Lagutskottets Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1890:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

N:o 18.

Ank, till Riksd. kansli den 24 febr. 1890, kl. l e. m.

Lagutskottets utlåtande, . i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 1 i förordningen i afseende på handel om
lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva,
den 20 november 1845.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr J. P. Jansson i Saxhyttan afgifven motion,
n:o 26, så lydande:

»I kongl. förordningen den 20 november 1845 föreskrifves, som
bekant, åtskilliga särskilda åtgärder, hvilka skola iakttagas för att lösören,
hvilka sålts, men förblifva i säljarens vård, må kunna fredas från
utmätning för säljarens skuld. Underlåtenhet af någon bland de sålunda
föreskrifna åtgärderna medför förlust af den säkerhet, som köparen genom
aftalet velat bereda sig, och den försålda egendomen kan utmätas för
säljarens skuld såsom en honom fortfarande tillhörig egendom. Afsigten
med dessa inskränkande föreskrifter är tydligen att skydda säljarens borgenärer
mot förlust genom dylika lösöreköp.

Men i ett fall — och detta ett ganska vigtigt — bereder förordningen
borgenärerne intet skydd. Om nemligen säljaren försättes i
konkurs, förblir en lösöreköpsafhandling gällande gent emot konkursboet,
äfven om med densamma icke så förfarits som i 1845 års förordning
föreskrifves. Meningarne hafva visserligen varit delade derom,
huru förordningen härutinnan bör tolkas. Så har professor E. V. Nord -

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

lin g i sin afhandling om lösöreköp (andra upplagan, sidd. 72 och 73)
bestämdt uttalat den åsigt, att konkurs i detta afseende bör anses lika
som utmätning. Men i praxis har eu motsatt åsigt gjort sig obetingadt
gällande (se bland annat två af högsta domstolens år 1883 meddelade
domar, införda i nytt juridiskt arkiv, årg. 1883, sid. 78 och sid. 164).

Då emellertid enligt min uppfattning, som äfven af erfarenheten
bestyrkts, lagstiftaren har lika stor anledning att föreskrifva särskilda
försigtighetsmått för att ett lösöreköp skall blifva beståndande gent emot
borgenärerna i säljarens konkurs, som då fråga är om egendomens fredande
mot utmätning, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen för sin
del behagade antaga följande ändrade lydelse af § 1 i förordningen den
20 november 1845:

Den, som tillhandlar sig lösören, och tillåter, att desamma få i säljarens
vård qvarblifva, bör, så vida de skola fredas från utmätning för
säljarens skuld och från att tagas i anspråk såsom tillgång i säljarens
konkurs, upprätta skriftlig afhandling — — — — -— — — — -— —
— — — —- •—- — dess protokoll företes.»

I den svenska rätten gäller, beträffande köp af lös egendom, otvifvelaktigt
den grundsats, att eganderätten öfvergår genom sjelfva köpeaftalet,
utan att den försålda egendomen behöfver från säljaren till
köparen öfverlemnas. Tillämpningen af denna grundsats har dock
underkastats en inskränkning genom den i förordningen den 20 november
1845 meddelade föreskrift, att den, som tillhandlar sig lösören
och tillåter att desamma få i säljarens vård qvarblifva, bör, så vida de
skola fredas från utmätning för säljarens skuld, iakttaga åtskilliga, i
förordningen närmare angifna formaliteter. Anledningen till denna undantagslagstiftning
har, såsom nogsamt framgår af de förhandlingar
och lagstiftningsförsök, som föregingo densamma, varit nödvändigheten
att söka stäfja de mer eller mindre svikliga tillställningar, som
med stöd af ofvan anförda rättsgrundsats allt allmännare förekommit.
En gäldbunden person kunde i all tysthet försälja hela sin lösegendom,
så att, då utmätning för hans skuld försöktes, den egendom, ur
hvilken utmätningssökanden ansett sig kunna påräkna godtgörelse för
sin fordran, befans tillhöra en annan och följaktligen icke kunde för
säljarens skuld utmätas.

De genom förordningen den 20 november 1845 föreskrifna formaliteter
afsågo hufvudsakligen att åt aftal af ifrågavarande art gifva så Bih.

till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 8 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

dan offentlighet, att säljarens borgenärer ej kunde eller åtminstone ej
behöfde vara okunnige om dess tillvaro.

Bestämmelserna i 1845 års förordning hafva under senare tider af
domstolarne ansetts ega tillämpning endast i fråga om utmätning, men
icke i det fall, att säljaren afträder sin egendom till konkurs, en lagtolkning,
som bar stöd i förordningens ordalydelse.

Nu gällande konkurslag söker att förhindra, det en borgenär skall
kunna på bekostnad af de öfrige borgenärernes rätt bos en insolvent
person uttaga hela sin fordran, och stadgar för sådant ändamål att
borgenär må söka, att gäldenärs egendom skall afträdas, om verkställighet
af utmätning, hvarigenom afl gäldenärens kända egendom skulle
medtagas, blifvit för annans fordran sökt. Det är då föga följdrigtigt
att, såsom med nuvarande lag och ^tillämpning är händelsen, en
borgenär, som medelst utmätning söker uttaga sin fordran ur lös egendom,
den gäldenären genom lösöreköp velat bevara åt sig och någon
honom nära stående, skall, derest ej vissa formaliteter hunnit iakttagas,
utfå fordringen, om den utsökes af honom allena, men både han och
öfrige borgenärer blifva lottlöse, om konkurs mellankommer; och en
sådan lag torde innebära en vägledning för gäldenärer att skapa konkurser,
der det ej är fråga om att bereda alla borgenärer lika rätt
utan endast att åt gäldenären vinna förmånen att sitta i ostörd besittning
af sitt bo. Exempel på fall, då denna vägledning begagnats
på ett för den allmänna rättskänslan ganska kränkande sätt lära icke
saknas.

Något verkligt skäl för den skilnad, som i förevarande afseende
eger rum mellan utmätning och konkurs synes så mycket mindre förelinnas,
som konkursen ju kan anses och i flere afseenden medför samma
verkan som en utmätning af all gäldenärens egendom.

Lagutskottet anser derför, lika med motionären, att en lagstiftningsåtgärd
bör vidtagas i syfte att göra bestämmelserna i 1845 års förordning
tillämpliga äfven i det fall, att säljaren afträder sin egendom
till konkurs. Tydligen bör lika litet i detta fall som i fråga om utmätning
den omständighet, att de föreskrift^ formaliteterna iakttagits,
utskära vederbörande, hvars rätt kan vara deraf beroende, från möjligheten
att förebringa bevisning om svek vid köpeaftalets ingående.
Likaså bör ock återvinningstalan på grund af 36 § konkurslagen kunna
väckas, om förhållandena dertill föranleda.

På dessa skäl får utskottet, som ansett sig icke böra nu framlägga
något formuleradt lagförslag i ämnet, hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

att Riksdagen ville, med anledning af herr J. P.
Janssons förevarande motion, i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, hvarigenom stadgas, att
förordningen i afseende på handel om lösören, som
köparen låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 november
1845 skall vara tillämplig jemväl i det fall,
att säljaren försättes i konkurstillstånd, så att, derest
beträffande sådana lösören icke före konkursens början
vidtagits de i nämnda förordning föreskrifna åtgärder,
egendomen skall räknas till konkursboet.

Stockholm den 24 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herrar Bergström, Hasselrot, Fröberg, grefve Kling spor och
Lundin.