Lagutskottets Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1897:LU1 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

N:o

Ank. till Riksd. kansli den 8 februari 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af verkstäld granskning af justitieombudsmannens
em betsförvaltning.

För den granskning af förvaltningen utaf justitieombudsmansembetet,
som enligt 42 § 2 inom. riksdagsordningen åligger lagutskottet, hafva
båda kamrarne till utskottet öfverlemnat justitieombudsmannens vid innevarande
riksdag afgifna embetsberättelse. För samma ändamål har
utskottet från justitieombudsraansexpeditionen fått mottaga dels de diarier,
som under tiden från senaste riksdags början till början af den innevarande
förts ej mindre i nämnda expedition än äfven under justitieombudsmannens
embetsresor, dels ock expeditionens registratur för
ofvannämnda tid, hvarjemte, på särskild reqvisition, handlingarna beträffande
åtskilliga af justitieombudsmannen handlagda ärenden hållits
utskottet till hända.

öfver den numera fullbordade granskningen af samtliga här ofvan
angifna handlingar får utskottet härmed till Riksdagen afgifva utlåtande.

I embetsberättelsen redogöres för förvaltningen af embetet under
den tid,, som förflutit från afgifvandet af senaste embetsberättelse, dervid
justitieombudsmannen enligt vanlig ordning först redovisar för de
åtal, hvilka under den tid, berättelsen omfattar, blifvit slutligen afgjorda
eller åtminstone i en instans pröfvade.

Derefter lemnar justitieombudsmannen redogörelse för två ärenden,
i hvilka genom hans åtgärd vederbörande beredts ersättning för skada,

Bill. till Bilcsd. Prat. 1897. 7 Samt. 1 Höft. (N:o 1.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

som vållats genom fel i embete eller tjenst, utan att dock åtal för felen
egt rum.

I afseende å lagskipningens tillstånd i riket hänvisar justitieombudsmannen
i främsta rummet till förutnämnda redogörelse för anstälda åtal
och framlägger dessutom åtskilliga af honom under hans embetsutöfning
gjorda iakttagelser, som han anser förtjenta af särskildt omnämnande.

Den vigtigaste af dessa iakttagelser rörer underdomstolarnes vårdnad
öfver förmynderskapen.

Härutinnan fäster justitieombudsmannen uppmärksamheten å några
ganska allmänt gängse sedvänjor, hvilka synas honom icke öfverensstämma
vare sig med lagens bokstaf eller dess syfte.

Sålunda tillämpades det i 6 § af lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884 förekommande
stadgandet, att förmyndare skulle för hvart kalenderår afsluta räkning
öfver allt det han hade om händer och före den 15 februari följande år
ingifva räkningen till vederbörande gode män, ganska allmänt så, att
förmyndare icke ansåges skyldig att afgifva redovisning förr än ett helt
kalenderår förflutit, sedan förordnandet meddelades. En annan praxis,
som stode i visst samband med den nämnda och som särskildt i förening
med densamma minskade verksamheten af den lagstadgade kontrollen
öfver förmyndareförvaltningen, vore, att, när föreläggande skulle meddelas
att aflemna redovisning, sådant icke skedde förr än sent på året,
ofta vid höstetinget och i sådant fall icke alltid vid dess början.

Det är att hoppas, att de värdefulla anvisningar till lagens rätta
efterföljd, som af justitieombudsmannen sålunda gifvits, skola af vederbörande
egnas tillbörlig uppmärksamhet, och det erkännansvärda syfte
— ett så vidt möjligt verksamt skydd af de omyndiges intressen mot
missbruk af förmyndares frihet att råda öfver omyndigs medel — justitieombudsmannen
dermed afsett, sålunda kraftigt främjas.

En annan af justitieombudsmannen under hans embetsförvaltning
gjord iakttagelse afser ofullständighet i underdomstolarnes saköreslängder.
Förbrytelsen, för hvilken böterna ålagts, angåfves i vissa fall icke med
tillräcklig fullständighet, och äfven i fråga om straffet hade en dylik
ofullständighet i saköreslängderna förekommit.

Äfven åt lagsökningsmålen har justitieombudsmannen funnit sig
föranlåten att egna särskild uppmärksamhet. Desamma afgjordes nemligen
ofta icke med den skyndsamhet, som i lagen föreskrifvits, hvarför
justitieombudsmannen aktat nödigt att erinra vederbörande om nödvändigheten
af dessa måls behandling med den skyndsamhet, som deras vigt kräfde
och som, utan åsidosättande af andra lika angelägna göromål, vore möjlig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

I fråga om förordnande å landtmäteriförrättningar har justitieombudsmannen
blifvit i tillfälle iakttaga, att skiljaktiga expeditionssätt
användas inom olika län såväl med hänseende till dessa ärendens förberedande
behandling som ock i fråga om deras slutliga afgörande; och
lemnar justitieombudsmannen härutinnan en belysande redogörelse, dervid
han tillika framställer de grunder, som enligt hans åsigt äro afgörande
för bedömandet af rigtigheten utaf de särskilda expeditionssätten.

Den sista af de iakttagelser, för hvilka justitieombudsmannen i embetsberättelsen
redogör, afser den formella behandlingen af mål angående
äktenskapsskilnad i följd af horsbrott. Justitieombudsmannen fäster i
detta hänseende uppmärksamheten på vigten deraf, att domstolarne vid
dömande till skilsmessa på grund af sådant brott i utslaget nämna den
person, med hvilken brottet blifvit begånget. Äfven affattningen af de
utaf vederbörande konsistorier utfärdade skiljebref vore i berörda afseende
af betydelse, hvilket äfven visat sig derutinnan, att ett skiljebref,
deri skilnadsgrunden ej angifvits, möjliggjort äktenskaps ingående emellan
en person, som sitt förra äktenskap med hor brutit, och den, med hvilken
brottet blifvit begånget. Likaså har justitieombudsmannen funnit det
anmärkningsvärd!, att några domkapitel med afseende å den brottsliga
makans rätt att ingå nytt äktenskap i skiljobrefven upptaga allenast den
från 13 kap. 2 § giftermålsbalken hemtade föreskrift, att samma
make ej må gå i annat gifte förr än den oskyldige död eller gift är
eller dertill samtycker och Konungen gifver der lof till. Det borde
nemligen i skiljobrefven upptagas äfven det förbud mot äktenskap med
den i horsbrottet delaktige, som innehålles i 2 kap. 11 § giftermålsbalken,
enär skiljobrefvet synes afse att uttömmande angifva de äktenskapshinder,
som det begångna horsbrottet medför.

Sedan justitieombudsmannen härefter redogjort för trenne domslut,
som under år 1896 blifvit i högsta domstolens minnesbok antecknade,
öfvergår han i embetsberättelsen till framställning af tvenne förslag,
öfver hvilka utskottet framdeles under riksdagens lopp vill afgifva utlåtanden.

Justitieombudsmannens embetsresor under år 1896 hafva omfattat
Hallands, Elfsborgs och Skaraborgs län. Han har derunder besökt länsoch
stiftsstyrelserna, stadsdomstolarne, domhafvandena på landet och
häradsarkiven samt fängelserna.

I afseende å hvad vid inspektionerna förekommit hänvisas i främsta
rummet till de under embetsresorna förda diarier.

Rörande de klagomål ,som under år 1896 varit föremål för justitieombudsmannens
handläggning, meddelas i embetsberättelsen följande
öfversigt:

Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Vid 1896 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning ............................................................................................. 14

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af..................... 121

Summa 135.

Af dessa hafva

såsom återkallade afskrifvits............................................................................ 2

efter vederbörandes hörande fått förfalla ................................................... 27

efter annorledes verkstäld utredning afskrifvits ...................................... 86

hänvisats till åtal ................................................................................................... 8

vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser ........... 4

» » » » beroende på pröfning................................................... 8

Summa 135.

Då angifvelser för embete- eller tjenstefel ej föranledt åtal, har detta
i de flesta fall berott derpå, att antingen angifvelsen varit fullständigt
obestyrkt eller ock det anmärkta förfarandet vid pröfning befunnits icke
utgöra fel i embete eller tjenst; i några fall har emellertid justitieombudsmannen,
oaktadt lagstridigt förfarande synes hafva förelegat, ej
funnit anledning att om åtal föranstalta. Än har nemligen, såsom förut
nämnts, ersättning för skada, som af felet förorsakats, kunnat genom
justitieombudsmannens försorg vederbörande beredas, utan att åtal behöft
anställas, än synes justitieombudsmannen hafva funnit hvad förklarandena
i saken anfört göra åtal ej erforderligt. Så torde hafva varit
fallet med ett under året afgjordt ärende angående angifvelse mot
prestman, der justitieombudsmannen förklarat sig med afseende å hvad
prestmannen anfört ej finna skäl att, i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.
Angifvelsen afsåg bland annat beifran af det förfarande, att prestmannen
i fråga i strid mot 25 kap. 6 § 2 mom. strafflagen under
flera års tid efter afslutningen af hvarje års konfirmationsundervisning
såsom gåfva skulle hafva emottagit af konfirmanderna gjorda penningesammanskott.

I afgifven förklaring erkände prestmannen, att han i enlighet med
gammal sedvänja, då konfirmanderna afslutat sin nattvardsundervisning,
plägat från dessa emottaga ett gjordt sammanskott af penningar, hvilket
belopp, som städse varit ringa, han emellertid delvis skänkt till församlingens
bibelfond och delvis användt till inköp af läroböcker till
fattiga skolbarn, hvarjemte han förmälde sig hafva, innan ifrågavarande
angifvelse hos justitieombudsmannen blifvit gjord, vägrat att sådant
sammanskott vidare mottaga. Denna sista omständighet styrktes af bifogadt
intyg.

Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

Förutom hvad ofvan nämnts angående innehållet af justitieombudsmannens
embetsberättelse, upptager densamma meddelande derom, att
någon förklaring öfver lagen, i den ordning 19 § regeringsformen föreskrifver,
icke blifvit afgifven under den tid, berättelsen omfattar, hvarjemte
justitieombudsmannen slutligen meddelar uppgifter från samtliga departementen
rörande de åtgärder, som blifvit vidtagna i anledning af Riksdagens
till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser.

Vid den granskning af justitieombudsmannens embetsförvaltning,
som lagutskottet sålunda grundlagsenligt företagit, har någon anledning
till anmärkning icke förekommit, hvilket utskottet härmed för Riksdagen

anmäler.

Stockholm den 8 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bill. till Riksd. Prof. 1897.

7 Sami.

1 Haft.