Lagutskottets Utlåtande N:o 20

Utlåtande 1897:LU20

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1897, kl. 1 e. va.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af § 19
mom. 5 och 6 i förordningen om strafflagens införande.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, N:o 44, anför herr Waldenström:

»I regeringsformen § 111 stadgas, att riksdagsman icke kan på
grund af missgerning, för hvilken han beskylles, inmanas i häkte, derest
han ej på bar gerning gripes eller domaren efter anstäld ransakning
sådant skäligt pröfvat. Den frihet till person, som der tillförsäkras
riksdagsman,, synes dock icke böra inskränkas till honom, utan utsträckas
till hvarje svensk • medborgare, som gjort sig känd för en oförvitlig
vandel samt för öfrigt eger de qvalifikationer, som omnämnas i § 19
mom. 6 af kongl. förordningen om strafflagens införande. Att en sådan
skulle i nu nämnda hänseende icke åtnjuta samma medborgerliga
förmåner som den, som tillfälligtvis är riksdagsman, derför torde icke
fullgiltiga skäl kunna anföras.

Med anledning häraf anhåller jag, att Riksdagen måtte för sin
del besluta sådan ändring i § 19 mom. 5 och 6 af kongl. förordningen
om strafflagens införande, l:o att mom. 5 utgår, 2:o att mom. 6 erhåller
följande lydelse: Misstankes någon att hafva begått brott, hvarå dödsstraff
eller straffarbete efter lag följa kan, den må i häkte tagas. År
han förut känd för en oförvitlig vandel och häfver han embete — —
--på fri fot lemnas.»

Motionären har icke ens påstått, att de i förordningen om strafflagens
införande stadgade, af honom åberopade bestämmelserna om
häktning i och för sig innebära någon orättvisa eller öfverdrifven
Bih. Ull Riksd Prof. 1897. 7 Sami. 15 Haft. (N:is 20, 21.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

stränghet. Sitt enda stöd för det väckta förslaget har motionären hemtat
nr en jemförelse mellan lagens allmänna stadganden om häktning och
de undantagsbestämmelser, som i detta afseende äro, enligt regeringsformens
§ 111, för häktning af riksdagsman gällande.

Utskottet kunde sålunda åtnöja sig med att fästa uppmärksamheten
derå, att dessa senare föreskrifter hafva sin grund uti politiska
hänsyn och tillkommit i syfte att förebygga, det under tider af häftiga
partistridigheter lagens allmänna stadganden om häktning — hvilka vid
tiden för regeringsformens antagande voro ungefärligen enahanda med
de nu gällande — skulle kunna användas såsom vapen i det ena eller
andra partiets tjenst.

Funnes ej sådana undantagsbestämmelser som de anförda, skulle
nemligen en Riksdagens ledamot genom att falskeligen åtalas för groft
brott kunna beröfvas sin frihet och dermed möjligheten att sitt riksdagsmannakall
utöfva.

Nu gällande allmänna bestämmelser om häktning synas utskottet
emellertid hvarken för stränga eller, rätt tillämpade, böra föranleda
något obehörigt ingrepp i den enskilde medborgarens frihet, och tillåter
sig utskottet särskildt fästa uppmärksamheten derå, att bland bestämmelser,
som skulle modifiera de allmänna häktningsorsakerna, ingalunda
torde kunna förordas hvad motionären ifrågasatt, eller att den tilltalade
förut vore känd för en oförvitlig vandel. Ett sådant i sig sjelf sväfvande
och olika tydningar medgifvande stadgande skulle .nemligen i de ej så
sällan inträffande fall, att grofva brott begås af personer, mot hvilkas
uppförande dittills ej varit någonting att anmärka, föranleda, att en väl
behöflig häktningsåtgärd ej skulle få vidtagas.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

att herr Waldenströms ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.