Lagutskottets Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1897:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i lagen
om skydd mot yrkesfara.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 129, hav herr D. Bergström väckt förslag om ändring i och
tillägg till gällande lag om skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889.

Motionären framhåller till en början otillräckligheten af lagens
hygieniska föreskrifter till skydd mot yrkesfara, hvilka föreskrifter återfinnas
i dess § 2 mom 3, som lyder:

»Om arbetet bedrifves i slutet rum eller arbetets natur så påfordrar,
skall särskildt tillses:

att för hvarje der sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej understigande
sju kubikmeter, jemte erforderlig luftvexling; dock att i redan
befintlig fabrik eller verkstad mindre luftutrymme tillstädjes, der synnerligen
verksam anordning för luftvexling vidtages;

att arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt så
lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat
såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att hindra
dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarnes
helsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler som
till maskiner och redskap.»

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sand. 13 Höft. (N:o 18.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:0 1 8.

Sedan motionären påpekat, att denna af Riksdagen slutligen antagna
lydelse af momentet, frånsedt vissa rent formella redaktionsändringar,
i hufvudsak öfverensstämde med arbetareförsäkringskomiténs
den 28 juli 1888 afgifna förslag till lag i denna del, omnämner han, att af
de myndigheter, hvilka anmodats att yttra sig öfver komiténs förslag,
medicinalstyrelsen och tekniska högskolan afgifvit utlåtanden om ifrågavarande
moment, och att medicinalstyrelsen derom anfört, att de i momentet
gifna allmänna föreskrifter till förekommande af sanitära olägenheter
torde böra fullständigas och möjligen närmare bestämmas i den
mån ökad erfarenhet kunde vinnas genom återkommande inspektioner
och deröfver afgifna årsberättelser, hvarefter han ordagrant anför tekniska
högskolans yttrande i denna del, deruti högskolan — under framhållande,
att den skada, som genom otjenlig luft, dam och skadliga gaser
eller ångor kunde tillskyndas arbetaren, i det hela torde vara att anslå
högre än den, som förorsakades af tillfälliga olyckshändelser — påpekat
såsom önskligt, att någon större utförlighet kunde beredas åt föreskrifterna
under ifrågavarande moment, hvilka hade den vigtiga uppgiften
att tillförsäkra arbetaren ett helsoskydd, som han sjelf hvarken
förstode eller förmådde att åvägabringa, och anfört, att dessa föreskrifter,
hvilka, affattade så som komiterade föreslagit, vore så att säga stälda
i skuggan af de många speciella föreskrifter, som under mom. 2 gifvits
för att skydda arbetaren mot olycksfall, visserligen svårligen kunde så
detaljeras som de till mom. 2 hörande, men att det dock ville synas,
som om lagen borde kunna, mera än som skett, framhålla vissa olika slag
af åtgärder, som för skyddande af arbetarnes helsa kunde och borde
vidtagas, samt framlagt och motiverat förslag till förändrad lydelse af
momentet i fråga.

Härefter fortsätter motionären:

Redan vid tiden för nu ifrågavarande lags tillkomst hade man
sålunda på sakkunnigt håll insett önskvärdheten af en närmare specialisering
af de hygieniska föreskrifterna. Man hade också förutsett, att
den tid skulle komma, då ökad erfarenhet skulle påkalla och möjliggöra
ett fullständigande af dessa föreskrifter.

De återkommande inspektionerna och de deröfver afgifna årsberättelserna
hade, såsom medicinalstyrelsen väntat, gifvit tydligt vid hand,
att en revision af hithörande bestämmelser vore af nöden, för så vidt
man ville afhjelpa de stora missförhållanden i hygieniskt afseende, som
vore rådande i en mängd arbetslokaler.

Redan i de första sammandragen af yrkesinspektörernas berättelser,
för åren 1890 och 1891, hade kommerskollegium anmärkt åtskilliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

olägenheter och missförhållanden i hygieniskt afseende. I det närmast
följande sammandraget, för år 1892, yttrade kommerskollegium rörande
de af inspektörerna inhemtade erfarenheterna om de hygieniska förhållandena
i fabrikerna bland annat följande:

»Dervid vore först att märka den stora svårigheten att öfvervinna
vederbörandes obenägenhet eller likgiltighet för arbetslokalernas renhållning.
Det lärer t. ex. icke vara ovanligt, att uti arbetslokaler golf,
väggar och tak äro så smutsiga, att det synes som om rengöring der
ej på åratal förekommit. Äfven i andra afseenden lemnar renhållningen
mycket öfrigt att önska. Yrkesinspektörernas framställningar om
rengöring efterkommas nog i de flesta fall för tillfället. Men likgiltigheten
för renlighet fortfar likväl hos såväl arbetsgifvare som arbetare;
och är det icke ovanligt att inom kort lokalerna åter befinna sig i lika
bedröfligt tillstånd som förut.

Ventilationen inom fabrikslokalerna lärer jemväl ofta vara bristfällig.
I Stockholm t. ex. inträffar ej sällan, att till arbetslokaler användas
rum, som egentligen varit afsedda till bostäder, och der eldstäderna
utgöras af vanliga kakelugnar, samt att annan luftvexling än
genom dörrar och fönster saknas. Under den kalla årstiden blir luften
i dessa rum, särdeles då gas eller fotogén användes som lysmateriel,
mot slutet af arbetsdagen nästan outhärdlig.

Äfven i arbetslokaler, som från början varit för sitt ändamål afsedda,
bestå ventilationsanordningarna mycket ofta endast deruti, att
ventiler eller andra öppningar finnas anbragta, hvarigenom frisk luft
inkommer och förskämd utgår. Men då vid denna anordning den kalla
luften vintertiden åstadkommer ett obehagligt drag, stänger arbetaren,
som vanligen föredrager värme äfven med oren luft, de öppningar,
hvarigenom ren luft skulle inkomma.

Yrkesinspektörerna hafva bemödat sig att genom meddelade upplysningar
om luftvexlingsanordningar, afpassade för de olika behofven,
söka råda bot för nu berörda olägenheter, men likgiltigheten och vanan
äro beträffande dessa förhållanden svårare att öfvervinna än i fråga om
andra skyddsanordningar.»

I det af kommerskollegium utarbetade sammandraget för 1894
hette det:

»Likasom under föregående år visar den erfarenhet, som vunnits
vid de verkstälda inspektionerna, huru otillfredsställande de hj^gieniska
förhållandena inom fabriks- och andra arbetslokaler ofta äro. Och detta
gäller fortfarande ej allenast sådana lokaler, inom livilka sjelfva tillverkningen
eller arbetet är af beskaffenhet att, derest ej särskilda an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

ordningar vidtagas, menligt inverka på arbetarnes helsa, utan äfven i
fråga om andra rörelser, beroende der på dålig ventilation, bristande
renhållning, otjenlig eller ofullständig belysning, otillräckligt luftrum
m. m. inom arbetslokalerna, Indika ock ej sällan äro för sitt ändamål i
allmänhet olämpliga.»

I yrkesinspektörernas in extenso tryckta berättelser för år 1895
förekomme utförliga redogörelser för de mångfaldiga bristerna i hygieniskt
afseende i de under inspektion stående arbetslokalerna. Så inledde
t. ex. yrkesinspektören i södra distriktet ett kapitel om »Renhållning
och ventilation)) på följande sätt:

»I dessa afseenden är mycken förbättring att önska. Likgiltigheten
för arbetslokalernas renhållning är ganska allmän, och en varaktig förbättring
häruti torde endast så småningom kunna uppnås. Jag har
flerestädes föreslagit slamfärgning eller kalkstrykning af väggar och
tak, hvarigenom lokalen blifver ljusare, till fördel äfven för arbetet.

Särskildt inom stärkelsefabrikationen tyckes man på flera ställen
hafva alldeles glömt hvad renhållning är. Jag har besökt stärkelsefabriker,
der golfvet är satt af kullriga gatstenar, mellan hvilka våt potatismassa
varit stadd i förruttnelse, väggar och tak varit öfverklädda med dam och
spindelväf samt fönsterna, der de ej igensatts med brädlappar, varit så
öfverdragna af smuts och dam, att endast halfdager rådt i fabriken —
och i dessa fabriker tillverkas en matvara.»

När man finge läsa dylika skildringar, måste man gifva vederbörande
yrkesinspektör rätt i, att det vore mycken förbättring att önska i arbetslokalerna
i hygieniskt afseende. Men, såsom särskildt yrkesinspektören
i östra distriktet upprepade gånger framhållit i sina berättelser, någon
allmän förbättring i hithörande afseenden torde icke stå att vinna, förrän
§ 2 mom. 3 i lag angående skydd mot yrkesfara erhölle en bättre och
fullständigare formulering.

De ändringar och tillägg, som sistnämnde inspektör föreslagit till
införande i mom. 3, afsåge:

att erforderlig luftvexling skulle ega rum under hela arbetstiden,
der arbetet bedrefves i slutet rum, och att den för arbetsrummets ventilation
införda friskluften skulle under kall årstid dessförinnan vara till
tjenlig grad uppvärmd;

att invändiga väggar och tak i hvarje verkstadslokal med dertill
hörande passager, trappgångar etc., som ej inom viss tid (7 år) blifvit
oljemålade eller bestrukna med fernissa, skulle aftvättas med kalkvatten
efter högst 14 månaders mellantid hvarje gång. Om nämnda ytor inom
viss tid (7 år) varit oljemålade eller bestrukna med fernissa, skulle de

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 5

med högst ett års mellantid blifva aftvättade med hett tvål- eller såpvatten; att

industriidkare inom sådan näring, hvilken kunde medföra ohelsa
genom uppkomsten af dam och skadliga gaser, skulle åläggas att regelbundet
vidtaga åtgärder för renhållning af arbetslokalernas tak, vägg ar
och golf, hvilka sistnämnda särskildt borde gifvas en för renlighetens
underhållande lämplig beskaffenhet.

Då på senare tider allmänna uppmärksamheten inom vårt land
blifvit rigtad på nödvändigheten att med tillitande af alla vetenskapens
och den praktiska erfarenhetens hjelpmedel söka förhindra utbredningen
af smittosamma och förödande sjukdomar, särskildt inom de breda folklagren,
tycktes det nästan säga sig sjelf!, att en revision borde verkställas
af de bestämmelser i nu ifrågavarande lag, som gälde de hygieniska
förhållandena i arbetslokalerna. Att yrkesinspektionen egnat den
allvarligaste uppmärksamhet åt denna sak, bevisades tydligt af det cirkulär
angående arbetslokalers luftvexling, belysning och renhållning, som
utarbetats och antagits vid yrkesinspektörernas nyligen hållna sammanträde
inför vederbörande ledamot af kommerskollegium.

Detta cirkulär, hvilket motionären fogat såsom bilaga till sin motion,
vore emellertid icke nog. Det innehölle många värdefulla anvisningar, men
deraf följde icke, att det komme att leda till efterföljd. I förhoppning
att lagstiftningen måtte finnas villig att lemna yrkesinspektionen allt det
stöd, hvaraf den kunde vara i behof under sina menniskovänliga och samhällsnyttiga
bemödanden på detta vigtiga område, ville motionären föreslå
Riksdagen i skrifvelse anhålla, det regeringen måtte, efter sakkunniges
hörande, inkomma med förslag till ändrad lydelse § 2 mom. 3 i lag angående
skydd mot yrkesfara.

Sedan motionären härefter erinrat, att han vid 1894 års riksdag
framlagt förslag till ett tillägg till § 9 i lagen om skydd mot yrkesfara,
innefattande, till påpekande af den möjliga påföljden för yrkesidkare
af underlåtenhet att efterkomma af yrkesinspektör skriftligen honom
meddelad skyddsanvisning, en hänvisning till 14 kap. 9 och 17 §§
strafflagen, jemförda med 6 kap. samma lag, äfvensom att utskottet motsatt
sig detta förslag dels af formelt skäl och dels på annan grund, fortsätter
han vidare:

Ändamålet med förslaget om en hänvisning i lag angående skydd
mot yrkesfara till dessa bestämmelser i allmänna lagen vore att söka
bereda yrkesinspektörerna ett behöfligt stöd i deras verksamhet gent
emot ovilliga eller motsträfviga yrkesidkare. Att ifrågavarande strafflagsbestämmelser
kunde eg a tillämpning, när personer lede skada genom

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

olycksfall i arbete i följd af yrkesidkares uraktlåtenhet att efterkomma
af yrkesinspektören meddelad skyddsanvisning, derom rådde intet tvifvel.
Frågan vore endast, om man i sjelfva lagen angående skydd mot yrkesfara
skulle kunna få inrymd en tydlig bestämmelse, som vid behof kunde
af yrkesinspektören åberopas.

Om man genomginge yrkesinspektörernas senaste berättelser och
inhemtade hvad de hade att förmäla om vissa yrkesidkares obenägenhet
att efterkomma vrkesinspektörernas skyddsanvisningar, skulle man snart
få en annan uppfattning i fråga om en dylik erinrans behöflighet, än
lagutskottet hade för tre år sedan. Yrkesinspektören i södra distriktet
skrefve i sin berättelse för år 1895: »Af 138 förut (d. v. s. af företrädare
inom detta distrikt) inspekterade arbetsställen, som jag under
året besökt, har jag endast funnit 10, der förut gifna meddelanden blifvit
så efterkomna, att inga vidare erinringar nu varit behöfliga.» Äfven
om detta uttalande ej finge uppfattas så, att samtliga 128, som behöfde
ytterligare erinringar, skulle helt och hållet försummat att följa de af
yrkesinspektören meddelade anvisningarna, så finge det väl medgifvas,
att det anförda förhållandet vittnade om en så höggradig och vidt utbredd
vårdslöshet, att erinringarna till de vårdslöse väl kunde behöfva
skärpas genom en i lagen angående skydd mot yrkesfara inryckt hänvisning
till den straffpåföljd, som enligt allmänna lagens stadgande!!
kunde framkallas genom en dylik uraktlåtenhet.

Yrkesinspektören i nuvarande östra (förut i norra) distriktet hade
i sin berättelse för år 1894 äfven ifrågasatt en annan väg för att bereda
lagens föreskrifter och yrkesinspektörernas anvisningar nödig effektivitet.
Kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för år
1894 förmälde härom följande:

»Sistbemälda yrkesinspektör bär vidare uttalat den åsigt, att i de
fall, då föreskrifterna i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara icke
af vederbörande yrkesidkare iakttoges, det i 8 § samma lag anvisade
förfarande för att i berörda hänseende vinna rättelse icke vore nog verksamt.
Äfven om yrkesidkaren icke hörsammat förnyad anmaning af
yrkesinspektören att vidtaga viss anordning i de afseenden, hvarom i
lagens 2 § stadgades, medförde anmälan, som af inspektören derefter
om förhållandet gjordes hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, i
allmänhet endast, att yrkesidkaren ålades att inom viss tid hafva utfört
anordningen. Först i fall han underläte att ställa sig detta föreläggande
till efterrättelse, drabbades yrkesidkaren af ansvar enligt 9 §, hvarjemte
den föreskrifna anordningen skulle på hans bekostnad verkställas genom
polismyndigheten. Det kunde emellertid äfven inträffa, att yrkesidkaren

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 7

inom den förelagda tiden i föreskrifvet hänseende vidtagit anordning,
men att denna icke vore af beskaffenhet att vid sedermera verkstäld
inspektion kunna af yrkesinspektören godkännas såsom för ändamålet
tillfyllestgörande eller eljest lämplig. Då måste å nyo anmälan i saken
göras hos länsstyrelsen för att erhålla ett förnyadt föreläggande för yrkesidkaren.
Samma procedur, som i sig sjelf vore förbunden med ganska
mycken tidsutdrägt, helst, der yrkesidkaren det äskade, äfven sådan
förening eller nämnd, som i 8 § omförmäldes, skulle lemnas tillfälle att
hos länsstyrelsen yttra sig i ärendet, kunde sålunda behöfva upprepas
flera gånger, innan anordningen i fråga blefve på vederbörligt sätt verkstäld.
Detta förhållande, att utförandet af en utaf yrkesinspektören på
grund af föreskrifter i lagen angående skydd mot yrkesfara anvisad
skyddsanordning kunde under lång tid fördröjas, utan att yrkesidkaren
derför drabbades af något ansvar, vore af beskaffenhet att menligt inverka
på yrkesinspektörernas ställning till såväl arbetsgifvare som arbetare
samt i allmänhet på inspektörernas verksamhet för öfvervakandet af
raeranämnda lags efterlefnad. Yrkesinspektören i norra distriktet anser,
att eu ej oväsentlig rättelse härutinnan skulle kunna vinnas, om 9 §
erhölle en förändrad lydelse af ungefärligen följande innehåll: ''Underlåter
yrkesidkare på vederbörande yrkesinspektörs förnyade skriftliga
uppmaning att inom deri bestämd tid vidtaga erforderliga åtgärder för
att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med hvad derom i § 2
stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana förelägganden eller
förbud, hvarom i § 8 sägs, straffas med böter från och med tio till och
med femhundra kronor.’»

Då det syntes obestridligt, att, utöfver hvad som funnes stadgadt i
§§ 8 och 9 af lag angående skydd mot yrkesfara, något ytterligare
borde åtgöras i lagstiftningsväg för att underlätta yrkesinspektörernas
bemödanden att få gällande lag tillämpad, men då ett för Riksdagen
antagligt förslag till tillägg i antydt syfte till lag angående skydd mot
yrkesfara ej torde kunna framkomma utan föregående allsidig pröfning,
ville motionären hemställa, att Riksdagen måtte begära, att regeringen,
efter sakkunniges hörande, måtte låta utarbeta ett dylikt förslag att
föreläggas Riksdagen.

Till sist anför herr Bergström:

Det vore, såsom yrkesinspektörernas berättelser upplyste, icke allenast
från arbetsgifvarnes, utan äfven från arbetarnes sida, som motstånd
förekomme mot tillämpning af lagens bestämmelser och användning af
föreskrift^ skyddsanordningar. Med anledning häraf hade yrkesinspektören
i mellersta distriktet i sin berättelse för år 1895 anmärkt, att,

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

»då det ej är föreskrifvet, att lagen angående skydd mot yrkesfara skall
finnas anslagen i arbetslokal, så kunna ej arbetarne i allmänhet känna
innehållet af denna lags 3 §, som ålägger dem att ''medverka till uppnående
af det med denna lag åsyftade ändamål’.»

I flera likartade lagar och förordningar funnes föreskrifvet, att de
skulle vara anslagna i arbetslokalerna. Så vore t. ex. fallet med den
s. k. fosforlagen. Det syntes också vara en naturlig konseqvens af hvad
som redan funnes föreskrifvet i 2 § 4 mom. af lag angående skydd mot
yrkesfara, att en dylik föreskrift stadgades beträffande denna lag. Denna
föreskrift torde lämpligen kunna fogas som tillägg till 2 § 4 mom.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han,

1) att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att regeringen ville,
efter sakkunniges hörande, framlägga

a) förslag till ändrad lydelse af § 2 mom. 3 i lag angående skydd
mot yrkesfara;

b) förslag till nya bestämmelser i nämnda lag, i syfte att underlätta
yrkesinspektörernas bemödande att få lagen tillämpad;

2) att Riksdagen måtte besluta följande tillägg till § 2 mom. 4 i
lag angående skydd mot yrkesfara:

I hvarje arbetsrum skall denna lag genom yrkesidkarens försorg
vara på lämpligt ställe anslagen.

Beträffande motionärens framställning, såvidt den afser införande
uti lagen om skydd mot yrkesfara af mera detaljerade hygieniska bestämmelser
än de nu i detta hänseende gällande, så underskattar utskottet
alldeles icke vigten af sanitära stadganden, hvilka äro egnade
att förebygga faror för arbetarens lif och helsa, större och vådligare än
faran för rena olycksfall i arbetet, men utskottet håller dock före, att
nu befintliga stadganden härutinnan, rätt tillämpade, uppfylla det med
dem åsyftade ändamål. Mera detaljerade föreskrifter, gällande lika för
alla olika arter af industriel verksamhet, skulle nemligen, anser utskottet,
komma att i många fall i tillämpningen Ansa sig å ena sidan för ändamålet,
att lemna arbetaren vederbörligt skydd, öfverflödiga och å andra
sidan för arbetsgifvaren alltför kostsamma och betungande, under det
de nu gällande, mera allmänt hållna bestämmelserna i detta afseende,
utfylda af en sakkunnig yrkesinspektörs åtgärder i enlighet med stadgandet
i 5 § 2 mom. af ifrågavarande lag: »Yrkesinspektör har att i

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

sin verksamhet städse akta på, huru i hvarje särskildt fall ändamålet
med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet
för yrkesidkaren», torde vara mera lämpade att i de enskilda fallen
åstadkomma en rigtig sakernas ordning utan åsidosättande af vare sig
arbetarnes rättmätiga fordran på skydd för sin helsa under arbetet eller
industriidkarens ekonomiska intresse.

Hvad angår motionärens förslag om införande i lagen af nya bestämmelser
i syfte att underlätta yrkesinspektörernas bemödanden att
få densamma tillämpad, är utskottet af samma åsigt som lagutskottet
vid 1894 års riksdag, att eu erinran derom, att arbetsgivare, som genom
någon sin uraktlåtenhet gifvit upphof till olycksfall af svårare eller lindrigare
art, derigenom gör sig saker till ansvar, torde vara temligen
obehöflig, och tror, att bestämmelserna i lagens §§ 8 och 9 äro så effektiva
som de kunna vara utan att i yrkesinspektörernas händer lägges en
makt, alltför stor för att den icke i många fall skulle föranleda till missbruk;
och utskottet vill, i anledning af motionärens framställning i denna
del, påpeka, att om en industriidkare vidtagit en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
honom föreskrifven anordning i det afseende, hvarom i
lagens 2 § stadgas, på ett icke för ändamålet tillfyllestgörande eller
olämpligt sätt, han icke lärer endast på den grund, att han dock vidtagit
åtgärd, kunna undgå det i § 9 bestämda ansvar för sin försummelse.

Till sist vill utskottet uttala, att det af motionären föreslagna
nya stadgandet i lagen, att densamma skulle genom vederbörande
yrkesidkares försorg vara i hvarje arbetsrum på lämpligt ställe anslagen,
synes utskottet skäligen öfverflödigt och betydelselöst. Det är
föga troligt, att arbetarne i allmänhet försumma att taga kännedom
om stadgandena i en lag, hvilken så nära som den nu ifrågavarande
berör dem sjelfva och deras verksamhet, och om arbetsgifvarens deri
föreskrina förpligtelser till deras skydd, äfven om lagen ej finnes för
dem på arbetsplatsen tillgänglig. Skulle så ej vara förhållandet, torde
i allt fall denna brist icke blifva afhjelpt genom att lagen blefve, på
sätt motionären föreslagit, anslagen i arbetsrummen. Liknande föreskrifter
på andra områden hafva visat sig vara till endast föga eller
intet gagn.

Af hvad utskottet sålunda anfört, föranlåtes utskottet hemställa,

1) att motionärens under mom. 1 gjorda hemställan
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
och

Bill till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 13 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

2) att motionärens framställning under mom. 2
ej heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr E. Svensson, som ansett att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionärens under mom. 2 gjorda hemställan.

Herrar Nilsson och F. Andersson ha begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.