Lagutskottets Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1896:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1896, kl. 12 mid.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
en arrendelag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 70, hafva herrar Anders Olsson i Ornakärr, Jöns
Andersson i Ohrstorp, P. Truedsson, A. G. Jönsson i Mårarp, Hugo Hammarskjöld
och A. G. Gyllensvärd hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i
öfvervägande, under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat
skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda
förbättringar, och på hvad sätt rättsförhållandena mellan arrendator och
jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter
för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning
finnes böra föranleda.

Till stöd för motionen anföres:

öfvertygade om behofvet och nyttan af en tidsenligare lag rörande
arrende, än den som nu funnes, samt uppmuntrade af det bifall,
som från Riksdagens Andra Kammare kommit förut väckta motioner
om denna sak till del, tvekade motionärerna ej att åter vid denna
riksdag afgifva motion om samma ämne.

Enligt »Sveriges år 1895 utgifna officiella statistik» funnes i landet
brukare af annans jord med en areal af högst 2 hektar åker ett
antal af 8,905 personer; brukare af 2—20 hektar åker 28,044 personer;

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

brukare af 20—100 hektar åker 9,439 personer; samt brukare af öfver
100 hektar åker 1,131 personer, eller tillsammans 47,519 personer, som
arrenderade och brukade annans jord. Dessutom funnes inom landet
brukare af jordtorp och andra smärre jordlägenheter till ett antal af
167,073 personer.

Sveriges odlade jord uppginge för närvarande endast till 3,407,191
hektar, under det icke odlad skog och äng utgjorde 19,896,844 hektar.
Af de stora arealerna skogs- och ängsmark funnes mycken till åker
lämplig jord.

Det kunde med skäl antagas, att en tidsenlig arrendelag skulle
för en stor del arrendatorer, åtminstone för dem, som icke hade skriftligt
upprättade arrendekontrakt, blifva af stort gagn, i det att de erhölle
en bättre betryggad brukningsrätt under arrendetiden. Många af
dem skulle derigenom beredas möjlighet att vidtaga förbättringar å
den arrenderade jorden till nytta för både jordegare och brukare samt
äfven att kunna uppodla till åker tjenlig jord.

Den stora utvandringen från Sverige till främmande länder hade
åstadkommit en betydlig minskning i jordbruksarbetarnes antal. Enligt
ofvannämnda »officiella statistik» emigrerade år 1892 45,509 personer.
Likaså hade jordbruksbefolkningens inflyttning till städerna minskat
den för landtbruket behöfliga arbetskraften. Nämnda år minskades
landsbygdens befolkning med 5,569 personer, under det städerna ökades
med 9,683 personer. Lämpliga medel för att minska eller afvända
dessa missförhållanden torde vara att bereda jordbruksarbetare tillfälle
att förvärfva sig egna jordbruk samt genom en tidsenlig arrendelagstiftning
bereda dem, som arrenderade andras jord, en tryggad besittning
af densamma under arrendetiden, såvida de uppfylde sina förbindelser
mot jordegarne.

De många jordbrukarnes ställning i Norrland, hvilka försålt sina
egendomar till skogsbolagen och blifvit arrendatorer under dessa, påkallade
äfvenledes stiftandet af en arrendelag, lämplig för slitandet af
tvister mellan jordegare och arrendatorer.

Det i vårt land på många orter icke endast i norra, utan äfven
i södra Sverige rådande bruket att endast träffa muntligt aftal om upplåtelse
af jord syntes motionärerna böra genom en ny arrendelag icke
endast motarbetas, utan rent af förhindras såsom föråldradj; och olämpligt.

Att vår nuvarande lags bestämmelser om arrende vore ofullständiga
och delvis olämpliga, hade mer än en gång af lagutskottet blifvit
erkändt.

Andra länders lagstiftning för ordnandet af jordegares och arren -

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

datorers ömsesidiga rättsförhållanden (se motionerna n:o 59 vid 1893
och n:o 38 vid 1894 års riksdagar) visade, huru mycket som i den
delen blifvit gjordt i andra länder, och borde mana lagstiftarne i vårt
land till antagande af liknande bestämmelser, lämpliga för vårt land
och våra förhållanden.

I det för 70 år sedan af lagkomitén och gamla lagberedningen
utarbetade förslaget till eu ny arrendelag (se »Förslag till allmän civillag»,
kap. 6) förekomme visserligen bestämmelser, som numera vore
föråldrade, men äfven sådana funnes, som kunde tjena till någon ledning
vid utarbetandet af en lagstiftning i nämnda fråga. En blick på
det kapitel af jordabalken och de spridda stadganden i byggningabalken
i 1734 års lag, hvilka innehölle vår nuvarande ofullständiga lag om
arrende, visade, att dessa stadganden vore uteslutande lämpade efter de
enkla förhållanden, som funnos vid den tiden lagen skrefs; men icke
bidroge de dertill, att den arrenderade jorden blefve på ett rationelt
sätt brukad. Ett bättre brukningssätt skulle kunnat komma till stånd,
om nämnda lagförslag blifvit lag; derigenom skulle äfven främjats rättvisa
mellan jordegare och brukare. Hvad våra förfäder försummat med
afseende på lagstiftning om denna sak, kunde icke nutidens lagstiftare
godtgöra, men väl genom en tidsenlig lagstiftning hindra ett fortgående
på den allt för länge fortsatta vägen.

Att emot de skäl, som blifvit anförda för behofvet och nyttan af
en tidsenlig arrendelag — såsom stundom skett — anföra, att det fria
aftalet mellan jordegare och brukare vore tillräckligt att förhindra
orättvisor och missförhållanden samt befrämja ett rationelt bruk af den
arrenderade jorden, vore att protestera mot innehållet i den gamla godkända
tesen: »land skall med lag byggas». Då man erkände lagstiftningens
stora nytta för andra näringsförhållanden, men ansåge den
obehöflig i fråga om arrenderande af annans jord samt densammas odlande
och brukande, vore detta att göra sig skyldig till tydlig motsägelse.
— Det fria aftalet funnes och måste finnas, när fråga vore om
upplåtande af jord till arrendator samt bestämmande af arrendevilkoren.
Men lagen behöfdes såsom ett rättesnöre vid affattandet af de bestämmelser,
som i det privata aftalet borde intagas, och den måste finnas
för att tjena till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen
afhandlat. Doktor U. von Feilitzen hade härom yttrat följande:
»Lagbestämmelsen sätter försigtigtvis gränser för skadligt handhafvande
af jorden och för orättvist eller mycket planlöst beteende från den ena
eller andra kontrahentens sida. Lagstiftningen är här som i andra fall
till för att minska antalet Övergrepp, icke för att hämma eu liffull,

fi Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

gagnelig verksamhet, icke för att störa naturenlig ordning. En tidsenlig
arrendelag kan verka påskyndande i ett tvifvels utan ytterst
önskvärdt hänseende. Man vet, att intensivt landtbruk är önskningsmålet,
och man bör alltid sträfva åt detta håll.»

Motionärerna ansåge, att en arrendelag borde, utom andra lagstadganden,
innehålla bestämmelser om, att arrendevilkoren skulle skriftligen
uppsättas för att vara förbindande. Vanligtvis upprättades väl numera
arrendeaftal af större betydelse skriftligen, men flerstädes i landet
vore ännu den sed rådande, att emellan jordegare och innehafvare af
mindre hemman skriftliga arrendekontrakt icke upprättades. Hvilka
talrika tvister och olägenheter detta måste medföra, vore lätt att tänka sig.

Derjemte borde lagen stadga, att arrendevilkoren skulle vara bestämda,
så att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor
kunde blifva i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor,
arbete etc. eller arrendatorn skulle kunna undgå att uppfylla sina åtagna
förbindelser.

Vidare borde lagen innehålla bestämmelser, som skyddade arrendator^
nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser. Hvilken skada det
medförde för arrendator^ ekonomi, när han utan eget förvållande nödgades
afträda egendomen, vore lätt att inse. Dessutom medförde ett
sådant osäkerhetsförhållande rörande nyttjanderätten, att en driftig och
arbetsam arrendator icke kunde nedlägga det arbete och den kostnad
på egendomen, som skulle medföra eu förbättring af densamma.

Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,
som af arrendator med jordegarens samtycke verkstäldes på den arrenderade
egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning af jordegaren,
antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.

Motionärerna vore af den åsigten, att om lagstiftningen följde
goda principer och byggde en arrendelag på rättvisa grunder, kunde
både jordegares och arrendatorers intressen rättvisligen tillgodoses, och
den jord, som bortarrenderades, på ett rationelt sätt brukas, till gagn
icke blott för jordegare och arrendatorer, utan äfven för fosterlandet.

Då emellertid den djupgående och vidtomfattande undersökning
och utredning af jordbruksförhållandena, hvilken vore erforderlig för
utarbetande af ett för vårt land lämpligt förslag till arrendelag endast
genom Kongl. Maj:ts försorg torde kunna åvägabringas, vunnes motionärernas
syfte bäst genom en Riksdagens skrifvelse i ämnet till
Kongl. Maj:t.

Lagutskottets Utlåtande N:o IS.

Motioner om utarbetande af en arrendelag hafva framlagts vid
1891, 1893, 1894 och 1895 årens riksdagar, men icke föranledt någon
Riksdagens åtgärd. De afstyrktes af det förstnämnda och de båda
sistnämnda årens lagutskott, men tillstyrktes af utskottet vid 1893 års
riksdag.

Då utskottet allt fortfarande till föreliggande fråga intager den
ståndpunkt, som häfdades af 1894 års lagutskott, anser utskottet det
vara tillfyllest att åberopa de skäl, sona af nämnda lagutskott i dess
utlåtande n:o 10 anfördes.

»Utskottet anser visserligen», så yttrade sig 1894 års lagutskott,
»särskildt med hänsyn till den utveckling, hvartill det svenska jordbruket
hunnit under de sista decennierna, de nuvarande bestämmelserna
i jordabalken rörande arrendeaftal för jord icke vara så fullständiga,
att ej en omarbetning af desamma skulle medföra nytta vid afgörande
af jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden, i synnerhet
för de fall, då fullständigt aftal emellan upplåtare och brukare
saknas. Rättsförhållandet dem emellan bör likväl i främsta rummet
bestämmas genom det fria aftalet; och skall lagstiftning undantagsvis
inom detta rättsområde träda emellan i något hänseende absolut påbjudande
eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt ingripande vara
af erfarenheten så tydligt vitsordadt, att fara för misstag är utesluten.
Enligt utskottets uppfattning har af motionärerna icke åstadkommits
någon utredning, utvisande att utöfver de ovilkorliga bestämmelser,
hvilka i gällande lag redan finnas stadgade i fråga om lega af jord å
landet, ytterligare sådana äro af verkligt behof påkallade; och då
motionärerna angifva såsom föremål för ett ovilkorligt lagstadgande,
att de förbättringar, som af arrendatorn med jordegarens samtycke nedlades
på den arrenderade jorden, skulle för den förre medföra en skälig
ersättning af jordegaren, synes deremot med skäl kunna erinras, att
ett lagstadgande, hvarigenom, oberoende af vexlande förhållanden,
arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till sådan ersättning, skulle antagligen
verka till stor varsamhet och återhållsamhet från jordegarnes
sida i fråga om upplåtande af jord till nyttjande och sålunda icke utöfva
en obetingadt nyttig inverkan på ifrågavarande förhållanden.

T följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, torde
dessutom — såsom lagutskottet vid 1891 års riksdag anmärkte i fråga
om en i viss mån likartad motion, som då var föremål för utskottets
handläggning — eu bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången

Lagutskottets Utlåtande, N:o 18.

gång blifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen,
om de rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.»

Utskottet hemställer alltså,

att nu föreliggande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. v. KRUSENSTJERNA.

Reservation

af herrar von Krusenstjerna, F. Andersson, Bruzelius, P. G. Petersson och
Redelius, hvilka, med erinran att en sådan skrifvelse, som nu föreslagits,
blifvit af Andra Kammaren vid de tre senaste riksdagarne beslutad,
ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen.

Herrar Hasselrot och Rudebeck hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.