Lagutskottets Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1909:LU17 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1909, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående villkorlig doms användande utan inskränkning
beträffande fylleri eller därmed sammanhängande förseelser.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 155, har herr J. G. Pettersson från Södertälje anfört följande:

»Enligt lagen om villkorlig straffdom den 22 juni 1906 kan villkorlig
straffdom i regel icke användas, när straffet bestämmes allenast till böter.
Härifrån undantagas dels de fall, då anledning är att antaga, att den tilltalade
till följd af fattigdom eller bristande förvärfsförmåga skulle nödgas
aftjäna böterna med frihetsstraff, och dels de fall, då böter ådömas jämte
straffarbete i högst 3 månader eller fängelse i högst 6 månader.

Anledningen till att sålunda bötesstraffen till största delen uteslutits
från den villkorliga straffdomens tillämplighetsområde synes egentligen hafva
varit, att olägenheterna af det kortvariga frihetsstraffet varit ett hufvudskål
till institutets införande. Därjämte torde äfven hafva spelat in en helt
naturlig önskan att iakttaga en viss varsamhet vid det första experimentet
med detta för oss främmande institut.

Det kan emellertid sättas i fråga, om ej varsamheten i detta fall gått
något för långt. Helt visst förekommer årligen ett stort antal förseelser,
hvilka endast beläggas med bötesstraff, men för hvilka villkorlig dom på
grund af den dömdes personliga förhållanden borde komma till användning.
Särskilt gäller detta beträffande fylleri och därmed i samband stående förseelser.

För mången, som första gången inför domstol funnits saker till fylleri,
skulle det hot, som en villkorlig dom innebär, helt visst innebära en allvarligare
maning för framtiden än utkräfvandet af ett obetydligt bötesbelopp
eller aftjänandet af detsamma medels några få dagars fängelse.
Den som erhållit en sådan villkorlig dom skulle nämligen ej, i likhet med
den som erlägger eller aftjänar sitt bötesstraff, känna sig fullständigt fri
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sand. 16 Höft. {N:o 17.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

från vidare påföljder af sitt felsteg, utan alltid veta med sig, att i händelse
af återfall inom de närmaste tre åren straffet för den gamla förseelsen
skulle komma att sammanläggas med straffet för den nya. Och när ett
verkligen effektivt öfvervakningssystem öfver villkorligt dömda förbrytare
komme till stånd — hvarom Eiksdagen år 1908 aflåtit skrifvelse till
Kungl. Maj:t — skulle genom den villkorliga domen möjlighet vinnas att
personligen stödja och skydda en del unga fyllerister, som ännu äro mottagliga
för dylik påverkan.

Såsom ofvan erinrats, kunna domstolarne visserligen redan enligt
gällande lag meddela villkorlig straffdom för fylleri, äfven då denna förseelse
förekommer utan samband med brott, som för skyllt frihetsstraff,
nämligen då anledning är att antaga, att den tilltalade skall nödgas aftjäna
böterna med frihetsstraff. Men alla domare, som någon tid handlagt
dylika mål, torde kunna vitsorda, att det oftast är mycket svårt att
konstatera tillvaron af denna förutsättning. I de flesta fall, då eu person
bötfällts för fylleri, torde domstolen snarare ha skäl att antaga, att den
bötfällde skall kunna betala böterna, än motsatsen, hviiket dock icke
utesluter, att ett mycket stort antal för fylleri dömda personer sedermera
befinnas sakna tillgångar och måste införpassas till fängelse för att på
kronans bekostnad »sitta af» böterna. Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse
utgjorde antalet nykomna fångar, som med förvandlingsstraff aftjänat böter
i våra fängelser, år 1906 16,036, och dessa voro naturligtvis med få undantag
fyllerister. Om nu villkorlig dom finge komma till användning för
ett stort antal af dessa personer, hviiket, såsom ofvan antydts, skulle för
dem innebära en allvarligare maning till rättelse än ett några få dagars
fängelsestraff, så skulle därigenom äfven vinnas en ej ringa besparing för
statskassan, en synpunkt, som äfven, om ock i andra rummet, torde
förtjäna att här tagas i betraktande.

Att märka är för öfrigt, att villkorlig dom eller däremot svarande
anordning förekommer beträffande förseelser, som endast förskylla böter,
i England, Frankrike, Schweiz och Norge.

Mot den här ifrågasatta utvidgningen af området för institutet villkorlig
dom kan visserligen invändas, att däraf skulle föranledas en rent
af betungande utvidgning af straffregistret samt att polisdomstolarnes och
andra underrätters handläggning af fyllerimål därigenom skulle afsevärdt
förlängas och försvåras. Det torde emellertid kunna sättas i fråga, om
det är alldeles nödvändigt, att villkorliga domar beträffande förseelser, som
endast förskyllt böter, intagas i det för riket gemensamma straffregistret.

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

För det stora flertalet fall skulle det säkerligen för det här afsedda ändamålet
vara tillräckligt, att vid hvarje domstol upprättades ett särskildt
straffregister öfver dem, som vid samma domstol dömts till böter för fylleri
och därmed sammanhängande förseelser eller som i anledning af dylika förseelser
erhållit villkorlig dom. I detta afseende synes emellertid särskild
utredning vara erforderlig.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig föreslå: att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, alt Kung!. Maj:t måtte
låta verkställa utredning, huruvida och på Indika villkor villkorlig dom
må komma till användning jämväl betiäiffande personer, som för fylleri och
därmed sammanhängande förseelser dömts till böter, utan afseende å den
omständigheten, huruvida vid domens afkunnande kan antagas, att den
tilltalade skall nödgas aftjena böterna med frihetsstraff, samt därefter för
Riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagarna om villkorlig straffdom
den 22 juni 1906 samt om straffregister den 17 oktober 1900,
hvartill utredningen kan föranleda.»

Enligt den erfarenhet, som vunnits under de två år institutet villkorlig
dom tillämpats, hafva verkningarna häraf visat sig synnerligen tillfredsställande.
För att än fullständigare ernå det syfte, man med denna
lagstiftning velat vinna, beslöt nästlidet års Riksdag aflåta skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida och i hvad mån ett
öfvervikande öfver villkorligt dömda lämpligen kunde anordnas. Att under
sådana förhållanden tanken på en vidsträcktare och mera effektiv tillämpning
af detta rättsinstitut framställer sig och önskningar göra sig hörda
om ett fortsättande på den inslagna vägen, ligger i öppen dag.

Erfarenheten har visat, att enligt gällande lag angående villkorlig
dom sådan dom endast i sällsynta fall kommit till användning i fråga om
bötesstraff. Anledningen härtill är naturligen i främsta rummet att söka
i den begränsning, som lagen själf gifvit åt ifrågavarande institut vid
fråga om bötesstraff, då för dess tillämpning beträffande sådana straff
gjorts till förutsättning, att anledning finnes antaga, att den tilltalade till
följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga skall nödgas aftjäna böterna
med frihetsstraff. Tillvaron af denna förutsättning har naturligen endast
sällan ansetts konstaterad. Härtill kommer, att nuvarande system
med straffregister och uppgifter till och från detsamma ej är inrättadt
och helt visst icke utan svårighet skulle kunna inrättas för en vidsträcktare
användning af villkorlig dom vid bötesstraff.

Utskottets
yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Att motionären särskildt beaktat fylleri och därmed sammanhängande
förseelser framför andra fall, där bötesstraff ådömas, torde hafva
berott dels på dessa förseelsers öfvervägande stora antal i förhållande till
öfriga fall, där böter ådömas, dels ock på den ringa effektiviteten af ett
bötesstraff eller ett sådant kortvarigt fängelsestraff, hvartill böter förvandlats,
å särskildt de personer, som begå fylleriförseelser. Förnämligast ur
sistnämnda synpunkt synes det utskottet, lika med motionären, önskvärdt,
att möjlighet beredes att i större utsträckning än för närvarande kan ske
inverka på den felande genom den återhållande varning, som en villkorlig
dom kan för honom innebära. I de fall, där en fylleriförseelse begåtts
af mera tillfälliga orsaker eller eljest under omständigheter, som ej sammanhänga
med ett mer eller mindre inrotadt dryckenskapsbegär, torde
ofta en gynnsam verkan af en sådan dom ej uteblifva. I andra fall åter,
då förseelsen härleder sig från en dryckenskapslast, som blifvit en försvagad
vilja öfvermäktig, lärer föga hopp finnas, att det återhållande moment,
som en villkorlig dom kan innebära, skall kunna visa sig verksamt.
Härutinnan får naturligen pröfning i hvarje fall äga rum af domstolen,
hvilken synes böra tillkomma största möjliga frihet att bestämma, när
villkorlig dom, som här ifrågasatts, lämpligen bör användas.

Ä andra sidan måste beaktas, att en utsträckning af användningen
af villkorlig dom endast i fråga om bötesstraff för fylleriförseelser skulle kunna
skapa den föreställningen, att särskildt detta slags förseelser vore mindre
svåra och från samhällets synpunkt mera ursäktliga än andra förseelser,
för hvilka bötesstraff ådömas. Ur denna synpunkt synes det utskottet
med skäl kunna ifrågasättas, om ej med en sådan utsträckning af den
villkorliga domens användbarhet, som ofvan tillämnats, lämpligen bör följa
enahanda möjlighet för dess tillämpning äfven vid fråga om bötesstraff
för andra förseelser.

Hvad beträffar den redan berörda frågan om villkorliga bötesdomars
registrering torde, som motionären ifrågasätter, en förändring af nu gällande
föreskrifter i detta afseende böra blifva en följd af utsikten till en
betydligt större förekomst af dylika domar. Skulle nämligen till straffregistret,
sådant det för närvarande är anordnadt, inflyta uppgifter angående
villkorliga domar i den omfattning, som är att förvänta af den ifrågasatta
utsträckningen, torde man, förutom ökadt arbete för domstolarna och ökad
tidsutdräkt för den tilltalade, kunna befara, att straffregistret svällde ut
till sådan omfattning, att dess användande blefve förenadt med betydande
svårigheter. I hvarje fall skulle säkerligen ett dylikt ökadt tillflöde af

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

uppgifter till straffregistret nödvändiggöra betydligt ökade kostnader för
dess förande. Motionären bär med fästadt afseende å de olägenheter, som
skulle föranledas af att det centrala straffregistret finge en alltför stor omfattning,
satt i fråga, att vid hvarje domstol skulle upprättas ett särskildt
straffregister öfver dem, som vid samma domstol dömts till böter
för af motionären åsyftade förseelser eller som i anledning af dylika förseelser
erhållit villkorlig dom. Efter hvad som meddelats utskottet, lära
sådana lokala register angående för vissa förseelser lagförda personer redan
för närvarande föras vid en del rådstufvurätter i större städer. Utan att
närmare uttala sig angående huru härmed lämpligast bör förhållas, har
utskottet beträffande en olägenhet, som skulle kunna följa af ett sådant
system — nämligen att straff'' understundom kunde komma att ådömas, utan
att hänsyn toges till förut meddelad villkorlig dom — ansett sig böra erinra,
dels att detta lärer kunna inträffa redan enligt gällande rätt, dels ock att
man med afseende å de ifrågavarande förseelsernas beskaffenhet ej torde
böra tillmäta den antydda olägenheten alltför stor betydelse.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Ivungl.
Maj: t måtte låta verkställa utredning, huruvida och
på hvilka villkor villkorlig dom må komma till användning
jämväl beträffande personer, som för fylleri
och därmed sammanhängande förseelser dömts till böter,
utan afseende å den omständigheten, huruvida vid
domens afkunnande kan antagas, att den tilltalade skall
nödgas aftjena böterna med frihetsstraff, samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 1 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Trygger, som yttrat följande: »Jag sympatiserar med motionärens
tanke att utsträcka tillämpligketsområdet för villkorlig dom, men har
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 16 Hä/t. 2

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

icke ansett mig kunna tillstyrka ifrågavarande skrifvelseförslag, då fylleriförseelser
däri tillerkänts en betydelse för frågan om villkorlig dom, som
enligt min mening ej tillkommer dom.»

Herrar Rudebeck och Widén hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri A.-B., 1909.