Lagutskottets Utlåtande N:o 16

Utlåtande 1908:Lu16

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

1

N:o 16.

Au k. till Riksd. kansli den. 21 februari 1908, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t, angående lättnad i värnpliktstjänstgöringen för
värnpliktige, som genom den frivilliga skytterörelsen tillägnat
sig fullgod skjutskicklighet.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 153, har herr A. G. Månsson anfört följande:

»Då i det tidehvarf, inom hvilket vi lefva, olika folkrörelser göra
sig gällande icke minst inom fackorganisationens område, hvilka rörelser
alltid föregifva sig hafva folkets och fosterlandets bästa som sitt ögonmärke;
hur därmed förhåller sig framgår ju ofta i praktiken, att målet
dock är allt för ensidigt till den intresserade fraktionens egna fördelar
gentemot andra samhällslager, och sålunda det allmännas, fosterlandets
bästa skjutes åt sidan.

En folkrörelse, som under de senare åren trädt i förgrunden i
alla orter inom vårt land och synbart omfattats med intresse inom alla
samhällslager och sålunda utan gensägelse kan sägas stå öfver alla
partiintressen, är den frivilliga skytterörelsen. Den omfattas med intresse
och kärlek af Sveriges ungdom, den omhuldas af enskilde och
icke minst af statsmakterna — regering och riksdag. Så har Kungl.
Maj:t år efter år kommit med framställning till Riksdagen om ökadt
anslag. Nu i år en ökning af 80,000 kronor från 750,000 till 830,000
och alltid har Riksdagen beredvilligt lämnat sitt bifall till hvad Kungl.
Maj:t, begärt, hvilket vi ock få hoppas och tro blifva fallet i år.

Det är sålunda konstateradt, att den frivilliga skytterörelsens
fosterländska värde för landets försvar erkännes.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 16 Häft. (N:o 16.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Men då nu anslaget snart närmar sig miljonen framställa sig för
oss de frågorna: Har den frivilliga skytterörelsen något reelt värde?
Erkännes den i praktiken?

På den första frågan svarar jag för min del ett obetingadt ja,
ty inom den modernare krigskonsten har det ju visat sig, att skjutskickligheten
är en af de främsta faktorer att räkna med.

På den andra frågan kan man däremot under vissa förutsättningar
svara nej.

I det pekuniära stöd staten lämnar samt i det offrande af tid och
arbete, som enskilde och korparationer skänka densamma, ligger ju ett
erkännande om verkligt värde. Men i verkligheten (jag menar här
den aktiva tjänstgöring, som enligt 1901 års värnpliktslag åligger hvarje
vapenför ung man) erkännes den ej.

Ty såväl den, som har förvärfvat en afsevärd skjutskicklighet
som den, som ej lossat ett enda skott, ha lika lång öfningstid. Dä numera
faktum är, att en afsevärd tid af den lagsladgade värnpliktstjänstgöringen
upptages af mål- och fältskjutning, synes det åtminstone
mig, som det vore konsekvent, att den som förut innehade god skjutskicklighet
hade därför skälig afkortning i sin aktiva tjänstgöring,
under hvilken tid de öfriga värnpliktige, som ej förut bemödat sig om
att inom den frivilliga skytterörelsen inhämta denna skicklighet, borde
häruti öfvas.

Häremot torde möjligen invändas, att då förlorar rörelsen sin
frivilliga karaktär.

Ingalunda! Den vidare kontroll, som då kräfdes utom den nu
förefintliga, torde ej blifva hvarken så kostsam eller tyngande för organisationens
frivilliga natur. Men hvad den skulle kunna åstadkomma
är både ekonomiska och sociala fördelar.

Dess ekonomiska fördelar skulle så att säga blifva dubbelverkande,
i det statskassan befriades å mötesplats underhålla en stor kontingent
värnpliktige under viss tid och dessa värnpliktige under samma tid
fylla sin plats som närande samhällsindivider inom den näring eller
verksamhetsområde de som medborgare inneha.

I socialt hänseende skulle det helt säkert utöfva ett mycket godt
inflytande inom alla samhällslager, i det att fäder och husbönder med
nöje skulle låta sina söner eller tjänare offra några timmar i veckan
vid skjutbanan för att därigenom sedan i gengäld få under längre eller
kortare tid under bråd tid eller liknande förhållande behålla deras
kraftiga armar och energi för näringarne. Och sålunda i stället för
som nu ofta är fallet förbanna skytterörelsen sedan välsigna densamma.

Lagutskottets Utlåtande N;o 16. 3

På grund af föreliggande förhållanden och hvad jag nu i korthet
anfört, vågar jag hemställa, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kung!. Maj:t låta utreda, i hvad
mån inskränkning kunde göras i den lagstadgade värnpliktstjänstgöringen
för de värnpliktige, som under af Kung]. Maj:t fastställd kontroll
genom den frivilliga skytterörelsen tillägnat sig fullgod skjutskicklighet.»

I anledning af förevarande motion vill lagutskottet erinra därom
att motioner af i hufvudsak enahanda innehåll blifvit väckta såväl vid
1904 som vid 1907 års riksdag, men på hemställan af vederbörande
utskott af Riksdagen afslagits.

De synpunkter, som därvid synas hafva varit för Riksdagen
bestämmande, innefattas i ett utlåtande, som vid 1904 års Riksdag afgafs
af ett inom Andra Kammaren tillsatt tillfälligt utskott, till hvilket
berörda fråga blef hänskjuten.

Det tillfälliga utskottet anförde i förevarande ämne följande:

»Slutligen har utskottet att taga i skärskådande frågan, om en del
af militäröfningarna, och i så fall huru stor, skulle kunna efterskänkas
värnpliktige, hvilka _ förete vederbörliga intyg om skjutskicklighet, inhämtad
i skytteföreningarna.

Det råder intet tvifvel om att det skulle vara ett starkt stöd för
dessa föreningar, om en dylik förmån kunde beviljas, särskildt om befrielsen
från militäröfningarna kunde utsträckas till någon afsevärd tid.
För de värnpliktige vore en sådan befrielse säkerligen också mycket
välkommen.

Utskottet kan dock icke inse, huru den åtminstone för närvarande
skulle låta sig lämpligen genomföra. För det första måste den begränsas
till fotfolket, då för de öfriga hufvudvapnen färdighet att handtera
geväret icke äger samma betydelse. Vidare ingå i elementen för fotfolkets
utbildning icke blott skjutfärdighet, utan också utom åtskilligt
annat marschfärdighet. För att inrätta sådana öfningar för de medlemmar,
hvilka ännu icke gjort militärtjänst, äro skytteföreningarna icke
ordnade. Och man har icke förnummit, att de skulle vara benägna att
därutinnan träda i spåren af de gamla skarpskytteföreningarna, hvilka
på sådant sätt förvärfvade åt sina medlemmar frihet från första årets
på den tiden blott fjorton dagar långa vapenöfningar.

Rekrytutbildningen vid fotfolket börjar med marsch- och riktöfniugar,
utom instruktion och gymnastik under kortare eller längre tid, allteftersom
truppens utbildning det fordrar. Denna utbildning påskyndas

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

gifvetvis däraf att truppen är uppblandad med rekryter, hvilka kunna
skjuta och marschera. Efter rätt kort tid vidtaga redan de första små
utmarscherna med öfningar i terräng, och härutöfver skulle i allt fall
någon befrielse icke kunna äga rum, liksom den icke heller utan rubbning
af öfningarnas regelbundna gång kan inträda under deras fortgång.

I hvad mån de fältskjutningar, hvilka alltmera utbreda sig bland
skytteföreningarna och hvilka äro ägnade att åstadkomma en värdefull
förmåga att röra sig i terräng, en gång kunna utveckla skyttarnes krigsduglighet
därhän, att någon del af öfningstiden kan efterskänkas, torde
ännu&vara för tidigt att yttra sig om.

Under sådana förhållanden och då vidare för truppens utbildning
till en militär organisation är af vikt fullständig samöfning af dess beståndsdelar,
där icke öfningstiden är ganska lång,^ äfvensom då från
skytteföreningarna själfva icke. gjort sig gällande någon önskan i den
här omhandlade riktningen, synes den af båda motionärerna ifrågasatta
befrielsen af skjutskickliga värnpliktige från en del af rekrytutbildningen
icke vara att förorda.»

Lagutskottet, som i väsentliga delar biträder det tillfälliga utskottets
uppfattning, finner för sin del sådana förändrade förhållanden icke
föreligga, hvilka rubba giltigheten af hvad det tillfälliga utskottet sålunda
anfört. Ett ytterligare skäl att icke förorda bifall till motionen
synes lagutskottet ligga däri, att, enligt hvad utskottet erfarit, de värnpliktige,
hvilka inom skytteföreningarna förvärfvat en större skjutsKickligheL
pläga vid de militära öfningarna, på därom af vederbörande
skytteförbund framställd begäran, erhålla särskild utbildning för att
sedermera såsom instruktörer kunna inom skytteföreningarna lämna
handledning och upplysningar för ett allmännare utbredande af skjut skickligheten.

^ ^ pvad blunda anförts, får lagutskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. 1908.