Lagutskottets Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1897:LU19 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli d. 2 mars 1897 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning
angående det i statens tjenst använda papper m. m.

Uti sin till 1896 års Riksdag afgifna embetsberättelse förmälde sig
justitieombudsmannen hafva vid granskningen af underdomstolarnes handlingar
fästat särskild uppmärksamhet å beskaffenheten af det papper, som
användes till domböcker och protokoll.

Det vore, anförde justitieombudsmannen, uppenbart, att all omsorg
om arkivens vård vore nästan förspild, derest materialet för handlingarne
vore sådant, att de ej äfven med bästa vård kunde under längre tid bevaras
från förgängelse. Om äfven vid flertalet domstolar till sjelfva stommen
för domböcker och protokoll användes godt papper, vore föga dermed
vunnet i anseende till bruket att, för lättnad och beqvämlighet vid arbetet,
såsom bilagor använda af parterna ingifna handlingar, alldeles utan afseende
å deras beskaffenhet, samt att å bilagor ofta af det sämsta papper
låta afskrifva så vigtiga handlingar som t. ex. köpebref och inteckningshandlingar.

I den mån justitieombudsmannen, med stöd af gällande lagbestämmelser
om arkivens vård, ansett sig kunna ingripa, hade han sökt verka
för en förbättring i dessa förhållanden, som helt visst innebure en stor
fara för arkivens bestånd. Men utan särskilda lagstiftningsåtgärder kunde
denna fara icke på verksamt sätt aflägsnas, och justitieombudsmannen hade
derför ansett saken förtjent af mera allmän uppmärksamhet.

Bill. till Itiksd. Prof. 1897. 7 Sami. 14 Häft. (N:o 19.)

Lagutskottets Utlåtande N:o JU.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet
hänvisade embetsberättelse har justitieombudsmannen återupptagit berörda
fråga samt dervid hufvudsakligen anfört följande:

Det vore en allmän erfarenhet såväl i utlandets som i våra egna
arkiv, att, medan handlingar från föregående århundraden i allmänhet
ännu i dag bibehölle såväl sitt utseende som sin hållbarhet, derest de icke
blifvit utsatta för stark fukt eller skadats genom yttre åverkan, hade
under detta århundrade inträdt en betydlig försämring i detta afseende.
Om man särskildt fäste sig vid underdomstolarnes arkiv, gåfve dessa i
allmänhet en talande bild af denna fortgående försämring. De mest använda
handlingarne, nemligen intecknings- och lagfartsprotokoll, befunne
sig numera, ofta redan innan de hunne inbindas och medan de ännu förvarades
sammanfogade i lösa terner, i ett ganska otillfredsställande skick.
Papperet bruste i ryggvecken, så att isynnerhet de yttre bladen af en
tern ej sällan helt och hållet skiljdes från hvarandra. Äfven sedan handlingarna
blifvit inbundna visade det sig, att papperet icke egde erforderlig
hållbarhet, om handlingarne ofta begagnades. Man behöfde dock icke
stanna vid sådana allmänna iakttagelser, hvilka ju till en del skulle kunna
förklaras af ovarsamhet vid handlingarnes begagnande, utan man kunde
på en dubbel väg direkt bevisa verkligheten och omfattningen af den försämring
papperets beskaffenhet undergått. Eu närmare kännedom om de
stoft, som nu användes för papperets tillverkning, och den bearbetning de
måste undergå, innan papperet blefve färdigt, samt icke minst en undersökning
af det färdiga papperet, sådant det ginge i handeln, bekräftade
nemligen det i arkiven erhållna intrycket.

hinder sådana förhållanden hade man naturligtvis största skäl att
befara, att en stor mängd handlingar, till hvilka sådant, mindre godt
papper användts, icke skulle kunna i brukbart skick bevaras till en något
aflägsnare framtid eller, med andra ord, att de stöd för enskildes rättigheter
och de vittnesbörd om vår rättskipning och vårt folks lif i öfrigt,
som i sådana handlingar läge bevarade, skulle i många fall för våra efterkommande
gå förlorade. Det måste derför vara af stor vigt, att erforderliga
åtgärder snart vidtoges, på det att den lucka i nyssnämnda hänseenden,
som till följd af här påpekade förhållanden sannolikt torde i
framtiden uppstå, måtte — om icke fyllas — så åtminstone icke allt för
mycket förstoras.

Behofvet af särskilda åtgärders vidtagande hade flerestädes i utlandet
uppmärksammats. Sålunda hade i Preussen och Danmark från statens sida
gifvits bestämda föreskrifter angående de fordringar på styrka och val''-

Lagutskottets Utlåtande N:o 19, 3

aktighet, som borde ställas på de skrifpapperssorter, hvilka skulle användas
i statens tjenst.

År 1884 upprättades i Charlottenburg vid Berlin en anstalt för undersökning
af papper och bläck, och i cirkulär den 8 januari 1885 anbefalde
preussiska regeringen statsmyndigheterna att icke köpa annat papper
än sådant, angående hvars qvalitet företeddes attest från undersökningsanstalten.
Dessa bestämmelser ersattes den 5 juli 1886 af andra
i samma syfte gifna föreskrifter, som i hufvudsak ännu äro gällande.

I Danmark utfärdades den 26 maj 1888 ett reglemente angående
beskaffenheten af det i statens tjenst använda papper. Enligt detta skulle
papperets qvalitet kontrolleras af statens tekniska undersökningsbyrå, som
tillslöte hvarje paket med en etikett. Bruket af detta papper vore förbindande
för statens embete- och tjensteman i alla tjensteärenden med
undantag beträffande handlingar, som hade endast tillfällig betydelse, och
med någon begränsning i afseende på post-, jernvägs- och telegrafväsendet.
Bestämmelser angående de bläcksorter och de stämpelfärger, som finge
begagnas i statens tjenst, hade jemväl i Danmark tid efter annan meddelats.

Hos oss hade visserligen icke frågan om det i statens tjenst använda
skrifpapperets beskaffenhet blifvit lemnad obeaktad, men de åtgärder,
som vidtagits för att i detta afseende tillgodose fordringarna på ett starkt
och varaktigt papper, syntes icke vara tillräckligt betryggande.

Enligt af Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 25 september 1885
erhållet bemyndigande hade statskontoret uppgjort kontrakt med Lessebo
bolag om leverans till visst pris af det för statens behof afsedda papper.
Papperet skulle tillverkas för hand af uteslutande lump och med animalisk
limning samt bestå af tre olika slag. Bland öfriga föreskrifter om papperets
beskaffenhet må nämnas, att papperet skulle vara försedt med viss
vattenstämpel.

Äfven om de genom detta kontrakt betingade papperssorterna uppfylde
alla anspråk, som nu ansåges böra ställas på papper, afsedt till
handlingar, som skulle förvaras en längre tid, så innebure dock afslutandet
af detta kontrakt och dess kungörande för vederbörande myndigheter
endast en mycket ofullständig garanti för att det dermed åsyftade målet
verkligen uppnåddes. Att döma af den beräkning öfver årliga behofvet af
papper för statens räkning, som af statskontoret lades till grund för kontraktet
med Lessebo bolag, afsågs icke, att häradshöfdingarne och ännu
mindre rådstufvurätterna skulle komma att begagna det. kontraherade
papperet. Affattningen af kontraktet, deri bolaget förbundit sig att icke
till andra än statsmyndigheter utlemna af det med statsstämpel försedda

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

papperet, uteslöte icke häradshöfdingarne, men faktiskt torde af dem högst
få begagna sig af rätten att köpa af detta papper.

Hos många af dem användes visserligen till sjelfva stommen till
domböcker. och protokoll papper, som till utseendet vore ungefär jemförligt
med ifrågavarande papperssorter, men på icke få ställen begagnades
tunnt, gult papper, med stor sannolikhet tillverkadt af slipad trämassa,
hvilket material lemriade det sämsta papperet.

Rådstufvurätterna, som icke kunde erhålla det af staten med Lessebo
bolag betingade papperet, använde visserligen i de större städerna papper,
som syntes vara jemngodt med statens, men på många ställen vore det
använda papperet uppenbarligen af underhaltig beskaffenhet.

Det skulle måhända kunna ifrågasättas, att kontrollen öfver det i
underdomstolarnes handlingar använda papper vore mindre nödvändig derför,
att de vigtigaste af dessa handlingar i s. k. renoverade exemplar insändes
till hofrätterna och således förefunnes i två exemplar. Då emellertid
till dessa handlingar nästan undantagslöst användes papper af billigaste
slag, vore den betydelse,; de eljest kunde ega i nu antydda hänseende, helt
och hållet förfelad. Derjemte vore att märka, att det helt och hållet öfverlemnats
åt de statsmyndigheter, som i kontraktet med Lessebo bolag
afsåges, att bestämma, till hvilka handlingar och i hvilken omfattning de
skulle använda dessa papperssorter, och till hvilka ändamål de kunde använda
i annan ordning anskaffadt papper.

Af hvad anförts syntes framgå, att för ernående af målet att så vidt
möjligt kunna åt framtiden bevara våra vigtigaste handlingar, erfordrades
andra åtgärder än de, som i sådant hänseende*''hittills blifvit vidtagna. En
rationel pappersundersökning och bestämda föreskrifter om hvilka papperssorter
våra offentliga myndigheter skulle använda — efter mönstret af
den preussiska och danska lagstiftningen härutinnan — syntes vara de
enda verksamma medlen till målets vinnande.

I nämnda länder hade ansetts nödigt att jemväl lemna bestämda
föreskrifter angående bläck och stämpelfärger till användning i statens
tjenst. Äfven hos oss torde sådana föreskrifter icke kunna anses öfverflödiga.
Om en undersökning angående kontroll öfver skrifpapperet skulle
finnas nödig, borde jemväl frågan om beskaffenheten af det för vissa vigtigare
statsändamål använda tryckpapper komma under pröfning.

På grund af hvad sålunda anförts, hemstälde justitieombudsmannen,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t, efter
nödig utredning, behagade taga i nådigt öfvervägande, ej mindre hvilka
föreskrifter ansåges vara af behofvet påkallade till vinnande af trygghet
derför, att till allmänna handlingar af den vigt, att de borde för fram -

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

tiden bevaras, städse användes papper af erforderlig styrka och hållbarhet,
än äfven de öfriga frågor, som dermed kunde stå i sammanhang.

I likhet med justitieombudsmannen anser utskottet det visserligen
vara för samhället af vigt, att domstolars och andra myndigheters arkiv i
möjligaste måtto bevaras från förgängelse, och utskottet har sålunda intet
att erinra deremot, att verksamma åtgärder för detta ändamål varda från
statens sida vidtagna. Dock må man, enligt utskottets mening, väl vakta
sig att i intresset för arkivens fortbestånd gå för långt och å den enskilda
handlingsfriheten pålägga flera band än som finnas af verkligt behof påkallade.

Bedömandet af justitieombudsmannens förevarande framställning bör
alltså först och främst ske ur synpunkten, huruvida för arkivens fortbestånd
det kan anses nödvändigt att införa de tvångsåtgärder, som af
justitieombudsmannen förordats.

I detta afseende hyser utskottet en från justitieombudsmannens afvikande
uppfattning. Enligt utskottets mening är nemligen hufvudvilkoret
för arkivhandlingars bevarande i oförvanskadt skick ingalunda papperets
utmärkta beskaffenhet; fastmera ligger der vigt uppå, att vården om arkivet
omsorgsfullt och på rationelt sätt handhafves, att sålunda arkivlokalerna
äro fuktfria och i öfrigt ändamålsenliga, att handlingarna ordentligt
inbindas o. d. År så ej förhållandet, kan ej ens det utmärktaste pappersmateriel
skydda arkiven från förfall, och å andra sidan vittnar erfarenheten,
att äfven sådana handlingar, för hvilka papper af sämre beskaffenhet
blifvit användt, kunna i tjenlig arkivlokal och med omsorgsfull vård förvaras
under långliga tider utan att undergå nämnvärd försämring; och
komma nu, såsom Kong]. Maj:t ifrågasatt, landsarkiv att inrättas, der
handlingar från myndigheter och embetsman skola samlas och vårdas, lärer
beträffande arkivaliernas vård och skydd mot förstöring blifva på ett fullt
tillfredsställande sätt ordnadt.

De af justitieombudsmannen uttalade farhågor, att arkivens bestånd
komine att äfventyras, derest den åtskilliga myndigheter nu medgifna frihet
att sjelfve bestämma valet af papper till protokoll och andra allmänna
handlingar finge ostörd fortvara, synas alltså utskottet öfverdrifna.

De myndigheter och embetsman, som ej göra någon besparing för
egen del genom att till sina handlingar använda papper af billigare beskaffenhet,
kunna ej antagas ega något intresse att uraktlåta hvad från
synpunkten af arkivens bestånd härutinnan må anses af nöden; endast

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

under det förhållande, att ett myndighetens eller embetsmanriens eget intresse
stode såsom motsats till detta allmänna intresse för arkiven, kan det
sålunda befaras, att en verkligt underhaltig papperssort kan komma till
användning. Skulle så ske -— hvilket emellertid, såvidt utskottet har sig
bekant, endast undantagsvis torde vara fallet — hyser utskottet den förvissning,
att det skall vara tillfyllest, att uppmärksamheten derå fästes, för
att myndigheten eller embetsmannen skall befinnas villig att derutinnan
vidtaga ändring.

Att åter, såsom justitieombudsmannen synes hafva afsett, ålägga
samtliga myndigheter och embetsman att till allmänna handlingar använda
viss sorts papper, skulle sålunda vara onödigt och dessutom verka ganska
betungande.

Så som förhållandena nu äro, kunna de nemligen med fördel begagna
sig af den lifliga. konkurrens, som inom pappersindustrien är rådande,
att för vida billigare pris, än exempelvis Lessebo bolag i sitt kontrakt
med staten sig betingat, anskaffa papperssorter, fullt jemförliga med dem,
som Lessebo bolag förbundit sig att leverera, hvilka senare, enligt hvad
erfarenheten gifver vid handen, icke gått fria från befogade anmärkningar.
Skulle deremot tvångsbestämmelser införas af den art, som justitieombudsmannen
föreslagit, komme detta säkerligen att leda derhän, att priset å
papperet komme att stiga, utan att derigenom med någon visshet bättre
papper i allmänhet komme till användning. Rättvisligen torde derför dylika
bestämmelser ej böra införas, utan att staten åtager sig att gälda den
ökade kostnad, som i följd deraf komme att för vederbörande myndigheter
och embetsman uppkomma. Utskottet saknar emellertid anledning antaga,
att staten skall befinnas villig att, utöfver hvad densamma redan sig åtagit,
ersätta kostnader af ifrågavarande art.

I detta sammanhang tillåter sig utskottet gent emot justitieombudsmannen
erinra derom, att det icke torde böra fordras, att handlingar af
sådan beskaffenhet som köpebref, kontrakter o. d. alltid skola i domstolarnes
hufvudprotokoll införas. Ärendenas mängd torde ej sällan göra hardt
när nödvändigt att protokollen uppsättas sålunda, att en del handlingar
intagas såsom bilagor, och någon olägenhet deraf kan utskottet ej finna.
Bilagan är med den bundna ternen lika säkert förenad som arken i sjelfva
ternen.

Slutligen vill utskottet såsom sin åsigt uttala, att skyldigheten för
underdomstolarne att till hofrätterna insända renoverade exemplar af de
vigtigaste arkivhandlingar ingalunda är af den ringa betydelse, som justitieombudsmannen
förmenat. Tvärtom synes denna skyldighet väl egnad att
förebygga de luckor, som i arkiven af en eller annan orsak kunna uppkomma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Då utskottet alltså, med stöd af det anförda, ej anser bestämmelser
i det af justitieombudsmannen angifna syfte vara för arkivens skydd och
behöriga vård erforderliga,- hemställer utskottet,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Herr J. Anderson har begärt få antecknadt, att han i följd af sjukdom
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

t ; ; i j j. Ti.hii jjS,''v>.i*nr ;;! • .rsi ;.

Stockholm 1897. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt & Söner.