Lagutskottets Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1896:LU20 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 27 febr. 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af 2 §
utsökning slag en.

I 2 § utsökningslagen den 10 augusti 1877 stadgas: »Utmätningsman
är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstgöringsområde, och
i stad stadsfogde. Erfordras i stad mer än en stadsfogde, bestämme
Konungen deras antal och omfånget för hvarderas befattning.

Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs, fullgöra hvad
öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift
af annan myndighet förrätta utmätning».

I 3 och 4 §§ samma lag föreskrifves vidare bland annat:

»3 §. Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt
ställe sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande
antagen är; svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för
redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse
kan komma. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning
af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför, ej
heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, då
enligt 119 eller 120 § sammanträde för köpeskillingens fördelning
erfordras».

»4 §. Konungens befallninghafvande ege för bestämdt fall eller
inom visst område förordna länsman eller annan lämplig person att
på eget ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda
förordnad utmätningsman gällo hvad i denna lag om kronofogde stadgas;
dock må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre
Bih. till Likså. Vrot. 1S0G. 7 Sund. 11 Höft, (Näs 20, 21.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

förordnandet innehåller särskild! medgifvande, befatta sig med försäljning
af utmätt fast egendom eller med fördelning af köpeskilling
för utmätt egendom i fall, som i 3 § 1 mom. omförmäles».

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr J. Bvomée
väckt motion, n:o 148, så lydande:

»Sedan vid eu del föregående riksdagar motioner, dels af andra
och dels af mig, blifvit väckta derom, att länsmännen, hvar inom sitt
distrikt, borde få verkställa utmätning och försäljning af utmätt lösegendom,
då de derom af fordringsegare anlitades, har under tiden
vunnen erfarenhet ytterligare bekräftat den i motionerna framhållna omständigheten,
att kostnaderna för utmätningsförrättningar och försäljningar
af utmätt gods uppgå till onödigt stora belopp, derigenom att
kronofogdarne, som hafva mycket större tjenstgöringsområden att genomresa
än länsmännen, verkställa förrättningarne. Mig synes derför, att
fordringsegares, gäldenärers och andra rättsegandes intressen borde
sammanfalla deruti, att minska de dryga kostnader, som i allmänhet
uppstå vid här omnämnda exekutiva förrättningar, och detta särskilt
i de fall, då kronofogdarne verkställa dem, hvilket numera ganska ofta
eger rum. Det är icke blott det stora afståndet inom kronofogdedistrikten
eller fögderierna, som gör att deras resor blifva så dyra,
utan äfven den omständigheten, att kronofogdarne ega att beräkna reseersättningen
efter fjerde klassen i resereglemente!, som bland annat tilllåter
dem taga betaldt för 2 hästar, när resan sker med skjuts, då länsmännen
deremot erhålla reseersättningen efter femte klassen och blott för
1 häst. Det synes mig vara angeläget att få ett sådant missförhållande
rättadt, ity att detsamma ju ytterst och tyngst drabbar den förut skuldbelastade.
Vårt land är vidsträckt, och många inom riksdagen känna
icke de olika förhållandena inom detsamma, särskildt i dess nordligare
delar; jag hoppas emellertid kunna ådagalägga behöfligheten af
eu ändring i det påpekade förhållandet. Det finnes i midten af landet
ett kronofogdedistrikt, der fogden, så som han nu är stationerad, har
till midten af största socknen i fögderiet omkring 14 mil, till andra
socknar omkring 10 mil och till de öfriga, utom den i hvilken bostaden
är belägen, mellan 3 och 8 mil. I en hel del distrikt äro väl afstånden
mindre, men i många äfven mycket större.

Enligt 4 § utsökningslagen den 10 augusti 1877 eger Konungens

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

befallningshafvande för bestämdt fall eller inom visst område förordna
länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar i kronofogdes
ställe vara utmätningsman; men kändt är, att inom hela landet högst
få hafva sådana förordnanden, och inom Jemtlands län finnes mig veterligen
ingen innehafvare deraf.

De med nu rådande förhållanden förenade dryga kostnader, långa
resor och obehag hafva i motioner och anföranden särskilt framhållits
vid riksdagarne 1888, 1889, 1890 och 1891, och vid 1890 års riksdag
syntes åtminstone Andra Kammaren inse vigten af den påyrkade ändringen;
och jag anhåller få hänvisa till de skäl, som vid dessa tillfällen
anförts för densamma.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen beslutar, att 2 § i utsökningslagen den 10 augusti
1877 ändras och erhåller sådan lydelse, att länsmännen, hvar inom sitt
distrikt, må ega rättighet verkställa utmätning och försäljning af utmätt
egendom, då de derom af fordringsegare anlitas.»

I motionen hafva fem ledamöter af Första Kammaren instämt.

Lagutskottet, som icke funnit sig föranlåtet att frångå sina vid
1887, 1888, 1889, 1890 och 1891 års riksdagar i förevarande ämne
uttalade åsigter, anser sig äfven nu böra erinra om följande förhållanden.

I det förslag till ny utsökningslag, som af Kongl. Maj:t framlades
för 1877 års Riksdag, hade 2 § följande lydelse: »Utmätningsman är
å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde och i öfriga
städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs,
fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall
utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.» Något stadgande,
som motsvarade den nuvarande 4 § i utsökningslagen, fans icke
i förslaget.

Det särskilda utskott, som tillsattes för behandling af den kongl.
propositionen, yttrade i sitt deröfver afgifna utlåtande (n:o 2 sid. 62)
följande i afseende å de föreslagna 2 och 3 §§.

»1 likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven det
kongl. förslaget, att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman.
Han får visserligen sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad
för kronofogden är dock förenad med skyldighet för honom att ansvara
för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma, och den
part, hvilken för utfående! af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv
myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den
ordinarie utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

kan inom fögderier af större utsträckning och således framför allt inom
de norra länen medföra ej blott för kronofogden stora svårigheter att
kunna med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som
han måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig
så väl tidsutdrägt som kostnad, och utskottet har derför ansett sig
böra tillse, om icke ändring härutinnan kunde åstadkommas. Tvenne
utvägar finnas. Den ena är att göra hvarje länsman till ordinäre utmätningsman
jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter
hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende
han hyste för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen
han ville. Mot en sådan anordning möta dock stora hinder
och svårigheter. Om än många af de nuvarande länsmännen ega både
de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man måste
fordra hos tjensteman, hvilka skola på eget ansvar verkställa förrättningar,
så pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar och
dylikt, kan dock detta ej antagas vara fallet med alla länsmän, minst
med. de unga, ofta nästan alldeles oerfarna män, som Konungens befallningshafvande
vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna
att iippehålla länsmaustjensten. Och den valrätt, utmätningssökanden
skulle ega, innebär ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende,
ty det är ej blott utmätningssökandens, utan äfven gäldenärens och
andra rättsegandes intresse, som måste bevaras. Skulle genom lagens
bud alla länsmän förklaras vara utmätningsmän, blefve det derför enligt
utskottets åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kompetensvilkoren,
fordra uppbördsborgen o. s. v. Härigenom skulle dock de antydda
betänkligheterna endast i fråga om do länsmän, som derefter tillsattes,
komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna
ovilkorligen måste framkalla behofvet af eu högst väsentlig förbättring
i länsmännens lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle medföra för
statsverket, torde tillräckligt framgå deraf, att länsmanstjensternas antal
uppgår till öfver 500. Då vidare hvarje länsman skulle fora utmätningsdiarium,
blefve i följd häraf det Konungens befallningshafvande åliggande
granskningsbestyret så betydligt förökadt, att fråga kunde uppstå,
huruvida med den nuvarande organisationen af länsstyrelserna tillräckliga
arbetskrafter dertill finnas. Den omständighet, att inom samma
distrikt funnes två behörige utmätningsmän, skulle derjemte lätt kunna
medföra åtskilliga förvecklingar; samma fastighet kunde t. ex. komma
att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att någondera hade
kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derför särskild! förordnade
syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v. Den andra

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

utvägen är att åt Konungens befallningshafvande medgifva rätt att, när
särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet, det förtroende,
någon viss länsman lyckats tillvinna sig, eller annat dylikt dertill föranleda,
förordna länsman eller annan person att för visst distrikt eller
visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara utmätningsman;
och utskottet har så mycket hellre ansett sig höra tillstyrka denna
utväg som dylik rätt, om än i något mindre omfattning, redan finnes
i gällande landshöfdingeinstruktion Konungens befallningshafvande medgifven.
Härigenom kan, der behof af annan utmätningsman än kronofogden
förefinnes, den åsyftade lättnaden beredas parterna utan de
olägenheter, som den andra utvägen skulle medföra. Några förvecklingar
mellan kronofogden och den särskild! förordnade utmätningsmannen
behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad för visst distrikt,
blifver han der ensam utmätningsman, och afser förordnandet visst
fall, lär ej Konungens befallningshafvande underlåta att derom underrätta
kronofogden. Och i den personalkännedom, som Konungens
befallningshafvande måste ega rörande de dem underordnade länsmännen,
eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt lämpliga
personer förordnas, och att således parternas säkerhet varder bevarad.
Med hänsyn just till den nära kännedom, Konungens befallningshafvande
eger angående de personer, som varda förordnade, har ock utskottet
ansett, att åt Konungens befallningshafvande bör kunna öfverlemnas
att efter omständigheterna utsträcka förordnandet att gälla alla de
exekutiva förrättningar, kronofogden är behörig att verkställa; den
enda ovilkorliga inskränkningen i den särskildt förordnades befogenhet,
som utskottet funnit böra stadgas, är, att han ej får sätta annan i sitt
ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som sålunda enligt utskottets
åsigt bör tillkomma Konungens befallningshafvande att förordna särskild
utmätningsman, hafva intagits i en ny §, hvilken ansetts lämpligen
böra få sin plats efter 3 §.»

På dessa grunder hemstälde särskilda utskottet, att Riksdagen
måtte för sin del antaga den lydelse af 2, 3 och 4 §§, som dessa
paragrafer nu ega.

De skäl, hvilka särskilda utskottet vid 1877 års riksdag anförde
mot lämpligheten af att tillägga länsmännen eu med kronofogdarnes
sidoordnad befogenhet i utmätningsärenden, synas lagutskottet fortfarande
ega full giltighet; och vill utskottet bland dem särskildt framhålla
do många och svåra förvecklingar, som kunde uppstå derigenom,

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

att inom samma distrikt funnes två lika behörige utmätningsman, af
hvilka den ene ej behöfde hafva någon kännedom om den andres
åtgärder.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att herr Bromées ifrågvarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSEN STJERNA.