Lagutskottets Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1903:LU19 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

N:o 19.

Äuk till Riksd. kansli den 17 februari 1903, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Majd angående uppbördsprovisionen för indrifning af
resterande kommunalut skyl der.

Lagutskottet bar fått till förberedande behandling mottaga en af
herr .B. G. Åkerlind i Andra Kammaren väckt motion, n:o 111, så lydande:

»Enligt uppbördsreglementet af den 10 maj 1895 tillkommer det
den, som indrifver resterande kronoutskylder, att af den skattskyldige
jämväl uppbära ett indrifningsarfvode af tre procent, bvilket arfvode
oafkortad! tillgodoföres den, som verkställer indrifningen.

Emot detta stadgande torde icke vara något att anmärka. Men i
fråga om arfvode för indrifvande af resterande kommunalutskylder på
landet förhåller det sig helt annorlunda. Enligt därom gällande författningar
äger kronofogden att såsom uppbördsprovision för oguldna
kommunalutskylders indrifvande jämväl uttaga hos den restskyldige tre
procent af det resterande beloppet, hvaraf hälften tillfaller fjärdingsmannen,
om denne verkställer indrifningen.

I de fall däremot, då kronofogden anmodar annan person än
fjärdingsmannen att verkställa denna indrifning, finnes ingen lagbestämmelse
rörande indrifningsarfvodets fördelning.

Bill. titt Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 14 Höft. (N:o 19.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Enligt Kung!. Maj:ts utslag i dylika fall har den meningen gjort
sig gällande i rikets högsta domstol, att sagda arfvode skall oafkortad!
utgå till den, som indrifningen verkställer.

Häraf framgår, att nu gällande författningar i fråga om arfvodet.
för sagda indrifning icke äro fullt tydliga och bestämda. Anmodas
fjärdingsmannen att verkställa indrifningen, så är han förpliktigad att
till kronofogden afstå hälften af arfvodet. (Se kungl. instruktionen den
29 september 1899 för fjärdingsmän.) Men anmodas annan person, såsom
länsmannen med Kungl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd, så förefinnes
ingen bestämd författning, huru med indrifningsarfvodets fördelning
skall förfaras.

Det börjar bli allt mer och mer allmänt, att fjärdingsmännen
anmodas att verkställa denna indrifning. Den andel af arfvodet, som
de hafva rätt att tillgodogöra sig, är alldeles otillräcklig såsom ersättning
för deras besvärliga och tidsödande arbete, hvadan kommunerna
få träda emellan och tillerkänna dem ett arfvode, som någorlunda motsvarar
arbetet.

Då emellertid meningen med det åsätta bötesbeloppet torde
vara den, att låta den resterande själf vidkännas omkostnaderna för indrifningens
verkställande, i stället för att, såsom nu är fallet, hälften
af beloppet skall utgå till kronofogden, hvilken dels med ringa besvär
fullgör sitt åliggande i frågan, dels på goda skäl kan anses väl aflönad
för sin tjänst förutom denna tilläggsprovision, och då andra
här ofvan berörda oegentligheter därjämte tydligen påkalla en förändring
i hithörande lagbestämmelser, vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana förändrade bestämmelser rörande indrifning
af resterande kommunalutskylder, att den nu i 70 § kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet stadgade
uppbördsprovisionen af tre procent af det resterande beloppet tillfaller
den utmätningsman, som indrifningen verkställer.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 19. 3

Enligt 70 §, första stycket, af kungl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet åligger det kronofogde att efter mottagande af
restlängd å oguldna kommunalutskylder i vederbörlig ordning indrifva
och till kommunalnämnden redovisa desamma, och enligt andra stycket
af nämnda paragraf äger han att vid indrifvandet af dessa medel såsom
uppbördsprovision jämväl uttaga hos den restskyldige tre procent af
det resterande beloppet. I 2 § af kungl. förordningen angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878 tillerkännes emellertid med
vissa begränsningar kronofogde rättighet att uppdraga åt länsman eller
annan man, som af Konungens befallningshafvande antagen är, att
verkställa indrifningen, dock att kronofogden själf svarar för redovisningen
och för skada, som af utmätningsmans fel eller försummelse
kan komma, och likaledes må jämlikt sistberörda paragraf under enahanda
ansvar kronofogde eller länsman anmoda fjärdingsman att förrätta
utmätning af lös egendom.

Vid tillämpning af berörda stadganden uppstår fråga, huruvida
och i hvilken omfattning dylik underordnad utmätningsman bör komma
i åtnjutande af ofvan omnämnda, uppbördsmannen medgifna provision.

Motionären håller före, att gällande författningar vid besvarande
af denna fråga icke äro fullt tydliga och bestämda. Efter erinran, att,
enligt instruktionen för fjärdingsmännen, desse äga tillgodogöra sig
halfva uppbördsprovisionen, då de verkställt indrifningen, anmärker
motionären, att någon lagbestämmelse ej skulle finnas rörande indrifningsarfvodets
fördelning i det fall, att kronofogde anmodat annan
person än fjärdingsman att utföra berörda uppdrag. Denna anmärkning
är dock icke riktig, ty sedan 1892 års Riksdag i skrifvelse till Kungl.
Maj:t begärt fullständigande af de då i ämnet gällande föreskrifter, har
genom kungl. kungörelse den 16 juli 1897 föreskrifvits, att länsman,
åt hvilken kronofogde uppdragit att indrifva kommunalutskylder, äger,
när han själf verkställer indrifningen, att för sålunda indrifna medel
åtnjuta hälften af uppbördsmannen medgifven uppbördsprovision.

Motionären anser emellertid ändrade bestämmelser påkallade ej
blott af den anledning, som nu nämnts, utan äfven och, som det förefaller,
hufvudsakligen af det skäl, att de nuvarande bestämmelserna i
ämnet skulle hvila på oriktig grund. Då kronofogde ej själf verkställde
indrifningen, syntes han ej höra vara berättigad till andel i uppbördsprovisionen,
utan denna borde odelad tillkomma den utmätningsman,
Bom indrefve medlen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Utskottet kan ej dela motionärens mening härutinnan. Äfven då
kronofogde sätter annan i sitt ställe för själfva indrifningen, medför
dock ifrågavarande uppbörd med åtföljande redovisning besvär jämväl
för kronofogden, hvilken dessutom, såsom ofvan nämnts, bär ansvaret
för redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens fel eller
försummelse kan komma. Vid sådant förhållande synes det utskottet
billigt, att kronofogden erhåller andel i uppbördsprovisionen, och äfven
den nu stadgade grunden för provisionens fördelning mellan honom och
utmätningsmannen är enligt utskottets uppfattning skälig och rättvis.

Möjligen kan ju påvisas, att den andel af uppbördsprovisionen,
som tillkommer fjärdingsman, på ett eller annat ställe blir så liten, att
den ej motsvarar hans besvär, och att kommunen af sådan anledning
måste lämna fjärdingsmannen högre lön, än eljest behöft ifrågakomma,
men om också så skulle vara förhållandet, lärer sådant ej lämpligen
böra afhjälpas, på sätt motionären ifrågasatt, genom att fråntaga kronofogden
den andel i uppbördsprovisionen, som kan anses skäligen
motsvara det ansvar och den redovisningsskyldighet, som åligger honom.

Med stöd af hvad ofvan anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI, 1903.