Lagutskottets Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1892:LU19 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Reservation:

mot utskottets hemställan under n:o 1: af herrar Bergström, Fröberg,
grefve Kling spor, Pehr sson och Benedicks, hvilka ansett att utskottet
bort afstyrka bifall till motionen, samt af herr Lilienberg mot vissa
delar af motiveringen till utskottets hemställan under n:o 3.

Härjemte hafva herrar L. O. Larsson och Claeson begärt få anteckna
dt, att de icke deltagit i utskottets behandling af ofvan omförmälda
motioner.

N:o 19.

Ank. till lliksd. kansli den 7 mars 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
framläggande af förslag till lagbestämmelser i syfte att
förfalskning af lånehandlingar måtte förekommas.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 95, erinrar herr Nils Hanson i Berga, med hvilken två af
kammarens ledamöter förklarat sig instämma, huru som, då erfarenheten
visade, att vårt lands inbyggares fri- och rättigheter icke kunde bevaras
eller med nödig trygghet utöfvas annorledes än under skyddet
af en efter omständigheternas kraf lämpad lagstiftning, denna borde
så långt möjligt vore kunna motverka bedrägerier och orättrådigheter
under alla former. Till dylika bedrägerier vore att räkna de många namnförfalskningar,
som skedde för att företrädesvis af bankinrättningar tillnarra
sig penningelån mot falska namnsäkerheter, då en lånesökandes
soliditet vore tvifvelaktig och svårighet sålunda mötte för att på godvillig
väg erhålla lån. Att dylika företeelser i de fall, der de komme i dagen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

kunde enligt, gällande strafflag beifras och don felande befordras till
välförtjent näpst, vore visserligen en känd sak; men det hade likväl
händt, att ett sådant ofog kunnat öfvas under flera år och omfattat
lånebelopp af ganska betydande storlek, innan brottet kommit i dagen.
Under sådana omständigheter brukade det icke aflöpa utan obehag för
den eller de löftesmän, som, ehuru ovetande, fått skylta såsom sådana,
likasom det ock rättvisligen blefve den långifvande anstalten, som i
sista hand finge sitta emellan.

Då sådana bedrägerier icke gerna kunde lyckas gent emot enskilde
långifvares vaksamhet, inträffade de företrädesvis vid lån i bankinrättningar
emot namnsäkerheter och i afl synnerhet vid belåning af vexlar, der
vittnens intyg om namntecknings rigtighet ej erfordrades. Det syntes
motionären, som om lagstiftningen borde träda emellan för att på ett
eller annat sätt omöjliggöra eller åtminstone försvåra utförandet af dylika
planer, helst sådant enligt motionärens mening icke borde vara outförbart.
Att belåning af vexlar vore ett sätt, som användes i lönnligen
stor utsträckning, vore ett kändt förhållande. Denna lånerörelse borde
visserligen icke försvåras, men då densamma utöfvades på ett sätt, som
möjliggjorde brott af beskaffenhet, att årslånga fästningsstraff derå
kunde följa, torde detta äfven från statsrättslig synpunkt fordra ett
allvarligt beaktande.

Motionären, som icke tilltrodde sig kunna framställa ett förslag,
som i praktiskt afseende vore lämpligt, ansåge emellertid att, om långifvande
penningeinstitutioner finge genom lag sig ålagdt att, så snart
lån beviljats eu lånesökande mot skriftlig förbindelse, försedd med icke
tillstädesvarande löftesmäns namnteckning, på lämpligt sätt underrätta
desse så väl om lånebeloppets storlek som om den dag, från hvilken
deras ansvarighet inträdde, skulle, med kännedom om att sådant komme
att ske, bedragaren näppeligen våga försöket, .och i allt fall skulle
säkerligen sådant icke kunna förnyas, om det en gång skulle hafva skett.

I enlighet härmed föreslår nu motionären: »att fliksdagen ville
besluta att till Kong]. Maj:t ingå med en skrifvelse och anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana bestämmelser i gällande lagstiftning rörande banker och
andra penningeanstalter, att förfalskning af namnsäkerheter må kunna
förekommas.»

Såsom bilaga till motionen har motionären låtit aftrycka ett transsumt
af rådstufvurättens i Söderhamn dombok i brottmål den 21 april
Bih. till Rikud. Prot. 1892. 7 Sami. 13 Haft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

1891, n:o 144, angående ransakning med en person, som gjort sig
skyldig till jexelförfalskningar i stor skala, och tillåter sig utskottet
härmed hänvisa till nämnda bilaga.

Enligt, hvad utskottet har sig bekant, lära numera välordnade
penningeanstalter icke underlåta att vid beviljandet af lån emot namnsäkerhet
eller diskontering af vexlar ofördröjligen underrätta vederbörande
löftesmän eller vexelgäldenärer om ett dylikt förhållande. Att
nu såsom en laglig skyldighet ålägga inrättningar af ifrågavarande slag
vidtagandet af en skyddsåtgärd, till hvilken omsorgen om deras eget
bästa bör mana dem, synes utskottet ingalunda lämpligt. Här såsom
eljest på affärslifvets områden gäller såsom regel, att den säkraste garantin
mot förluster ligger i den enskildes omtänksamhet och att icke
ens de mest detaljerade skyddsbestämmelser i lag förmå att ersätta
detta naturliga skyddsmedel. En dylik omtänksamhet synes den penningeinrättning,
som i motionärens framställning närmast åsyftas, i betänklig
grad hafva åsidosatt, och det i ofvan omförmälda bilaga omnämnda
fall af en i åratal bedrifven, om den största djerfhet vittnande
vexelförfalskning torde lyckligtvis stå temligen enstaka i vårt land.

Då sålunda en åtgärd i motionens syfte hvarken synes lämplig
eller af verkligt behof påkallad, föranlåtes utskottet — med allt erkännande
af det goda syfte, som röjer sig i framställningen — hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 7 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, K. I. Beckman, 1892.