Lagutskottets Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1905:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

N:o 18.

Ank. till Eiksd. kansli den 21 februari 1905, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
förändrad lagstiftning rörande verkställighet af
icke laga kraft ägande utslag i brottmål.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
ämbetsberättelse har justitieombudsmannen upptagit frågan om förändrad
lagstiftning rörande verkställighet af icke laga kraft ägande utslag
i brottmål och i sådant afseende hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta samt
för Riksdagen framlägga förslag till lag, enligt hvilken utslag, därigenom
någon blifvit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och
hvilket ej underställts högre rätts pröfning, må kunna, efter det den dömde
i behörig ordning förklarat sig med utslaget nöjd eller underlåtit att inom
stadgad tid mot utslaget föra klagan, befordras till verkställighet utan
.hinder af åklagares eller målsägandes besvär.

Justitieombudsmannen redogör uti sin till stöd för beröi''da hemställan
afgifna framställning till en början för tillkomsten af den kungl. proposition,
hvilken i ifrågavarande ämne blifvit till 1902 års Riksdag afbiten.

Berörda förslag, med hvilket var afsedt att upphäfva nu gällande förordning
angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873, innehöll hufvudsakligen, att,
därest den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 18). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande
föreskrifna tid, eller han före besvärstidens utgång i den ordning, förslaget
bestämde, förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå
den ådöinda bestraffningen, då skulle straffet genast gå i verkställighet
utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär, dock att för den händelse
utslaget af domstolen blifvit underställdt högre rätts pröfning, hvad
nu sagts ej ägde tillämpning; att, därest någon, som hölles häktad, ville
afgifva dylik förklaring, det skulle ske: om den dömde förvarades i länsfängelse,
inför Konungens befallningshafvande; om den dömde hölles i
militärhäkte, i vittnens närvaro inför den befälhafvare, som öfver häktet
ägde uppsikt, och i öfriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren
vid häktet i vittnens närvaro; att förklaringen ej skulle gälla, där ej utslaget
vid tiden för förklaringens afgifvande kommit den myndighet till
banda, hvarom nu vore sagdt, samt den dömde från den dag, då förklaringen
afgåfves, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten
afkunnades, eller, om det ej sålunda afkunnats, blifvit honom annorledes
delgifvet, haft två dagars betänketid inom fängelset; att, därest den dömde
ej vore häktad, han ägde med aflämnande af utslaget äfvensom af prästbetyg
afgifva sin nöjdförklaring, där straffet skulle af militärbefälhafvare
befordras till verkställighet, i vittnens närvaro inför denne och i annat
fall inför Konungens befallningshafvande, samt att den myndighet, inför
hvilken förklaring af nu omförmälta slag afgifvits, skulle ofördröjligen
afsända underrättelse därom till den domstol, som ägt att upptaga besvär
öfver utslaget.

Förslaget innehöll vidare i likhet med förordningen af den 30 maj.
1873 dels stadganden om, att en i föreskrifven ordning afgifven nöjdförklaring
ej fick återtagas, och att, därest straff, hvars verkställighet börjat,
af öfverrätt skärptes, bestraffningen ändock skulle fortgå enligt underrättens
utslag, till dess den dömde förklarat sig nöjd med öfverrättens
utslag eller detta eljest mot honom vunnit laga kraft, dels ock bestämmelser
rörande förfaringssättet, då straff, som den dömde undergått, skulle
afräknas å annat frihetsstraff.

Vid det tillfälle, då Ivungl. Maj:t beslöt att öfver berörda lagförslag
inhämta högsta domstolens yttrande, anförde dåvarande statsrådet och
chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet, bland annat,
följande:

Af åtskilliga myndigheter hade uti till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden
förordats införande af bestämmelse därom, att jämväl icke häktad person
finge, sedan han förklarat sig nöjd med utslag, hvarigenom frihetsstraff
honom ådömts, börja undergå straffet utan afvaktande af besvärstidens

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

''utgång. Såsom skäl därför, att åt icke häktad person sålunda borde beredas
samma förmån, som redan genom förordningen den 30 maj 1873
tillförsäkrats häktad, hade anförts, förutom hänsynen till den dömde,
hufvudsakligen, att vidkommande de talrika brottslingar, som saknade
.stadig bostad, det vore med stora svårigheter förenadt att verkställa domar,
då de dömde vore på fri fot och med verkställigheten måste dröjas, tills
besvärstiden förlupit, samt att särskildt de personer, som intill domen
hållits häktade, men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen
blefve nödsakade att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända
till hemorten eller ock genom löst arbete under förhållanden, som
gåfve anledning till nya förbrytelser, uppehålla sig på platsen.

Redan i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som läge till grund
för förordningen af den 30 maj 1873, hade funnits upptagen en föreskrift
därom, att bestraffning, som ådömts icke häktad person, finge utan
afbidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet, därest såväl den dömde
som åklagare och målsägande förklarat sig nöjda med utslaget. Den sålunda
ifrågasatta föreskriften hade emellertid afstyrkts af högsta domstolen,
som fann giltig grund för ett medgifvande att verkställa icke laga kraft
ägande straffdom föreligga endast, när därigenom bereddes möjlighet för
den dömde att undgå en långvarigare förlust af friheten och för staten
att vinna minskning i kostnaden för fångars underhåll. På grund af denna
anmärkning hade förslaget i denna del fått förfalla.

Under de senaste årtiondena hade emellertid de nyss anförda olägenheterna
däraf, att straffdomar öfver icke häktade personer ej kunde verkställas
före besvärstidens utgång, framträdt allt skarpare och till och med
på ett och annat ställe fö rån led t försök att, på sidan om lagen, införa en
praxis, enligt hvilken straff verkställdes, så snart parterna förklarat sig
nöjda med utslaget. Icke minst kännbara hade ifrågavarande olägenheter
visat sig i fråga om straff, ådömda af krigsdomstolarne.

På grund af hvad sålunda anförts syntes den nu medgifna möjligheten
att verkställa icke laga kraft ägande brottmålsdomar böra utvidgas,
så att en s. k. nöjdförklaring måtte kunna med full verkan afgifvas äfven
när den dömde ej hölles häktad. Då en sådan lagstiftning vore påkallad
ej blott af det allmännas omedelbara intresse i aflägsnandet af hinder,
uppehåll och svårigheter vid straffverkställigheten utan äfven af hänsyn
därtill, att den dömde borde erhålla tillfälle att så snart som möjligt få
aftjäna det af honom förskyllda straffet, torde det icke vara lämpligt att,
såsom enligt föregående förslag varit händelsen, för nöjdförklaringens
giltighet uppställa det villkor, att jämväl åklagare och målsägande förklarat
sig nöjda. Af samma skäl borde, när nöjdförklaring ej afgifvits,

Lagutskottets Utlåtande N:o IS.

men den dömde underlåtit att inom föreskrifven tid söka ändring i utslaget,
utslaget gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes
besvär. De svårigheter, som kunde uppstå, om, på talan af åklagare
eller målsägande, straffet skärptes eller målet återförvisades, vore icke
andra, än som kunde förekomma äfven då den dömde vore häktad.

Äfven i ett annat hänseende syntes möjligheten att med laga verkan
afgifva nöjdförklaring böra utsträckas. För det närvarande funnes sådan
möjlighet allenast, när det ådömda straffet utgjordes af straffarbete på
viss tid eller af fängelse.

Redan enligt ett af den kommitté, som den 20 december 1895 förordnades
för revision af den militära rättegångsordningen, utarbetadt förslag
till lag om verkställighet i vissa fall af krigsdomstols icke laga kraft
ägande utslag skulle nöjdförklaring kunna af icke häktad person afgifvas
med afseende å ett af krigsdomstol ädömdt frihetsstraff, hvarunder jämväl
innefattades arreststraff. Uti underdånigt utlåtande öfver detta förslag
hade krigshofrätten, med anslutning till en vid kommitténs betänkande
fogad reservation, förordat, att jämväl bestämmelserna i 1873 års förordning
om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff måtte erhålla
tillämpning i fråga om disciplinstraff. Krigshofrätten hade sedermera i
en till chefen för justitiedepartementet ställd skrifvelse ytterligare fäst
uppmärksamheten därpå, att äfven beträffande häktade personer behof
funnes af möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan på
besvärstidens utgång. Den i 60 § af den militära rättegångsordningen
upptagna föreskrift att till manskapet hörande rymmare, som ertappades,
skulle i häkte tagas, tillämpades nämligen oftast så, att den, som dömdes
till ansvar för rymning, hölles i häkte i afbidan på straffets verkställande,
äfven om ansvaret bestämts allenast till disciplinstraff. Vanligen behandlades
väl, då ett rymningsbrott ej skulle medföra strängare påföljd än
disciplinstraff, målet såsom disciplinmål, hvarvid straffet ålades af befälhafvaren
och omedelbart verkställdes. Men omständigheterna kunde lätteligen
vara sådana, att befälhafvare]'') föranleddes att öfverlämna målet till
krigsdomstol. Till följd häraf kunde, såsom krigshofrätten med exempel
från den senaste tidens erfarenhet bestyrkt, inträffa, att eu rymmare måste
i häkte afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt kortvarigt
arreststraff kunde verkställas, och att han sålunda beröfvades sin frihet
under längre tid än nödigt varit, om han förskyllt det strängare straffet
fängelse.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, och då de missförhållanden,
som kunde föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd bestraffnings
verkställande, måste anses vara i fråga om ådömda arreststraff särskilt

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

stötande, torde, i afseende på möjligheten att verkställa icke laga kraft
ägande utslag, af domstol ålagdt disciplinstraff böra likställas med fängelsestraff
och viss tids straffarbete, ehvad den dömde hölles häktad eller icke.

Emot lagförslaget framställdes inom högsta domstolen följande anmärkning
:

Enligt gällande stadganden behöfde allmän underrätts och i vissa fall
krigsrätts slutliga utslag angående häktad person icke expedieras till vederbörande
myndighet för verkställighet förr än fyra eller sex dagar efter
utslagets afkunnande. Därest, såsom förslaget innehölle, den häktade icke
förr än utslaget ankommit finge förklara sig nöjd med detsamma och börja
undergå straffet, kunde han följaktligen blifva nödsakad att utöfver den
stadgade betänketiden af två dagar tillbringa ytterligare några dagar i
rannsakningsfängelse, utan att dessa finge afräknas å strafftiden.

Eu person, som blifvit genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag
dömd till urbota bestraffning, men icke hölles häktad, vore i vissa fall
icke berättigad att bekomma utslaget förr än sex eller fjorton dagar efter
detsammas afkunnande. Om den dömdes rätt att förklara sig nöjd med
utslaget och undergå straffet gjordes beroende däraf, att han afiämnade
utslaget, komme i följd af nämnda förhållande syftemålet med denna
lagändring att väsentligen förfelas. Särskild! gällde detta i det fall, att
den dömde hållits häktad, men enligt utslaget skulle ur häktet frigifvas.
Om den dömde i sådant fall vore nöjd med utslaget, hvarigenom honom
ådörnts frihetsstraff, vore det i alla afseenden lämpligt, att han finge
omedelbart undergå straffet. Måste han däremot lämna häktet och uppehålla
sig på fri fot en eller två veckor, vore det i allmänhet utan betydelse,
om han finge vänta på straffets verkställande ytterligare någon
tid. Nu påpekade brister i förslaget syntes kunna afhjälpas på det sätt,
att den, som genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag blifvit dömd
till straffarbete på viss tid, fängelse eller arrest, vare sig han vore häktad
eller ej, berättigades att förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos
vederbörande myndighet ej vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af
utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen om det straff,
som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom utslaget erhållit,
samt därom, att utslaget icke blifvit högre domstols pröfning underställdt.
Ett sådant bevis borde, om den dömde skulle hållas häktad, åtfölja förpassningen
och i annat fall till honom på begäran genast aflämnas.

Naturligtvis borde i sammanhang härmed villkoret, att den dömde,
om han icke vore häktad, skulle medhafva prästbetyg, bortfalla. Att sådant
betyg först efter strafftidens början på rekvisition komme myndigheten
tillhanda torde ej vålla afsevärd olägenhet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Da högsta domstolens utlåtande öfver lagförslaget anmältes inför
Kung!. Maj:t, yttrade dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
följande:

Högsta domstolen hade förordat en sådan ändring i förslaget, att den
dömde skulle berättigas att förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos
vederbörande myndighet ej vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af
utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen om det straff,
som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom utslaget erhållit,
samt därom, att utslaget icke blifvit högre domstols pröfning underställd! Införandet

af en dylik bestämmelse skulle otvifvelaktigt under vissa
förutsättningar kunna blifva till väsentlig förmån för de dömda, i synnerhet
för de icke häktade, men å andra sidan syntes i flera hänseenden betänkligheter
möta mot den föreslagna anordningen.

Den dömde borde uppenbarligen, innan det kunde tillåtas honom att
afgifva nöjdförklaring, hafva tillfälle att om utslagets innebörd taga närmare
kännedom, än som vore möjligt vid utslagets muntliga afkunnande.
Det ifrågasatta beviset kunde därför tydligen ej inskränkas till en blott
uppgift om det ådömda straffet utan måste, såsom högsta domstolen förordat,
äfven innehålla uppgift om den utgång, målet i öfrigt genom utslaget
erhållit. Utfärdandet af ett bevis af sådan omfattning torde emellertid
i många fall komma att kräfva föga mindre arbete än det, som
erfordrades för tillhandahållande af ett fullständigt exemplar af utslaget.
Det syntes därför tvifvelaktigt om det läte sig göra att, såsom högsta
domstolen förutsatt, ålägga domaren eller domstolen en ovillkorlig skyldighet
att genast utfärda dylikt bevis. Kunde en sådan skyldighet icke föreskrifvas,
torde gagnet af det föreslagna stadgandet ej blifva afsevärdt.

Vidare borde det icke förbises, att, därest två samma sak afseende
handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset, skulle å olika
tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas, att skiljaktighet dem
emellan någon gång skulle visa sig. I händelse af sådan skiljaktighet
skulle tydligen ofta praktiska svårigheter uppstå.

Beträffande den räckvidd, som den föreslagna anordningen skulle komma
att erhålla, vore för öfrigt att märka, att häradsrätterna i fråga om mål,
som ej afsåge häktad person, i allmänhet icke meddelade utslag samma
dag målet handlades, utan först vid nästa sammanträde eller vid tingets
afslutande, och att i sådan händelse utslaget regelmässigt hölles tillgängligt
omedelbart efter dess afkunnande. I alla dylika fall skulle således
den ifrågasatta bestämmelsen komma att sakna all betydelse.

I betraktande af hvad som blifvit anfördt och då ostridigt torde vara,

Lagutskottets Utlåtande Li:o 18.

att redan genom de bestämmelser, som det remitterade förslaget innehölle,
afsevärda fördelar skulle vinnas, hade departementschefen ansett hvad högsta
domstolen uti ifrågavarande hänseende erinrat icke böra föranleda någon
ändring i förslaget.

Lagutskottet, till hvilket den kungi. propositionen af Riksdagen öfverlämnades,
yttrade i afgifvet utlåtande, att utskottet ej hade någon erinran
att framställa mot förslaget att af domstol ålagdt frihetsstraff af disciplinär
natur skulle beträffande verkställighet före besvärstidens utgång likställas
med fängelsestraff och viss tids straffarbete, att beträffande förslaget att
nöjdförklaring skulle kunna med laga verkan afgifvas, äfven när aen
dömde icke hölles häktad, de af chefen för justitiedepartementet till stöd
för detta förslag anförda skäl syntes utskottet mycket afsevärda, och att,
långt ifrån det utskottet skulle hysa några betänkligheter mot att biträda
den genom propositionen föreslagna utsträckning af rätten att efter nöjdförklaring
få börja undergå straff före besvärstidens utgång, utskottet
tvärtom funnit det kunna ifrågasättas, huruvida förslaget i tillräckligt
hög grad tillgodosåge behofvet af vidgade bestämmelser härutinnan, eller
om icke åt en afgifven nöjdförklaring borde beredas sådan verkan äfven
under andra förhållanden än de i propositionen angifna.

Sedan utskottet därefter i utlåtandet redogjort för ofvan omförmälta,
inom högsta domstolen mot lagförslaget framställda anmärkning samt
erinrat, hurusom chefen för justitiedepartementet på anförda grunder funnit
hvad högsta domstolen anmärkt icke böra föranleda någon ändring i förslaget,
yttrade utskottet vidare:

»Såsom jämväl departementschefen medgifvit, skulle emellertid införandet
af en bestämmelse, att den dömde vore berättigad att med laga
verkan förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande myndighet
icke vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af utslaget utan
allenast ett bevis om målets utgång, otvifvelaktigt under vissa förutsättningar
kunna blifva till väsentlig förmån för de dömde och i synnerhet
för de icke häktade. Lika obestridligt torde äfven vara, att^ett sådant
stadgande skulle i fråga om den senare kategorien af dömde mången gång
underlätta myndigheternas befattning med straffets utkräfvande. Ju längre
tid som förflöte, innan verkställigheten af straffet finge påbörjas, desto
mindre sannolikhet förefunnes, att den dömde skulle själfmant anmäla sig
till detsammas undergående, och ofta torde påföljden af dröjsmålet blifva,
att han lämnade orten, samt att det sedermera blefve förenadt med betydligt
ökad svårighet och kostnad att befordra honom till straff.

Utskottet, som af sålunda angifna skäl ansåge högsta domstolens berörda
uttalande synnerligen beaktansvärdt, hade ej heller kunnat finna,

Lagutskottets Utlåtande ld:o 18.

att några afgörande betänkligheter mötte mot meddelande af den ifrågavarande
bestämmelsen. Visserligen borde den dömde, innan det kunde
tillåtas honom att afgifva nöjdförklaring, hafva tillfälle att om utslagets
innebörd taga närmare och säkrare kännedom, än som vore möjligt vid
detsammas muntliga afkunnande, och borde han därför erhålla skriftlig
uppgift om det ådömda straffet och hvad i öfrigt genom utslaget blifvit
honom ålagdt. Däremot vore det enligt utskottets mening att gå allt för
långt, om såsom förutsättning för nöjdförklarings upptagande kräfdes, att
den dömde genom tillgång till fullständigt utslag skulle hafva haft möjlighet
att få kunskap om den bevisning, som legat till grund för utslaget,
och de skäl, som i öfrigt varit bestämmande för domstolens beslut. Bortsedt
ifrån att äfven utslaget härutinnan mången gång icke kunde lämna
full klarhet, utan konsekvensen af en sådan uppfattning måhända skulle
vara, att den dömde före nöjdförklaringen borde beredas tillfälle att taga
del jämväl af protokollen, kunde det nämligen antagas, att den dömdes
kännedom i dessa senare hänseenden i regel icke ägde någon vidare betydelse
för hans beslut att afgifva eller icke afgifva nöjdförklaring. Medvetandet
af skuld eller oskuld samt omdömet angående det ådömda straffets
billighet i förhållande till förseelsen torde härvid vara de afgörande
momenten. Det skulle ju dessutom alltid stå den dömde fritt att afvakta
ankomsten af utslaget, innan han beslöte sig i fråga om nöjdförklaringen;
och om han ansåge fullständigare upplysning önskvärd eller eljest funne
anledning till tvekan, skulle han säkerligen icke underlåta att begagna sig
häraf. Äfven om nöjdförklaring finge grundas på ett bevis af det innehåll,
som ofvan angifvits, syntes det alltså icke behöfva befaras, att dylik
förklaring skulle afgifvas i förhastande och utan verkligt skäl. Ej heller
borde det för domaren eller domstolen medföra allt för stora svårigheter
att omedelbart meddela sådana bevis, då den redogörelse för domskälen,
hvilken vid uppsättande af fullständigt utslag väl i allmänhet kräfde det
svåraste och mest tidsödande arbetet, icke skulle ingå i bevisen, utan desamma
endast behöfde innehålla faktiska uppgifter, affattade med största
möjliga korthet. Sannolikt skulle ock besväret härmed kunna underlättas
genom utfärdande af blanketter, å hvilka erforderliga uppgifter finge efter
fastställda formulär ifyllas.

Ett sådant tillvägagångssätt som det af högsta domstolen förordade
vore för öfrigt redan nu icke främmande för rättstillämpningen och torde,
hvad häktade personer anginge, ej heller vara uteslutet af gällande bestämmelser.
Att nöjdförklaring icke skulle kunna med laga verkan afgifvas,
innan utslaget kommit den myndighet till banda, som skulle verkställa
det ådömda straffet, hade nämligen hittills icke varit uttryckligen

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

föreskrifvet och, äfven om nuvarande stadganden i allmänhet så tolkats,
hade dock äfven en motsatt tillämpning på åtskilliga orter förekommit,
utan att, såvidt utskottet hade sig bekant, några olägenheter däraf försports.

Mot förevarande förslag hade vidare anförts, att, därest två samma
sak afseende handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset,
skulle å olika tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas, att skiljaktighet
dem emellan någon gång skulle visa sig. Det syntes dock ej
böra ifrågasättas, att en myndighets å tjänstens vägnar afgifna expeditioner
om samma sak behöfde blifva olika. Erfarenheten från öfverståthållareämbetet,
där ett sådant förfarande som det föreslagna länge tillämpats,
hade ej heller gifvit stöd åt en sådan farhåga. Lika litet syntes något
viktigare skäl mot införande af berörda bestämmelse ligga däri, att densamma
vid landtdomstolarna i fråga om häktade personer oftast skulle
komma att sakna betydelse. Såsom departementschefen erinrat, meddelade
nämligen häradsrätterna i mål, som ej afsåge häktad person, i allmänhet
icke utslag samma dag målet handlades, utan först vid nästa sammanträde
eller vid tingets afslutande; och hölles i sådan händelse utslaget regelmässigt
tillgängligt omedelbart efter dess afkunnande. Härmed torde
emellertid förfaras olika vid olika domstolar; och i alla händelser återstode
ett stort antal fall, i hvilka bestämmelsen skulle äga tillämpning.

Då utskottet alltså ansett öfvervägande skäl tala för en bestämmelse
i ofvan angifvet syfte, hade utskottet af sådan anledning underkastat förslaget
omarbetning i vissa hänseenden.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört och med hänsyn till anmärkningar,
som i andra afseenden blifvit af utskottet framställda emot
förslaget, hemställde utskottet, att Riksdagen, med förklarande att ifrågavarande
proposition icke kunde i oförändradt skick antagas, måtte för
sin del antaga ett af utskottet i enlighet med dess i utlåtandet uttalade
uppfattning upprättadt förslag till lag angående verkställighet i vissa fall
af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag.

Utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren, hvaremot Andra
Kammaren afslog såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts i ärendet
gjorda framställning. Frågan hade sålunda för den riksdagen förfallit.

Under den diskussion, som i Andra Kammaren föregick fattandet af
nämnda beslut, gjordes ej någon invändning mot den af Kungl. Maj:t och
lagutskottet föreslagna utsträckningen af rätten för till viss tids frihetsstraff
dömda personer att få börja aftjena detsamma, innan utslaget vunnit
laga kraft. De anmärkningar, som framställdes, gällde samtliga vissa detaljbestämmelser
i den kungl. propositionen och i utskottets förslag. Det

Bill. till Kiksd. Prat. 1905. 7 Sami. 15 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

beslut, hvarigenom Andra Kammaren afslog 1 § i lagutskottets förslag och
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, fattades med knapp majoritet,
94 röster mot 90.

Härefter yttrar justitieombudsmannen:

»Förestående redogörelse torde utvisa, att vid ifrågavarande ärendes
behandling å alla håll ridt en enhällig mening därom, att den för närvararande
i förordningen af den 30 maj 1873 åt personer, som blifvit
dömda till straffarbete på viss tid eller till fängelse samt skola hållas
häktade i afbidan på att det öfver dem fällda utslag vinner laga kraft
medgifna rättighet att efter afgifven nöjdförklaring få, innan utslaget
vunnit laga kraft, börja aftjäna det ådömda straffet, bör, på sätt i den af
Kungl. Maj:t till 1902 års Riksdag aflåtna proposition föreslagits, utsträckas
ej mindre till dem, som af domstol dömts till arreststraff, än äfven till
dem, som dömts till straffarbete på viss tid eller till fängelse, utan att
de skola i afbidan på att utslaget vinner laga kraft hållas häktade. Vikten
af de till stöd för denna reform anförda grunder har jämte nyss berörda
förhållande för mig utgjort anledning till att söka få frågan ånyo upp på
dagordningen, under förhoppning om att, då nu någon tid förflutit från
det ämnet senast var föremål för statsmakternas pröfning och uppfattningarna
af frågan sålunda haft tillfälle att ytterligare mogna, de meningsskiljaktigheter,
som hittills varit rådande med afseende å vissa detaljer af
ämnet, skola kunna förlikas.

Dock torde det härvid enligt min mening böra tagas under öfvervägande,
huruvida icke åt reformen må gifvas än större omfattning än
som vid 1902 års riksdag varit af Kungl. Maj:t föreslaget. Öfvervägande
skäl synas mig tala för den uppfattningen, att ett bötesstraff bör utan
hinder däraf, att det utslag, hvarigenom straffet blifvit ådömdt, ej vunnit
laga kraft, kunna verkställas under samma villkor och förutsättningar som
ett ådömdt frihetsstraff på viss tid.

Denna fråga var ock vid sakens föregående behandling föremål för
uppmärksamhet. Då det af Kungl. Maj:t vid 1902 års riksdag framlagda
förslaget granskades af högsta domstolen, yttrade nämligen en af domstolens
ledamöter i detta afseende följande:

»Dessa skäl» (de skäl, som för den föreslagna lagstiftningsåtgärden framhållits)
»synas mig leda längre än förslaget velat gå och tala för en snabbare
verkställighet äfven af de till antalet ojämförligt öfvervägande straffen,
nämligen bötesstraffen. Såsom af chefen för justitiedepartementet erinrats,
fanns i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som ligger till grund för
1873 års förordning, upptagen en föreskrift därom, att, bestraffning — således
äfven bötesstraff — som ådömts icke häktad person, finge utan af -

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

bidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet, därest såväl den dömde
som åklagare och målsägande förklarat sig nöjda med utslaget Sedan
förslaget granskats af högsta domstolen, blef nämnda stadgande ur förslaget
uteslutet såsom saknande stöd af den grund, hvarpå förslaget i
öfrigt hvilade, nämligen omsorgen att såvidt möjligt förkorta fångars
häktningstid och därigenom äfven minska statens kostnad för deras underhåll.
Då emmellertid saken i nu föreliggande förslag setts ur en vidare
synpunkt, borde, enligt min åsikt, uppmärksamheten riktats jämväl på
bötesstraffen. Det är ett kändt och mycket öfverklagadt förhållande, att
en stor mängd af dessa straff aldrig komma till verkställighet till följd
af omöjligheten att anträffa de dömde. Detta gäller i all synnerhet böter
för förseelser mot polisföreskrifter i städerna med deras rörliga befolkning.
Den af chefen för justitiedepartementet omförrnälta, ganska utbredda praxis
att vid sidan af eller rättare mot lagen verkställa icke laga kraft ägande
utslag i brottmål torde äfven få anses visa, att ett verkligt behof af ändrad
lagstiftning härutinnan förefinnes. På grund häraf tillstyrker jag, att i
förslaget intagas bestämmelser därom, att äfven bötesstraff må få gå i
verkställighet efter nöjdförklaring af den dömde, oberoende af åklagares
eller målsägandes besvär, eller åtminstone att dessa straff få verkställas,
så snart den dömde samt åklagare och målsägande förklarat sig med
utslaget nöjde.»

Denna hemställan vann icke beaktande i Kungl Maj:ts proposition.
Såsom skäl härför anförde chefen för justitiedepartementet, att frågan om
skyndsamt verkställande af bötesstraff uppenbarligen vore af betydelse
endast för det fall, att den dömde i brist af tillgång till böternas fulla
gäldande skulle undergå det däremot svarande förvandlingsstraff; att detta
emellertid tydligen icke kunde ske med mindre i behörig ordning blifvit
utrönt, att den dömde ej vore i stånd att betala böterna, samt att med
hänsyn härtill ett stadgande, som medgåfve böters afdånande, innan utslaget
vunnit laga kraft, i de flesta fall torde komma att sakna tillämpning.

Lagutskottet vid 1902 års riksdag synes jämväl hafva delat den uppfattning,
som af den nyss omförmälde ledamoten af högsta domstolen uttalats.
Uti ofvan berörda utlåtande yttrade nämligen utskottet, att den
uppfattningen icke varit för utskottet främmande, att den föreslagna lagstiftningen
sannolikt skulle ganska väsentligt vinna i betydelse, om, såsom
vid förslagets behandling i högsta domstolen af en ledamot därstädes förordats,
det medgåfves, att äfven fängelsestraff, som utgjorde förvandlingsstraff
för ådöinda böter, finge efter nöjdförklaring omedelbart gå i verkställighet;
nyttan och lämpligheten af en sådan bestämmelse vore emellertid

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

ej oomtvistade, och, oafsedt huru därmed förhölle sig, torde i allt fall skälig
anledning icke finnas att ställa de nu föreslagna lagändringarna i beroende
däraf, att en dylik ytterligare utvidgning af gällande föreskrifter samtidigt
blefve genomförd.

Samma skäl, som blifvit anförda för tillerkännande åt icke häktade,
till frihetsstraff på viss tid dömda personer af den rättighet, 1873 års förordning
tillägger häktade, till sådant1 straff dömda personer, synas mig
äfven kunna åberopas till stöd för berörda rättighets utsträckande till dem,
som blifvit dömda till bötesstraff. Äfven här torde det gälla, att det allmänna
äger omedelbart intresse i aflägsnandet af hinder, uppehåll och
svårigheter vid straffverkställigheten, och att den dömde bör erhålla tillfälle
att så snart som möjligt få aftjäna det af honom förskyllda straffet.
Icke minst med afseende å de till bötesstraff dömda torde kunna åberopas
det skälet, att vidkommande de talrika brottslingar, som sakna stadig bostad,
det är med stora svårigheter förenad! att verkställa straffdomar, då
de dömda äro på fri fot och med verkställigheten dröjes, tills besvärstiden
förlupit, och att särskild! de personer, som intill domen hållits häktade,
men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen blifvit nödsakade
att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända till
hemorten eller ock genom löst arbete under förhållanden, som gifva anledning
till nya förbrytelser, uppehålla sig å platsen. Man torde härvid i
all synnerhet hafva att tänka på den stora mängd vid underrätterna i
städerna årligen förekommande mål, däri lösa personer fällas till böter för
mindre förbrytelser mot allmänna strafflagen eller för förseelser mot polisförfattningarna,
och af hvilka mål allenast eu högst obetydlig del fullföljas
till högre rätt. *

Klagomål hafva jämväl blifvit hos mig anförda öfver de svårigheter,
som i många fall äro förenade med att bringa utslag i dylika mål till
verkställighet. Synnerligen ofta inträffar det nämligen, att den dömde vid
den tid, då utslaget vunnit laga kraft, lämnat orten, där förbrytelsen af
honom begåtts, och det gäller då att genom korrespondens med olika myndigheter
söka utröna hans vistelseort. I särdeles många fall kan denna
korrespondens blifva, högst besvärlig och tidsödande, och esomoftast inträffar
det, att densamma ändock ej leder till målet, den dömdes anträffande.

Dessa besvärligheter och vidlyftigheter jämte intresset för att ådörnda
straff också blifva befordrade till verkställighet hafva å några orter inom
landet föranledt myndigheterna att införa den praxis att, då en till böter
dömd person förklarat sig icke ämna anföra besvär emot utslaget samt
jämväl åklagaren förklarat sig därmed åtnöjas, låta utslaget gå i verkställighet
utan afvaktan på besvärstidens utgång.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

En af fördelarne med den af mig nu förordade lagändringen skulle
således blifva att berörda praxis, hvilken måste anses såsom stridande emot
nu gällande lag, blefve legaliserad.

Vidkommande den mycket omtvistade frågan, huruvida för en nöjdförklarings
laga verkan bör fordras, att myndigheten, inför hvilken förklaringen
afgifves, är i besittning af det utslag, hvarigenom bestraffningen
ådömts, eller huruvida för sådan verkan det bör vara tillräckligt, att allenast
ett bevis från domstolen eller domaren om utslagets innehåll kommit
myndigheten till hända, så torde det vara obestridligt, att, så länge man
ej anser sig kunna förplikta underrätterna att hålla sina utslag, skriftligen
affattade, tillgängliga för parterna samtidigt med deras afkunnande, den
nu ifrågasatta lagändringen alltid kommer att uti en mängd fall ej medföra
de därmed afsedda fördelarne, för så vidt som det förra alternativet
vinner godkännande. Ur denna synpunkt vore det därför högst önskvärdt,
att såsom villkor för en nöjdförklarings laga verkan stadgades, att den
myndighet, som upptager förklaringen, ej behöfver vara i besittning af
mera än ett bevis af nyss antydda beskaffenhet. Och det torde ej möta
hinder, att såsom lagutskottet vid 1902 års riksdag också ifrågasatt, ålägga
domstolarne eller domarne att omedelbart efter utslagens afkunnande meddela
dylika bevis.

För min del är jag ock af den öfvertygelsen, att de betänkligheter
man å åtskilliga håll hyst mot ett stadgande af senast omförmälta art böra
kunna öfvervinnas.

För bevis af ifrågavarande beskaffenhet kunna formulär fastställas och
sålunda föreskrifter meddelas om hvilka uppgifter böra i bevisen lämnas.
Härigenom kunna ju garantier vinnas för att bevisen erhålla nödig fullständighet,
och på detta sätt torde, enligt min tanke, kunna häfvas de
betänkligheter, som grunda sig på farhåga för, att den dömde vid nöjdförklaringens
afgifvande skulle sakna tillräckligt material för bedömande
af, huruvida han bör vara med utslaget nöjd, och sålunda förledas att i
förhastande afgifva en dylik förklaring.

De betänkligheter uti ifrågavarande afseende, som man hämtat från
möjligheten, att bevisen skola kunna blifva felaktiga, kan jag på intet vis
dela. Det synes mig ej förefinnas någon giltig anledning att antaga, att
bevisen skola löpa större fara att blifva oriktigt affattade än själfva utslagen.
Vederbörande bevisutgifvare komma att vid bevisens affattande
vara medvetna af bevisens vikt och betydelse, och detta förhållande kommer
otvifvelaktigt att för vederbörande utgöra en särskild anmaning att
vid utfärdandet af bevisen gå till väga med den största omsorg och noggrannhet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Beträffande frågan om hvilka myndigheter må äga behörighet att upptaga
en nöjdförklaring anser jag, i likhet med hvad i förut omförmälta
lagutskottsbetänkande blifvit yttradt, det vara önskvärdt, att kompetensen
till dylika förklaringars mottagande af ej häktade personer göres något
vidsträcktare än som af Kungl. Maj:t blifvit föreslaget. Något hinder för
att en nöjdförklaring af en icke häktad person skulle kunna upptagas
t. ex. af en tillsyningsman för ett kronohäkte synes mig ej förefinnas.»

I den del, justitieombudsmannens hemställan afser verkställighet af
sådant icke laga kraft ägande utslag, därigenom någon blifvit dömd till
frihetsstraff'' på viss tid, tillåter sig, utskottet åberopa ofvan intagna yttrande,
som utskottet vid 1902 års riksdag i ämnet afgaf, med hänvisning
till det särskilda lagförslag utskottet vid samma tillfälle förordade. I
samband härmed vill utskottet fästa uppmärksamheten på eu praxis, hvilken
vid sidan af lagen af det praktiska lifvets kraf tvingat sig fram i Stockholm.
Där lärer nämligen sedan flera år tillbaka praktiseras, att sedan
genom utslag af rådhusrätten häktad person blifvit fälld till urbota straff,
men icke ansetts kunna längre i häkte hållas, en s. k. promemoria, innefattande
en summarisk redogörelse för utslaget, undertecknad af de medlemmar
af domstolen, som i målet dömt, omedelbart af rådhusrätten öfversändes
till öfverståthållareämbetet, hvilket ämbete, i händelse åklagare och
målsägande å promemorian tecknat förklaring, att de äro med! utslaget
nöjde, delgifver den fällde, innan han ur häktet frigifves, samma promemoria
och, om jämväl den dömde förklarar sig nöjd, genast om straffets
verkställighet förordnar.

Hvad därefter angår sådana icke laga kraft ägande utslag, hvarigenom
endast bötesstraff ådömts, innebär frågan om dessas verkställande, såsom
justitieombudsmannen omnämnt, icke en nyhet. Och samma skäl, som
tala för ett utsträckande af verkställigheten i fråga om utslag, hvarigenom
frihetsstraff på viss tid ådömts, torde äfven här äga en viss tillämplighet.
Det må jämväl framhållas, att redan gällande lag i vissa fall medgifver
en mer eller mindre fullständig verkställighet af icke laga kraft ägande
bötesutslag, i hvilket afseende hänvisas till 6 § i lag om hvad iakttagas
skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
af den 14 juni 1901, till kungl. förordningen den 13 februari
1776, § 14, där det stadgas, att öfverståthållareämbetets utslag i polismål
genast må gå i fullbordan, oaktadt besvär anföras, samt till kungl. för -

Lagutskottets UtMtende N:o. 18.

ordningen angående förändrade föreskrifter i afseende på fullföljden äf
polismål den 30 april 1844 § 2. I åtskilliga städer lär det ock vara
brukligt, att då en person ådömts böter och såväl denne som åklagaren
och målsäganden med utslaget förklarar sig nöjd samt den bötfällde
befinnes sakna tillgång till böternas fulla gäldande, utslaget eller ett blott
bevis därom i och för verkställighet omedelbart sändes till vederbörande
myndighet, hvilken genast om förvandlingen och straffets verkställighet
förordnar.

Om än vägande skäl synas tala för en utsträckt verkställighet äfven
af icke laga kraft ägande utslag, hvarigenom böter ådömts, anser dock
utskottet, att frågan därom tarfvar en grundligare utredning än som hittills
kommit densamma till del. Endast genom en sådan blir man i tillfälle
att uppmärksamma de fall, där en verkställighet möjligen skulle innebära
ett ökadt lidande för den bötfällde eller ett förminskande af det
slutligen ådömda straffets effektivitet. Antag t. ex. att en person fällts
till böter, till hvilkas fulla gäldande han äger tillgång, samt att efter det
detta utslag verkställts, högre rätt efter besvär af åklagare eller målsägande
dömer honom till fängelse. Få de erlagda böterna icke afräknas på
fängelsestraffet, utan den skedda verkställigheten blott återgår, erhåller
den sakfällde ingen ekvivalent för det lidande, hvaraf han genom verkställigheten
träffats. Därest åter böterna efter förvandling afräknas från
det ådömda fängelsestraffet, kommer den sakfällde ifrån en del af det
väsentligen strängare frihetsstraffet därigenom, att han varit i den ekonomiska
ställning, att han kunnat betala böterna. Dylika svårigheter
kunna möjligen böra föranleda därtill, att i fråga om icke laga kraft vunnet
utslag, därigenom böter ådömts, verkställigheten göres beroende af att
icke blott den bötfällde, Utan äfven motparten förklarat sig nöjd med
utslaget.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af justititieombudsmannens
förevarande framställning, ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t låta utreda,
under hvilka villkor utslag, därigenom någon blifvit
dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff,
och hvilket ej underställts högre rätts pröfning, må
kunna, utan hinder af att det ej vunnit laga kraft, befordras
till verkställighet, samt låta utarbeta och för

Lagutskottets ''Utlåtande JSr:o 18.

Riksdagen framlägga det förslag till lag, hvartill denna
utredning kan finnas gifva anledning.

Stockholm den 14 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Zetterstrand, som med afseende å första punkten af utskottets
motivering begärt få antecknadt, att han uti sagda punkt velat åberopa
hvad vid 1902 års riksdag af honom i ämnet anförts; samt

af herr Lindhagen, som med afseende å utskottets motivering anfört:

»Sista stycket i utskottets motivering har jag ansett endast bort innehålla
ett allmänt uttalande, att verkställighet af icke kraftägande bötesutslag
måhända kräfde särskilda bestämmelser, som det dock i frågans
outredda skick i denna del vore svårt att nu öfverskåda. Utskottet borde
ej enligt min mening här inlåtit sig på detaljer, hvilka utskottets samtliga
ledamöter endast varit i tillfälle att ytligt bedöma och hvarom därför
stridiga föreställningar framkommo inom utskottet.

Enligt min föreställning rör sig förevarande fråga om en definitiv
verkställighet, innan utslaget vunnit laga kraft, af straff, hvilka skola
aftjänas med frihetens förlust, eller med andra ord af straffarbete, fängelse,
disciplinstraff äfvensom böter, när de skola förvandlas i fängelse. I dessa
fall kan på den dömdes begäran utslaget gå i slutlig verkställighet, äfven
om straffet höjes i anledning af motpartens besvär, därför att alla slag
af frihetsstraff kunna enligt lagens bestämmelse ekvivaleras emot hvar CD

andra samt följaktligen hänsyn tagas till en redan undergången bestraffning.

Lågutskottets Utlåtande N:o lä.

Däremot berör förevarande ärende icke den i vissa fall medgifna
provisoriska verkställighet af icke laga kraftvunnet utslag, hvarigenom
någon dömts att utgifva egendom, och således icke heller verkställighet
åt bötesutslag, då böterna kunna erläggas af den bötfällde. 1 dylika fall
plägar med gifven verkställighet ej blifva definitiv utan återgår, om utslaget
ändras. 1 fråga om böter eller viten ådömda af hofrätt finnes redan
stadgadt, att utmätning af hvad dömdt blifvit skall verkställas, ändå att
ändring i utslaget sökes; dock att utmätning ej må ske förr än utslaget
vunnit laga kraft, där den sakfällde styrker, att han nedsatt beloppet hos
Konungens befallningshafvande. En liknande bestämmelse kan ju äfven,
om man så vill, gifvas för böter eller viten ådömda af underrätt. Men
detta är en annan slags lagstiftning än den, hvarom nu är fråga.

Man skulle ju här äfven kunna inlåta sig på den för oss okända form
af lagstiftning, hvarom utskottet gör antydan, nämligen att medgifva ett
bötesutslags verkställighet, då icke blott den tilltalade utan äfven alla,
som fört eller kunna föra talan i målet, förklarat sig nöjda med utslaget.
Då kan visserligen verkställigheten också blifva definitiv. Men i själfva
verket är det oegentligt att i dylikt fall tala om verkställighet af icke
laga kraftvunnet utslag. Man inför i stället bestämmelser, hvarigenom
ett utslag kan vinna laga kraft före den i allmänhet bestämda tiden.
En sådan lagstiftning måste nämligen innehålla, att äfven kärandeparten,
som förklarat sig nöjd med utslaget, därmed afhändt sig rätt att fullfölja
talan.

Något behof att införa en sådan nyhet torde ej föreligga för det fall,
att böterna erläggas, lika litet som i fråga om andra utslag, hvarigenom
någon ålagts utgifva penningar eller annan egendom. Afstår man från
denna nyhet, bortfaller äfven det af utskottet framhållna äfventyret, att
en person, som på egen begäran erlägger böterna, skulle tillskyndas ett
lidande genom att utslaget ändras och verkställigheten förty återgår. I
och för sig synes för öfrigt detta utskottets hänsynstagande innefatta eu
finkänslighet, som saknar motstycke i vår lagstiftning.

I de fall åter, att böterna skola aftjänas med fängelse, finnes väl ingen
anledning att betaga den bötfällde och det allmänna förmånen af straffets
omedelbara verkställighet, för den händelse åklagare eller målsägande skulle
anföra besvär, eller vägra afgifva nöjdförklaring eller ej kunna utan svårighet
för sadant ändamål anträffas, öfverståthållareämbetet, som enligt de
af utskottet åberopade författningar får verkställa äfven icke laga kraftvunnet
bötesutslag i polismål, lärer därför låta bötfälld person omedelbart
börja aftjäna straffet utan att upptaga nöjdförklaring af åklagaren. 1 de

Bill. till Riksd. Prof. 1005. 7 Sami. 15 Raft. 3

Lagutskottets tillåtande N:o 18.

fall åter där, såsom äfven utskottet omnämner, man af praktiska skäl plägat
på sidan af all lag låta bötesbestraffning omedelbart aftjänas, har man
endast af naturlig försiktighet i anledning af bristen på lagbestämmelser
plägat upptaga nöjdförklaring af åklagare.

Med det nu sagda har jag som sagdt velat framhålla, att utskottet
ej hort inlåta sig på några detaljer i fråga om bötesstraffet. Jag föreställer
mig nämligen, att utskottet därvid råkat att i denna sak oriktigt sammanblanda
utslag, som föranleda ett frihetsstraff, och sådana, som medföra
utgifvande af egendom, utslag, som skola definitivt gå i fullbordan och
sådana, hvilka endast föranleda en provisorisk verkställighet, samt utslag,
som icke vunnit laga kraft, och sådana, hvilka ej skulle få af någon öfverklagas,
därför att alla rättsägande förklarat sig nöjda.

Stockholm, Ivar Ilaeggströms Boktryckeri A. B., 1905.