Lagutskottets Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1895:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

ST:o 18.

Aiik. till Riksd. kansli den 25 febr. 1895, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om
ändrade bestämmelser rörande utseende af rättens ombudsman
i konkurs.

I 41 § konkurslagen den 18 september 1862, första stycket, stadgas
för närvarande: Då gode män utses, förordne ock rätten eller domaren
en ärlig och förståndig man, inom eller utom rätten, att i konkurssaken
vara rättens ombudsman. Härtill må dock ej utses rättens ordförande.
Ombudsmannen åligger att öfver gode männens och sysslomännens förvaltning
hafva tillsyn: att vid de borgenärernas sammanträden utom rätten,
der han är tillstädes, föra ordet: att hos rätten eller domaren anmäla de
frågor, hvilka af konkurssaken uppstå och rättens pröfning påkalla: och
att i öfrigt vidtaga de åtgärder och beslut, hvilka enligt denna lag på
rättens ombudsman ankomma.

Vid innevarande riksdag har frågan om förändrade bestämmelser
rörande de personer, bland hvilka rättens ombudsman skall utses, blifvit
bragt å bane i två särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner,
den ena, n:o 115, af herr Per Andreasson och den andra, n:o 107, af herr
A. Peterson i Hasselstad.

Den förstnämnde, herr Per Andreasson, föreslår upphäfvande af bestämmelsen
att rättens ombudsman må kunna utses jemväl inom rätten,
och hemställer, i enlighet härmed, att 41 § konkurslagen måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 11

Då gode män utses, förordne ock rätten eller domaren en ärlig och
förståndig man, utom rätten, att i konkurssaker vara rättens ombudsman.
Ombudsmannen åligger — — — — — — — — —- 4-‘- — — — —
befattning tillträder.

Till stöd för berörda framställning anför herr Andreasson:

Genom lagen den 18 april 1890 vidtogs den förändring beträffande
67 § konkurslagen, att arfvode till rättens ombudsman skulle alltid blifva
bestämdt af domstolen, i stället för att, såsom förut varit förhållandet,
sådant bestämmande endast skedde i de ytterst sällsynta fall, att klagomål
fördes öfver det sätt, hvarpå vederbörande borgenärer begagnat sin
rätt att anslå arfvodet. Denna förändring återverkar på ett sätt, som
antagligen ej af lagstiftaren blifvit beaktadt, på 41 § konkurslagen, som
innehåller stadgandet, att till rättens ombudsman skall utses en ärlig och
förståndig man, inom eller utom rätten.

Uti de mindre städerna särskildt är vanligt, att rättens ledamöter sa
godt som uteslutande hugnas med rättens ombudsrnansbefattningar, och
understundom sker detta på ett sätt, att hela saken får ett sken af löneförbättring
för domstolens ledamöter. Exempelvis, efter hvad berättas,
kan jag nämna, att understundom rättens ombudsmansarfvodena skulle gå
till en kassa, som delas bland ledamöter i rådstufvurätt. Någon utom
rätten stående förordnas då begripligen ej.

Huru jäfsförhållanden vid pröfningen af arfvodenas storlek kunna
undvikas, är nästan svårt att förstå, men sker förmodligen genom inkallande
af extra rådmän, som sålunda oupphörligen få bestämma öfver de
ordinaries inkomster.

Att ett sådant sakernas tillstånd icke kan bibehållas utan men för
domstolens anseende, torde vara uppenbart, likasom att svårighet ej någonstädes
finnes att utom domstolarne erhålla ärlige och förståndige män,
lämplige till rättens ombudsmän.

Herr A. Peterson i Hasselstad anmärker, hurusom belåtenheten med
rättens ombudsmansinstitutionen icke varit så allmän, som man kunnat
hoppas och vänta, och att anledningen härtill i viss mån varit den, att
man trott sig finna, att vederbörande vid utseende af rättens ombudsman
icke alltid tagit tillbörlig hänsyn till den utseddes förmåga och personliga
egenskaper i (ifrigt, utan fast hellre afsett främjande af mer eller
mindre egna intressen. Särskildt vore detta förhållandet i de mindre stä -

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

derna, der, enligt hvad motionären erfarit, det blifvit ganska vanligt/att
inkomsterna af befattningen såsom rättens ombudsman tillfälle en eller
annan af rättens ledamöter eller efter vissa grunder dem emellan fördelades.
Detta vore uppenbarligen icke öfverensstämmande med god ordning.
Dels slappades nemligen kontrollen öfver befattningens handhafvande
och dels komrne, vid bestämmandet af arfvodet åt befattningens
innehafvare, rätten att döma i egen sak, hvarjemte för allmänheten mer
eller mindre obeqväma jäfsförhållanden lätteligen komine till stånd genom
en dylik anordning.

Motionären, som sålunda synes uteslutande fästa sig vid förhållandena
i stad, hemställer följaktligen, att 41 § 1 mom. af gällande konkurslag
måtte på det sättet ändras, att orden »inom eller utom rätten» må
utgå, samt efter orden »härtill må dock ej utses rättens ordförande» tillläggas
orden »eller ständig ledamot af rådstufvurätt i stad».

Att en bestämmelse, som lemnar rätten eller, på landet, domaren
öppet att vid utseende af rättens ombudsman göra sitt val inom rättens
egen krets, i tillämpningen lätteligen kan vålla betänkliga olägenheter,
lärer enligt utskottets åsigt icke kunna med fog förnekas. Motionärerne,
af hvilka herr Andreasson med sin framställning torde få anses åsyfta
förhållandena jemväl på landet, der utseendet af ifrågavarande funktionär
tillkommer domaren ensam, hafva båda företrädesvis fäst sig: vid den
vanskliga ställning, hvari frågan om arfvodesbeloppets bestämmande icke
kan undgå att försätta den samvetsgranne rättsledamoten, för hvilken
blotta skymten af misstanke att dervid vilja på ett eller annat sätt tillgodose
egna intressen måste vara förhatlig; och nekas kan icke, att det
är ur denna synpunkt, som stadgandet i fråga ter sig mest betänkligt.

Visserligen är det närmast förhållandena i städerna och, af lätt insedda
skäl, särskildt de mindre städerna, som härvid påkalla lagstiftarens
uppmärksamhet, men tydligt är, att arfvodesfrågans afgörande jemväl vid
underrätt på landet lätteligen kan verka menligt för rättens anseende och
vålla misstämning så väl inom rättens egen krets som bland borgenärerne,
derest rättens beslut i frågan icke skulle utfalla i enlighet med deras
förslag.

Jemväl ur andra synpunkter kunna emellertid erinringar göras mot
lämpligheten af ifrågavarande befattnings utöfvande af en rättens ledamot;
och må det i sådant afseende vara till fyllest att erinra, hurusom, på sätt

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

motionärerne anmärkt, eu dylik anordning dels mången gång kan föranleda
jäfsförhållanden, som särskild! vid rådstufvurätterna i de mindre
städerna med deras sammansättning svårligen kunna undgå att vålla tidsutdrägt
med konkurssakens behandling och kostnader för borgenärerne,
och dels måste försvåra den kontroll öfver ombudsmannens verksamhet,
som rätten bör låta sig angeläget vara att utöfva.

Utskottet, som håller före, att erfarenheten flerstädes bekräftat här
ofvan anförda betänkligheter, finner jemväl en annan omständighet tala
för en förändring i den af motionärerne ifrågasatta rigtning. Såsom motiven
till gällande konkurslag gifva vid handen, innehöll det ursprungliga,
inom justitiedepartementet utarbetade förslaget i ämnet den bestämmelse,
att rättens ombudsman skulle utses inom rätten. Anledningen
härtill torde hafva varit en sträfvan att jemväl i formelt afseende likställa
innehafvaren af denna befattning med den franska handelsrättens
juge commissaire, hvilken tagits till förebild för förslagets rättens
ombudsman. I öfverensstämmelse härmed innehöll också berörda förslag
föreskrift derom, att rättens ombudsman skulle, i likhet med hvad som
gälde i fråga om »juge commissaire», inför rätten föredraga uppkomna
tvistefrågor. Den komité, som härefter afgaf betänkande och förslag i
ämnet, fann emellertid sammansättningen af våra underrätter på landet
lägga hinder i vägen för genomförandet af en motsvarande anordning af
rättens oinbudsmansinstitutionen, och vidtog af sådan anledning samt med
hänsyn tillika till de inom högsta domstolen gjorda anmärkningar mot
det äldre förslagets bestämmelser i förevarande ämne den förändring, som
sedermera vann lagstiftarens bifall, att rättens ombudsman lika väl skulle
kunna utses utom rätten, i sammanhang hvarmed komitén uttalade den
förvissning, att någon svårighet icke skulle möta att i hvarje landsort så
väl som i hvar stad finna personer, fullt kompetenta och i öfrigt lämpliga
för ifrågavarande befattning. Att förhållandena i vårt land, sedan
berörda uttalande gjordes, utvecklat sig derhän, att man nu med ännu
större fog än då kan instämma deri, lärer ingen vilja ifrågasätta.

Åt hvad ofvan anförts följer, att utskottet anser en förändring i den
af motionärerne angifna rigtning numera både böra och kunna vidtagas,
äfvensom att förändringen, då giltigt skäl icke synes förefinnas att i förevarande
afseende införa olikhet i stadganden för land och för stad, bör
afse jemväl rättens ombudsmansbefattningen på landet. Utskottet får sålunda
hemställa,

samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

l:o att herr A. Petersons motion icke må af
Riksdagen bifallas

, : . '' . ■. 1 •> : -.tn.! : : : ■ ■

2:o att Riksdagen ville, med bifall till herr Andreassons
i ämnet väckta motion, för sin del antaga
följande

Lag

angående ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18
september 1862, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 6 augusti 1881.

Härigenom förordnas, att 41 § konkurslagen den
18 september 1862, sådant detta lagrum lyder enligt
förordningen den 6 augusti 1881, skall hafva följande
ändrade lydelse:

41 §. Då gode män utses, förordne ock rätten
eller domaren en ärlig och förståndig man utom rätten
att i konkurssaken vara rättens ombudsman. Ombudsmannen
åligger att öfver gode männens och sysslomannens
förvaltning hafva tillsyn: att vid de borgenärernas
sammanträden utom rätten, der han är tillstädes,
föra ordet: att hos rätten eller domaren anmäla
de frågor, hvilka af konkurssaken uppstå och
rättens pröfning påkalla: och att i öfrigt vidtaga de
åtgärder och beslut, hvilka enligt denna lag på rättens
ombudsman ankomma.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut
aflagt domareed, gånge sådan ed inför rätten eller
domaren, innan han nämnda befattning tillträder.

Stockholm den 25 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Reservation

af herrar Annerstedt, von Krusenstjerna, Fröberg, von Stapelmohr och
Bruzelius, hvilka anfört:

»Såsom motiv för det af motionären ifrågasatta förbiidet att inom
rätten utse rättens ombudsman har hufvudsakligen åberopats det förhållande,
att i vissa fall, då en domstolsledamot förordnades till rättens ombudsman,
bestämmandet af hans arfvode skulle hafva skett på ett sätt,
som lemnade utrymme för anmärkning. Det uppgifna missförhållandet,
derest det vore verkligt och så framt den borgenärerne tillkommande
rättighet att öfverklaga underrättens beslut angående ifrågavarande arfvode
ansåges icke innebära tillräckliga garantier deremot, skulle enligt
vår uppfattning böra föranleda allenast förändrade föreskrifter angående
sättet för bestämmande af detta arfvode, men icke borttagandet af det
med principerna i gällande konkurslag fullkomligt öfverensstämmande
stadgandet, att rättens ombudsman må kunna utses bland ledamöterne i
rätten. Blefve detta förbud infördt, skulle dessutom den sannolika påföljden
endast blifva den, att i de fall, der för närvarande en ledamot af
rätten anses böra förordnas till rättens ombudsman, i stället någon af de
vid rätten inskrifna extraordinarier erhålla förordnandet, hvilken förändring
icke kan anses såsom en förbättring.

På hufvudsakligen dessa skäl hafva vi ansett, att ifrågavarande motioner
bort af utskottet afstyrkas.»

Herrar Låss Olof Larsson, Näslund och F. G. Petersson hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.