mycket arbete ofruktbart nedlagts på att i
olika riktningar lösa denna fråga, ledde detsamma slutligen till antagandet
år 1898 af åtskilliga lagar angående ordnandet af äkta makars egendomsförhållanden.
Till innehållet voro dessa icke alls så banbrytande som

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

1874 års lagstiftning. De innehöllo i själfva verket icke ens en förenkling
af de invecklade stadgandena, hvilket måhända äfven på det beståendes
grund var outförbart, utan företrädesvis en omarbetning i syfte
att förtydliga och fullständiga desamma. Det nya i sak var väsentligen
endast, att ärfd fastighet i stad blef arftagare^ enskilda egendom; att
hustruns rätt att ikläda sig gäld, hvilken rätt blifvit en följd af 1874 års
lagändringar, tydligt fastslogs i lagen; att hustrun fritogs från skyldighet
att med sin enskilda egendom svara för gäld, som mannen åsamkat boet
under äktenskapet, samt att lättnader bereddes i utvägarna att söka boskillnad.

Grenom alla dessa lagändringar har den gifta kvinnans rättsställning
blifvit så förändrad, att hon nu icke vidare kan anses befinna sig i omvndighetstillstånd
utan i själfva verket enligt gällande lag måste betecknas
såsom myndig. Att i alla fall stor oklarhet råder härutinnan beror därpå,
att man underlåtit att i lagen gifva form åt detta nya innehåll. Det
heter nämligen fortfarande, att mannen är sin hustrus målsman med allenast
de undantag, som betingas af hustruns förvaltningsrätt. Lagens innehåll
fordrar i stället en omkastning af formuleringen, så att gift kvinna förklaras
vara myndig med de undantag, som betingas af mannens förvaltningsrätt.

Det är då ganska oförklarligt, hvarför 1898 års lagstiftare ej gaf
lagen en sådan uppställning. Sedan vid lagberedningens förslag af år
1886 hade af två reservanter framkastats tankar i den riktningen. Frågan
lärer äfven varit under öfvervägande vid den slutliga beredningen af detta
lagstiftningsärende, men då fallit på farhågan, att mången inom Biksdagen
möjligen skulle taga anstöt af ett oförbehållsamt uttalande om att gift
kvinna vore myndig, hvarigenom hela förslaget kunde äfventyras.

I detta försiktiga framåtskridande synes tiden dock nu böra vara
beredd för det följdriktiga steget att låta lagen genom ett uttryckligt
uttalande af gift kvinnas myndighet omsider gifva sitt erkännande äfven
åt hennes personlighet och människovärde.

Hvad därigenom vinnes är i stort sedt godkännandet af en grundsats,
hvilken betecknar ett framsteg i kultur och kan verka rättsbildande på
ett område, där allt nu är inväfdt i dunkel och motsägelser.

Den ifrågasatta lagändringen kommer äfven att medföra omedelbar
nytta i flera särskilda afseenden.

Sålunda blir det till en början tydligt, att gift kvinna är i full besittning
af den del af myndigheten, som består i att råda öfver sin person.

f> Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Nu vet ingen, hur det rätteligen förhåller sig med detta ämne, hvars
upptagande till öfverläggning endast föranleder ofruktbara debatter mellan
de rättskunnige.

Hvad åter angår hustruns rätt att råda öfver sin egendom, så
kommer den nu ifrågasatta lagändringen ej att rubba något i nu gällande
föreskrifter om makars egendomsförhållanden. Men de befogenheter, lagen
i detta afseende tillerkänner hustrun, komma utan tvifvel att till sitt
innehåll i många förhållanden ställa sig klarare än hitintills.

I gällande stadganden om makars egendomsförhållanden förekomma
visserligen åtskilliga brister, som äfven borde omedelbart afhjälpas. Således
är det ofta en olägenhet, att makar ej anses få ingå förmögenhetsaftal
med hvarandra, hvilket påstås följa af bestämmelsen, att förord om
egendom endast kan upprättas före äktenskapets ingående. En annan
brist är, att makar af enahanda anledning ej anses kunna inlåta sig i
rättegång med hvarandra för slitande af ömsesidiga tvistefrågor. Onskvärdt
förefaller det äfven, att man kunnat tillmötesgå 1884 års Riksdags
framställningar om att gift kvinna borde berättigas att själf förvalta den
egendom, som vore henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord
förbehålla sig sådan rätt, samt att mannen icke må hafva
makt att utan hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets
fasta egendom. Dylika rubbningar i det invecklade systemet föra emellertid
lätt med sig andra ändringar. Det bästa tillvägagångssättet blir
därför att först borttaga den gifta kvinnans omyndighetstecken ur lagen
och sedan från den sålunda vunna fasta utgångspunkten söka arbeta i
angifna riktningar.

Den gifta kvinnans myndighetsförklaring skall äfven bereda henne
obestridd befogenhet till sådana uppdrag och sysslor, för hvilka enligt
gällande rättsuppfattning fordras myndighet. En sådan skrifvelse t. ex.,
som sistlidne Riksdag aflät med begäran om förtydligade bestämmelser
rörande gift kvinnas behörighet att vara medlem i fattig vårdsstyrelse,
skulle under sådana förhållanden varit öfverflödig.

När lagen uttryckligen tillagt gift kvinna myndighet, tillfaller henne
därmed vidare full befogenhet att fullgöra uppdrag på grund af fullmakt.
Enligt gällande lag kan hon ej vara rättegångsfullmäktig, hvilken syssla
ej får anförtros åt »den som själf under målsman står». Och om man
visserligen torde få anse henne redan nu befogad att uträtta andra uppdrag
på grund af fullmakt, måste fullmaktsgifvaren dock sväfva i en
ständig ovisshet, huru fullmaktstagarens behörighet kommer att bedömmas

Lagutskottets Utlåtande N:o 20. 7

inför olika myndigheters oklara uppfattningar af målsmanskapets innebörd.

Mannens rätt att äfven i mål och ärenden, där hustrun äger att
själf föra sin talan, själfskrifvet företräda henne, då hon är frånvarande,
skulle å andra sidan upphöra. Han måste hädanefter förete fullmakt
från henne liksom hvarje annan person, som anmäler sig såsom hennes
fullmäktig.

Slutligen skulle de allmänna föreskrifterna om förmynderskap äfven
komma i tillämpning på gift kvinna. Undantagsvis har det inträffat, att
förmyndare i vanlig ordning förordnats äfven för en gift kvinna. Men
i allmänhet har hustruns oklara rättsställning ansetts utgöra ett formellt
hinder därför. Det var ock af nämnda anledning som i 1898 års lagstiftning
genom ett tillägg till 19 kap. 4 § ärfdabalken för gift kvinna
tillskapades ett oklart rättsinstitut i ett slags godmanskap, som skulle
ersätta ett ordentligt förmynderskap.

Det förtjänar erinras därom, att den nu ifrågasatta lagstiftningen
redan genomförts i Norge och Danmark, i hvilka länder stadgandena om
äkta makars egendomsförhållanden till sina grunddrag öfverensstämma
med våra. Äfven där förekomma gemensam och enskild egendom samt
en allmän förvaltningsrätt för mannen och en särskild för hustrun i vissa
fall. På samma gång uttalar dock den norska lagen af den 29 juni
1888 att: »Gift Ivvinde har samme Myndighet som den ugifte och raader

sit Gods med de Begrsendsninger, som indeholdes i nservserende Lov.»
Och i den danska lagen af den 7 april 1899 säges att: »Hustruens
Myndighed i Formueforhold er densamma som ugift Piges.» Då sträfvanden
nu göra sig gällande att så vidt ske kan närma de skandinaviska
civillagstiftningarna till hvarandra, är detta en ytterligare anledning att
i denna punkt bringa vår lag till jämnhöjd med grannländernas lagar.

Hvad nu angår de förändringar i lagens affattning, som erfordras för
det angifna ändamålet, är det lämpligast att åstadkomma dem genom så
obetydlig rubbning som möjligt i gällande lagtext. Uti 9 kap. 1 § giftermålsbalken
behöfver för ändamålet endast uttalandet om målsmansrätten
utbytas mot en föreskrift om mannens förvaltningsrätt, hvarjämte en motsvarande
ändring erfordras äfven i kapitlets rubrik.

Själfva myndighetsförklaringen kan naturligast äga rum genom att
den sammanbindes med den under 19 kap. 2 § ärfdabalken intagna lagen
af år 1884 om ogift kvinnas rätt att vara myndig med anslutning i
tillämpliga delar till såväl innehållet som formuleringen af nämnda för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

fattning. Då lagen redan tillerkänner änka full myndighet, oberoende af
lefnadsåldern, synes det vara riktigast, liksom det äfven är redigast, att
låta gift kvinnas myndighet inträda med giftermålet, hvilket äfven förordades
af en reservant till lagberedningens betänkande af år 1886. Ehuru
obehöfligt bör dock kanske här för tydlighetens skull äfven uttalas, att
mannen kan förordnas till hustruns förmyndare i öfverensstämmelse med
hvad som stadgats i afseende å den gode man, som enligt hvad ofvan
sagts kan förordnas för hustrun.

Slutligen bör nu åter borttagas sistberörda år 1898 gjorda tillägg till
19 kap. 4 § ärfdabalken, hvarigenom där införts stadganden om ett godmanskap
för hustrun.»

I herr Lindhagens motion hafva trettio ledamöter af Andra Kammaren
instämt.

Eörevarande framställningar hafva, enligt hvad motionärerna anfört,
till syfte att utan rubbning af gällande föreskrifter om makars egendomsförhållanden
och mannens förvaltningsrätt öfver boet få grundsatsen om
gift kvinnas myndighet klart och otvetydigt uttalad i lag. Motionärerna
utgå härvid från den uppfattningen, att enligt rättens nuvarande ståndpunkt,
sådan den finnes uttryckt särskilt i 9 kap. 1 § giftermålsbalken, gift
kvinna i princip är förklarad omyndig. Genom vissa af motionärerna åberopade
lagändringar hade visserligen gift kvinna faktiskt blifvit myndig,
men man hade underlåtit att gifva form åt detta nya innehåll. Det önskemål
motionärerna ville vinna vore därför, att gift kvinna förklarades myndig
med de inskränkningar, som följde af mannens förvaltningsrätt, medan
hustrun nu stode under mannens målsmanskap med de undantag, hustruns
förvaltningsrätt betingade.

Huruvida denna motionärernas utgångspunkt är riktig, kan emellertid
ifrågasättas. Inom rättsvetenskapen torde den allmänna åsikten snarare
vara den, att hustru i och med äktenskapets ingående blir myndig, ehuru
utöfningen af hennes myndighet inskränkes genom den särskilda befogenhet,
som tillagts mannen i och med dennes målsmanskap. Utanför gränserna
för denna befogenhet äger hustrun samma handlingsfrihet som annan
myndig person, och fullt tydligt framträder hennes myndighet, då inskränkningarna
i densamma upphöra på grund af äktenskapets upplösning. Den
princip motionärerna velat hafva fastslagen finnes alltså måhända redan i
gällande rätt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Hvad motionärerna åsyfta går dock längre än till lösande af berörda
tvistefråga, hvilken hufvudsakligen är af teoretiskt intresse. Genom antagande
af de i motionerna innefattade lagförslagen skulle nämligen mannens
målsmanskap för hustrun helt och hållet upphöra. Att med bestämdhet
angifva gränserna för hvad detta begrepp innebär är icke lätt, särdeles som
uttrycket målsman såväl i lagen som eljest användes i ganska skiftande
betydelser. I allmänhet torde dock kunna sägas, att mannens målsmanskap
innefattar ej mindre hans rätt och plikt att i allt vårda hustruns intressen
än äfven hans rätt att besluta i sådana fall, då vid meningsskiljaktighet
mellan man och hustru sakens natur och äktenskapets idé fordra,
att enderas vilja måste blifva bestämmande. Ett förhållande, hvilket såsom
äktenskapet ingriper på nästan samtliga lifvets områden, hvarken kan eller
bör i alla detaljer regleras af lag. Hvad lagen innehåller om makarnes
inbördes ställning har därför också väsentligen begränsats till deras egendomsförhållanden.
Om utanför dessa framträdt omständigheter, hvilka kräft
ett afgörande mellan makar, har mannens målsmanskap varit den allmänna
grund, hvarpå man haft att bygga. Det torde därför vara otvifvelaktigt,
att malsmanskapet, om det försvinner, skall efterlämna ett tomrum, hvilket
vid många tillfällen skall göra sig förnimbart; och den af motionärerna
föreslagna reformen synes alltså utskottet vara af ganska vidtomfattande
beskaffenhet.

Enligt hvad herr Lindhagen uttalat, skulle genom de ifrågasatta lagändringarne
till en början blifva tydligt, att gift kvinna är i full besittning
af den del af myndigheten, som består i att råda öfver sin person.
Vidare skulle myndighetsförklaringen bereda den gifta kvinnan obestridd
behörighet till sådana uppdrag och sysslor, för hvilka enligt gällande rättsuppfattning
fordras myndighet. Hustru skulle få full befogenhet att fullgöra
uppdrag på grund af fullmakt, medan å andra sidan mannens själfskrifvenhet
att företräda henne skulle upphöra. Slutligen skulle de allmänna
föreskrifterna om förmynderskap komma i tillämpning på gift kvinna.

Utskottet känner sig icke öfvertygadt om, att det vore önskvärdt och
lyckligt, om samtliga dessa regler blefve helt allmänt och utan begränsning
fastslagna. Utan att nu ingå i särskildt bedömande af en hvar bland
dem vill utskottet sålunda exempelvis framhålla, att gift kvinnas likställande
med andra myndiga personer i fråga om förmynderskaps åtagande torde
mota afsevärda betänkligheter. Visserligen hafva liera domstolar i vårt
land ansett lagen icke lägga hinder i vägen för hustrus förordnande till
förmyndare för sin man, då denne af sjukdom eller annan anledning varit
Bill. till IUlcsä. Vrot. 1003. 7 Sami. 15 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

urståndsatt att vårda sina egna och boets gemensamma angelägenheter, och
efter åtal mot ledamöterna i rådhusrätt för ett djdikt förordnande, hvilket
betecknats såsom olagligt, har hofrätt genom beslut, som af högsta domstolen
fastställts, förklarat, att beslutet om ett sådant förordnande, äfven om
detsamma ej kunde anses äga stöd i uttrycklig lag, dock ej vore af beskaffenhet
att medföra ansvar för de ledamöter i rådhusrätten, som i beslutet
deltagit. Men härifrån är steget långt till att gifva hustru allmän
befogenhet att vara förmyndare, hvarmed då äfven skulle följa skyldighet
att, därest laga ursäkt ej kunde visas, mottaga sådant uppdrag, äfven om både
hon och mannen funne det oförenligt med plikter, som stode henne närmare.

Oafsedt den uppfattning man i dessa frågor må hysa, finner
utskottet uppenbart, att den rubbning de föreslagna lagändringarna
skulle medföra i nuvarande förhållanden är så stor och sträcker sig
till så många områden, att dessa ändringar icke böra komma till
stånd utan att föregås af ett noggrant öfvervägande, huruvida och i hvad
mån däraf påkallas nya eller ändrade bestämmelser i andra delar af lagstiftningen.
Det kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke gift kvinnas rådighet
öfver sin person, hvilken befogenhet med den mening motionärerna
däri inlägga säkerligen skulle bland annat innefatta laglig rätt för henne
att oberoende af mannens vilja bestämma sin vistelseort, borde föranleda
till ändring af de rörande hustrus forum nu gällande bestämmelserna, hvilka
utgå från den förutsättningen, att hustrun har samma hemvist som mannen.
Äfven föreskriften om hustrus mantalsskrifningsort utgår från nämnda
förutsättning. Många andra frågor, vid hvilkas bedömande målsmanskapet
nu tjänar till ledning, lära för öfrigt vara af den beskaffenhet, att lagen
icke får lämna oafgjordt, hvad i dem bör anses gälla, om denna ledning
bortfaller.

Utskottet, som redan af denna anledning icke kan tillstyrka antagande
af de i förevarande motioner innefattade lagförslag, ställer sig ock, såsom
redan antydts, i mångt och mycket synnerligen tveksamt i förhållande till
de i motionerna angifna önskningsmål. Lagstiftningen om mannens och
kvinnans inbördes ställning i äktenskapet har efter grundlig och omsorgsfull
förberedelse helt nyligen varit föremål för Riksdagens pröfning, och
någon anledning till väsentligare rubbning af de grundsatser, hvarpå denna
lagstiftning hvilar, förefinnes icke enligt utskottets uppfattning.

Men å andra sidan synes det utskottet icke böra förnekas, att bestämmelserna
rörande hustrus rättsliga ställning i och utom äktenskapet icke
alltid utmärkas af den klarhet, som på ett så viktigt område är ännu mera

Lagutskottets Utlåtande N:o 20. 11

än eljest önskvärd, samt att trots de senare årens reformer ett eller annat
otidsenligt stadgande ännu kvarstår. En viss otydlighet häftar sålunda obestridligt
vid begreppet målsmanskap i förhållandet mellan man och hustru,
och det finnes i flera hänseenden anledning till tvekan, huruvida detta målsmanskap
till innehållet är likställdt med annat målsmanskap, som i lag
förekommer. Herr Lindhagen har erinrat om den ovisshet, som gjort sig
gällande, huruvida gift kvinna kan vara ledamot i fångvårdsstyrelse, och
en motsvarande osäkerhet har försports i andra liknande frågor. Öfver
hufvud torde det icke vara fullt klart, om hustru utan vidare är utesluten
från rättigheter, för hvilka fordras att råda öfver sig och sitt gods. Rörande
hustrus behörighet att vara fullmäktig hafva olika åsikter framträdt.
Såsom herr Lindhagen omförmält, kan enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken
uppdrag att vara rättegångsfullmäktig ej gifvas åt den, som står under
målsman, men osäkert är, om detta stadgande äger tillämpning å mannens
målsmanskap öfver hustrun. Särskildt lärer det ofta hafva förekommit,
att hustru godkänts såsom rättegångsfullmäktig för sin man. Den ovisshet,
som emellertid förefinnes härutinnan, torde, såsom herr Lindhagen anfört,
hafva sträckt sina verkningar äfven till annan fullmakt än i rättegång. Utskottet
har redan haft anledning nämna, att tvekan kan anses råda, huruvida
hustru kan förordnas till förmyndare för sin man. Ej heller är angifvet,
huruvida hustru, som själf har förvaltningsrätt öfver viss egendom,
kan, om sådant anses nödigt, härutinnan ställas under förmyndare, eller
hvilka rättsverkningar det utöfvar å henne, om mannen försättes i omyndighetstillstånd.
I den viktiga frågan om hustrus befogenhet att inför
rätta eller eljest söka och svara i tvistemål kan det visserligen synas vara
i lagen tydligt uttaladt, att hon har sådan rätt, då föremålet för tvisten
utgöres af egendom, som hon äger att förvalta. Men rörande tillämpningen
af detta stadgande hafva i allt fall meningsskiljaktigheter förekommit
vid domstolarna. Ett stadgande, hvilket såsom allmän regel synes utskottet
föråldradt och knappast öfverensstämmande med den hustru i öfrigt tillerkända
rättsställning, är den i 4 § af förordningen angående utvidgad näringsfrihet
förekommande bestämmelsen, att gift kvinna, som med mannen
sammanlefver, icke får idka handel eller annat näringsyrke, utan att mannen
sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon kan
komma att ingå. Öfver egendom, som hustru själf förvaltar, är hon i öfrigt
oförhindrad att förfoga, och det synes då icke finnas tillräcklig orsak,
hvarför det skall vara henne betaget att ulan mannens samtycke och borgen
använda egendomen till drifvande af näringsyrke, om denna använd -

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

ning är den för henne lämpligaste och mest vinstgifvande, särskildt i det
fall att den egendom, hvaröfver hon fått fri förvaltningsrätt, består af en
anläggning för sådant syfte eller af ett kapital, som är i en dylik anläggning
användt. Oafsedt att mannens borgen stundom är en formalitet utan
värde för borgenärerna, torde bland de mindre bemedlade samhällsklasserna
de fall icke vara alldeles sällsynta, då denna bestämmelse kan försvåra en
hustrus sträfvan att bereda uppehälle åt sig och de sina.

Ofvan anförda exempel synas utskottet tillfyllest ådagalägga, att lagstiftningen
på förevarande område lider af brister, som det vore önskvärdt
att få afhjälpta, samt att anledning sålunda icke saknas att göra bestämmelserna
i ämnet till föremål för granskning i syften, hvilka gå i samma
riktning, om också ej så långt, som hvad motionärerna föreslagit.

Utskottet får därför hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån
gällande lagstiftning om hustrus rättsliga ställning kan
höra blifva föremål för jämkning eller förtydligande, i
syfte att, utan väsentlig rubbning af de grunder, hvarpå
denna lagstiftning hvilar, hustrus rättsställning måtte
blifva mera klart och följdriktigt bestämd än för närvarande,
samt för Riksdagen framlägga förslag till de
lagbestämmelser i ämnet, hvartill förhållandena kunna
föranleda.

Stockholm den 17 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Reservationer:

af herr Zetterstrand, som under åberopande allenast af vissa delar af
utskottets motivering ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån
gällande lagstiftning om hustrus rättsliga ställning bör
omarbetas och förtydligas, i syfte att utan allt för stor
rubbning af de grunder, hvarpå denna lagstiftning hvilar,
gift kvinna uttryckligen såsom regel tillerkännes
samma myndighet som ogift kvinna, samt för Kiksdagen
framlägga förslag till de lagbestämmelser i ämnet,
hvartill förhållandena kunna föranleda;

af herrar Lindhagen och friherre Bonde, hvilka yttrat:

»Ehuru utskottet icke bestridt utan snarare medgifvit, att gift kvinna
teoretiskt sedt redan enligt gällande lag måste anses myndig, synes utskottet
dock å andra sidan hafva velat taga bestämdt afstånd från tanken att gifva
denna befogenhet någon betydelse i lifvet genom ett uttryckligt förklarande
i lagen att gift kvinna bör få vara myndig likaväl som man och ogift
kvinna.

Utskottet har däremot samlat sitt intresse företrädesvis på den forraelltjuridiska
angelägenheten att undanröja den oklarhet, som vid rättstillämpningen
visat sig i vissa afseenden förefinnas i fråga om hustruns rättsställning.
Och för detta ändamål har utskottet förordat, att man bör söka
utfinna åtgärder »i syften, hvilka gå i samma riktning, om också ej så
långt, som hvad motionärerna föreslagit.»

Utan ett klart erkännande af den rättsliga och sociala betydelsen af
gift kvinnas myndighetsförklaring, blir emellertid allt vidare lagstiftningsarbete
inom ifrågavarande rättsområde väsentligen ofruktbart. Motionärerna
föreslå i detta afseende en lagstiftning, som, utan någon som helst omstörtning,
löser denna fråga på ett både moderat och tillfredsställande sätt
Bih. till Rilcsd. Prof.. 1.003. 7 Sami. 15 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

i en tidsenlig riktning. Äfven de mera begränsade syften, utskottet förmäler
sig vilja befrämja, kunna svårligen vinnas annat än genom de af
motionärerna ifrågasatta lagändringarne, mot hvilkas detaljer dock må göras
den anmärkningen, att bestämmelsen om att till förmyndare för hustru
må förordnas hennes man kan utgå såsom obehöflig och möjligen vilseledande.

Då emellertid gällande stadganden om äkta makars egendomsförhållanden
äro synnerligen invecklade samt stor obekantskap därför måste råda
om dessa föreskrifters innehåll och sammanhang, är det måhända för mycket
begärdt, att Riksdagen, utan tillfälle till närmare undersökning, skall
förlita sig på, att frågan verkligen kan lösas så enkelt, som af motionärerna
föreslagits. Fog förefinnes således för att i stället hemställa till
Kungl. Maj:t om en utredning af ämnet.

Visserligen skall härvid enligt vår öfvertygelse äfven den af utskottet
föreslagna skrifvelsen endast kunna leda till insikt om riktigheten af vår
ofvan uttalade mening. Men då utskottet dock i själfva verket underkänt
krafvet på gift kvinnas rätt att inför lagen anses såsom en myndig medborgare
samt utskottet tillika enligt vår uppfattning oriktigt föreställt sig,
att den rådande oklarheten i gift kvinnas rättsställning skulle kunna afhjälpas
med bibehållande af själfva anledningen till densamma, få vi hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga
förslag till en lagändring i syfte att, med bibehållande
af mannens allmänna förvaltningsrätt öfver
makars bo, mannens målsmanskap i öfrigt upphäfves
och gift kvinna följaktligen uttryckligen förklaras vara
myndig likaväl som den ogifta kvinnan.»

Stockholm 1903. Iduns Kungl. Hofboktryckeri.