Lagutskottets Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1907:LU19 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1907, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen, med leg äran om framläggande af förslag till
en invandringslag.

Till behandling af lagutskottet har öfverlämnats en inom Första
Kammaren af herr Lithander väckt motion, n:o 25, däruti föreslås, att
Kiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och om möjligt redan för 1908 års Kiksdag framlägga
förslag till en invandringslag, som hindrade invandring och bosättning
här af sådana individer, hvilka kunde befaras komma att utöfva
en moraliskt och ekonomiskt skadlig inverkan på svenska folket. Till
stöd härför anför motionären till en början:

»Härmed anhåller jag få framlägga en motion i enahanda syfte och
i hufvudsak anslutande sig till min motion n:o 30 af den 6 mars 1906,
beträffande nödvändigheten af en invandringslag i vårt land. Nämnda
motion, hvilken bilägges, åberopar jag i allt.

Jag anser mig ingalunda — såsom här nedan närmare skall påvisas
— sakna fullgoda och tungt vägande skäl för denna min förnyade framställning
i ämnet, utan finner fastmera den föreliggande frågan i ännu
högre grad, än hvad fallet var under förlidet år, nu synas värd sitt
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 15 Häft. (N;o 19.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

störa och synnerliga beaktande och kräfva sin snara och tillfredsställande
lösning, detta senare till följd af en del hithörande nya företeelser, hvilka
jag heder att närmare få påpeka.

Innan jag närmare går att dels vidröra de förut af mig i motionen
i fråga anförda och alltjämt såsom oförändrade kvarstående grundmotiven
till min fjolårsmotion och dels framlägga bevis på de alltjämt ökade, ja,
delvis riksvådliga faror, som den hittills af vederbörande myndigheter
föga eller alls intet hämmade invandringen af främmande oroselement
utan all gensägelse innebär, må det tillåtas mig något dröja vid min
meromnämnda motions öde vid sistförflutna riksmöte.

Den hänvisades till Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 1,
och är jag sagda utskotts herrar ledamöter tacksam för det synbara intresse,
de behagade visa mitt framlagda förslag. Äfvenledes står jag i
förbindelse till utskottets herrar ledamöter för den öfversiktliga utredning
af främmande länders lagstiftning med afseende på främlingars invandring
och vistelse i de respektive landen, som lämnas i utskottets
utlåtande n:o 8 af den 7 maj 1906, i synnerhet som dessa utredningar
ju till icke så ringa del bestyrka nödvändigheten af den lagstiftning, jag
för Sveriges vidkommande önskar i ty fall se införd.

Men då utskottet i sitt utlåtande pag. 8 yttrar:

»Under inga förhållanden får utlänning — äfven om han erhållit
nämnda tillstånd (Kungl. Majits medgifvande att här i riket idka handelseller
fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering) — idka gårdfarihandel
eller användas såsom biträde vid dylik handel», måste jag mot
denna uppgift inlägga min bestämdaste gensaga, då just eu dylik gårdfarihandel
dagligen pågår i alla delar af riket, och det därtill så Öppet
och allmänt samt i de allra flesta fall alldeles obeskattad, att detta missförhållande
bör vara snart sagdt allom bekant.

Klämmen i utskottets utlåtande blef, som man torde erinra sig, att
min föreliggande motion icke måtte till någon Första Kammarens åtgärd
föranleda. Detta sitt utlåtande stödde utskottet därpå, att Kungl. Maj:t,
med anledning af den då som bäst pågående invandringen af vissa oroliga
folkelement från Finland, Estland och Livland den 27 april 1906
utfärdat ett cirkulär till öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen angående viss anmälningsskyldighet för främlingar
m. m.

Hvad sålunda föreskrifvits skulle gälla tills vidare under innevarande
(1906) år och torde således nu ha upphört att längre finna sin till -

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

länkning. Och att bestämmelserna i sagda cirkulär långt ifrån voro
till fyllest för att medföra den därmed åsyftade verkan: eller lugn och
säkerhet för vårt lands egen befolkning och våra institutioner, skall jag
äfven här nedan med färska och talande exempel inför ögonen leda i
ovedersägliga bevis.

Såsom jag redan här ofvan antydt, skulle jag visst icke nu i år
ha framkommit med en med min meromnämnda motion besläktad framställning,
därest jag icke nu som då haft fullt klart för mig, hvilken
oerhörd betydelse den nu pågående utvandringen från Sverige och den
ingalunda förminskade invandringen af främlingar hit innebär för vårt
land, icke blott för närvarande stund, utan äfven för kommande tider,
faror så stora och oöfverskådliga, att fosterlandsvännen måste intagas
af de allvarligaste farhågor och största bekymmer för vårt folks och vårt
lands framtid, därest icke något i tid och med kraft göres för att i
möjligaste måtto förebygga båda dessa osunda och på samhällskroppen
tärande företeelser.

Man har icke utan skäl sagt, att ordspråken äro nationernas visdom.
I afseende på den fara, hvilken jag önskar, att regering och Riksdag
måtte förebygga genom en sträng invandringslag, erinrar jag om det
goda råd, som ligger i det gamla visa ordspråket: »stäm i bäcken, innan
det kommer i ån». Blir vårt land en gång riktigt ymnigt hemsökt af
dåliga folkelement, då är olyckans botande omöjligt.»

Motionären uttalar sig härefter om emigrationen, dess skadliga verkningar
och orsaker. I denna del hänvisar utskottet till motionen.

Däruti anföres slutligen:

»Vända vi oss sedan till vår ostkust, få vi se, huru en invandring
där äger rum, hvilken, ifrån att till en början ha varit endast en obetydlig
rännil, redan vuxit ut till en brusande å och snart hotar att utvidgas
till en förödande störtflod. Men är då inte denna invandring till
fördel för vårt land och lämnar den icke ersättning för det, som väster
ut strömmar ur landet, frågar måhända en och annan, som endast räknar
antal, men ej undersöker det olika värdet. Visst icke! Tvärtom är denna
invandring österifrån af högst skadlig inverkan, och vi skola snart finna,
om vi icke redan funnit det, att sagda invandring är ägnad att fullt ut
inge lika stora bekymmer och farhågor som trots utvandringen. Och

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

hurudan är då denna s. k. »ersättning»? I stället för våra friborna, laglydiga
och på allt sätt präktiga söner, ben af vårom benom och blod af
vårt blod, som västerut lämna oss, komma från östern mera eller mindre
och med eller utan skäl förtryckta individer af helt annan ras, religion,
bildning, uppfostran och åskådning än de bos oss rådande och gällande,
individer, som uppvuxit under revolutionära, ja, anarkistiska förhållanden
med dess förakt för lag och ordning och dess ringaktning af andras lif
och egendom, som just är utmärkande för de slaviska folken, med ett
ord moraliskt lågt stående individer, som ej kunna stämplas annat än
som formligt slödder. Säkert är, att det icke är den bästa delen af ryska
folket, som bit invandrar, utan snarare tvärtom.

Denna invandrings faror är af ekonomisk, social och politisk betydelse.
Bland de invandrande finnes en hög procent, bestående af polska
och ryska judar. När dessa, man kan tryggt säga öfver hela världen
illa kända individer, bit invandra, icke ha de då för afsikt att på minsta
sätt främja eller visa tacksamhet mot det land, som så beredvilligt lämnar
dem icke blott en fristad, utan därjämte ett nytt fält för sina spekulationer
i dumheten och beskedligbeten. Sammanslutningen bland dessa judar
är, som man vet, sådan, att de formligen bilda en ren liga, afsedd att
ekonomiskt bekriga det kristna samhället och att suga till sig det af
dem hemsökta landets näring och must. Ingen af dessa judar kommer
bit för att arbeta — har man väl någonsin sett en sådan jude taga ett
spadtag bär? — och ingen af dem presterar bär något produktivt arbete.
Ett är dock visst, att den svenska handeln, särdeles minuthandeln
på landet, undermineras och totalt fördärfvas af dessa parasiter, som
tränga in öfverallt, anlita hela sin ras’ stora förslagenhet, när det gäller
att lura svenska bönder, hvilket går desto lättare, som dessa äro godtrogna
och svaga för allt utländskt.

De svenskfödde bofaste idkarne af minuthandel i städerna och på
landet, som bemöda sig att icke allenast göra hvar man rätt i affärer,
utan ock samvetsgrant betala sina skatter, kunna omöjligen konkurrera
med de ryska och polska judarne, som invandra hit och i stora sammanslutningar
eller band hjälpa och lära hvarandra att drifva sin mera eller
mindre ambulatoriska handel efter alldeles motsatta principer. Ej heller är
det i längden möjligt för redbara och sträfsamma svenska köpmän att uthärda
den fingerade handelsrörelse, som försiggår i förhyrda lokaler under de
falska namnen af realisation för utländska konkursmassor o. dyl., men i
verkligheten är ett af de många utstuderade sätten, som de större och

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

de mindre judiska köpmännen i förbund med hvarandra bedrifva. För
dessa invandrande skarors illojala konkurrens böra väl ändå svenska köpmän
skyddas, och man kan därjämte begära, att hela svenska folket måtte blifva
skyddadt för den degenerering, som judeinvandringen förr eller senare medför.

Vi kunna eller böra väl ej längre blunda för händelserna i Ryssland.
Judarna hafva där genom sin omänskliga utsugning af de ryska bönderna
beredt dessa otroliga lidanden och ådragit sig själfva ett outsläckligt hat.

Skola vi icke här göra hvad vi kunna för att hindra ett dylikt
eländes öfverflyttande hit? Det synes mig, som om detta vore för oss
en bjudande plikt och en ren nödvändighet.

I socialt hänseende innebär denna invandring äfvenledes stora faror.
Moralen står, som bekant, på en mycket låg ståndpunkt bland dessa
individer och kan därför lätt sprida sitt gift bland de icke så få härför
mottagliga svenskarne.

Och den politiska faran af denna invandring — den är sannerligen
icke den minsta! Jag vill till en början endast påminna om den afen
känd uppviglare här protegerade estisk-livländska kolonien i Stockholms
närhet. Under den skyddande förklädnaden af »sång- och föredragsaftnar»
höllo de fritt flera möten i Folkets hus. Den tillstädesvarande svenska
allmänheten begrep lika litet som vår vid mötena närvarande ordningsmakt
innebörden af dessa sånger och föredrag, hvilka man dock kan
vara viss om voro revolutionära till såväl innehåll som syften. Rekordet
slogs likväl, när den sorgliga och fast otroliga nyheten spred sig, att
en mängd härför särskildt hitresta ryska revolutionärer och anarkister
hade fått hålla en ett par veckor långvarig kongress i Folkets hus, där
det utan all gensägelse stämplades mot ryska regeringen. Hvilken
oerhörd fara för vårt land innebar icke detta, hvilket tungt ansvar ådrog
sig icke den dåvarande regeringen för det den ej varit underkunnig om
denna olagliga kongress och med kraft afstyrt densamma, och hvilket
fattigdomsbevis gaf sig icke hufvudstadens detektiva polis, när kongressen
hållits midt för dess näsa, utan att sagde polis haft väderkorn nog att
uppspåra och anmäla ryssarnas och de svenska socialistchefernas tilltag?

I höstas måste man ju häkta och hemsända några finska vagabonder,
hvilka sysslade med bombtillverkning.och formligen planlagda finsk-ryska
attentat mot ett par af hufvudstadens banker.

Kort tid därefter upptäcktes det, att ett par finnar i Norrtälje planlagt
ett dylikt attentat mot en därvarande bankinrättning.

Och till sist, få vi icke dagligen i pressen läsa notiser om, huru

Lag utskottets Utlutande N:o 19.

vildsinta finnar här i hufvudstaden, i Sundsvall etc. dragit knif mot
svenskar och på andra sätt uppträdt som våldsverkare och fridstörare?

Af det här senast anförda ser man till fullo, huru litet eller alls
intet effektivt Kungl. Maj:ts cirkulär af den 27 april 1906 visat sig.
Och dock åberopades af det tillfälliga utskottet just sagda cirkulär såsom
hufvudskäl för afslag på min förra året väckta motion i ärendet.

Då nu detta temporära cirkulärs bestämmelser emellertid icke längre
existera och det till full evidens visat sig vara till intet gagn, har jag
desto större skäl för att nu framkomma med ett förslag, analogt med
min förra motion i ämnet. I allt öfrigt hänvisar jag till denna.

Jag har härmed, som jag hoppas, fullständigt bevisat, att det är en
oförsvarlig och ödesdiger försummelse vi svenskar begå mot oss själfva
och våra efterkommande, ifall vi fortfarande underlåta att med all den
kraft och med alla de medel, som stå oss till buds, söka hindra fortgången
af ett så skadligt utbyte af folkelement som det, hvilket hos oss
nu dagligen pågår.»

Vid motionen är, såsom bilaga, fogad herr Lithanders åberopade
motion n:o 30 vid nästlidet års riksdag angående skrifvelse till Konungen
i fråga om åvägabringande af tillfredsställande anordningar beträffande
utlänningars invandring till Sverige och vistelse därstädes.

Herr Lithanders ofvannämnda motion vid 1906 års riksdag behandlades,
såsom han i sin förevarande framställning erinrar, af tillfälligt
utskott, som afstyrkte densamma. Uti sitt utlåtande i ämnet lämnade detta
utskott till en början en redogörelse för främlingslagstiftningen såväl i
vissa främmande länder som ock i Sverige, och tillåter sig lagutskottet
att däraf återgifva följande:

»I Norge äro genom lag om anmälan af resande och främlingar den
4 maj 1901 gifna vissa generella bestämmelser i fråga om utlänningars
invandring och vistelse i Korge.

Vill någon, som icke är norsk medborgare, skaffa sig fast hemvist
eller söka sitt uppehälle i Korge, är han jämlikt lagen skyldig att vid
sin ankomst till landet anmäla denna sin afsikt för vederbörande polismyndighet.
Finner polismyndigheten, efter pröfning af främlingens legitimationspapper,
att han äger tillräckliga medel för sitt lifsuppehälle eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

att lian har utsikt att kunna på hederligt sätt försörja sig, tillställer polismyndigheten
honom en s. k. »Opholdsbog», hvilken berättigar honom till
vistelse inom landet. En främling kan utvisas, om han underlåtit att
göra nyssnämnda anmälan; om han hefinnes icke kunna lämna tillfredsställande
upplysningar om sin förmåga att kunna skaffa sig sitt uppehälle;
om han sysslolös stryker omkring, utan att kunna styrka lofligt
förvärf, eller sådana omständigheter föreligga, att anledning finnes att
antaga, det han helt eller delvis skaffar sig sitt uppehälle genom straffbara
handlingar.

Danmark äger en lag angående tillsyn öfver främlingar och resande
m. m. af den 15 maj 1875. Förbjudna att vistas inom landet äro enligt
denna lag dels utländska tattare, musikanter, förevisare af djur och dylikt,
akrobater, jonglörer och andra sådana personer, för så vidt de genom
kringresande vilja söka sitt uppehälle, dels ock andra utländska arbetssökande
personer, för så vidt de ej kunna legitimera sig med af offentlig
myndighet utfärdadt dokument. Utlänningar, som icke äga hemortsrätt
i Danmark och som befinnas sakna tillräckliga existensmedel, äfvensom
personer, hvilka, enligt hvad nyss är nämndt, äro förbjudna att vistas
inom landet, skola genom polismyndigheternas försorg snarast möjligt
sändas eller utvisas ur landet.

Om en utlänning, som icke äger hemortsrätt i Danmark, vill söka
sitt uppehälle därstädes genom handtverk eller annat kroppsarbete eller
såsom tjänstehjon eller, utan att vara legitimerad handelsresande, genom
någon verksamhet, som förutsätter resa eller vandring från ort till annan,
skall han anmäla sig hos polismästaren i den ort, dit han först anländer.
Polismästaren skall då undersöka, om främlingen kan anses vara i tillfälle
att kunna och vilja söka sitt uppehälle genom lofligt arbete; vidare skola
legitimationsdokumenten noga pröfvas; och slutligen skall främlingen
styrka, att han antingen fått löfte om arbete eller tjänst eller att han
äger tillräckliga medel att bestrida sitt nödtorftiga uppehälle under 8 dagar
och därefter äga möjlighet att kunna lämna landet. Finner polismästaren
vid denna pröfning, att främlingen kan tillåtas uppehålla sig i landet
förses han med en »Opholdsbog»; i motsatt fall ombesörjer polismästaren
främlingens sändande eller utvisande ur landet. Har främlingen erhållit
»Opholdsbog», är han skyldig att uppvisa densamma å hvarje ort, som
han, utom för genomresa, passerar. En ny undersökning af ungefär liknande
beskaffenhet som vid utfärdandet af »Opholdsbog» företages då af

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

ortens polismästare, hvilken, om han finner främlingen böra få fortsätta
sin resa, förser boken med en anteckning, men i annat fall aflägsnar
främlingen ur landet.

Förutom i nu nämnda fall kan enhvar främling, som ej förvärfvat
hemortsrätt i Danmark eller där ej haft stadigt hemvist minst 2 år, sändas
eller utvisas ur landet på befallning af justitieministern, så snart främlingens
uppförande därtill gifver anledning.

Tyskland äger ingen särskild främlingslag; däremot finnes i »Strafgesetzbuch»
utvisning stadgad såsom en särskild straffpåföljd i vissa fall.
Sålunda medför, enligt § 39, ställande under polisuppsikt den verkan för
en utlänning, att han kan af högre polismyndighet utvisas ur tyska riket.
(Ställande under polisuppsikt är ett straff, som jämte frihetsstraff kan
ådömas för vissa gröfre brott). Vidare kan, jämlikt § 284, en utlänning,
som dömts för yrkesmässigt hasardspel, af polismyndighet utvisas. Slutligen
stadgas i § 362 rättighet för domstol att i vissa fall vid ådömande
af »Haft» (ett slags lindrigt fängelsestraff) i fråga om utlänning förordna,
att han efter utståndet straff skall öfverlämnas till polismyndighet, hvilken
äger antingen hålla honom till tvångsarbete eller utvisa honom ur landet.
De förbrytelser, hvilka bestraffas med »Haft», utgöras hufvudsakligen af
olika former af lösdrifveri.

I fråga om rättighet för utlänning att i Tyskland drifva ambulatorisk!
näringsfång är uti »Gewerbeordnung», § 56 d, stadgadt: »Utlänningar
kunna erhålla tillstånd till ambulatoriskt näringsfång. Bundesrath äger
att därom gifva erforderliga föreskrifter.» De af Bundesrath utfärdade
stadgandena, hvilka, där ej annorlunda särskilt angifvits, hänvisa till
Gewerbeordnungs föreskrifter i fråga om sådant näringsfång, tillerkänna
utlänningar ungefär enahanda rättigheter som infödingar. Enligt Gewerbeordnung
fordras ett af offentlig myndighet utfärdadt, vanligen för hela
riket gällande tillståndsbevis, hvilket äger giltighet högst ett år och kan
när som helst återtagas. Beträffande utlänning gäller emellertid dels den
inskränkningen, att tillståndsbeviset endast afser ett bestämdt mindre område,
dels ock att sådant bevis icke meddelas, om inom området i fråga
icke finnes något behof af det utaf utlänningen utöfvade yrket eller om
ett i förhållande till ortens behof stående antal tillståndsbevis för samma
yrke redan utfärdats. Såsom utöfvare af ambulatoriskt näringsfång anses
enhvar, som utom boningsorten eller dess närmaste omnejd utan fast lokal
för yrkesutöfningen och utan föregående beställning i egen person bjuder

Lagutskottets Utlåtande No 19. 0

ut varor, söker beställning å varor eller hos andra än köpmän eller på
andra platser än i öppna bodar uppköper varor för återförsäljning, erbjuder
sig att utöfva något handtverk eller slutligen vill utföra musik, förevisningar,
teatraliska föreställningar, utan att därtill erfordras någon högre konstnärlig
utbildning. Från ambulatorisk! näringsfång äro emellertid vissa varor och
yrken uteslutna, sålunda må ej spritvaror, begagnade kläder och lump,
guld och silfver samt fickur, värdepapper och lotterisedlar, explosiva varor
samt vapen, gifter och läkemedel, nipper och bijouterier, glasögon o. d.
vara föremål för ambulatorisk handel. Bland förbjudna yrken kunna särskilt
nämnas utöfvande af läkekonst af icke legitimerade personer samt
försäljning af varor på afbetalning i särskild! angifna fall. Äfven vissa
personer äro uteslutna från ambulatorisk! näringsfång, t. ex. sådana som
begått osedlighetsbrott eller äro kända för lösdrifveri och dryckenskap.

England har, såsom i motionen nämnts, nyligen erhållit en invandringslag,
»the Aliens Äct» af den 11 augusti 1905. Enligt denna lag får en
immigrant ej landstiga, om kan ej kan visa, att han innehar tillräckliga
medel till eget och familjens uppehälle eller har förmåga att förvärfva
sådana; om han är sinnessjuk eller idiot eller är angripen af sådan sjukdom
eller har sådant lyte, som kan antagas föranleda, att han faller fattigvården
eller samhället till last; om han blifvit dömd för icke politiskt
brott i sådant land, med hvilket England har utlämningstraktat; om slutligen
mot honom utfärdats utvisningsorder enligt nu ifrågavarande lag.
Emellertid må landstigning icke förvägras en immigrant på grund af brist
på medel, om han kan visa, att han sökt sin tillflykt till England för att
undgå politisk eller religiös förföljelse. — Äfven en utlänning, som redan
befinner sig i England, kan genom utvisningsorder af inrikesministern
tvingas att lämna landet, om utlänningen blifvit dömd i England för brott,
som medför frihetsstraff, och domstolen pröfvat lämpligt att utvisningsorder
må utfärdas; om utlänningen, därest han icke vistats öfver 12 månader
i landet, antingen under de tre sista månaderna åtnjutit sådant fattigunderstöd,
som skulle medföra förlust af valrätt till parlamentet, eller påträffats
kringstrykande utan att äga medel till sitt uppehälle, eller bor
tätt hoppackad med andra i osunda bostäder; samt slutligen om utlänningen
blifvit dömd för icke politiskt brott i sådant land, med hvilket
England har utlämningstraktat.

Nu gällande invandringslag för Nordamerikas förenta stater är af den
3 mars 1903. Enligt denna lag är tillträde till landet förvägrad! en
Bill till Riksd. Prof. 1907. 7 Samt. 15 ljuft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

hvar främling, tillhörande någon af följande kategorier: idioter och sinnessjuka,
fattiga; personer behäftade med vissa sjukdomar; personer straffade
för svårare ej politiska brott; polygamister; anarkister eller andra personer
med samhällsvådliga åsikter; prostituerade; personer kvilka under
senaste året antagit erbjudande, kontrakt eller annan öfverenskommelse
om utförande af arbete inom landet; samt slutligen hvarje person, hvars
biljett bekostats af annan, såvida det ej kan visas, att invandraren ej
tillhör någon af förenämnda utestängda kategorier. Genom dessa bestämmelser
hindras dock ej tillträde till landet för sådana facklärda arbetare,
som ej finnas representerade inom landet, samt för skådespelare, artister,
föreläsare, lärare och dylika personer med högre utbildning äfvensom
för tjänstefolk.

Utlänningar kunna inom 2 år efter ankomsten hemsändas, om de
inkommit i landet i strid mot lagen eller om de falla fattigvården till
last på grund af orsaker, som förefunnits före landstigningen.

Hvad slutligen Sverige beträffar, är genom kungl. cirkuläret den 28
maj 1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas
med lösdrifveri, stadgadt, att därest utländsk man eller kvinna här
i riket beträdes med lösdrifveri eller genom bettlande, eller sådan förseelse,
som omförmäles i 40 § 5 mom. af kungl. förordningen den 9 juni
1871 angående fattigvården, sådant nämnda mom. lyder genom kungl.
förordningen den 12 juni 1885, gör sig förfallen till behandling såsom
lösdrifvare, må — i händelse det land, till hvilket den ifrågavarande
personen står i undersåtlig! förhållande, är så beläget, att han eller hon
kan dit befordras, utan att under vägen behöfva uppehålla sig å annat
lands område — Körningens befallningshafvande eller öfverståthållareämbetet
draga försorg därom, att personen på lämpligt sätt varder till
sitt hemland återsänd, sedan underrättelse därom dock förut meddelats
vederbörande myndighet å det ställe i nämnda land, dit personen först
ankommer, men att i annan händelse än nu är nämndt, äfvensom i fall
det icke med full tillförlitlighet kan utredas, hvilket land personen tillhör,
frågan om hans eller hennes behandling skall till Kungl. Maj:ts pröfning
öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte förvaras. Med norsk
undersåte skall i ifrågavarande fall förfaras på enahanda sätt, som är
stadgadt om utlänning. Däremot skall beträffande lösdrifvare och tiggare,
som äro ryska eller finska undersåtar, den i anledning af en emellan

Lagutskottets Utlåtande N:o 19. 11

Sverige och Ryssland afslutad konvention utfärdad kungörelse den 16
april 1861 tillämpas.

Genom förenämnda konvention angående ömsesidigt återsändande af
lösdrifvare, tiggare och förbrytare är öfverenskommet bland annat följande:

Lösdrifvare, tiggare eller förbrytare, som, född i kejsardömet Ryssland
eller storfurstendöme! Finland, begifvit sig till Sverige, kan, äfven
utan uttrycklig begäran från ryska regeringen, återsändas till sitt fädernesland,
och bör i detta fall därstädes varda emottagen, såvida han icke
här i landet varit i allmän tjänst anställd eller ock för egen del härstädes
lagligen idkat jordbruk eller annat näringsfång eller därest slutligen
den främmande undersåten icke iugått äktenskap med svensk
undersåte.

Vidkommande frågan om möjlighet för utlänning att här i landet
drifva handelsverksamhet, särskild! ambulatorisk, är att erinra om bestämmelserna
i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864 med däri senare gjorda ändringar. Enligt 26 § af nämnda förordning
äger ej utlänning här i riket idka handels- eller fabriksrörelse,
handtverk eller annan handtering, för så vidt han ej på ansökning erhållit
Kung!. Maj:ts tillstånd. Under inga förhållanden får utlänning —
äfven om han erhållit nyss nämndt tillstånd -— idka gårdfarihandel eller
användas såsom biträde vid dylik handel. Ej heller får utlänning verkställa
varurealisation eller användas såsom biträde därvid, utan att Kungl.
Maj:t på grund af ingången traktat därtill gifvit lof.»

Efter att häruppå hafva erinrat om lagtima Riksdagens år 1905
skrifvelse n:o 61, däri Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhöll, det Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga sådan ändring i förordningen om utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864, att genom vanlig anmälan om idkande af
handelsrörelse ej måtte förvärfvas rättighet att utan iakttagande af därför
stadgade villkor, idka handel af sådan tillfällig beskaffenhet, som i 10
§ af berörda förordning afsåges (realisation och gårdfarihandel), och efter
att hafva påpekat, hurusom de lagstiftningsåtgärder, hvilka i anledning
af denna skrifvelse kunde förväntas, äfven skulle beröra utlänningar här
i riket, som på i skrifvelsen omförmäldt sätt sökte kringgå lagens bestämmelser
i fråga om rätten att idka ambulatorisk handel, omnämnde
det tillfälliga utskottet, att Kungl. Maj:t, med anledning af då pågående
invandring af vissa oroliga folkelement från Finland, Estland och

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Livland, den 27 april 1906 utfärdat ett cirkulär till öfverståthållareämbetet
och Kung!. Maj:ts befallningshafvande i länen angående viss anmälningsskyldighet
för främlingar in. m., hvilket cirkulär är af följande lydelse:

»Med hänsyn därtill att under de senaste månaderna ett större antal
personer i följd af tilldragelserna i ryska riket därifrån begifvit sig hit
till landet, vilje Vi härmed anbefalla rikets polismyndigheter att förständiga
de främlingar, som af nämnda anledning inkommit till riket eller härefter
anlända, att ofördröjligen hos vederbörande polismyndighet anmäla namn,
yrke och hemort, äfvensom uppgifva ej mindre bostad och förvärfsmöjligheter
här i landet, än ock, där ombyte af bostad sker, den nya bostaden.

Det åligger polismyndigheten att på lämpligt sätt fästa dessa främlingars
uppmärksamhet därpå, att de icke äga någon ovillkorlig rätt att
uppehålla sig här i landet och särskildt äro underkastade risken att varda
utvisade från riket, icke blott om de begå något, som strider mot lag
eller allmän ordning, eller underlåta att fullgöra nämnda anmälningsskyldighet
eller om sig lämna falska uppgifter, utan äfven om de på ett
eller annat sätt blanda sig i här i riket förekommande politiska meningsstrider
eller sociala tvister.

Och har polismyndigheten att, när främling, hvarom här är fråga,
icke ställer sig till efterrättelse hvad sålunda förordnats, därom genast hos
Oss göra anmälan.

Hvad sålunda föreskrifvits, hvilket skall gälla tillsvidare under innevarande
år, hafven I att Eder underlydande polismyndigheter meddela.»

Då sålunda Kungl. Maj:t i ett speciellt fall funnit sig äga befogenhet
att, äfven utan särskild lagstiftning i ämnet, vidtaga de åtgärder, som
påkallats af en föga eftersträfvansvärd invandring, samt då myndigheterna,
därest gällande författningar effektivt tillämpades, kunde förhindra
såväl att utländska lösdrifvare kvarstannade i landet, som ock att utlänningar
i allmänhet här i riket befattade sig med realisation och gårdfarihandel,
och då därjämte Riksdagen redan år 1905 uttalat önskvärdheten
af förändrad lagstiftning i ändamål att förhindra ett kringgående
af lagens bestämmelser i fråga om dylik ambulatorisk liandelsverksamhet,
fann det tillfälliga utskottet, som emellertid till fullo behjärtade det med
motionen afsedda syftet, några särskilda åtgärder uti ifrågavarande afseende
från Riksdagens sida icke för det dåvarande erforderliga. Utskottet
afstyrkte alltså motionen, och Första Kammaren godkände denna hemställan.

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Bland de olika områden, inom Indika den senare tiden medfört ett
förut knappt anadt uppsving, intager kommunikationsväsendet ett synnerligen
framskjutet rum. Samfärdseln mellan länder, som hittills på grund
af sitt inbördes geografiska läge haft föga eller ingen beröring med
hvarandra, har härigenom väsentligen underlättats, hvaraf och blifvit följden,
att omsättningen af medborgare mellan de olika länderna antagit
intensivare karaktär, och att antalet individer, som för längre eller kortare
tid slå sig ned i främmande land, i väsentlig grad ökats.

Äfven vårt land har icke varit oberördt häraf. Invandringen hit
har på de senare åren antagit ganska afsevärda dimensioner. Enligt den
senast utkomna officiella statistiken (för år 1903), har immigranternas
antal under de sista år, densamma omfattar, uppgått till omkring 7,000
a 8,000 årligen, och det torde vara berättigad anledning antaga, att den
verkliga siffran är betydligt högre, då gifvetvis de till grund för statistiken
liggande officiella uppgifterna ej kunnat omfatta alla invandrare.
Ätt på den allra sista tiden särskildt ryska folkelement i stor omfattning
hit inkommit, torde vara allmänt bekant.

Det är uppenbart, att de folkkategorier, som sålunda invandra, äro
af mycket olikartad beskaffenhet. Ärliga och fullt hederliga förvärfsuppsåt
i förening med oförvållade svårigheter i hemlandet drifva tvifvelsutan
mången att i främmande land söka ett bättre lifsuppehälle. I andra
fall åter är motivet af mindre god beskaffenhet och invandrarens medborgerliga
egenskaper af lägre värde. Att immigrationen kan vara förbunden
med vissa olägenheter för det land, dit den sker, torde ej kunna
förnekas. Utskottet vill ock med afseende å förhållandena hos oss söka
visa, att i några fall så är händelsen.

Ur ekonomisk synpunkt har redan motionären framhållit immigrationens
skadliga verkningar i angifvet fall och antydt, hurusom många hit
invandrande utländingar söka förvärfva sitt uppehälle genom att på ett
mot redbare svenske handelsmän illojalt sätt utöfva en affärsverksamhet,
hvilken ofta ej heller är till den köpande allmänhetens bästa. Invandrande
arbetssökande utlänningar kunna i vissa fall obehörigen bidraga
till att försämra svenske arbetares utsikt till förvärf. Särskildt i de norra
delarna af vårt land besökas kusttrakterna regelbundet hvarje vår af
arbetssökande finnar, hvilka på hösten återvända liera, och lärer denna
invandring, enligt hvad inom utskottet vitsordats, i nyssnämnda afseende
icke vara utan olägenhet. Då de invandrande därjämte oftast sakna hvarje

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 19,

tillgång, är risken betydlig, att de falla fattigvården till last, kvilket också
ofta lärer inträffa.

Såsom ofvan nämnts, tillhöra de som invandra i månget fall ej de
bästa folkkategorierna. Erfarenheten hos oss har ock bekräftat detta.
Oroliga och för lugnet i hemlandet störande individer nödgas ofta utvandra
och då de flesta af de främmande länder, dit de söka inträde,
redan genom lagbestämmelser skyddat sig mot immigranter af denna art,
ligger det i sakens natur, att dessa sämre element uppsöka och öfverskrida
våra för dem öppna gränser. Att utlänningar af sådan beskaffenhet,
som sysslolösa ströfva omkring i landet från ort till annan, skola
utöfva ett dåligt inflytande, lärer vara visst.

Af det sålunda anförda torde framgå, att det föreliggande ämnet
är af icke obetydlig vikt, och att ett tillfredsställande ordnande af invandringen
till landet är eu betydelsefull angelägenhet för lagstiftningen.
Att principiella betänkligheter icke kunna resas mot en invandringslag,
synes utskottet gifvet. Det torde vara eu inom statsrätten allmänt godkänd
sats, att hvarje själfständig stat inom sitt territorium äger den
fullständiga myndigheten att ordna förhållandena med afseende å samtliga
de individer, in- eller utländska, som å dess område uppehålla sig,
och där eu inskränkning i detta ordnande föreligger, har staten frivilligt
genom lagar eller traktater medgifvit densamma. Såsom af den föregående
framställningen synes, hafva ock många främmande länder genom
invandringslagar eller på annat sätt sökt ordna sådana utlänningars förhållanden,
som önska uppehålla sig å främmande områden, och äfven
i vårt land hafva ju vissa bestämmelser i sådant syfte åvägabragts.
Förut omnämnda cirkulär den 28 maj 1886 samt det den 27 april
1906 utfärdade cirkulär, kvilket enligt cirkulär den 21 sistlidne december
skall gälla tillsvidare under detta år, innehålla de hufvudsakliga bestämmelserna
i förevarande afseende. Men dessa i administrativ väg utfärdade
bestämmelser kunna, äfven om man bortser därifrån att sistnämnda
cirkulär gäller endast tillsvidare under innevarande år, icke
anses tillfyllestgörande för vinnande af det uppställda önskningsmålet.

Enligt 1886 års cirkulär kunna visserligen utlänningar, hvilka inom
landet göra sig förfallna till behandling såsom lösdrifvare, genom polismyndigheternas
försorg återsändas till sitt hemland, i händelse det land,
till kvilket den ifrågavarande personen står i undersåtligt förhållande,
är så beläget, att han eller hon kan dit befordras, titan att under vägen
behöfva uppehålla sig å aunat lands område; och då sådant förhållande

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

äger rum, sker oek återsändande, åtminstone i de flesta fall. I annan
händelse äfvensom i fall icke med full tillförlitlighet kan utredas, hvilket
land personen tillhör, skall frågan om hans behandling till Kungl. Maj:ts
pröfning öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte förvaras. Det
inses lätt, kvilka svårigheter tillämpningen af dessa sistnämnda föreskrifter
skola förorsaka, särskildt då, såsom ofta för att icke säga oftast
är fallet, den anhållne utlänningen icke ens själf vet eller åtminstone ej
kan förmås tillförlitligt uppgifva, till hvilket land han står i undersåtlig!
förhållande. Myndigheterna måste därför ofta stå alldeles maktlösa mot
alla zigenaresällskap, positivspelare och många andra, hvilka få fritt inkomma
och därefter sträfva omkring i landet, uppehållande sig med mera
eller mindre förstucket tiggeri, till dess de, såsom ofvan är antydt, slutligen
måste af fattigvården omhändertagas. Enda möjligheten att befria
landet från sådan immigration torde vara att genom polismyndigheterna
i rikets gränsstationer hindra dessa för trefnaden inom samhället menliga,
oftast medellösa individer att inkomma. Andra fall, då förhindrande
af tillträde kunde vara önskligt, äro i motionen och här ofvan vidrörda.
Förutnämnda cirkulär den 27 april och 21 december 1906 innehålla väl
föreskrifter om förfaringssättet mot vissa utlänningar, sedan de redan inkommit,
men gifva icke polismyndigheterna befogenhet att, då skäl därtill
kunde förefinnas, vägra tillträde. Ifråga om uppsikt öfver inkomna
utlänningars åtgöranden och verksamhet, där sådan kan vara nödig,
samt polismyndigheternas befogenhet i detta hänseende, finnas inga andra
bestämmelser än de tämligen knapphändiga föreskrifterna uti sistnämnda
cirkulär.

Uppenbarligen bör dock vid lagstiftning uti nu antydd riktning den
största varsamhet iakttagas, så att icke den internationella samfärdseln
obehörigen hindras och försvåras eller dugande och behöfliga arbetskrafter
afhållas från användning inom landet. Därför måste i lag noga bestämmas
och begränsas de fall, då underordnad polismyndighet må vara
berättigad på eget ansvar afvisa utlänning, som vill i riket inkomma,
eller meddela honom tillstånd att under vissa villkor sig här uppehålla.
I vissa fäll torde pröfningen af sådana frågor böra ankomma på öfverordnad
polismyndighet. Kan åter fråga om utlännings behandling på
något sätt beröra landets förhållande till främmande makt, torde i allmänhet,
såsom nu iakttages, sådan fråga böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts
omedelbara pröfning.

16 Lagutskottets inlåtande N:o 19.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, hvarigenom för
landet skadlig invandring, såvidt möjligt, må hindras,
samt i öfrig! utlänningars inflyttning och bosättning
inom landet på lämpligt sätt ordnas.

Stockholm den 7 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation

af herrar Zetterstrand, C. P. Jansson i Edsbäcken, Widm och
]>. P. Er sson:

»Då vi icke funnit lämpligt, att i anledning af ifrågavarande motion
framställning göres om lagstiftning i detta grannlaga ämne, och då
därtill kommer, att vissa administrativa bestämmelser i ämnet redan blifvit
meddelade samt man uppenbarligen måste förutsätta, att regeringen,
hvilken af invandringsfrågan närmast beröres, äfven framgent skall ägna
densamma nödig uppmärksamhet och, därest förhållandena sådant påkalla,
underställa densamma Riksdagens pröfning, hemställa vi,

att förevarande motion ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herrar Cederberg, Lindhagen och Nordin hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1907.