Lagutskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1896:LU19

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

9

mo 19.

Ank. till Rikad. kansli den 20 febr. 1896s kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
rörande styrkande af hinderslöshet för ingående
af äktenskap.

Vid innevarande riksdag har af herr S. M. Olsson i Sörnäs inom
Andra Kammaren afgifvits följande, af kammaren till lagutskottet hänvisade
motion, n:o 33:

»Rörande bestyrkande af persons hinderslöshet för ingående af
äktenskap stadgar kyrkolagen kap. 15 § 19: »Om någon obekant person
vill låta lysa för sig, skall det ej ske förr än han prestomen framter
säkra bevis om sitt lefverne och sina vilkor; eller några tillstädesvarande
visse och trovärdige män derom kunna vittna.» Vidare heter
det i kongl. brefvet till konsistorium i Vexiö och öfriga konsistorier
den 26 oktober 1791: »då man eller qvinna, som äktenskap bygga vill,
om sin hinderslöshet dertill och de stycken till hinderslösheten höra,
icke kan enligt kyrkolagens 15 kap. 19 § uppte tillförlitliga och säkra
bevis, ej heller trovärdiga män för densammas uppgifter derom kunna
borgen afgifva, såsom om en af dem känd och vittnad sak, för hvars
följder de sig ansvar ikläda kunna, må det lagligt anses och hinderslösheten
såsom fullt styrkt förklaras, att sökanden i inrikes tidningarne
kungör sitt förehafvande med alla dertill hörande omständigheter och
anvisning, hos hvilken prest, med uppgift af adressen till honom, den
sig anmäla bör, som tilltänkta äktenskapet hindra vill, inom en tid af
Bih. till Rilcsd. Prot. 1896. 7 Sami. 10 Halt. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

tre till sex månader för dem, som icke utom riket vistats, samt af ett
år för dem, som från utländska orter bort bevittnade vara.»

Att dessa föreskrifter voro lämpliga och ändamålsenliga för 100
år sedan, betviflas visst icke, men förhållandena hafva sedan dess betydligt
ändrat sig, då landets befolkning nu befinner sig på rörligare
fot än någonsin förr. Några års vistelse i utlandet, särskildt. i Amerika,
och sedan återkomst till fosterbygden hör ej till det ovanliga, och vill
då någon sådan resenär ingå äktenskap här, möter han svårigheter,
hvarpå han oftast förut icke tänkt. Här stå honom nu två utvägar
öppna för att få sin hinderslöshet fulltygad, dels »borgen af trovärdige
män», dels kungörelse i Post- och Inrikes tidningar. Den första är beqvämare
och enklare, och att anskaffa män, som äro färdige och villige,
för vänskaps skull, att afgifva borgen för hans hinderslöshet, »såsom
om en af dem känd och vittnad sak», torde i de flesta fall icke möta
någon svårighet, helst ans varsfölj derna väl äro så godt som inga; men
huru pass trovärdige dessa borgesmän kunna anses vara, äfven om de
sjelfva samtidigt vistats i Amerika, är lätt att inse, då Amerika är stort.
Oftast måste dock såsom borgesmän anlitas personer, som kanske under
hela den utrikes vistelsen vistats i hembygden och aldrig haft ens ett
bref från eller om den person, för hvilkens hinderslöshet han skall gå
i borgen, »såsom en af dem känd och vittnad sak». Alltsammans blir
då en ren humbug, och fall lära äfven inträffat, då pastor vägrat att
utfärda lysning på sådana »trovärdiga mäns borgen».

Återstår då den andra utvägen: att kungöra sitt förehafvande i
Post- och Inrikes tidningar och — vänta ett år. Men detta väntans år
kan blifva ödesdigert på olika sätt, såsom att fästeqvinnan häfdas och
öfvergifves, att kontrahenterna börja lefva tillsammans i oegentlighet
och förblifva sedan liknöjda för ett ordnadt äktenskap, eller att den
tilltänkta förbindelsen slås upp.

Lagstiftningen bör icke utsätta personer för sådana frestelser eller
svårigheter. I likhet med förhållandena i andra länder, t. ex. i Norge,
som dock i äktenskapsfrågor har mer skärpta lagar än vi, torde här en
förenkling böra ske.

Och skulle jag helst vilja föreslå, att det i ifrågavarande fall ansåges
tillräckligt, att sökanden vid uttagande af lysning i vittnens närvaro
afgåfve en muntlig eller skriftlig försäkran, att han är fri från
hvarje sådan förbindelse, som kan lägga hinder för det tilltänkta
äktenskapet.

Men då denna fråga torde fordra kyrkomötets hörande, får jag
för den skull vördsamt föreslå,

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som erfordras för att det åsyftade
ändamålet må vinnas.»

Det må visserligen inrymmas, att de af motionären åberopade
bestämmelserna rörande sättet för styrkande af hinderslöshet för äktenskap
äro i viss mån föråldrade och särskildt att den i 1791 års kongl.
bref stadgade kungörelsetid af ett helt år, då fråga är om person, som
vistats utom riket, är väl lång. Med nutidens snabbare förbindelser
torde denna tid utan olägenhet kunna inskränkas åtminstone till samma
tid, som för närvarande gäller i fråga om stämning å den, som bor utom
riket, eller sex månader. Men hvarje äktenskapslagstiftning, som ej
helt och hållet förbiser vigten af garantier mot äktenskaps ingående af
personer, som på grund af äldre förbindelser sakna laglig rätt dertill,
måste uppställa ganska stränga fordringar i förevarande hänseende.
Den måste kräfva bevisning om eller större grad af sannolikhöt för
kontrahenternas äktenskapsledighet.

Utskottet kan derför icke godkänna motionärens förslag att låta
en skriftlig eller muntlig försäkran af den, som anmäler sig till uttagande
af lysning, utgöra tillfyllestgörande bevisning om äktenskapsledighet.
Helt visst skulle ett sådant eftergifvande af hittills följda
grundsatser i sina följder kunna blifva långt betänkligare än nu gällande
bestämmelser någonsin kunna blifva.

Utskottet hemställer derför,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. v. KRUSENSTJERNA.