Lagutskottets Utlåtande N;o 20 (Utlåtande 1901:LU20 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N;o 20.

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1901, kl. 12 midd.

l,v| ; • I ■ : ; ] .; . • • ; • > ... • _ ? ; "i »" : /

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af
7—11 §§ af 5 kap. strafflagen i fråga om rätt till nödvärn.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr Chr.
Olsson i Rogle inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 32, af följande
lydelse:

»Rätten att med våld tillbakavisa ett rättsvidrig angrepp har af
ålder ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Redan hos gamla romerska
författare påträffar man rättsgrundsatsen: Vim vi repellere lioet’ (det
är tillåtet att afvärja våld med våld). Såsom uttryck af detta rättsmedvetande
innehålla alla civiliserade folks lagar bestämmelser om nödvärn,
d. v. s. ''egenmägtigt afvärjande af ett rättsvidrig! angrepp genom
ett våld mot angriparen, såsom de rättslärde definiera begreppet. Under
hvilka förutsättningar och i hvilken utsträckning man får begagna nödvärnsrätten,
derom hafva deremot meningarna varit delade. I senare
tidens lagstiftning har röjt sig en tendens att mer och mer utsträcka
nödvärnsrätten. I vårt land, som länge intog en föråldrad. ståndpunkt
i detta hänseende särskilt i förhållande till grannländerna, tog man
ett vigtigt steg i rätt rigtning 1890, då man utsträckte nödvärnsrätten
till att äfven gälla egendom, som man enligt 18G1 års lag icke hade
rätt att skydda genom att våldföra sig på angriparen, förrän man förgäfves
sökt återtaga densamma (genom s. k. oegentligt nödvärn). Den
vildhet och råhet i sinnena, som allt mera tyckes utbreda sig, och som
på sista tiden allt oftare tagit sig uttryck i våldshandlingar och blods Bili.

till Kikad. Prot. 1901. 7 Band. 15 Hdft. (N:o 20). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

dåd, de der drifvit oss till att reflektera öfver hur vi skulle bete oss,
om vi råkade ut för dylikt, har fäst min uppmärksamhet på behofvet
att genom ändring af gällande nödvärnsbestämmelser bättre skydda
den angripnes rätt och trygga honom mot en obillig och mot rättskänslan
stridande dom, derest han i hettan skjutit öfver målet. Då
till detta kommer, att en viss tvetydighet häftar vid gällande nödvärnsbestämmelser,
som vållar villrådighet och brist på konseqvens vid tilllämpningen
af dessa — ja som gör det möjligt, att ena instansen helt
frikänner en person, som utöfvat nödvärn, medan en annan dömer
honom till strängt straff, ett förhållande, som kan undergräfva förtroendet
till våra domstolar — då, säger jag, så är, tvekar jag icke
att draga frågan under Riksdagens pröfning.

Nödvärnsparagraferna i nu gällande lag (strafflagen 5 kap.) ha
som bekant följande lydelse: »7 §. Varder man af annan öfverfallen
med våld eller hot, som innebär trängande fara; då ege man rätt till
nödvärn och vare saklös för den skada, som man till farans afvärjande
gör. — Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller
eljest tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg
nattetid eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot
den, som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill. — 8 §. Rymmer
fånge eller häktad person eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare
eller annan, som honom från rymning hindra vill, eller emot
föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte, då
denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall,
eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn emot den, som
eger häktningen verkställa eller dervid biträder; då må ock det våld
brukas, som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande
eller häktningens verkställande nödigt är. — Lag samma vare, der
annan än fånge, häktad person eller den, som häktas skall, sätter sig
med våld eller hot emot den, som rymningen hindra, ordningen bibehålla
eller häktningen verkställa vill. — 9 §. Finnes någon i fall, som
i 7 eller 8 § sagdt är, hafva gjort större våld än nöden kräfde; pröfve
domstolen efter omständigheterna, om och i hvad mån straffet må nedsättas
under hvad i allmänhet å gerningen följa bort. Voro omständigheterna
sådana, att han svårligen kunnat sig besinna; då må han ej till
straff dömas. — 10 §. Nu har någon i annat fall, än i 7 eller 8 § sägs,
brukat våld till afvärjande af ett påbörjadt eller omedelbart förestående
orättmätigt angrepp å person eller egendom eller öfvat våld mot den,
som medelst inbrott eller eljest olofligen inträngt i annans rum, hus,
gård eller fartyg: var det våld ej större, än nöden kräfde, och stod det

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

ej heller i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet
var att befara; då skall han från straff frias. Finnes han hafva gjort
svårare våld, än nu sagdt är; vare lag som i 9 § stadgas. — 11 §.
Kommer någon den till hjelp, som finnes i nöd stadd, efter ty förut sagdt
är; vare ock för honom lag, som hade han sjelf i den nöd sig befunnit.»

En vigtig fordran på en lagtext är ju, att den bör vara fullt begriplig,
så att allmänheten vet, hvad den har att rätta sig efter. Särskilt
gäller detta nödvärnsbestämmelserna, då ju enhvar af oss behöfver
ha fullt klart för sig, huru långt han kan gå vid de tillfällen, då hans
lif eller egendom hotas. I detta hänseende lemna ofvan anförda paragrafer
enligt min tanke åtskilligt öfrigt att önska. Hvad som t. ex.
egentligen menas med uttrycket »än nöden kräfde», torde åtminstone
för menige man vara temligen dunkelt. Tager man ordet nöd i sin
vanliga betydelse, såsom det också användes i 11 paragrafen, så kan
väl meningen knappast vara annan än den, att nödvärnets intensitet bör
vara afpassad efter nödens eller farans storlek, en skäligen obestämd
och intetsägande regel, som ingalunda gifver oss ett klart begrepp om
gränsen för ett tillåtet nödvärn. Af samma uttrycks förekomst i 10 §,
der man ju icke kan tala om någon verklig nöd, och af den utredning,
som lemnades af en ledamot af Första Kammaren (herr Öländer) vid
frågans behandling derstädes 1890, framgår, att uttrycket helt enkelt
är liktydigt med: »än var af nöden» nemligen för angreppets afvärjande.
Uttrycket skulle då innebära, att deri anfallne till och med skulle ega
rätt att slå angriparen medvetslös eller till döds, om denne icke på
annat sätt kunde tvingas att afstå från den brottsliga gerningens fullbordande.
Korrektivet mot missbruk af denna rätt finnes i 10 paragrafen,
der det föreskrifves, att våldet mot angriparen ej får stå »i uppenbart
missförhållande till den skada, som af angreppet var att befara». Men
om nu detta är meningen med uttrycket, hvarför då icke ändra dess
ordalydelse så, att en hvar kan fatta dess innebörd. Tydligare uttrycka
sig grannlandens lagstiftningar i denna punkt. Så heter det i Tyska
rikets strafflag § 53: »Nothwehr ist diejenige Vertheidigung, welche
erforderlich ist um einen gegenwärtigen rechtswidrigen Angriff von sich
oder einem andern abzuwenden». Enligt danska strafflagen § 40 äro
handlingar företagna i nödvärn endast straffria, »forsaavidt de have vrcret
nodvendige for åt modstaae eller afvaerge et ... . Angrob.» På samma
sätt tillåter norska strafflagen 7 kap. 7 § nödvärn, »kun forsaavidt det
är fornedent for åt kunne modstaa eller afvaarge Angrebet».

Liksom allmänheten står undrande och spörjande inför uttrycket:
»än nöden kräfde», så tyckas våra domstolar vara allt annat än eniga

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

om huru i 9 § satsen: »Voro omständigheterna sådana, att han svårligen
kunnat sig besinna», rätteligen bör tolkas. Det förhåller sig nemligen
så, att olika individers kallblodighet och förmåga att besinna sig vid
kritiska tillfällen är i hög grad vexlande, hvilket naturligtvis beror på
olika temperament, olika grad af personligt mod och af vana vid hotande
situationer. Ser man saken ur psykologisk synpunkt, blir det vid samma
yttre omständigheter för den ene omöjligt att besinna sig, medan den
andre utan svårighet förmår bibehålla det lugn och deri sans, som är
af nöden för att inskränka våldet mot angriparen till lagliga dimensioner.
Men det ser ut, som vore det lagstiftarens mening, att alla, som man
brukar säga, skulle skäras öfver en kam, som om saken skulle ses ur
objektiv synpunkt. Nya lagberedningen, som föreslagit formuleringen
af satsen, säger nemligen i sin motivering: »Då emellertid billigheten
synes fordra, att den öfverfallne blir strafflös, när sådana omständigheter
varit för handen, att han svårligen, äfven om han användt vanlig
eftertanke, skulle kunnat besinna sig . . .» Ja, men hur stort är icke
deras antal, för hvilka det är psykologiskt omöjligt att använda vanlig
eftertanke vid ett plötsligt anfall af en våldsverkare, som icke talar om
pa förhand, hur långt han ämnar gå. Det går ganska lätt för domaren
i den lugna rättssalen, som öfverblickar förloppet i sin helhet, att finna,
det den angripne bort kunna bibehålla lugn och vanlig eftertanke och
utan svårighet besinna sig. Alla de således, som gjort sig skyldiga till
ett öfverskridande af rätten till nödvärn (nödvärnsexcess), hvilka visserligen
utan svårighet kunnat besinna sig, om de användt vanlig eftertanke,
men för hvilka just detta sista var en psykologisk omöjlighet,
de böra enligt lagstiftarens mening dömas till mer eller mindre strängt
straff. Det förefaller mig stridande mot rättskänslan att se saken på detta
sätt. Den faktiska frånvaron hos eu person af besinning vid ett sådant
tillfälle bör enligt min tanke vara ett tillräckligt skäl för en frikännande
dom. Endast om frånvaron af besinning hos personen i fråga berott
derpå, att han icke velat besinna sig, skulle han förtjena straff. Men i
sådant fall kan man icke egentligen säga, att besinning saknades, då
ju fria viljan var med i spelet. För att trygga den angripne mot en
obillig dom, derest han i ett tillstånd af psykisk öfverretning tagit miste
om storleken af det våld, som var af nöden för angreppets afvärjande,
synes mig derför satsen: »voro omständigheterna sådana, att han svårligen
kunnat sig besinna», böra ändras i ofvan antydda rigtning t. ex.
till: »derest af omständigheterna framgått, att han icke besinnat sig»,
eller något dylikt. Tyska rikets strafflag § 53 uttrycker tydligt hvad
jag menar, då den stadgar, att eu nödvärnsexcess icke är straffbar, om

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

gerningsmannen »in Bestiirzung, Furcht oder Schrecken iiber die Grenzen
der Vertheidigung hinausgegangen ist». Om jag icke misstar mig,
stadgar Österrikes strafflag i detta fall helt enkelt »Mangel an Besonnenheit»
såsom straffrihetsgrund. Hollands strafflag art. 41 innehåller, att
en nödvärnsexcess är straffa, om den varit den omedelbara följden af
en genom angreppet förorsakad häftig sinnesrörelse, och slutligen låter
Danmarks strafflag § 40 en dylik gerning vara straffa, om gerningsmannen
varit otillräknelig på grund af en genom skräck och bestörtning
framkallad brist på besinning.

Jag tillåter mig att referera ett rättsfall, som kastar ett bjert ljus
öfver behofvet af eu ändring af lagens ordalydelse just i denna punkt.

Långfredagen 1895 egde ett blodigt uppträde rum i förstugan till
eu kaffeförsäljningslokal i Våmhus i Dalarna. En person, H. E. Olsson
i Östra Storbvn, öfverföll en annan, S. A. Andersson i Vestra Storbyn,
med ett tillhygge, hvarvid den öfverfallne under utöfning af nödvärn
illa tilltygade angriparen med sin slidknif. A. slapp lyckligt undan
några menliga följder af misshandeln, hvaremot O. blef så allvarsamt
skuren, att han måste vårdas å sjukhus under en tid af 50 dygn, hvarjemte
han under bataljen fick sina kläder sönderskurna. Härför yrkade
nu O. ansvar å A. vid Mora häradsrätt, liksom A. å sin sida ville ha
O. straffad för öfvei-fallet. Häradsrättens utslag af 15 januari 1896
innehöll följande: »och emedan, af hvad i målet förekommit, framginge,
att Olsson af hat till Andersson sökt tillfälle till utöfvande af öfvervåld
å honom samt, efter det han förskaffat sig tillfälle dertill, utan ringaste
anledning öfverfallit och jemförelsevis lång stund tilldelat Andersson
slag på slag, jemväl medelst messingsdosa, och derunder icke låtit sig
bevekas af Anderssons undfallenhet, utan tvärtom med anledning af
densamma hotat och än värre misshandlat honom,

men att Andersson, hvilken blifvit af Olsson öfverfallen med våld
och hot, som inneburit trängande fara, derför egt rätt till nödvärn

samt, om han ock finge anses hafva gjort större våld, än nöden
kräfde, och just icke fått synbara åkommor af misshandeln, likväl måste
anses blifvit misshandlad under sådana omständigheter, att han svårligen
kunnat sig besinna;

ty dömdes Olsson, jemlikt 7 kap. 4 § och 14 kap. 13 § strafflagen,
för ifrågavarande, å sabbat utöfvade misshandel å Andersson, deraf dock
endast ringare skada följt, att hållas till fängelse i 2 månader;

hvaremot, med tillämpning af 5 kap. 7 och 9 §§ strafflagen, Andersson
icke kunde till straff och ersättningsskyldighet i målet dömas.»

Svea hofrätt, der O. anförde besvär, ändrade häradsrättens utslag

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

hvad beträffar A. på det sätt, att jemlikt 5 kap. 7 och 9 §§, 7 kap. 4 §
samt 14 kap. 12 och 15 §§ strafflagen A. dömdes för uppsåtlig, med
lifsfarligt vapen å sabbat föröfvad misshandel, deraf kommit lindrigare
sjukdom, att hållas i fängelse 6 månader samt förpligtigades att till O.
utgifva skadeersättning med tillhopa 390 kronor.

Vid målets föredragning i högsta domstolen, der A. besvärat sig,
tunno tvenne justitieråd ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring,
under det tvenne andra justitieråd pröfvade rättvist att, i likhet med
häradsrätten, frikänna A. från allt straff och ersättningsskyldighet. Ett
femte justitieråd sökte intaga en medlande ställning mellan häradsrättens
och hofrättens utslag, och i enlighet med hans mening dömdes A.
till 2 månaders fängelse och eu ersättningsskyldighet af sammanlagdt
100 kronor.

Alla tre instanserna funno, att A. vid sitt sjelfförsvar »gjort större
våld än nöden kräfde», men den stötesten, mot hvilken meningarna
bröto sig till en så betydlig divergens, var just tolkningen af satsen i
9 §: »Voro omständigheterna sådana, att han svårligen kunnat sig besinna.
» Då tvenne justitieråd på grund af denna sats velat helt frikänna
A., medan tvenne andra funnit satsens mening sådan, att den
icke varit tillämplig på A., och förty velat döma honom till 6 månaders
fängelse och flera hundra kronors skadeersättning, så frågas: vore det
icke skäl att omredigera satsen så, att åtminstone de rättslärde voro
eniga om hur den borde tolkas? Och vidare: då den natmdiga rättskänslan
i sådana fall som detta säger oss, att den anklagade ovilkorligen
bort frikännas, borde icke lagen så affattas, att den säkert skyddade
honom mot en obillig dom?

Ännu en sak tillåter jag mig att erinra om. För att den ökade
trygghet mot lagens efterräkningar, som jag med denna min motion
önskade bereda den orättmätigt angripne vid hans sjelfförsvar, må varda
effektiv, kräfves, att den, som i nödvärn utöfvat en våldshandling, befrias
från skyldigheten att fullt bevisa, det nödvärn verkligen förelegat.
Så vida han förut gjort sig känd för trovärdighet, bör hans egen berättelse
om förloppet, styrkt af andra omständigheter, tillmätas vitsord,
derest icke motparten gitter bevisa, att det tillgått annorlunda. Det
ligger nemligen i sakens natur, att de fall icke äro särdeles talrika, då
den tillalade är i tillfälle att styrka sina påståenden genom vittnen,
som varit närvarande vid uppträdet. Huru bevisningsskyldigheten för
närvarande i dylika fall fördelas vid våra domstolar, känner jag icke
med säkerhet, men jag tror mig veta, att förr i tiden åtminstone var
praxis den, att den tilltalade hade att med fulla bevis styrka, det han

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

utöfvat våldshandlingen i nödvärn, i annat fall drabbade honom det
straff, som i allmänhet å en sådan gerning borde följa. Skulle icke i
lagen kunna inryckas en bestämmelse, som befriade den, som öfvat
nödvärn, från full bevisningsskyldighet, så att ofvannämnda praxis
blefve omöjlig?

Åberopande hvad jag ofvan yttrat, tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af strafflagens 5 kap. 7—11 §§, att bestämmelserna
rörande rätten till nödvärn dels göras mera betryggande för den,
som utöfvat nödvärn, dels ock förtydligas i ofvan angifna syfte.»

Såsom motionären erinrat, undergick lagstiftningen om nödvärn
ganska väsentliga ändringar vid den revision af strafflagens straffbestämmelser,
som genomfördes år 1890. Dessförinnan var nöd värnsrätten
i hufvudsak begränsad till rättsstridiga angrepp mot person och
var endast i undantagsfall medgifven vid sådana angrepp, som rigtade
sig mot egendom. Genom den år 1890 verkstälda omarbetningen af
ifrågavarande bestämmelser blef deremot nödvärnsrätten principielt erkänd
att gälla alla orättmätiga angrepp af hvad slag och beskaffenhet de
vara må.

I sammanhang med denna utsträckning af nöd värnsrättens omfång
ändrades äfven gränserna för nödvärnsrättens innehåll, d. v. s. det
tillåtna nödvärnets mått. Så länge nödvärnet afsåg endast vissa slag
af rättsstridiga angrepp, i allmänhet sådana, hvarigenom den personliga
integriteten utsattes för fara, förefans ej anledning att inskränka nödvärnet
utöfver den naturliga gränsen derför, d. v. s. det våld, som erfordras
för det rättsstridiga angreppets afvärjande. Annorlunda blef
förhållandet, då nödvärnet utsträcktes äfven till sådana orättmätiga angrepp,
som ej innebära någon trängande fara för den person, hvilken har att
nödvärnsrätten utöfva. För dessa slag af angrepp tillkom sålunda den
ytterligare begränsningen af nödvärnet, att det dervid använda våldet
ej får stå i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet
är att befara.

De år 1890 genomförda ändringarna i lagstiftningen om nödvärn
inneburo emellertid i visst afseende äfven en utvidgning af det straffria
nödvärnets mått. Medan dessförinnan den, som vid utöfning af tillåtet

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

nödvärn använde större våld än nöden kräfde, undgick straff derför endast
under den förutsättningen, att han omöjligen kunnat sig besinna, är
det efter 1890 års lagstiftning för åtnjutande af straffrihet vid öfverskridande
af nödvärn till fyllest, att omständigheterna varit sådana, att
den, som utöfvat nödvärnsvåldet, svårligen kunnat sig besinna.

Motionären har nu i trenne hufvudsakliga hänseenden ifrågasatt omarbetning
af gällande bestämmelser angående nödvärn.

Hans första anmärkning gäller det för angifvande af tillåtet nödvärns
öfverskridande använda uttrycket: »större våld än nöden kräfde».
Motionären har förmenat, att innebörden af detta uttryck vore skäligen
dunkel. Så är dock, efter utskottets åsigt, ej förhållandet. »Nöd» är
här, såsom i åtskilliga andra sammanställningar, t. ex. »vara af nöden»,
användt i betydelsen af »nödvändighet», och uttrycket »nöden kräfde»
är således liktydigt med »var nödvändigt» (för det rättsstridiga angreppets
afvärjande,). Någon tvekan derom kan ej rimligen uppstå, och de
af motionären återgifna, i utländska lagstiftningar förekommande uttrycken
för samma sak hafva derför efter utskottets mening ej i något
afseende företräde framför det af vår lag använda beteckningssättet,
hvilket dessutom besitter en för lagstil lämplig korthet.

Hvad sedermera beträffar de erinringar, motionären framstält emot
bestämmelsen i sista punkten af 9 §: »Voro omständigheterna sådana,
att han svårligen kunnat sig besinna; då må han ej till straff dömas»,
är utskottet af den uppfattningen, att denna bestämmelse, rätt tolkad,
är uttryck för eu verkligt rättvis princip. Bestämmelsen afser nemligen
ingalunda att, såsom motionären uttrycker sig, skära alla öfver en
kam. Tvärtom är genom densamma möjlighet beredd att taga hänsyn
till alla de speciella omständigheter, som i hvarje särskildt fall af nödvärnsrättens
öfverskridande kunna förefinnas, desamma må hänföra sig
till beskaffenheten af det rättsstridiga angrepp, som föranledt nödvärnet,
eller bestå i rent subjektiva och individuella egendomligheter hos den,
som utöfvat nödvärnet. Bestämmelsen är sålunda tillämplig jemväl i
de af motionären till hufvudsakligt stöd för hans ändringsförslag åberopade
fall, att det varit psykologiskt omöjligt eller svårt för den, som
öfverskridit nödvärnet, att sig besinna.

Föreligger alltså, efter utskottets tanke, ej något behof af nu ifrågavarande
bestämmelses omarbetning, bör å andra sidan uppmärksammas,
att den af motionären föreslagna utvidgningen af bestämmelsens tillämpning
till alla sådana fall, då »af omständigheterna framgått, att han icke
besinnat sig», går längre än hvad som kan vara tillrådligt. Den inre

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

grunden för nödvärnets straffriket är ju, att nödvärnsvåldet framkallas
af den, mot hvilken våldet är rigtadt, och således ej kan anses såsom
ett uttryck för en fri, brottslig vilja hos den nödvärnsöfvande. Nödvärnsrätten
bör sålunda ej gifva straffrihet för annat våld än det, som
framstår såsom verkan af det rättsstridiga angreppet. Att, såsom motionären
ifrågasatt, låta den faktiska besinningslösheten tjena såsom strafffrihetsgrund
för nödvärnsmåttets öfverskridande kan derför ej vara rigtigt
under annan förutsättning, än att besinningslösheten sjelf är en
följd af det rättsstridiga angreppet. Det kan ej vara rättvist att låta
en person, som öfvat nödvärn, gå fri från straff för det större våld, än
nöden kräfde, som grundar sig på andra motiv än det rättsstridiga angreppet.

Detta lärer ock vara andemeningen i de förutsättningar, som af
utländska lagstiftningar uppstälts för åtnjutande af straffrihet vid nödvärns
öfverskridande.

Den sista af motionärens erinringar mot gällande nödvärnslagstiftning
gäller bevisningen, som skall erfordras för att ådagalägga nödvärn.
Motionären har i detta afseende framhållit önskvärdheten deraf,
att den, som i nödvärn utöfvat en våldshandling, befrias från skyldigheten
att fullt bevisa, det nödvärn verkligen förelegat. Detta önskemål
är, såvidt utskottet bär sig bekant, redan vunnet. Den praktiska tilllämpningen
af nödvärnsbestämmelserna har alltmera gått i rigtning att
underlätta bevisningsskyldighetens fullgörande af den, som velat åberopa
nödvärn såsom straffrihetsgrund. Den, som gjort sig känd för trovärdighet,
lärer sålunda för att gå fri från straff för det våld, han till
ett rättsstridigt. angrepps afvärjande varit nödsakad använda, ej behöfva
göra mer än sannolikt, att behof af nödvärn förelegat. Deremot torde,
såsom utskottet anser fullt rigtigt, något större fordringar uppställas
för bevisning om sådana särskilda omständigheter, som kunna föranleda
straffrihet äfven i händelse nödvärnsmåttet öfverskridits.

Slutligen tillåter sig utskottet att något fullständiga referatet af
det rättsfall, som motionären i sin framställning åberopat såsom särskildt
bevis för påståendet, att vår nödvärnslagstiftning är i behof af
omarbetning. I detta hänseende må framhållas: att Andersson — den
som åberopade nödvärnsrätt — vid polisförhöret förnekade, att lian
våldfört sig å Olsson — den som öfverfallit Andersson —; att, enligt
hvad ett vittne intygat, hat och ovänskap sedan någon tid varit rådande
mellan Olsson och Andersson; att Olsson i sitt våld emot Andersson
ej använde något lifsfarligt vapen; att i målet ej ens styrkts, att Olsson
vid sitt angrepp, såsom Andersson påstått, begagnat en messingsdosa;

Bill. till Rilcsd. Prut. 1901. 7 Sami. 15 Håft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

att Andersson ej bekommit synbara skador af den utaf Olsson föröfvade
misshandeln; men att deremot Olsson, enligt ett dagen efter slagsmålet
utfärdadt läkarintyg, på flere ställen hade stora och djupgående skåror
efter knifhugg, nemligen två å den hårbeväxta delen af hufvudet, två

1 nacken, en öfver venstra axeln, två i högra armvecket, en å öfverarmens
midt och eu öfver högra handleden.

Saken synes sålunda kunna betraktas såsom ett vanligt slagsmål,
visserligen börjadt af Olsson, men ej under sådana förhållanden, att
ett användande af lifsfarligt vapen, åtminstone i den utsträckning som
den anfallne gjort, bort medföra fullständig straffrihet; och tagas samtliga
i målet förekomna omständigheter i betraktande, är målets utgång,
hvarigenom Andersson för öfverskridande af nödvärnsrätt dömdes till

2 månaders fängelse, efter utskottets åsigt för den naturliga rättskänslan
och med all skälig hänsyn till nödvärnsrätten tillfredsställande och kan
ej med fog åberopas till stöd för motionärens hemställan.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Olssons ifrågavarande motion ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2G februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation af herrar Nilsson och Sjöberg, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till föreliggande motion; samt
af hei-r Trygger mot vissa delar af motiveringen.

Herrar Almgren och Lindhagen hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1901.