Lagutskottets Utlåtande N:o 16 (Utlåtande 1896:LU16 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1896, kl. 4 e. in.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
stämningstidernas förkortande m. m.

. , _ - •; '' ''J

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse, hvilken
blifvit af kamrarne till lagutskottet hänvisad, hemställer justitieombudsmannen,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till förändrade föi-eskrifter i afseende på stämningstid och dermed sammanhängande
frågor, särskildt i syfte att stämningstiderna må varda
förkortade.

Denna justitieombudsmannens hemställan är, enligt hvad embetsberättelsen
gifver vid handen, närmast föranledd af en från Sveriges
advokatsamfund ingifven skrift, hvari anhålles, att justitieombudsmannen
måtte hos Riksdagen väcka förslag i syfte bland annat, att nu gällande
bestämmelser om stämningstid måtte ändras i den rigtning, att sådan
tid för svarande, boende utom staden eller häradet der domstolen är,
måtto väsentligen förkortas.

Justitieombudsmannen har, såsom nämndt, i anledning af berörda
skrifvelse — hvarvid fogats utdrag af advokatsamfundets protokoll för
den 9 juni 1894, af hvilket protokoll inhemtades de närmare skälen

llih. till Bilsd. Prat. 1896. 7 Sund. 9 Höft. (N:o 16). I

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

för advokatsamfundets framställning — upptagit frågan om stängningstidernas^
förkortande till behandling och dervid anfört följande:

Vidkommande frågan om förkortad stämningstid innehölles de
nu gällande bestämmelserna angående tiden för stämnings delgifvande
i tvistemål i 11 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken, sådana dessa
lagrum lydde genom kongl. förordningen den 18 april 1849. § 4 hade
följande lydelse:

»Käranden vare skyldig att låta svaranden få stämning fjorton
dagar förut, der han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad,
tre veckor: utom länet, sex veckor: i tredje eller fjerde länet, eller längre
bort, nio veckor. Stockholms stad räknas för särskildt län. År den
utom riket, som stämmas skall, hafve sex månaders tid ifrån det han
stämningen fick. Der stämning genom offentligt anslag sker å rättens
dörr, skall ock sex månaders dag föreläggas. Om stämning i konkursmål
är särskildt stadgadt. I alla dessa fall, der stämning fordrar längre
tid, än om ljusning till ting stadgadt är, må den svarande stämmas
till viss månad, och underrätte han sig sedan sjelf å hvad dag tinget
hållas skall.»

I § 5 föreskrefves, att »till rådstufvurätt stämmes åtta dagar
förut; utan sa är, att målet ej tål uppskof och derå förr svaras kan».

Stämningstiderna afsåge enligt vår rätt ej mindre att lemna den
stämde lämpligt rådrum för beredelse till svaromål äri äfven, derest
domstolen hade sitt säte .å annan ort, än der den stämde bodde, att
gifva honom behöflig tid för resan till domstolen. Stämningstiderna
måste derför i viss mån rätta -sig efter samfärdselsförhållandena, och då
våra nu stadgade stämningstider i hufvudsak vore desamma, som galt
i 200 år eller allt sedan tillkomsten af den »Stadga och Förordning,
innehållande någre mål til vidlyftigheters afkortande och lindring uti
Rättegångar för the Stridige Parter, både vid Öfver- och Under-Rätterna»,
som den 4 juli 1695 utfärdades och hvars föreskrifter i detta hänseende
upptogos i 1734 års lag, torde knappast kunna förnekas, att dessa
tider, tillmätta efter helt andra samfärdselförhållanden än nutidens,
lämpligen kunde betydligt förkortas.

Advokatsamfundet hade ansett nu gällande stämningstider af åtta
dagar i stad för svarande, bosatt i staden, och fjorton dagar på landet
för svarande, som bodde inom häradet, böra bibehållas. Då vid stämning
till stadsdomstol den tid, som åtginge för att förflytta sig från
hemvistet till rättens lokal, icke kunde tagas i beräkning, skulle ett
bibehållande af åtta dagars stämningstid till rådstufvurätt innebära, att
just denna tid utgjorde det anstånd, som skäligen borde förunnas den

Jlag utskott ds Utlåtande N:o 16.

stämde att bereda sig till svaromål. Med denna beräkning skulle en
stämningstid af fjorton dagar till häradsrätt för den, som bodde inom
häradet, således lemna den stämde så lång tid för resan till domstolen,
att den äfven inom de i afseende å kommunikationer sämst lottade
delarne af landet torde vara mer än tillräcklig. Då emellertid den
stora olikheten i detta afseende mellan särskilda delar af landet — eu
olikhet, som säkerligen länge komme att fortfara — gjorde det omöjligt
att finna en för alla förhållanden lika passande stämningstid, men en
likhet måste anses önskvärd ur synpunkten af reda och enhet i lagstiftningen,
måste tiden tilltagas så lång, att den under alla omständigheter
blefve tillräcklig. Mot bibehållande af stämningstiderna af åtta
och fjorton dagar för svarande, som bodde inom staden eller häradet,
syntes justitieombudsmannen alltså någon befogad anmärkning icäe
kunna göras.

Men 11 kap. 5 § innehölle äfven, att, der målet ej tålde uppskof
och derå förr svaras kunde, den eljest stadgade stämningstiden
af åtta dagar kunde förkortas. Domaren, som utfärdade stämningen,
hade alltså här pröfningsrätt i afseende å stämningstidens längd. Saknaden
af hvarje bestämmelse, i hvilka slag af mål en förkortning af
den normala stämningstiden skulle kunna medgifvas, gjorde dock, att
stadgandet knappast någonsin torde komma till användning. Om stadgandet
bibehölles, torde deri böra intagas bestämmelse om hvilka mål,
som vore att hänföra till dem, som »icke tåla uppskof».

Lagkomitén föreslog i detta hänseende följande bestämmelse:
»Vill man söka någon för vexelbref eller annan löpande förbindelse
vid rätten i den domsaga, der han finnes, vare han skyldig till svars
komma, ändå att stämning honom ej kungöres förr än å dagen näst
före den, som i stämningen utsatt är». Såsom skäl härför åberopades
allmänna kreditens kraf.

Äldre lagberedningen ansåg, att stadgandet borde utsträckas äfven
till de mål, der talan fördes om återställande af besittning eller annat
förhållande, som blifvit rubbadt, då nemligen käromålet ej rörde tvist
om bättre rätt till det, som skulle återställas, äfvensom till de fall, då
fråga vore om hyresmans flyttning i eller ur hus, om tjenstehjons rättighet
eller skyldighet att flytta i eller ur tjenst eller om någons berättigande
att af annan njuta försörjning. I fråga om vexel- och sjörättsmål
hänvisades till vexel- och sjölagarne.

1 sammanhang härmed torde böra erinras, att om stämning i
vexelmål vore nu, genom § 5 mom. 3 i kong!, förordningen om nya
vexellagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.''

maj 1880, stadgadt, att stämning i dylikt mål skulle, der sökanden det
äskade, meddelas till samma dag, som den söktes, om rätten då sutte
och svaranden vore så till liands, att han kunde före rättegångstimmens
slut sig infinna.

För dem, som bodde utom staden eller häradet, men inom riket,
vexlade nu stämningstiderna mellan tre och nio veckor, och för den,
som vore utom riket, vore stämningstid sex månader. För samtliga
dessa kategorier, med undantag möjligen af utom Europa boende, ansåge
advokatsamfundet en gemensam stämningstid af en månad kunna
fastställas.

Att den för stämningstidens längd nu gällande beräkningen efter
andra, tredje eller fjerde länet borde, såsom föråldrad och i vissa fall
otydlig, utbytas mot annan, torde icke kunna bestridas, men att stadga
lika lång stämningstid för alla, som bodde utom häradet eller staden,
med undantag möjligen af utom Europa boende, syntes justitieombudsmannen
vara att gå för långt i sträfvan efter likformighet i detta hänseende
och skulle dessutom — då en sådan stämningstid ju måste tilltagas
så lång, att den äfven för utomlands aflägse boende vore tillräcklig
— i vissa fall icke leda till förkortande, utan till förlängning
af nu gällande stämningstid.

Lagkomitén föreslog, bland annat, olika långa stämningstider, allt
efter som svaranden både sitt hemvist inom rättens domsaga, inom den
öfverrätts domsaga, hvarunder rätten lydde, eller inom annan öfverrätts
domsaga och yttrade för öfrigt: »I afseende på tiden för stämnings
kungörande är således föreslaget: att den skall räknas efter den ort,
der svaranden har sitt hemvist, ehvar han för öfrigt må uppehålla sig,
vore det än utomlands, så vida hans utrikes vistande beror af hans
eget fria val, ty eljest skulle käranden mista sin talan, om svaranden
behagade resa öfver riksgränsen mot stämningstidens slut: att den åter,
som måst öfvergifva sitt hemvist, för att utomlands tjena konungen
eller riket, skall åtnjuta lika lång stämningstid, som verklig utländing,
hvilken ej inom riket finnes, och att stämning å den, som intet veterligt
hemvist egen och hvars vistande man ej känner, skall så tidigt
kungöras, att man skäligen kan vänta, det den kommer till hans vetskap,
hvar helst han må uppehålla sig».

Äldre lagberedningen gillade lagkomité^ förslag härutinnan, dock
att, såsom redan vore nämndt, rätten att förkorta den vanliga stämningstiden
ansågs böra utsträckas äfven till andra mål än de af lagkomitén
föreslagna.

Lagutskottet,s Utlåtande N:o 16.

I fråga om utom riket boende vore naturligtvis svårigheten att
finna en för alla förhållanden någorlunda lämplig stämningstid större
än eljest, och det kunde derför ifrågasättas, huruvida icke i detta fall
den fixa stämningstiden borde öfvergifvas och åt domaren, som hade att
utfärda stämning, öfverlemnas att pröfva stämningstidens längd. En dylik
bestämmelse återfunnes t. ex. i danska lagen åt den 11 april 1890, och,
såsom redan vore påpekadt, vore ett öfverlemnande åt domaren att
pröfva stämningstidens längd icke alldeles främmande för vår egen
lagstiftning.

Ett i 11 kapitlet 4 § af rättegångsbalken förekommande stadgande,
som advokatsamfundet icke vidrört, vore, att, der stämning skedde
genom offentligt anslag å rättens dörr, sex månaders dag skulle föreläggas.
Det torde vara tvifvelaktigt, om detta stadgande nu egde någon
tillämplighet. I 1734 års lag slöt sig omedelbart dertill en punkt af
denna lydelse: »Hvad den åligger att fullgöra, som låter dess borgenärer
således instämma, sägs i 16 kapitlet handelsbalken.»

Vid granskning af lagkommissionens förslag till 1734 års lag
anmärktes härvid, att »det borde utsättas i hvilka mål edietal citation
eget- rum». Dertill svarade lagkommissionen: »De mål, hvari edietal
stämning sker, finnas i 16 kapitlet handelsbalken, 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken
samt 13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken — alla casus
kunde ej i lagen införas, utan komme af domaren efter förenämnda
kapitel eller sakens beskaffenhet att dermed förfaras.»

Då nu om stämning i konkursmål, hvarom förut funnos bestämmelser
i 16 kapitlet handelsbalken och 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken,
vore särskildt stadgadt, skulle ifrågavarande föreskrift vara tillämplig
allenast på 13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken; men, ehuru enligt
dessa lagrum cn offentlig kallelse — dock ej genom anslag å rättens
dörr — skulle ske, syntes stadgandet om sex månaders stämningstid
dock icke tillämpligt. Det kunde äfven ifrågasättas, att stadgandet
skulle gälla, då en hel menighet stämdes enligt kongl. resolutionen den
29 maj 1752 och Svea hofrätts bref den 27 september 1753, men
denna mening liado blifvit ogillad genom en Kongl. Maj:ts dom den
21 juli 1857. Skulle ifrågavarande stadgande, såsom justitieombudsmannen
för sin del på nu anförda skäl vore böjd att anse, numera icke
ega någon tillämplighet, borde detsamma ur lagen borttagas för att
icke föranleda misstag.

Om ock, såsom advokatsamfundet yttrat, frågan om stämningstidernas
förkortning icke väsentligen ingrepe i lagstiftningen i öfrigt,
torde dock redan det anförda visa, att ett utbyte af nu gällande stäm -

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

ningstider mot kortare icke kunde ega rum, utan att åtskilliga dermed
sammanhängande spörsmål samtidigt vunne en lösning.

I sådant hänseende kunde vidare erinras, att vår gällande laglämnade
obestämdt, huruvida delgifningsdagen och inställelsedagen
skulle inräknas i de stadgade stämningstiderna, en brist, som både i
teori och praxis gifvit anledning till olika meningar, och hvars undanrödjande
derför vore af behofvet påkalladt.

I det kapitel, som handlade om behörig domstol i hvarje mål,
hade lagkomitén, för att undanrödja det tvifvelsmål, som stundom yppat
sig om hvad lagen rätteligen menade med bo och hemvist, föreslagit,
att den ort skulle anses för hemvist, hvarest man för sin person vore
skattskrifven. Dermed var ock en säker grund lagd för beräkning af
stämningstiden i de fall, då denna skulle rätta sig efter svarandens
hemvist. Vår gällande lag bestämde i 10 kapitlet 1 § rättegångsbalken,
i fråga om laga domstol i mål, som rörde någons person, att dessa skulle
instämmas till den rätt, hvarunder han hade sitt bo och hemvist. Ill
kapitlet 4 § samma balk stadgades olika stämningstider för svarande,
som bodde inom eller utom häradet eller staden. Ehuru man i praxis
temligen allmänt tillämpat förstnämnda lagrum så, att bo och hemvist
vore att anse lika med mantalsskrifningsol-ten, vore saken dock ej
oomtvistad, och ännu mindre kunde anses klart, att uttrycket »bor» i
11 kapitlet 4 § rättegångsbalken syftade på mantalskrifningsorten.
Då i detta senare lagrum sades: »är den utom riket, som stämmas
skall», syntes väl detta uttryck afse den faktiska uppehållsorten, men,
för att detta ej skulle leda till orimligheter, måste man antaga, att med
uttrycket åsyftades icke ett tillfälligt utan ett mera stadigvarande förhållande.
Äfven i detta fall syntes lagen behöfva förtydligas.

Slutligen ville justitieombudsmannen fästa uppmärksamheten på
den vigtiga frågan om hvilken påföljd, uraktlåtandet att iakttaga
de stadgade stämningstiderna borde medföra. Nya lagberedningen
yttrade i detta hänseende i sitt förslag till rättegångsväsendets ombildning:
»Enligt nu gällande lag är uttagen stämning ogin, om den
ej tillställes svaranden inom den i lag föreskrifna tiden. Detta stadgande
innebär en oskälig stränghet emot käranden och föranleder gång
efter annan dertill, att hans talan, till följd af mellankommen preskription,
afskäres. Den enda rimliga påföljden deraf, att svaranden icke
fått åtnjuta föreskrifven stämningstid, synes vara, att han ej må anses
pligtig att inlåta sig i svaromål å den inställelsedag, hvarå stämningen
lyder, utan först å efterföljande rättegångst infälle, sedan uppskofsbeslutet
blifvit honom inom laga stämningstid kungjordt och han så -

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

lunda fått åtnjuta det honom tillkommande rådrum för svars afgifvande.
Målet bör följaktligen icke förfalla, utan endast uppskjutas till det sistnämnda
tillfället.»

Såsom redan vore antydt, ansåge justitieombudsmannen en förkortning
af stämningstiderna vara af behofvet påkallad, men funne
tillika, att samtidigt med denna fråga borde behandlas vissa andra
frågor, som därmed egde nära sammanhang, och att en fullständig
utredning häraf lämpligast torde ske genom Kongl. Maj:ts försorg.

Utskottet, som, utan att ingå i närmare undersökning af samtliga
utaf justitieombudsmannen berörda frågor, lika med justitieombudsmannen
finner en förkortning af stämningstiderna i vissa fall vara åt
behofvet påkallad och lika med honom anser, att en fullständig utredning
af dessa och andra dermed sammanhängande frågor lämpligast
torde böra ske genom Kongl. Maj:ts försorg, får på den grund hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter
i afseende på stämningstid och dermed sammanhängande
frågor, i syfte att stämningstiderna, då
svaranden bor utom staden eller utom häradet, må
varda förkortade.

Stockholm den 17 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von Krusenstjerna.