Lagutskottets Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1891:LU17 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

tf:o 17.

Ant till Riksd. kansli den 4 mars 1891, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 2 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877.

I 2 § utsökningslagen den 10 augusti 1877 stadgas: »Utmätningsman
är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstgöringsområde, och i stad
stadsfogde. Erfordras i stad mer än en ''stadsfogde, bestämme Konungen
deras antal och omfånget för hvarderas befattning.

Utmätningsman har att, efter tv i denna lag sägs, fullgöra hvad
öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift af
annan myndighet förrätta utmätning».

I 3 och 4 §§ samma lag föreskrifves vidare, bland annat: »3 §. Kronofogde
egen att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta länsman
eller annan man, som af konungens befallningshafvande antagen är;
svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för skada,
som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma. Ej må kronofogde
åt annan uppdraga försäljning af utmätt fast egendom eller fördelning
af köpeskillingen derför, ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös
egendom i fall, då enligt 119 eller 120 § sammanträde för köpeskillingens
fördelning erfordras».

»4 §. Konungens befallningshafvande ege för bestämdt fall eller inom
visst område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman
galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas; dock må lian ej i sitt
ställe sätta annan man och ej heller, med mindre förordnandet innehåller
särskilt medgifvande, befatta sig med försäljning af utmätt fast egendom
eller med fördelning af köpeskilling för utmätt egendom i fall, som i 3 §
1 mom. omförmäles».

Vid flere föregående riksdagar hafva motioner varit väckta om ändring
af ofvan anförda 2 § utsökningslagen derhän, att länsmännen, hvar inom
sitt distrikt, måtte tilläggas rättighet att verkställa utmätning och försäljning
af utmätt lösegendom, då de derom af fordringsegare anlitades. Till
stöd för dessa framställningar har hufvudsakligen hlifvit anfördt, att dryga
kostnader i allmänhet uppstode och måste uppstå, om kronofogdarne i sina
ofta vidsträckta fögderier skulle verkställa utmätningar och derefter försäljning
af utmätt lösegendom. Så väl utmätningssökandens som gäldenärens
och andre rättsegandes intressen bevarades mycket bättre, om utmätning och
försäljning af lösegendom kunde ske på ett sådant sätt, att det minsta
möjliga af tillgångarne åtginge till utmätnings- och försäljningskostnader.
Det kunde icke med skäl sägas ligga i någondera partens eller allmänhetens
intresse, att en, vare sig rik eller fattig, skulle betala stora kostnader för
utmätning eller försäljning af utmätt lösegendom och att detta sålunda helst
borde ske till de högre ållonade tjenstemännen. Det vore påtagligt, att dessa
kostnader för förrättningen blefve betydligt mindre, om länsmännen, som ju
hade mycket mindre distrikt än kronofogdarne, verkstälde förrättningen; och
för betryggande af rättsegarnes säkerhet syntes dessutom vara skäl ålägga
länsmännen att ställa lika hög uppbördsborgen som kronofogdarne. Om
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen begagnade sig af den i 4 § utsökningslagen
dem medgifna rätt att förordna länsman eller annan lämplig
person att på eget ansvar verkställa utmätning, så vore nog det öfverklagade
hjelpt; men som det visat sig, att i hela riket högst få personer erhölle
sådant förordnande, ja i åtskilliga vidsträckta län icke en enda, syntes den
föreslagna ändringen af högsta behof påkallad.

Motionerna hafva emellertid städse af lagutskottet afstyrkts samt utan
votering afslagits vid 1887, 1888 och 1889 årens riksdagar af båda

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

kamrarne och vid sistlidne riksdag af Första Kammaren, hvaremot Andra
Kammaren med 106 röster emot 74 beslöt återremiss till utskottet.

Under åberopande af hvad till stöd för ifrågavarande framställning
blifvit anfördt, har nu motionären i ämnet vid sistlidna och 1889 årens
riksdagar, herr J. Bromée uti en inom Andra Kammaren väckt och till
lagutskottet hänvisad motion, n:o 134, hemstält, att Riksdagen ville för sin
del besluta, att § 2 i utsökningslagen den 10 augusti 1877 måtte ändras och
erhålla den lydelse, att länsmännen, hvar inom sitt distrikt, må ega rättighet
verkställa utmätning och försäljning af utmätt egendom, då de derom
af fordringsegare anlitas.

I likhet med hvad i dess förut afgifna utlåtanden i anledning af framställningar
i förevarande ämne skett, anser sig utskottet jemväl nu böra
erinra om följande förhållanden.

I det förslag till ny utsökningslag, som af Kongl. Maj:t framlades
för 1877 års riksdag, hade 2 § följande lydelse: »Utmätningsman är å
landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde och i öfriga städer
stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs, fullgöra hvad
öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift af
annan myndighet förrätta utmätning». Något stadgande, som motsvarade
den nuvarande 4 § i utsökningslagen, fans icke i förslaget.

Det särskilda utskott, som tillsattes för behandling af den kongl.
propositionen, yttrade i sitt deröfver afgifna utlåtande (n:o 2 sid. 62) följande
i afseende å de föreslagna 2 och 3 §§:

»I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven det kongl.
förslaget att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman. Han får
visserligen sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad för kronofogden är
dock förenad med skyldighet för honom att ansvara för skada, som af
vikariens fel eller försummelse kan komma, och den part, hvilken för utfående
af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv myndighets biträde, måste
i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie utmätningsmannen.
Uppenbart torde dock vara, att detta kan inom fögderier af större utsträckning
och således framför allt inom de norra länen medföra ej blott för

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

kronofogden stora svårigheter att kunna med tillbörlig uppmärksamhet följa
de många förrättningar, som han måste till vikarie öfverlemna, utan äfven
för den enskilde betydlig så väl tidsutdrägt som kostnad, och utskottet har
derför ansett sig böra tillse, om icke ändring härutinnan kunde åstadkommas.
Tvenne utvägar finnas. Den ena är att göra hvarje länsman till
ordinarie utmätningsman jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt
efter hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende
lian hyste för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen
han ville. Mot en sådan anordning möta dock stora hinder och
svårigheter. Om än många af de nuvarande länsmännen ega både de
insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man måste fordra hos
tjensteman, Indika skola på eget ansvar verkställa förrättningar, så pass
ingripande i den enskildes rätt som utmätningar och dylikt, kan dock detta
ej antagas vara fallet med alla länsmän, minst med de unga, ofta nästan
alldeles oerfarna män, som konungens befallningshafvande vid inträffade
ledigheter, förfall etc. måste förordna att uppehålla länsmanstjensten. Och
den valrätt, utmätningssökanden skulle ega, innebär ej heller tillräckligt
korrektiv i detta hänseende, ty det är ej blott utmätningssökandens utan
äfven gäldenärens och andra rättsegandes intresse, som måste bevaras. Skulle
genom lagens bud alla länsmän förklaras vara utmätningsmän, blefve det
derför enligt utskottets åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kompetensvilkoren,
fordra uppbördsborgen o. s. v. Härigenom skulle dock de antydda
betänkligheterna endast i fråga om de länsmän, som derefter tillsattes, komma
att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna ovilkorligen måste
framkalla beliofvet af en högst väsentlig förbättring i länsmännens lönevilkor,
och hvilken utgift detta skulle medföra för statsverket, torde tillräckligt
framgå deraf, att länsmanstjensternas antal uppgår till öfver 500.
Då vidare hvarje länsman skulle föra utmätningsdiarium, blefve i följd häraf
.det konungens befallningshafvande åliggande granskningsbestyret så betydligt
lorökadt, att fråga kunde uppstå, huru vida med den nuvarande organisationen
af länsstyrelserna tillräckliga arbetskrafter dertill finnas. Den omständighet,
att inom samma distrikt funnes två behöriga utmätningsmän,
skulle derjemte lätt kunna medföra åtskilliga förvecklingar; samma fastighet
kunde t. ex. komma att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att
någondera hade kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derför särskildt
förordnade syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v.
Den andra utvägen är att åt Konungens befallningshafvande medgifva rätt
att, när särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet, det för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

troende, någon viss länsman lyckats tillvinna sig, eller annat dylikt dertill
föranleda, förordna länsman eller annan person att för visst distrikt eller
visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara utmätningsman; ocli utskottet
liar så mycket hellre ansett sig böra tillstyrka denna utväg, som
dylik rätt, om än i något mindre omfattning, redan finnes i gällande landsliöfdingeinstruktion
konungens befallningshafvande medgifven. Härigenom
kan, der behof af annan utmätningsman än kronofogden förefinnes, den
åsyftade lättnaden beredas parterna utan de olägenheter, som den andra utvägen
skulle medföra. Några förvecklingar mellan kronofogden och den
särskild! förordnade utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om denne är
förordnad för visst distrikt, blifver han der ensam utmätningsman, och afser
förordnandet visst fall, lär ej konungens befallningshafvande underlåta att
derom underrätta kronofogden. Och i den personalkännedom, som konungens
befallningshafvande måste ega rörande de dem underordnade länsmännen,
eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt lämpliga personer
förordnas, och att således parternas säkerhet varder bevarad. Med
hänsyn just till den nära kännedom, konungens befallningshafvande eger
angående de personer, som varda förordnade, har ock utskottet ansett, att åt
konungens befallningshafvande bör kunna öfverlemnas att efter omständigheterna
utsträcka förordnandet att gälla alla de exekutiva förrättningar,
kronofogden är behörig att verkställa; den enda ovilkorliga inskränkningen
i den särskild! förordnades befogenhet, som utskottet funnit böra stadgas,
är, att han ej får sätta annan i sitt ställe. Bestämmelserna angående den
rätt, som sålunda enligt utskottets åsigt bör tillkomma konungens befallningshafvande
att förordna särskild utmätningsman, hafva intagits i en ny
§, hvilken ansetts lämpligen böra få sin plats efter 3 §».

På dessa grunder hemstälde särskilda utskottet, att Riksdagen måtte
för sin del antaga den lydelse af 2, 3 och 4 §§, som dessa paragrafer
nu ega.

De skäl, livilka särskilda utskottet vid 1877 års riksdag anförde mot
lämpligheten af att tillägga länsmännen en med kronofogdarnes sidoordnad
befogenhet i utmätningsärenden, synas lagutskottet fortfarande ega full
giltighet, och vill utskottet för egen del endast tillägga att, enligt hvad
utskottet har sig bekant, kronofogdar ofta begagna sig af den i 3 § af
ifrågavarande lag dem medgifna rätt att sätta länsman i sitt ställe och i
sådant afseende till länsmännen i vederbörande distrikt öfverlemna de verkställighetsåtgärder,
som der kunna förekomma. På grund häraf och då
utskottet är förvissadt att, der sådant på grund af ett fögderis vidsträckthet

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

eller andra omständigheter finnes af verkligt behof påkalladt, konungens
befallningshafvande icke vägrar att, enligt bestämmelsen i ofvan anförda
4 § utsökningslagen, förordna till utmätningsman för visst område eller för
ett bestämdt fall länsman, derest nämnda myndighet för honom hyser förtroende,
får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må vinna Kiksdagens
bifall.

Stockholm den 4 mars 1891.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCKONA.

Bill. till Bilcsd. Prof. 1891. 7 Sami. 10 Hälft.