Lagutskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1909:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående Kungl. Majds högsta domstols tjänstgöring på
af delningar, till stadga angående måls handläggning i vissa
fall af Kungl. Maj ds hög sta domstols af delningar samfälldt,
till lag om Kungl. Maj ds regeringsrätt, till lag om tjänstgöringen
i Kungl. Majds lagråd, till lag om ändring i
förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april
1810 och till lag om ändring i förordningen den 3 april
1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar
må sökas, samt hvad i afseende
på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Uti en den 12 januari 1909 dagtecknad proposition, n:o 11, hvilken
af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag
till

1) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar; 2)

stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts
högsta domstols afdelningar samfälldt;

Bih. till Riksd. Prat. 1909. 7 Sami. 14 Käft. (N:o 15).

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

3) lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

4) lag om tjänstgöringen i Kungl. Majrts lagråd; i

5) lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader den
27 april 1810; och

6) lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas samt
hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Utskottet går nu att lämna en redogörelse för innehållet i ifrågavarande
lagförslag. Därvid har utskottet upptagit förslagen under särskilda
rubriker.

Förslaget till lag angående Kungl. Maj.ts högsta domstols tjänstgöring

på afdelningar.

Genom lag den 8 maj 1908 har bestämts, att högsta domstolen skall
utgöras af 21 justitieråd, intill dess ny lag angående domstolens tjänstgöring
på afdelningar träder i kraft. Att i det föreliggande lagförslaget antalet
justitieråd bestämts till 24 är föranledt närmast af upprättandet, jämlikt
det af Riksdagen antagna förslaget till ändring i 21 § regeringsformen,
af ett lagråd, hvari 3 justitieråd skola vara ledamöter. Beträffande lagförslaget
i fråga har statsrådet och chefen för justitiedepartementet till
det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet den 7 februari
1908 anfört följande (propositionen sid. 57, 58):

»Äfven under antagande, att de ifrågasatta åtgärderna för beredande
af lättnad i högsta domstolens arbete blefve genomförda, har inom högsta
domstolen beräknats, att antalet dömande justitieråd måste fortfarande utgöra
21, intill dess balansen nedbragts till normal storlek, och mot denna
beräkning har icke någon erinran inom domstolen framställts. Vid sådant
förhållande är en minskning af nämnda antal desto mindre möjlig,
därest, såsom jag föreslagit, endast vissa af berörda åtgärder för närvarande
vidtagas. Jag ser mig därför nödsakad föreslå, att högsta domstolen
skall utgöras af 23 ledamöter, af hvilka 2 afses för tjänstgöring i
lagrådet.

Skall justitierådens antal vara 23, erfordras ändring af § 17 regeringsformen,
enligt hvilken § största antalet utgör 21. Att därvid i §:en
intaga en ny maximibestämmelse synes knappast vara nödigt, då antalet
justitieråd fastställes genom särskild, af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad lag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Högsta domstolens ledamöter synas i allmänhet anse, att, därest laggranskningen
uppdrages åt ett lagråd, den årliga ledighet, som hvar och en
af domstolens ledamöter för närvarande åtnjuter, kan inskränkas med två
veckor. Den arbetstid, som härigenom vinnes, måste dock till en del
tagas i anspråk för tillgodoseende af det behof af ökade arbetskrafter,
som föranlcdes däraf, att genom laggranskningens afskiljande från högsta
domstolen antalet ärenden, hvilka kunna handläggas af endast fem ledamöter,
väsentligt minskas och således under åtskilliga veckor, som nu
äro afsedda för tjänstgöring å femmansafdelning, tjänstgöringen måste
bestridas af sju justitieråd. I betraktande af dessa omständigheter torde

1 fråga om antalet veckor för högsta domstolens tjänstgöring på särskilda
afdelningar lämpligen kunna föreskrifvas, att under den del af året, som
ej upptages af öfliga jul- och påskferier, tjänstgöring skall äga rum 8
veckor på en afdelning, 17 veckor på tre afdelningar och den återstående
tiden på två afdelningar. Sammanlagda antalet sessionsveckor skulle enligt
en sådan bestämmelse blifva 103, hvarvid beräknats, att femmansafdelning
skulle tjänstgöra tillhopa 14 veckor.

Det kan sättas i fråga, huruvida den anordning af högsta domstolens
tjänstgöring, som jag nu föreslagit, bör stadgas såsom allenast
provisorisk, med föreskrift, att efter viss tids förlopp justitierådens antal
och därmed äfven antalet sessionsveckor skall minskas, eller om de nya
stadgandena skola gifvas utan inskränkning med afseende å tiden för
deras tillämpning. Då emellertid för närvarande ej torde ens tillnärmelsevis
.kunna bestämmas någon tidpunkt, vid hvilken balansens afarbetande
kan antagas hafva så fortskridit, att inskränkning kan ske i
justitierådens antal, synes det senare vara att föredraga. Om och när
sådant låter sig göra, kunna ju förändrade stadganden utan längre tidsutdräkt
bringas till stånd.

Slutligen vill jag ej underlåta uttala, att verklig och varaktig bot
för den öfverklagade långsamheten i rättsskipningen uti högsta instansen
ej lämpligen kan vinnas på annan väg än den, hvilken, såsom jag förut
antydt, ej lärer kunna för närvarande beträdas, eller genom inskränkningar
i fullföljdsrätten eller anordningar, som medföra liknande verkan.»

I enlighet med en inom högsta domstolen gjord erinran har förslagets

2 § ansetts böra lända till efterrättelse först vid början af kalenderåret
efter det den föreslagna lagen i öfrigt trädt i kraft. Detta med hänsyn
hufvudsakligen till den olägenhet, som ansetts vara förenad med rubbningar
under löpande kalenderår i den inom högsta domstolen fastställda
indelningen till tjänstgöring.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Förslaget till stadga angående måls handläggning i vissa fall af
Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt.

Beträffande ifrågavarande förslag har föredragande departementschefen
anfört följande (propositionen sid. 58—59 samt 175—176):

»I fråga om högsta domstolen har jag slutligen att yttra mig angående
den af åtskilliga justitieråd ifrågasatta ändring i bestämmelserna
om måls handläggning i plenum. Redan vid tillkomsten af den första i
ämnet utfärdade stadgan, af år 1876, gjordes den mening gällande, att
föremålet för högsta domstolens samfällda afgörande borde vara allenast
den fråga, som föranledt hänskjutande af ett mål till plenum, och att således
målet i öfrigt borde afgöras af den afdelning, där det förekommit.
Stadgan blef emellertid ej affattad i enlighet härmed, och detta har medfört
de inom högsta domstolen påpekade olägenheter. Därest ifrågavarande
stadgande så afmattas, att ej ovillkorligen hela målet skall hänskjutas till
plenum, utan öfverlämnande af endast viss fråga medgifves, lärer häraf,
såvidt jag kan finna, ej vara att befara någon menlig verkan. Tvärtom
har man att räkna, ej blott med den tidsvinst, som säkerligen i de flesta
fall skall uppstå, utan äfven därmed, att föreskriften om måls hänskjutande
till plenum måhända blifver, till nytta för rättsskipningens
enhet, oftare tillämpad än under nuvarande förhållanden, då i tveksamt
fall nödvändigheten af ett vidlyftigt måls förnyade föredragning i hela
dess vidd kan tänkas inverka på afgörandet af frågan, om plenibehandling
skall äga rum eller ej. På sålunda anförda skäl får jag tillstyrka
den föreslagna förändringen. Att den afdelning, som beslutat plenum
angående viss fråga, skall vid domens meddelande vara skyldig iakttaga
hvad om denna fråga blifvit i plenum bestämdt, torde ej vara nödigt att
uttryckligen föreskrifva.

Utom nu berörda ändring i föreskrifterna om plenimålen torde några
ytterligare böra däri företagas såsom en följd af andra, af mig föreslagna
lagändringar. Sålunda lärer stadgandet, att alla justitieråden skola, där
laga hinder icke möter, deltaga i plenum, höra begränsas så, att det ej
gäller de justitieråd, hvilka göra tjänst i lagrådet. Och hvad angår föreskriften,
att vissa mål, som fordra skyndsamt afgörande, ej skola öfverlämnas
till plenum, där sådant mål förekommer under tiden från och med
den 1 juni till och med den 15 september, torde berörda tidrymd kunna
inskränkas till månaderna juni, juli och augusti. Vid affattandet af nämnda
föreskrift synes nämligen hafva varit förutsatt, att alla tre afdelningarnas
samlande till plenum efter sommarferierna ej skulle kunna ske före oktober

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 5

månads ingång, men sådant lärer för framtiden låta sig göra redan i
midten af september.»

»Det har framhållits, att den tidsbesparing, som stode att vinna därigenom
att ett och annat vidlyftigare mål icke såsom nu blefve i sin helhet
handlagdt af domstolens afdelningar samfälldt, kunde blifva ganska
ringa i förhållande till den tidsförlust, som den nya anordningen komme
att i andra afseenden medföra. Plenum komme att hållas vida oftare än
hittills varit fallet. Det mången gång svårlösta spörsmålet, huruvida ett
mål i hela dess vidd eller endast viss fråga däri borde hänskjuta^ till
plenum, skulle säkerligen ofta föranleda tidsödande öfverläggning på afdelningen.
När blott viss fråga i ett mål förelåge till pröfning af domstolens
afdelningar samfälldt, skulle tvifvelsutan de ledamöter, hvilka förut ej
deltagit i målets behandling, i regel anse sig nödsakade påfordra att målet
i hela dess vidd föredroges, och för målets slutliga afgörande af de ledamöter,
hvilka såsom afdelning hänskjutit frågan till plenum, måste nästan
städse rubbning inträda i högsta domstolens indelning till tjänstgöring på
ett sätt, som i icke oväsentlig mån vore bi liderligt för arbetets jämna och
oafbrutna gång.

Ur annan synpunkt har ock inom högsta domstolen blifvit anmärkt,
att hänskjutande till plenum — af hela målet eller viss fråga däri — fördröjde
målets slutliga afgörande, och att det vore mot grunderna för en
riktig processordning stridande, att ett mål afgjordes delvis af domstolens
ledamöter samfälldt och delvis af endast vissa ledamöter. Verkliga olägenheter
till men för part vore icke uteslutna, i fall den enhetliga pröfningen
af mål kastades å sido.

Att den tilltänkta nya anordningen måhända komme att höja antalet
af de fall, då plenum påkallas, antydde jag redan vid remissen af
förslaget, men trodde mig däri kunna se ett af dess företräden framför
gällande rätt. Försåvidt det måste medgifvas, att ett måls slutliga afgörande
alltid i någon mån fördröjes genom plenibehandling och att, när
blott viss fråga i målet varit hänskjuten till plenum, af målets vidare
handläggning stundom torde vållas rubbning i den fastställda indelningen
till tjänstgöring, synes mig detta vara olägenheter, som väl
uppvägas af ökad enhet och säkerhet i rättsskipningen. Och de betänkligheter
i öfrigt, hvilka inom högsta domstolen yppats mot förslaget, kan jag ej
heller finna välgrundade. Det torde vara berättigadt antaga, att yrkande om
plenibehandling af allenast viss fråga i ett mål icke skall framställas i
annan händelse, än då fördelarna däraf äro påtagliga. Tvånget för närvarande
att, därest man ej vill helt och hållet afstå från vinsten af ett
samfälldt afgörande, till handläggning i plenum hänskjuta målet i hela

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

dess vidd har onekligen i derå fall visat sig olämpligt. Att för sådana
fall bereda möjlighet till ett mindre tyngande förfaringssätt är den föreslagna
nya anordningens hufvudsakliga syfte. Den större frihet, som
härigenom skulle lämnas högsta domstolen, lärer vara att bedöma ur den
synpunkt att såsom år 187o yttrades af dåvarande justitiestatsminister!!
vid föredragning af en liknande fråga — för rikets'' högsta domstol den
minsta möjliga reglementering är den bästa.

På nu angifna grunder har jag ansett de inom högsta domstolen
mot det remitterade förslaget gjorda erinringar icke böra föranleda ändring
däri.»

Förslaget till lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

_ Enligt det af Riksdagen antagna förslaget till ny lydelse af 17 §
regeringsformen skall Konungens rätt att pröfva och afgöra besvär, som
jämlikt författningar hos Konungen fullföljas i statsdepartementen i den
omfattning, som bestämmes i särskild lag, uppdragas åt minst 7 regeringsråd.
I öfverensstämmelse härmed har första stycket af lagförslagets första
paragraf erhållit sin affattning.

Med afseende å den i paragrafens andra stycke förekommande bestämmelsen
om regeringsrättens arbetstid har departementschefen till statsrådsprotokollet
aniört följande (propositionen sid. (52):

Ferier, _ »Om, på sätt jag antagit, lösdrifvaremålen och målen om återkallelse

af villkorligt medgifven frihet icke förläggas till regeringsrätten, torde dess
arbete kunna afbrytas för två månader af sommaren. Väl kan det ej anses
uteslutet, att ett mål af brådskande art krafvel’ behandling under ferierna,
exempelvis. ett mål om riksdagsmannaval, när urtima riksdag är inkallad.
Och regeringsåätten bör naturligtvis då sammanträda. Men dylika fall
torde vara så sällsynta, att de knappast spela någon roll vid bedömandet
af huru regeringsrättens arbete må kunna ordnas.»

Beträffande lagförslagets 2 § har departementschefen anfört följande
(propositionen sid. 17—21, 29—30, 46—47):

Gränsen »Det är klart, att icke alla administrativa besvärsmål äro ägnade att

”rt^ens^ch ''1 s*n öfverflyttas från regeringen till regeringsrätten. I de förslag

regerings- om bildandet af en sådan domstol, hvilka under årens lopp framkommit,
r^iöri\et ^ar s;^lin^a alltjämt förutsatts, att själfva personvalet i befordrings9
frågor skall tillhöra Kungl. Maj:t i statsrådet. Och äfven i åtskilliga
öfriga mål synes ett allmänt intresse hafva den öfvervägande betydelse,

Lagutskottets Utlutande N:o 15.

att deras afgörande bör vara regeringsmakten förbehållet, eller, från en Behörighetsannan
synpunkt sodt, den enskildes intresse vara så svagt, att det ökad
skydd för verkliga rättigheter, hvilkct man genom besvärsinålens upp- bettinkanSet
dragande åt en administrativ högsta domstol söker vinna, icke där har
någon uppgift att fylla. Hvar och huru gränsen är att draga mellan
regeringens och regeringsrättens kompetens, är emellertid en synnerligen
svårlöst fråga.

Det underdåniga betänkandet »— om inrättande af en administrativ
högsta domstol eller regeringsrätt, afgifvet den 25 maj 1907 af landshöfdingen
in. in. Hj. L. Hammarskjöld — »bygger i detta afseende på den
princip, att frågor om rättstillämpning böra anförtros åt regeringsrätten,
medan frågor om blott lämpligheten eller ändamålsenligheten af beslut eller
åtgärd afgöras af regeringen. Det uppvisas, hvilka svårigheter möta vid
en följdriktig tillämpning af denna princip. Ofta förekomma frågor om
rättstillämpning i intim förening med andra frågor, exempelvis i befordringsmål,
där iakttagandet af laga former alltid kan blifva föremål för
rättslig pröfning; ofta är det tvifvelaktigt, om de föreliggande frågorna
hafva karaktären af rättstillämpningsfrågor; ej sällan innefattas i samma
mål mera fristående frågor af tämligen olika natur, till exempel, i vägdelningsmål,
frågorna om och huru en väg bör indelas till allmänt underhåll.

Dessa svårigheter lösas — enligt betänkandet — på det sätt, att hvarje
administrativt besvärsmål, utan undantag, hänvisas till regeringsrätten,
som likväl äger pröfva det allenast ur rättsliga synpunkter enligt regler
nära öfverensstämmande med dem, hvilka i kommunalförfattningarna äro
gifna i fråga om den enskildes rätt till besvär. Stundom kan en sådan
pröfning vara tillfyllest för målets afgörande, antingen därför att allenast
rättstillämpningsfrågor äro föremål för besvären eller emedan en preliminär
dylik fråga löses på sådant sätt, att vidare pröfning uteslutes. Regeringsrätten
har då att slutligen döma i målet. Men om däri förekommer
fråga, hvars afgörande beror på bedömande af besluts eller åtgärds lämplighet
och ändamålsenlighet, skall regeringsrätten öfverlämna dylik fråga
till föredragning i statsrådet. I sådant fall blir alltså samma mål, ehuru
visserligen ur olika synpunkter, pröfvadt af både regeringsrätten och regeringen.
Den föreslagna lagen om regeringsrätten angifver vissa grupper
af mål, som kunna anses typiska för de båda möjliga förfaringssätten: att
regeringsrätten ensam afgör målet eller hänskjuter det, i större eller
mindre del, till Kungl. Maj:t i statsrådet.

Onekligen synes den sålunda föreslagna ''kvalitativa’ bestämningen
af regeringsrättens kompetens erbjuda åtskilliga beaktansvärda fördelar.
Lagstiftaren befrias frän den vanskliga uppgiften att, genom all -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

manna bestämmelser eller en detaljerad uppräkning, afgöra hvilka mål
skola pröfvas af regeringsrätten, hvilka i statsrådet, och den underordnade
myndigheten eller parten behöfver likväl ej stanna i ovisshet om
sättet för talans fullföljd. Åt lagtexten kan gifvas en koncis affattning.
Det stränga genomförandet af en bestämd princip kan ej heller undgå att
verka tilltalande.

Vid den behandling, som inom justitiedepartementet ägnats nu
föreliggande fråga och hvari de enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31
maj 1907 tillkallade sakkunnige tagit del, har emellertid den sålunda
föreslagna anordningen väckt betänkligheter. Den dubbla föredragningen i

O O O O O

samma mål kan lätt innebära en misshushållning med tid och arbetskraft
och synes redan af sådan orsak mindre tillrådlig. Allvarligare synes mig
dock vara, att själfva pröfningen af den i målet förda klagan ofta lärer
blifva lidande på, att den icke i allo verkställes af samma myndighet. Man
äfventyrar, att det samlade helhetsintryck af alla omständigheterna i ett
mål, hvilket lämnar så god vägledning för bedömande af målets skilda
delar, icke kommer till sin fulla rätt. Tvånget för den profvande myndigheten
att i sitt afgörande begränsa sig till vissa delar af målet, till
vissa grunder för besvären, kan sålunda försätta den i sämre ställning än
den myndighet, hvars beslut öfverklagas. Och vidare torde man för ingen
del hafva kommit ifrån de svårigheter i fråga om gränsbestämningen
mellan regeringens och regeringsrättens kompetens, hvilka man genom
den nu ifrågavarande ordningen velat undvika eller lösa; de äro blott
flyttade från lagstiftningens område in på lagtillämpningens. Den föreslagna
norm, efter hvilken regeringsrätten skulle hafva att själf utstaka
gränserna för sin behörighet, synes nämligen ej vara sådan, att den därvid
lämnar erforderlig ledning. Väsentligen hämtad från kommunallagarna,
där den afser att till skydd för kommunernas autonomi inskränka
myndigheternas granskning till formella frågor, måste den blifva
otydlig eller missvisande, då den får till uppgift att reglera jämväl en
materiell pröfningsrätt. Det kan befaras — helst i betraktande af det
ofta mindre rediga och klara sätt, hvarpå besvärsskrifterna äro affattade —,
att de rent formella frågorna, hvilka delar af besvären borde falla under
regeringsrättens pröfning och huru, vid öfverlämnande af ett mål till föredragning
i statsrådet, resultatet af denna pröfning borde angifvas, komme
att inom regeringsrätten föranleda täta diskussioner. Tid och skarpsinne
blefve sålunda offrade på frågor, hvilka för själfva målet saknade
betydelse, och en benägenhet för formalism kunde lätt vinna insteg. Den
tanken ligger äfven nära, att en alltför snäf begränsning af regeringsrättens
kompetens blefve till skada för den auktoritet, som bör tillkomma

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

en myndighet med uppgift att döma i Konungens namn. Eu domstol,
hvilken i ett flertal fall blott hade att utföra den enkla granskningen, huruvida
målet år desert eller icke, kunde svårligen i den allmänna meningen
anses likvärdig med regeringen eller vår nuvarande högsta domstol.

Jag bör tillägga, att det icke synes möjligt finna en regel, hvilken,
med uppgift att begränsa regeringsrättens kompetens ur samma synpunkter
som den i förslaget upptagna, bättre än denna fyller sitt ändamål.

De olägenheter, Indika sålunda synts mig vara förknippade med det Departesätt
hvarpå gränserna för regeringsrättens verksamhetsområde blifvit i förslag

förslaget utstakade, torde äga den betydelse, att man bör tillgripa den i behörigandra
utväg, som i betänkandet anvisas: en i lagen verkställd, fullt uttöm- l(enu,neramande
fördelning af besvärsmålen i sådana, som i sin. helhet afgöras af tionsmetod).
regeringsrätten, och andra, Indika behandlas i lamt administrativ väg.
Lämpligast sker sådan fördelning, på sätt i betänkandet finnes angifvet,
genom en uppräkning, enumeration, af de mål, som äro att hänföra till
den ena af grupperna. Alla icke uppräknade mål falla inom den andra.

Gifvet är att, vid en tillämpning af enumerationsinetoden, principen
om regeringsrättens befogenhet att pröfva alla frågor om rättstillämpning,
men ej heller andra, icke kan strängt genomföras. Till en början är
det klart, att i de mål, hvilka förbehållas regeringen, frågorna om målets
behöriga fullföljd och om den underordnade myndighetens formella kompetens
äro af rättslig natur, likasom att verkliga incidenspunkter af sådan
art kunna där förekomma. I regeln lärer dock pröfningen af dylika
frågor vara af den enkla beskaffenhet, att den väl kan försiggå vid målets
afgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet och att något men för skötseln af
viktigare regeringsärenden ej kan däraf vållas. Skulle i något fall afgörandet
synas tvifvelaktigt, står det alltid regeringen öppet att infordra
utlåtande från regeringsrätten. Vidare och om en verklig lättnad skall
vinnas i statsrådets arbetsbörda, lärer det vara af nöden, att till regeringsrätten
öfverfiyttas mål, hvilka kunna synas i öfvervägande grad falla inom
området för administrationens fria pröfning. Såsom exempel på dylika
mål nämner jag mål angående vägdelning, däri frågor om vägs egenskap
af allmän väg, om medgifvande till annan vägbredd än den såsom regel
föreskrifna, om färjas storlek och beskaffenhet med flera dylika spörsmål
af mången kunna anses sakna rättstillämpnings karaktär. Att åt regeringsrätten
anförtro äfven frågor, med afseende å hvilka de administrativa
myndigheterna hafva en mera obunden pröfningsrätt, synes dock icke i och
för sig kunna väcka betänklighet. Äfven de allmänna domstolarna hafva
ofta att träffa sitt afgörande efter skälighets- eller lämplighetsgrunder,
exempelvis i vattenaflednings- och uppdämningsmål, i mål om skadestånds

Bih. till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 14 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Olika sätt
för enumerationens

verkställande.

belopp, och så vidare. Det kan ej antagas, att regeringsrätten skall, där
ett diskretionärt bedömande bör äga ruin, anlägga en främmande synpunkt,
att den skall sakna sinne för den själfständighet, det initiativ,
som bör utmärka administrationen. Men väl måste det anses önskligt, att
man icke undanhåller regeringsrätten hvarje fråga, där ett friare utrymme
är lämnadt åt omdömet, och sålunda gifver anledning till, att hos dess
medlemmar stadgas ett ensidigt juridiskt betraktelsesätt.

Om det sålunda icke kan eller bör ifrågakomma att åt regeringsrätten
uppdraga allenast rättstillämpningsfrågor och hos regeringen kvarhålla
alla frågor, som kunna anses bero på bedömande af besluts eller åtgärds
lämplighet, måste dock utskiftningen af mål mellan regeringen och regeringsrätten
verkställas med ständig hänsyn till, att mål af hufvudsakligen
rättslig ckaraktär böra komma under den administrativa domstolens pröfning.
A andra sidan böra uppenbarligen de mål bedömas af regeringen,
i hvilka afgörandet har den vikt för det allmänna, att deras öfverflyttning,
tvärt emot syftet med reformen, kunde sägas innebära ett försvagande åt
regeringsmakten. Men jämte dessa två ledande grundsatser äro äfven andra
omständigheter förtjänta af beaktande och göra sig med växlande styrka
gällande i fråga om olika slag af mål.

Huru öfverflyttningen skall i detalj genomföras, måste naturligen
kunna i en mängd fall vara föremål för olika meningar. 1 särskilda
tabeller, hvilka torde få bifogas protokollet (bilaga A), har jag låtit verkställa
en uppdelning af de åren 1899—1906 hos Kungl. Maj:t i statsrådet
afgjorda besvärsmål i två grupper, efter som målen sjmts mig vara
af beskaffenhet att böra pröfvas af regeringsrätten eller af Kungl. Maj:t i
statsrådet. Tabellerna äro upprättade med ledning af dels den statistik för
åren 1899—1903, hvilken är bearbetad i det underdåniga betänkandet,
dels en efter samma grunder gjord ytterligare statistik, omfattande åren
1904—1906.»

»I det förslag till stadga för regeringsrätten, hvilket år 1856 framlades
af Kungl. Maj:t för Rikets Ständer, var, i öfverensstämmelse med det
då hvilande grundlagsförslaget i ämnet, regeringsrättens kompetens förutsatt
såsom regel, och de undantagsfall, som borde komma under regeringens
bedömande, voro i blott fem punkter angifna. Min i anslutning till tabellerna
lämnade redogörelse torde ock väcka den föreställning, att genom
en dylik enumeration tyngande vidlyftighet skulle bäst kunna undvikas,
öfverskådlighet och reda vinnas. De mål, hvilka fortfarande böra hemfalla
under regeringens pröfning, kunde synas ägnade att sammanföras
under några få allmänna rubriker; regeringsrättens behörighet omfattar
däremot en mångfald olikartade mål, såsom redan framgår af den i det

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

underdåniga betänkandet gjorda uppräkningen, hvilken dock ingalunda
gör anspråk på fullständighet.

Vid närmare öfvervägande torde det dock finnas vara rådligast och
tryggast att låta enumerationen afse de till regeringsrätten hänförliga
målen. Att med den otvetydighet och klarhet, soin ett lagbud bör äga,
affatta de allmänna regler, hvilka jag angifvit såsom normgifvande för
regeringens kompetens, lärer nämligen icke vara möjligt. Väljer man åter
att uppräkna de grupper af mål, som böra pröfvas af regeringsrätten,
möta väl äfven på denna väg stora svårigheter, men de flesta af dessa
grupper äro dock redan nu definierade i de för förvaltningsmyndigheter
gällande instruktioner med flera författningar, hvilka sålunda erbjuda god
fedning. Vidare måste man räkna med möjligheten, att vid enumerationens
verkställande förbisetts något eller några af alla de olika slag utaf administrativa
besvärsmål, hvartill mängden af gällande lagar och författningar
kan gifva upphof, liksom ej heller får förglömmas, att lagstiftningen alltjämt
"skall skapa nya fall. Anser man önskligt, att dessa förbisedda eller
nya fall komma under bedömande af Kungl. Maj:t i statsrådet, bör enumerationen
gälla de mål, som upptagas af regeringsrätten, och tvärtom. Att
ur denna synpunkt ett uppräknande af de till regeringsrätten hänförliga
målen är att föredraga, kan ej vara tvifvelaktigt. Med den vidsträckta
rätt till talans fullföljd, som i vårt land är medgifven, kunna nämligen
hos Kungl. Maj:t anföras besvär i de mest olikartade ämnen, hvilka snarare
bort genom ansökan omedelbart bringas under Kungl. Maj:ts pröfning och
som hos en administrativ domstol icke kunna erhålla annat än en blott
formell behandling. Det kan sålunda befaras, att en regel, som läte hvarje
i lagen ej särskildt omnämndt mål bedömas af regeringsrätten, understundom
kunde leda därhän, att regeringsrätten komme att behandla mål, hvilka
enligt sakens natur bort, såsom hittills, afgöras af regeringen. Och en
befogenhet för regeringsrätten att i dylika, i lagen ej uppräknade fall
hänskjuta målet till afgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet synes icke
kunna medgifvas, därest man ej vill uppgifva fördelarna af fasta behörighetsgränser.
Om däremot lagens tystnad kommer att till regeringen föra
något mål, som på grund af sin beskaffenhet är ägnadt att bedömas af den
administrativa domstolen, erbjuder regeringens otvifvelaktiga rätt att infordra
domstolens utlåtande ett godt medel att minska den oegentlighet,
hvartill kompetensreglerna sålunda gifvit anledning. I sådan händelse blifva
utsikterna för en god pröfning åtminstone ej ringare än enligt nuvarande
ordning.

Enligt min mening bör alltså lagen om regeringsrätten innefatta en
uppräkning af de mål, som falla inom området för regeringsrättens be*

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Ytterligare hörighet. För att såvidt möjligt göra den vidlyftiga uppräkningen öfvermtionen!
"siktlig, torde målen böra sammanföras i vissa hufvudgrupper. Att härvid
följa ärendenas fördelning enligt gällande dcpartementalstadga synes dock ej
lämpligt. Grupperingen lärer böra verkställas efter målens inre samhörighet.»

»Det skall nu icke förnekas, att enumerationen såsom normgifvande
för regeringsrättens kompetens är i vissa afseenden underlägsen den kvalitativa
gränsbestämningen. Medan sålunda, enligt den i det underdåniga
betänkandet föreslagna ordning, regeringsrätten inom mången kategori af
mål kunnat allt efter målens växlande beskaffenhet bestämma sättet för
besvärens slutliga pröfning, måste vid enuinerationsmetodens tillämpning
en sådan smidighet i förfarandet umbäras. Det kan vidare ej förebyggas,
att samma fråga uppkommer till afgörande än hos Kungl. Maj:t i statsrådet
och än hos den administrativa domstolen. Jag har ock redan i annat
sammanhang påpekat, hurusom enumerationen lätteligen kan vara eller, med
lagstiftningsarbetets fortgång, blifva ofullständig.

Hvad sålunda kan anmärkas mot enumerationsmetoden synes mig
dock vara af jämförelsevis liten betydelse. Har vid bestämmandet af
regeringens och regeringsrättens inbördes kompetens hänsyn tagits till
alla de besvärsmål, hvilka under de senaste åtta åren pröfvats af Kungl.
Maj:t i statsrådet, lärer något praktiskt viktigt fall ej kunna vara förbigånget.
Ej heller skall det möta svårighet att, om ett verkligt behof
däraf visat sig, ändra eller fullständiga den i lagen gjorda uppräkningen.
I flertalet af de fall, då regeringen kan hafva att bedöma en eljest till
regeringsrättens pröfning hörande fråga, skall enligt lagens bestämmelse
ett utlåtande i frågan föreligga från regeringsrätten. Dennas förut af mig
antydda befogenhet att underställa ett besvärsmål regeringens pröfning
skall säkerligen ock, liksom den rätt Kungl. Maj:t i statsrådet äger att infordra
den administrativa domstolens utlåtande, i sin mån bidraga till,
att olägenheterna af enumerationen göras mindre kännbara.

Till sist må påpekas, att en tillämpning af enumerationsmetoden icke
behöfver förringa den trygghet i afseende på sättet för fullföljd, som,
efter hvad jag förut sagt, skänkes enskilda klagande och underordnade myndigheter
genom den i det underdåniga betänkandet förordade anordningen.
Hvilken af de ifrågavarande metoderna än användes för bestämmandet
af regeringens och regeringsrättens kompetens, kunna besvären i hvarje
mål ställas till Konungen och ingifvas i vederbörande statsdepartement.
Det är först sättet för besvärens handläggning, som röner inverkan af,
huru behörighetsfrågan blifvit löst.»

Angående de närmare skäl, som för enumerationen varit bestämmande,
får utskottet hänvisa till propositionen (sid. 21—43).

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 13

Beträffande instansordningen för vissa mål och de därmed samman- Mål angåenhängande
frågorna om behandlingen af mål angående afl bni n gs fö r 111 å ner, def"f^Jj.a''
skiftesmål in. in. anför departementschefen (propositionen sid. 177—179): skiftesmål

»Enligt 4 mom. af det remitterade förslagets 2 § skall regeringsråd m- mten
hafva att upptaga och afgöra mål om aflöningsförmåner m. fl. likartade
mål. När detta förslag af mig föredrogs inför Eders Kungl. Magt,
framhöll jag, att de allmänna domstolarna hittills ansett sig oförhindrade
pröfva talan om lön eller pension, äfven om denna redan blifvit af Kungl.

Maj:t i statsrådet ogillad, men att, därest mål af ifrågavarande slag öfverflyttades
från regeringen till regeringsrätten, tillika borde ineddelas sådana
stadganden, att dylika mål icke vidare komme att upptagas af de allmänna
domstolarna. Jag yttrade ock, att en särskild instansordning torde böra
inrättas för pröfning af anspråk på lön eller pension, i allt fall försåvidt
anspråket vore riktadt mot statskassan, och antydde, efter hvilka grunder
ett lagförslag i ämnet kunde tänkas uppgjordt.

T anslutning till hvad jag sålunda vid remissen af förslaget anfört,
hafva högsta domstolens flesta ledamöter erinrat, att öfverflyttning af omförmäldarrnål
från regeringen till regeringsrätten icke lämpligen bör komma
till stånd under annan förutsättning, än att de ej vidare få upptagas
af de allmänna domstolarna. Samma ledamöter hafva därvid jämväl påpekat,
att en dylik inskränkning i domstolarnas behörighet syntes icke
utan fara för rättssäkerheten kunna ske, med mindre det tillsåges, att den
administrativa instansordningen beträffande mål af ifrågavarande art vore
inrättad på ett med hänsyn till målens utredning fullt betryggande sätt.

Allenast under förutsättning att detta villkor uppfylldes, funne dessa
ledamöter sig kunna tillstyrka bifall till förslaget i förevarande del.

Eders Kungl. Maj:t har den 9 i denna månad meddelat beslut om
verkställande af utredning för upprättande af förslag rörande den tilltänkta
särskilda instansordningen. Uppenbart är dock, att denna fråga
icke kan vara löst redan vid den tidpunkt, då regeringsrättens verksamhet
torde begynna. Emellertid synes mig detta ej utgöra hinder mot att
regeringsrätten omedelbart kommer att öfvertaga regeringens befattning
med ifrågavarande mål. Så länge, efter målens öfverflyttning från regeringen
till regeringsrätten, den nuvarande administrativa processen bibehålies
i öfrigt oförändrad, måste det visserligen stå vederbörande öppet
att, oafsedt regeringsrättens pröfning, få tvisten dragen under allmän
domstol. Men detta interimistiska förhållande innebär, enligt min uppfattning,
en mindre olägenhet än som skulle ligga däri, att regeringen
fortfarande blefve betungad med afgörandet af dessa ingalunda fåtaliga
eller i allmänhet enkla mål. De öfvergångsbestämmelser, hvilka — såsom

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

högsta domstolens majoritet äfven påvisat — torde erfordras med afseende
å målens behandling, synas mig alltså böra gälla icke regeringens och regeringsrättens
inbördes behörighet utan de allmänna domstolarnas kompetens
och lära förty böra meddelas först i sammanhang med fastställandet
af den förändrade administrativa processordningen.

Vid det tillfälle, då Eders Kungl. Maj:t, täcktes besluta, att högsta
domstolens yttrande skulle inhämtas öfver ifrågavarande lagförslag, anmärkte
jag, hurusom förslagets slutliga lydelse, såvidt anginge vissa delar
af enumerationen, icke kunde bestämmas, förrän den tilltänkta omorganisationen
af kammarrätten och kammarkollegium blifvit genomförd. Beslut
om reglering af löneförhållandena m. m. vid dessa ämbetsverk hafva nu
blifvit fattade af 1908 års Riksdag. För kammarrätten har ock ny instruktion
gifvits den 31 nästlidne december, under hvilken dag äfven utfärdats
kungörelser angående vissa därmed sammanhängande ämnen.

Det är sålunda numera fastslaget, att klagan ej må föras öfver
kammarrättens beslut i mantalsskrifningsfrågor. I följd häraf böra mål
om mantalsskrifning, upptagna i 2 § 15 mom. af det remitterade förslaget,
icke omnämnas i enumerationen. Men i öfrigt föranleder omorganisationen
af de ifrågavarande ämbetsverken icke någon ändring i uppräkningen
af de mål, som höra till regeringsrättens upptagande och afgörande.
Kammarkollegium skall ej, såsom löneregleringskominittén föreslagit, blifva
sista instans i dit fullföljda besvärsmål, och kammarrättens beslut i debiterings-
och beskattningsmål skola fortfarande få dragas under Kungl.
Maj:ts pröfning.

I detta sammanhang må äfven nämnas, att kammarkollegium enligt
den nya organisätionen icke skall vara mellaninstans i de s. k. kommunikationsmålen,
hvilka alltså i likhet med vissa andra, till antalet dock
mindre betydande mål komma att från de lokala myndigheterna fullföljas
omedelbart till Kungl. Maj:t för att afgöras i regeringsrätten. Det var
väsentligen med hänsyn till en sådan förenklad instansordning och det
däraf föranledda ökade arbetet hos den högsta instansen, som jag, på sätt
Eders Kungl. Maj:t behagade erinra sig, vid den föregående behandlingen
af frågan om regeringsrättens verksamhet icke ansåg mig kunna tillstyrka
att, innan någon erfarenhet ännu vunnits om storleken af regeringsrättens
arbetsprodukt, öfverflytta skiftesmålen från högsta domstolen till regeringsrätten.
Önskvärdheten af dessa måls öfverflyttning till regeringsrätten
har sedermera framhållits af Riksdagens konstitutionsutskott i dess förenämnda
utlåtande. Jag har dock ej kunnat öfvergifva den mening, att
en sådan åtgärd icke bör under den närmaste tiden vidtagas; och det må
tillåtas mig att ånyo erinra jämväl därom, att frågan om dessa måls be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 1!j.

dömande i sista instans icke kan slutligen pröfvas annat än i sammanhang
med den allmänna revision af skiftesstadgan, som för närvarande är under
arbete. Vid granskningen af nu förevarande lagförslag har ej heller
skiftesmålens upptagande i enumerationen förordats af någon bland högsta
domstolens ledamöter.»

Med afseende å bestämmelserna i 3 och 4 §§ uti ifrågavarande lagförslag
yttrar departementschefen (propositionen sid. 31 — 32, 43—46):

»Jag har förut nämnt, att jag, lika med det underdåniga betänkandets Mål angåförfattare,
anser besvärsmål rörande sökt fastställelse å menighets beslut höra
pröfvas af Kung!. Maj:t i statsrådet. 1 betänkandet äro de kommunala mål, m. m.
hvilka i motsats härtill böra komma under regeringsrättens bedömande, rubricerade
såsom angående ''den lagliga giltigheten’ af meddeladt beslut.

Ett sådant uttryckssätt kan vara berättigad^ när man, såsom i betänkandet,
endast åsyftar kommuns eller landstings beslut, hvilka få öfverklagas allenast
på vissa i författningarna angifna grunder. Men då regeringsrättens
kompetens skall utsträckas till andra inenighetsbeslut, beträffande hvilka
besvärsrätten ej är sålunda begränsad, t. ex. beslut af vägstämma, kunde
det med skäl anses tvifvelaktigt, hvad som borde förstås med beslutets
lagliga giltighet. Det synes ej heller möjligt att genom en annan formulering
direkt angifva, hvilka mål rörande inenighetsbeslut böra, i motsats
till målen om sökt fastställelse därå, tillhöra regeringsrättens afgörande.

Man torde därför böra välja den utväg att i enumerationen helt allmänt
upptaga mål angående ifrågavarande beslut och i en tilläggsbestämmelse
göra undantag för det fall, att besvären röra sökt fastställelse. Då emellertid
fastställelse ofta måste vägras af skäl, som utgör giltig anledning till
besvär och således regelmässigt pröfvas af regeringsrätten, t. ex. att beslutet
strider med allmän lag eller författning eller annorledes öfverskrider
deras befogenhet, som fattat det, synes för upprätthållandet af rättstillämpningens
enhet nödigt föreskrifva, att regeringsrätten skall afgifva utlåtande
i målet. För det fall, som någon enstaka gång inträffar, att i samma mål
är fråga både om besvär öfver beslutet och om — hos underordnad myndighet
sökt — fastställelse därå, torde äfven böra gälla, att regeringsrätten
skall med eget utlåtande öfverlämna målet i dess helhet till Kungl Maj:t
i statsrådet.

Det framhålles i det underdåniga betänkandet, att kommunala besvärsmål
rörande skolväsendets ordnande intaga en särställning på grund
af den tillsynsrätt, som domkapitlet äger. Med begagnande af denna rätt
företager domkapitlet ej sällan en pröfning, som går utöfver eller på sidan
af de hos domkapitlet anförda besvär. Lämpligen torde dessa mål be -

Ytterligart

kompetens regler.

Besvär
jämte ansökan.

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

handlas på samma sätt som de, i hvilka fråga är om sökt fastställelse å
menighets beslut.»

»Jag har redan nämnt, hurusom det beträffande några i enumerationen
upptagna mål synes nödigt föreskrifva, att regeringsrätten under viss förutsättning
skall med eget utlåtande öfverlämna målet till afgörande hos Kungl. Maj:t
i statsrådet. Och ytterligare föreskrifter af liknande art torde erfordras.

När nämligen ett mål af viss beskaffenhet genom enumerationen
hänföres till regeringsrättens bedömande, blifver därmed intet uttryckligen
sagdt om regeringsrättens kompetens för den händelse, att i ett dylikt
mål till pröfning förekommer jämväl annat ämne än det, som i lagen upptagits
för målets karakterisering. Väl torde det vara uppenbart, att regeringsrätten
är behörig handlägga äfven ett mål af sådan mera omfattande
natur, därest det icke i något afseende faller utom ramen för de i enumerationen
angifna frågor, utan blott utgör en kombination af flera, hvart
för sig till regeringsrätten hänförliga mål. Men det låter tänka sig, att
ett mål angår ämnen, af hvilka något men ej alla uppräknas i lagen.
Och säkerligen skulle regeringsrätten, om ej annat uttryckligen stadgades,
icke hafva något att skaffa med ett dylikt mål.

Att regeringsrätten sålunda blefve helt och hållet ställd utanför besvärens
pröfning, skulle dock tydligen ej vara lämpligt. Här torde böra
gälla samma regel, som jag ansett mig kunna förorda i fråga om vissa
kommunala mål, att nämligen regeringsrätten skall afgifva utlåtande i
målet och därefter hänskjuta det till regeringens bedömande.

Svaret är härmed gifvet på den af mig förut berörda frågan om
förfarandet i det fall, att besvär rörande tillsättning af folkskoleläraretjänst
innefatta klagan öfver både skolrådets förslag och själfva valet å kyrkostämman.

Det må framhållas, hurusom nyssnämnda regel icke kan medföra
sådana olägenheter, som jag trott vara förknippade med den i det underdåniga
betänkandet föreslagna anordning. Sålunda bör genom enumerationen
vara förebyggd hvarje tvekan om, när ett hänskjutande till Kungl.
Maj:t i statsrådet skall äga rum. Och målets skilda delar komma att
underkastas en enhetlig pröfning. För öfrigt är att märka, att regeringsrätten
gifvetvis är oförhindrad förordna om klyfning af ett besvärsmål,
däri skilda frågor blifvit utan inre sammanhang hopförda. Säkerligen
skall ifrågavarande regel blott i enstaka undantagsfall behöfva tillämpas.

Att med besvär förenas ansökan om meddelande af dispens eller om
vidtagande af annan åtgärd, hvilken skulle på Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet
ankomma, torde, på sätt ock är iakttaget i den lag om regeringsrätten,
som föreslås i det underdåniga betänkandet, icke böra föranleda,

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

att jämväl besvären afgöras af regeringen. Den pröfning, som en sådan
ansökan påkallar, är till sin natur fullt skild från pröfningen af besvären
och griper ej in på området för denna.

Annat kunde förhållandet synas vara med det i samma lagförslag
lika behandlade fall, att ett mål såväl genom besvär som genom underställning
inkommit till Kungl. Maj:t. Underställningen bringar under
Kungl. Maj:ts bedömande alla omständigheterna i ett mål, äfven de formellt
rättsliga, exempelvis frågan om det underställda beslutets lagliga
tillkomst. Huruvida besvär anförts eller icke, är, efter underställningens
begrepp, likgiltigt för frågan om vidden och arten af pröfningen i målet.
Sålunda har Kungl. Maj:t i flera fall, där underdånig ansökning gjorts om
fastställelse å kommuns beslut, afslagit ansökningen på grunder, som
kunnat i besvär åberopas, t. ex. därför att de beslutande öfverskridit sin
befogenhet eller att ärendet icke blifvit i laga ordning handlagdt. I 1856
års förut af mig omnämnda förslag till stadga för regeringsrätten fanns
ock föreskrifvet, att besvär angående beslut, Indika efter författningarna
borde underställas Kungl. Maj:ts pröfning, voro undantagna från regeringsrättens
pröfning och afgörande. En dylik regel skulle emellertid medföra,
att besvär af fullt enahanda slag blefve pröfvade än af regeringen, än af
regeringsrätten och synes därför ej tillrådlig. Äfven i nu ifrågavarande
afseende torde alltså lagförslaget böra följas, m. a, o., regeringsrättens behörighet
att pröfva besvär bör ej lida intrång af att ett besvärsmål jämväl
underställningsvis inkommit till Kungl. Maj:t.

Möjligen kunde det ifrågasättas, att i underställningsmål, som är af
beskaffenhet, att besvär i målet skulle tillhöra regeringsrättens pröfning,
dennas utlåtande ovillkorligen borde inhämtas, ehvad besvär anförts eller
ej. Men en föreskrift därom skulle leda utöfver gränserna för hvad eljest
lagstadgats såsom regeringsrättens uppgift — att handlägga besvärsmål.
Det lärer, såsom ock i det underdåniga betänkandet afses, få ankomma på
Kungl. Maj:t i statsrådet, huruvida regeringsrättens utlåtande bör i underställningsmål
infordras.

Däremot anser jag — och kan jämväl härutinnan stödja mig på
betänkandet —, att, då en ansökan om dispens eller dylikt är förknippad
med besvär, som regeringsrätten pröfvat, regeringsrätten bör hafva afgifvit
sitt utlåtande öfver ansökningen, när denna föredrages i statsrådet. Tydligt
är, att sådan föredragning ej erfordras, om redan pröfningen af besvären
ledt till det resultat, hvithet med ansökningen åsyftas.

Utan särskild bestämmelse i lagen torde det vara klart, att Kungl. Maj:ts
beslut bör expedieras under ett, när i anledning af ansökan eller underställning
ett afgörande hos regeringen följer på regeringsrättens pröfning af besvären.

Bill. till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 14 Häft. 3

Besvär i
underställningsmål.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

I förslaget af år 1856 förekom ett stadgande, som de i det underdåniga
betänkandet förordade kompetensregler skulle göra mindre behöflig!,
men som synes mig väl värdt att till sitt väsentliga innehåll återupptagas,
då man vill gifva sådana regler enligt enumerationsmetoden. Jämlikt berörda
förslag ägde regeringsrätten i visst fall underställa ett ärende Kungl. Maj:ts
pröfning i statsrådet, om än någon ansökan ej blifvit i ärendet gjord. Sådan
rätt förefanns, om — efter hvad regeringsrätten vid ärendets handläggning
funnit — enskild person eller menighet koinme att, genom tillämpning af
hvad lag och författningar i ämnet bjöde, tillskyndas sådan tunga, att till
lättnad däri skäligen borde medgifvas antingen något undantag från gällande
stadganden, såvidt sådant vore förenligt med andras lagliga rätt,
eller något bidrag af allmänna medel. En dylik befogenhet för regeringsrätten
synes vara en naturlig motsvarighet till Kungl. Maj:ts i statsrådet
rätt att infordra den administrativa domstolens utlåtande och torde vid en
tillämpning af enumerationsmetoden ej kunna utan olägenhet undvaras.»

Förslage till lag om tjänstgöringen af Kungl. Maj:ts lagråd.

Beträffande ifrågavarande lagförslag har departementschefen anfört
följande (propositionen sid. 52—53):

»Beträffande frågan, huru de ordinarie ledamöterna i lagrådet skola
utses, torde det ur flera synpunkter finnas mest lämpligt, att valet uppdrages
åt de domstolar, bland hvilkas ledamöter valet skall ske, så att högsta domstolen
utser de två justitieråden och regeringsrätten det regeringsråd, som
skall tjänstgöra i lagrådet. Förordnande för extra ordinarie ledamot att
deltaga i granskning af visst lagförslag torde böra meddelas af Kungl.
Maj:t; och lärer man böra för extra ordinarie ledamot uppställa samma
kompetensvillkor, som för justitieråd stadgas i § 17 regeringsformen.

Mot förslaget, att tjänstgöringstiden för ordinarie ledamot af lagrådet
sk^ll i regel vara två år, har ej någon anmärknin g framställts. Då
det emellertid kan tänkas, att granskning af ett omfattande laidörslaof
pågår vid öfvergången från en tjänstgöringsperiod till en annan, lärer
det blifva nödigt föreskrifva, att, därest lagrådet under en tvåårsperiod
börjat handlägga ett ärende, men, då perioden slutar, ej hunnit fullborda
arbetet därå, de afgående ledamöterna skola fortfarande bestrida tjänstgöringen
under ärendets vidare behandling.

Skulle justitieråd eller regeringsråd afgå från sitt ämbete, medan
han är ledamot i lagrådet, bör, till förekommande att periodindelningen
förryckes, den, som i den afgångnes ställe insättes i lagrådet, erhålla för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ordnande allenast for den återstående delen af tjänstgöringsperioden. Om
förfall för ordinarie ledamot i lagrådet nödvändiggör, att vikarie utses,
bör denne naturligtvis tjänstgöra blott under förfallstiden.

Såsom ett flertal justitieråd påpekat, är det angeläget, såväl att de
justitieråd, hvilka blifva''ledamöter i lagrådet, dessförinnan deltagit i lagskipningen
inom högsta domstolen under icke alltför kort tid som ock att
tjänstgöringen i lagrådet icke, genom upprepad indelning till sådan tjänstgöring
för samma ledamot, erhåller karaktär af en fast befattning, skild
från justitierådsämbetet. De föreskrifter, hvilka i sådant syfte föreslagits,
torde äfven vara lämpliga, nämligen att justitieråd först efter två års
tjänstgöring i högsta domstolen må inträda i lagrådet samt att den, som
under en tvåårsperiod tjänstgjort i lagrådet, ej må ånyo utses till dylik
tjänstgöring förr än fyra år efter periodens slut. Sistnämnda stadgande
torde dock med hänsyn till de fall, då någon under blott en del af en
period gjort tjänst i lagrådet, böra modifieras sålunda, att minst ett
års tjänstgöring i lagrådet under en period medför, att vederbörande ej
får utses till sådan tjänstgöring, förrän fyra år från periodens
utgång förflutit. Enahanda föreskrift torde böra meddelas beträffande det
i lagrådet tjänstgörande regeringsrådet, allenast med den af det mindre
antalet regeringsråd betingade skillnad, att återinträde i lagrådet kan
äga rum redan efter två års förlopp.

Äfven den inom högsta domstolen föreslagna befrielse från tjänstgöring
i lagrådet för justitieråd, som uppnått en lefnadsålder af sextio år
eller en tjänsteålder i högsta domstolen af femton år, finner jag väl motiverad;
och torde jämväl irmehaf af regeringsrådsämbete under femton år
eller ledamotskap i högsta domstolen och regeringsrätten under tillhopa så
lång tid höra fritaga justitieråd från tjänstgöring i lagrådet.

Rörande de ordinarie ledamöternas i lagrådet åligganden synes, ej
annan föreskrift vara erforderlig, än att de alla skola deltaga i samtliga
ärenden, som ankomma på lagrådets handläggning, hvarjämte det torde böra
bestämmas, att justitieråd eller regeringsråd, fastän han börjat tjänstgöra
i lagrådet, dock är skyldig att i högsta domstolen eller regeringsrätten
deltaga i den slutliga ‘behandlingen af ärenden, hvilkas handläggning i
hans närvaro påbörjats.

Särskilda föreskrifter i fråga om ordnandet af lagrådets arbete torde
ej behöfva meddelas. Det lärer vara uppenbart, att lagrådet äger bestämma
om tiderna för sessioner och hemarbete med mera dylikt, men ock att,
när flera lagförslag samtidigt föreligga till granskning, lagrådet bör tillmötesgå
regeringens önskningar i afseende å turen för ärendenas behandling.
°Jag förutsätter alltså, att ett mera omfattande och långvarigt gransk -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ningsarbete kan blifva tillfälligtvis skjutet åt sidan med hänsyn till angelägenheten
af ett annat ärendes skyndsamma handläggning.

Den ledighet, som enhvar af lagrådets ledamöter skall äga att
hvarje år åtnjuta, torde med hänsyn till arbetets ansträngande beskaffenhet
höra bestämmas till inalles tre månader.

Af nu förordade stadganden angående lagrådet lärer endast det hufvudsakligaste
böra erhålla grundlags natur. I regeringsformen torde sålunda
principerna för lagrådets sammansättning inrymmas och dess uppgift
angifvas, medan i fråga om de närmare bestämmelserna rörande
tjänstgöringen hänvisas till särskild lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen.»

Förslagen till lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnaden
den 27 april 1810 samt om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt hvad i
afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Dessa lagändringar afse, den förra upphäfvande af föreskriften om
högsta domstolens hörande öfver ansökning om Konungens tillåtelse till
skillnad i äktenskap och den senare öfverflyttande af ärenden rörande rättelse
eller förklaring af fideikommissförfattningar från högsta domstolen till
Kungl. Maj:t i statsrådet efter regeringsrättens hörande. Beträffande dessa
lagförslag har departementschefen anfört följande (propositionen sid.
55—56):

»Anser jag mig sålunda icke böra tillstyrka någon väsentlig förändring
i fråga om högsta domstolens befattning med nådemålen, är förhållandet
ett annat beträffande öfriga ansökningsärenden, i hvilka högsta domstolens
hörande i särskilda författningar är föreskrifvet, nämligen ansökningar
om äktenskapsskillnad, som jämlikt nådiga förordningen den 27 april
1810 beviljas af Kungl. Maj:t i statsrådet, ansökningar af personer, som
genom otrohet vållat äktenskapsskillnad, om tillstånd jämlikt 13 kap.
12 § giftermålsbalken att ingå nytt äktenskap, ansökningar om lof
att före lagstadgad ålder träda i äktenskap (1 kap. 6 § giftermålsbalken)
samt frågor om andra dispenser eller tillåtelser, hvilka efter allmänna
lagen eller dithörande författningar bero på Kungl. Maj:ts afgörande
i statsrådet. Samtliga dessa ärenden äro i allmänhet af synnerligen
enkel natur och, inom de särskilda grupperna, mycket likartade.
Det torde därför icke kunna bestridas, att de ovillkorliga föreskrifterna

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

om högsta domstolens hörande i dessa fall kunna utan olägenhet upphäfvas.
Skulle afgörandet af något enstaka ärende erbjuda vanskligheter af
en eller annan art, står det ju Kungl. Maj:t fortfarande öppet att i sådant
ärende inhämta högsta domstolens yttrande till ledning för frågans bedömande.
Jag kan sålunda ej finna hinder möta att bereda högsta domstolen
den, visserligen ej betydande, lindring i dess åligganden, som afskaffandet
af domstolens i lag föreskrifna befattning med nu omhandlade
ansökningsärenden skulle medföra. I sådant syfte torde förenämnda 1810
års förordning böra ändras så, att stadgandet om högsta domstolens hörande
i där afsedda ansökningsärenden upphäfves och föreskrift meddelas, att ansökningar
i sådana ärenden skola ingifvas till justitiedepartementet i stället
för till justitierevisionsexpeditionen. Vidare lärer § 2 af instruktionen för
nedre justitierevisionen den 16 december 1901 böra erhålla den ändrade
lydelse, att revisionssekreterarnas befattning med ansökningsärenden, som
afgöras i statsrådet, begränsas till att gälla nådemålen.

Ett slag af ansökningsärenden, hvari högsta domstolen ej blott afgifver
utlåtanden, utan meddelar beslut, utgöres af sådana ansökningar rörande
egendom af fideikommissnatur, som, enligt nådiga förordningen,
huruledes rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må
sökas in. m., den 3 april 1810, skola behandlas i likhet med ansökningar
om lagförklaring. Af flera ledamöter i högsta domstolen har erinrats, att
dessa ärenden borde afskiljas från högsta domstolen, och äfven jag finner
en sådan åtgärd önsklig. Mål af detta slag tillhöra ej domstolens egentliga
verksamhetsområde och äro, om de än icke förekomma i större antal,
dock ej sällan ganska tidsödande. Inom högsta domstolen hafva yppats
olika meningar om, hvar handläggning af fideikommissmålen borde äga
rum, efter det högsta domstolen därifrån befriats. Af några ledamöter har sålunda
uttalats, att afgörandet af ifrågavarande ärenden borde förläggas till
Kungl. Maj:t i statsrådet, medan en ledamot ansett, att högsta domstolens
befattning därmed borde öfverflyttas till regeringsrätten. Det torde af
hvad jag yttrat om regeringens och regeringsrättens behörighet i besvärsmål
framgå, att jag vill ansluta mig till den förra meningen. Redan den
omständighet, att fideikommissmålen anhängiggöras genom ansökan, gör mig
obenägen att öfverföra dem till regeringsrätten; och afgörandet i dessa
mål har onekligen i hög grad karaktären af dispens. Med afseende å de
rättsliga synpunkter, hvilka kunna vara att beakta, torde det likväl vara
lämpligt, att regeringsrätten afgifver utlåtande i målen. Jag föreslår därför
sådan ändring af förordningen den 3 april 1810, att ansökningar af berörda
art komma att, efter regeringsrättens hörande, på chefens för
justitiedepartementet föredragning pröfvas af Kungl. Maj:t i statsrådet.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Utskottets yttrande.

De hufvudsynpunkter, som varit bestämmande vid affattandet af
ifrågavarande lagförslag, hafva i det föregående angifvits. Hvad först angår
förslaget till lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
afdelningar, synes det utskottet med hänsyn till det allt fortfarande stora
antalet balanserade mål inom högsta domstolen nödvändigt att bibehålla
antalet dömande justitieråd vid 21. Vid de lättnader i högsta domstolens
arbetsbörda, som de föreliggande lagförslagen ostridigt innebära, vill dock
utskottet knyta den förhoppningen, att ett nedbringande af denna balans
skall kunna ske inom en ej alltför aflägsen framtid.

Hvad angår förslaget till lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, har,
såsom nämnts, i förslagets 1 § bestämts, att regeringsrättens arbete skall
fortgå minst fyrtio veckor om året, och att med iakttagande häraf de i
regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äga sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
Föredragande departementschefen har visserligen med
afseende å regeringsrättens ferier erinrat, att regeringsrättens arbete syntes
kunna afbrytas under två månader af sommaren samt att, om under
ferierna mål af brådskande beskaffenhet kräfde behandling:, regeringsrätten
naturligtvis borde sammanträda. I betraktande särskilt af denna
omständighet — att regeringsrättens arbete ansetts vara af beskaffenhet
att någon tid af året kunna ligga nere — hafva också bestämmelserna gifvits
om antalet ledamöter i regeringsrätten, om regeringsrättens beslutförhet
m. m. Utskottet har dock med hänsyn till aflattningen af nyssnämnda
stadgande i lagförslagets 1 § ansett sig icke böra underlåta att

1 detta sammanhang framhålla den stora vikten däraf, att regeringsrättens
arbete så ordnas, att menliga afbrott i dess verksamhet såvidt möjligt
icke förekomma.

I likhet med hvad som framhölls af konstitutionsutskottet vid 1908
års riksdag i dess utlåtande öfver de grundlagsändringsförslag, hvarå föreliggande
förslag äro byggda, finner äfven lagutskottet sig icke hafva något
att erinra mot den enumerationsprincip, hvilken kommit till användning
vid bestämmande af regeringsrättens verksamhetsområde. Den i förslagets

2 § verkställda enumerationen afser, såsom §:s ingress angifver, ej att bestämma,
i hvilka fall besvär få från underordnade myndigheter fullföljas
hos Kungl. Maj:t, utan endast att uppdela dem, som enligt författningarna
kunna sålunda fullföljas, mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 23

Härvid har, såsom statsrådet och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet
anmärkt, måst räknas med den möjligheten, att något
eller några slags mål förbisetts, äfvensom med det förhållande, att blifvande
lagstiftning alltjämt kan komma att skapa nya fall, där fullföljd kan komma
att äga rum. Med hänsyn bland annat härtill har enumerationen hänförts
till regeringsrätten och ej till statsrådet, för hvithet, såsom departementschefen
framhållit, åtminstone den möjligheten alltid står öppen att, innan
ett mål, som dit inkommit, afgöres, infordra regeringsrättens yttrande.
Det torde i allt fall ligga i sakens natur, att kompetenskonflikter mellan
statsrådet och regeringsrätten skola lätt lösa sig. I den mån erfarenhet
vinnes, kunna ju också jämkningar i stadgandena härutinnan ske. Hvad
särskildt angår det af nästlidet års riksdags konstitutionsutskott uttalade
önskemålet, att för lindring af högsta domstolens arbetsbörda högsta domstolens
befattning med skiftesmålen borde flyttas till regeringsrätten, har
utskottet icke något att, erinra mot att resultatet af skifteskommitténs
arbeten afvaktas, innan något afgörande i denna fråga äger rum.

Beträffande sistnämnda lagförslags 4 § har utskottet fäst sig vid den
olikhet, som enligt förslaget skulle komma att äga rum i behandlingen af de
fall, där med besvär förenats ansökning om dispens, och sådana fall, där
regeringsrätten utan att dylik ansökning blifvit gjord vid handläggning
af besvärsmål finner, att från gällande stadganden skäligen borde medgifvas
något undantag. I förra fallet skall enligt förslaget regeringsrätten
pröfva besvären och därefter, innan föredragning af målet i statsrådet
sker, afgifva utlåtande däri. I senare fallet åter* skall regeringsrätten
med eget utlåtande öfverlämna målet i dess helhet till afgörande
af Konungen i statsrådet. I syfte att åstadkomma en enligt utskottets
mening erforderlig likformighet i behandlingen af dessa båda i reellt afseende
likartade fall har utskottet ansett sig böra föreslå en ändring i
sista stycket af ifrågavarande §.

I öfvergångsstadgandena till de ifrågavarande lagförslagen har utskottet
vidtagit en formell ändring, som numera är nödvändig.

I öfrigt har den granskning, utskottet företagit af förevarande lagförslag,
ej gifvit anledning till särskildt uttalande eller erinran.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition n:o 11 icke kunnat af
Riksdagen i oförändradt skick bifallas, måtte för sin
del antaga följande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar.

Med upphäfvande af lagen den 20 juni 1905 angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på afdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras af tjugufyra justitieråd,
af hvilka tre, enligt hvad därom är särskildt stadgadt, tjänstgöra i lagrådet.
Högsta domstolen arbetar på afdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

Åtta veckor hvarje år skall högsta domstolen arbeta på en afdelning,
sjutton veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden af året
utom öfliga jul- och påskferier på två afdelningar.

3 §.

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens
handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror af
den ordning, hvari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

4 §•

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet äga de i högsta domstolen
tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 25

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Angående måls handläggning i vissa fall af högsta domstolens afdelningar
samfälldt är särskilt^ stadgadt.

Denna lag träder i kraft den
dag, då det hvilande förslaget till
ändrad lydelse af §8 17, 18, 19, 21,
22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,
103, 104 och 106 regeringsformen, §§
11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:otryckfrihetsförordningen,
efter att hafva af Riksdagen antagits,
varder af Konungen gilladt.
Bestämmelsen i 2 § skall dock ej
vinna tillämpning förrän vid början
af det kalenderår, som infaller näst
efter sagda dag; skolande högsta
domstolen intill nämnda år arbeta å
afdelningar på sätt i lagen den 20
juni 1905 är stadgadt för det fall,
att justitierådens antal är tjuguett.

Denna lag träder i kraft den dag,
då det af Riksdagen antagna förslaget
till ändrad lydelse af §§ 17,
18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87,
99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och
69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen varder af
Konungen gilladt. Bestämmelsen i
2 § skall dock ej vinna tillämpning
förrän vid början af det kalenderår,
som infaller näst efter sagda dag;
skolande högsta domstolen intill
nämnda år arbeta å afdelningar på
sätt i lagen den 20 juni 1905 är
stadgadt för det fall, att justitierådens
antal är tjuguett.

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols

afdelningar samfälldt.

Med upphäfvande af stadgan den 20 juni 1905 angående måls handläggning
i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt
förordnas som följer:

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 14 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Mom. 1.

Finner någon af högsta domstolens afdelningar, vid öfverläggning
till dom, å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats eller
lagtolkning, som förut varit af högsta domstolen antagen; då må afdelningen
förordna, att målet i hela dess vidd eller, där sådant pröfvas kunna
ske, allenast viss i målet uppkommen fråga skall af högsta domstolens
afdelningar samfälldt afgöras; och böra, där laga hinder icke möter, alla
justitieråden med undantag af dem, hvilka tjänstgöra i lagrådet, i sådant
afgörande deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända domar mot hvarandi’a stridande
åsikter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika
tider gjort sig inom högsta domstolen gällande, äge hvad ofvan föreskrifvet
är tillämpning endast i det fall att afdelningen finner den rådande
meningen afvika från den senast meddelade-domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är afser ej mål, som från
krigsdomstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår
häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt
afgörande, där sådant mål förekommer under juni, juli eller augusti
månad.

Denna stadga träder i kraft den
dag, då det hvilande förslaget till
ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19,21,
22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,
103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,
efter att hafva af Riksdagen
antagits, varder af Konungen
gilladt.

Denna stadga träder i kraft den
dag, då det af Riksdagen antagna
förslaget till ändrad lydelse af §§
17, 18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34.
87, 99, 101, 102, 103, 104 och 106
regeringsformen, §§ 11, 43, 54 och
69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen, varder af
Konungen gilladt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 27

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall utgöras af sju regeringsråd, af
Indika en, enligt hvad därom är särskildt stadgadt, tjänstgör i lagrådet.

Med iakttagande att regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio
veckor om året äga de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna sig
emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2 §■

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i
statsdepartementen, skola, med de undantag hvarom i 3 § sägs, tillhöra
regeringsrättens upptagande och afgörande i följande mål:

l:o) mål om riksdagsmannaval, om afsägelse af riksdagsmannauppdrag;

mål om annat val till befattning eller uppdrag, om val för upprättande
af förslag därtill, om den valdes afsägelse;

2:o) mål om beslut af landsting, af kommun, annan menighet eller
deras representationer;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation af allmän byggnad,
som af menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads
uppförande;

mål angående fattigvården;

3:o) mål om sammankallande af menighet eller dess representation;

4:o) mål om aflöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings-
och aktoratsarfvode, ersättning för viss förrättning eller visst
uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och
dylikt, om resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller
afgifter till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter
eller överenskommelser;

mål om annan ersättning, såvidt den enligt gällande författningar
utgår af statsmedel och anspråket ej är framställdt mot riksförsäkringsanstalten
;

mål om sådant bidrag eller understöd af statsmedel, som statskontoret
eller Konungens befallningshafvande enligt gällande författningar må
bevilja eller skall på rekvisition utbetala;

5:o) mål om tullbehandling;

mål om taxering till skatt eller annan afgift;

mål om debitering eller indrifning af utskylder eller andra afgifter;
mål om skyldighet för medlem af kommun eller annan menighet att
till dess gemensamma utgifter lämna bidrag;

mål om restitution af utskylder, böter eller andra allmänna medel;
anmärknings- eller redogörelsemål, reskontreringsmål, mål om afkortning
eller afskrifning;

mål om förvaltning af eller redovisning för kyrkors, prästerskapets,
undervisningsverks eller fromma stiftelsers inkomster eller ägodelar;

mål om fördelning af brännvinsförsäljningsmedel eller skogsvårdsafgifter; mål

om fördelning till återbetalning af lån utaf allmänna medel;
6:o) skattläggningsmål, öfriga mål om grundskatter eller därmed
jämförliga utskylder;

mål om markegångsprisen;

7:o) mål om fastställande af jordebok, om upptagande i eller uteslutande
ur jordebok af fastighet eller särskild anteckning, om ändring i
förhållande, hvarom uppgift finnes i jordebok införd;

de i denna § eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och
skyldigheter, hvilka åtfölja fastighet på grund af dess särskilda natur och
egenskap;

8:o) mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, öfriga
mål rörande indelnings- och roteringsverket;

mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten
af boningsplatser för lotsar eller af lotsningspliktiga hemman och lägenheter,
om dessas förmåner, friheter och skyldigheter;

mål om anläggning, indragning eller förändring af allmänna vägar,
af broar och färjor därå, om deras underhåll sommar- och vintertiden, om

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

vagdelning, om rätt att hafva byggnad utmed väg eller att därå hafva
grind, om tid för grinds öppenhållande;
mål rörande skjutsväsendet;

mål om allmän flottled och farled samt sättet och villkoren för
deras begagnande;

mål om strömrensningar och skyldighet att därtill bidraga;
mål om ordningen och sättet för begagnande af samfälld tångtäkt;
9:o) mål om tillvaro af eller företräde till stadgad åborätt eller
ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet
eller allmän inrättning;

mål om anläggning af och frihetsår för nybyggen;
mål, huruvida jord tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift skall
enligt gällande författningar under prästgård eller annat visst hemman
brukas, mål om beloppet af den afgift, som däraf bör till kyrkan erläggas;

mål om villkor för utarrendering af prästerskapet eller kyrkor anslagen
jord, som enligt hvad författningarna stadga skall under arrende
upplåtas;

mål om optionsrätt till arrende;

10:o) mål om rättighet till och villkoren för skatteköp af kronan,
menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som jämlikt författningarna
får till skatte försäljas, om fastställande af skatte köpeskilling;
mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid;
ll:o) mål om afsöndring från fastighet under enskild äganderätt
eller stadgad åborätt;

mål om afgäld från afsöndrad lägenhet, om fördelning af mantal
eller utskylder mellan stamfastighet och afsöndrad lägenhet;

mål, huruvida fastighet är af beskaffenhet att den må förvärfvas af
bolag eller förening, mål om tillstånd till ägostyckning;

12:o) afvittringsmål;

13:o) mål om Konungens befallningshafvandes beslut rörande förordnande
till landtmäteriförrättning, till vägdelning, till syn rörande dikning,
vattenafledning eller flottning eller till annan dylik förrättning, om befallningshafvandens
åtgärder till befordrande af landtmäteriförrättningars fortgång
och behöriga verkställighet, om landtmätares afstängande från rätt till nya
förordnanden;

14:o) mål om inmutning eller utmålsläggning;

mål om meddelande af patent, om registrering af varumärken eller
af mönster och modeller;

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

t Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.)

mål om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handelseller
annat dylikt register, om anmälan om idkande af näringsyrke;

mål om registrering af fartyg, om förändring af fartygs namn, om
skeppsmätning;

15:o) mål om antagande af släktnamn;

mål om kyrkoskrifning, lysning till äktenskap, skillnad i trolofning,
utfärdande af skiljebref, anteckning i kyrkobok;

16:o) mål om meddelande i särskilda fall af tillstånd, förbud eller
föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna
hälsovården, härunder inbegripet fosterbarns vård, samt städernas eller
andra orters byggnads- och brandväsen;

17:o) mål om kyrkotukt, om uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn, om skolpliktiga barns skiljande från föräldrar
eller målsmän;

mål om disciplinär bestraffning, om afstångande från tjänstgöring
under åtalstid;

mål om bötesansvar, om annat föreläggande vid vite än sådant, som
må gifvas enligt författningar om banker eller andra penninginrättningar,
om utdömande af vite enligt andra än nämnda författningar;

mål om häktads vård och behandling, om verkställande af straff;

18:o) handräckningsmål.

3 §•

Därest i mål, hvarom under 2:o) af 2 § förmäles, klagan rörer
myndighets beslut i anledning af sökt fastställelse å landstings, menighets
eller dess representations beslut, eller mål, som i första eller andra stycket
af samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten,
med eget utlåtande, öfverlämna målet till afgörande af Konungen i
statsrådet.

Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, af hvilka något,
men ej alla angifvits i 2 §.

4 §•

År med besvär förenad ansökning
om meddelande af dispens eller
om vidtagande af annan åtgärd, hvil -

4 §•

År med besvär förenad ansökning
om meddelande af dispens eller
om vidtagande af annan åtgärd, hvil -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ken ar af beskaffenhet att ankomma
på beslut af Konungen i statsrådet,
eller har beslut, hvarom i besvären
är fråga, underställts Konungens pröfning,
vare det ej hinder för att regeringsrätten
pröfvar besvären.

Erfordras, efter det besvären blifvit
af regeringsrätten afgjorda, föredragning
inför Konungen i statsrådet
af ansökning, som nyss är nämnd,
afgifve regeringsrätten sitt utlåtande
däröfver.

Därest vid handläggning af besvärsmål
regeringsrätten skulle finna,
att från gällande stadganden skäligen
borde medgifvas något undantag,
hvarom ansökan ej blifvit i målet
gjord, må regeringsrätten, med
eget utlåtande, öfverlämna målet till
afgörande af Konungen i statsrådet.

ken är af beskaffenhet att ankomma
på beslut af Konungen i statsrådet,
eller har beslut, hvarom i besvären
är fråga, underställts Konungens pröfning,
vare det ej hinder för att regeringsrätten
pröfvar besvären.

Därest vid handläggning af besvärsmål
regeringsrätten skulle finna,
att från gällande stadganden skäligen
borde medgifvas något undantag,
hvarom ansökan ej blifvit i målet
gjord, må regeringsrätten, sedan
besvären blifvit afgjorda, underställa
målet Konungens pröfning i statsrådet.

5 §•

Föredragande i regeringsrätten vare, efter Konungens bestämmande,
ämbets- eller tjänsteman i det statsdepartement, hvartill det ärende, som
skall föredragas, enligt stadgad fördelning hörer.

Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen förordnar
Konungen, efter regeringsrättens hörande.

Denna lag träder i kraft den dag,
då det hvilande förslaget till ändrad
lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23,
25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103,
104 och 106 regeringsformen, §§ 11,

Denna lag träder i kraft den dag,
då det af Riksdagen antagna förslaget
till ändrad lydelse af §§ 17,
18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87,
99, 101, 102, 103, 104 och 106 re -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(.Kung!. Maj:ts förslag.)

43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,
efter att hafva af Riksdagen antagits,
varder af Konungen gilladt.

(Utskottets förslag.)

geringsformen, §§ 11, 43, 54 och 69
riksdagsordningen samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
varder af Konungen
gilladt.

Lag

om tjänstgöringen i Kung!. Maj:ts lagråd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

De tre justitieråd och det regeringsråd, hvilka tillsammans utgöra
Kungl. Maj:ts lagråd, skola, med iakttagande af föreskrifterna i 2 — 5 §§,
utses, justitieråden af högsta domstolen och regeringsrådet af regeringsrätten.
Där laga hinder icke möter, böra alla justitieråden eller regeringsråden
i sådant ärende deltaga; dock vare justitieråd ej därtill pliktig, när
han är från tjänstgöringsskyldighet befriad.

2 §•

Tjänstgöringsperiod i lagrådet är två kalenderår. Har vid tjänstgöringsperiods
utgång behandlingen af något ärende påbörjats men ej
hunnit afslutas, skola de afgående ledamöterna bestrida tjänstgöringen i
lagrådet, till dess ärendet blifvit slutligen handlagdt.

3 §•

Afgår ledamot, som utsetts af högsta domstolen eller regeringsrätten,
från sitt justitieråds- eller regeringsrådsämbete, eller får han förfall,
tjänstgöre såsom ledamot i hans ställe den därtill utses. Den som tjänst -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Majrfs förslag.) (Utskottets förslag.)

gjort under förfall för annan må, dår lagrådet finner låmpligt, efter förfallets
upphörande fortfara med tjänstgöringen till dess slutbehandling
skett af ärende, i hvars handläggning han därförut deltagit.

4 §•

Justitieråd må ej tjänstgöra i lagrådet förr än han minst två år
beklädt justitierådsämbete.

Sedan under en tjänstgöringsperiod justitieråd eller regeringsråd
minst ett år tjänstgjort i lagrådet, må justitieråd först fyra år och regeringsråd
först två år efter periodens slut ånyo där tjänstgöra.

5 §•

Har justitieråd uppnått sextio års ålder eller minst femton år innehaft
justitieråds- eller regeringsrådsämbete, må han ej utan sitt begifvande
utses att tjänstgöra i lagrådet.

6 §•

Ledamot, som utsetts af högsta domstolen eller regeringsrätten, skall
deltaga i handläggningen af alla i lagrådet förekommande ärenden.

Sedan justitieråd eller regeringsråd börjat tjänstgöra i lagrådet, skall
han utan hinder däraf deltaga i slutbehandling af mål eller ärende, hvarmed
han förut i högsta domstolen eller regeringsrätten tagit befattning.

Ledamot i lagrådet är berättigad att årligen åtnjuta tre månaders
ledighet å tid, som lagrådet bestämmer.

Denna lag träder i kraft den
dag, då det hvilande förslaget till
ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19, 21,
22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,
103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,
efter att hafva af Riksdagen
antagits, varder af Konungen gilladt.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sa

!. 14 Håft.

Lagutskottets utlåtande N:o 15.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

Första tjänstgöringsperioden i
lagrådet skall utgå vid slutet af
kalenderåret näst efter det denna lag
trädt i kraft.

(Utskottets förslag.)

Första tjänstgöringsperioden i
lagrådet skall utgå vid slutet af
kalenderåret näst efter det denna lag
trädt i kraft.

Lag

om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april 1810.

Härigenom förordnas, att den i förordningen angående äktenskapsskillnader
den 27 april 1810 meddelade föreskrift om högsta domstolens
hörande öfver ansökning om Konungens tillåtelse till skillnad i äktenskap
skall upphöra att gälla samt att i följd häraf sådan ansökning skall ingifvas
icke, såsom i sagda förordning är stadgadt, till justitierevisionsexpeditionen
utan till justitiedepartementet.

Denna lag träder i kraft den
dag, då det hvilnnde förslaget till
.ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19,21,
22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,
103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,
efter att hafva af Riksdagen
antagits, varder af Konungen gilladt.

Denna lag träder i kraft den dag,
då det af Riksdagen antagna förslaget
till ändrad lydelse af §§ 17,
18, 19, 21, 22, 23, 25 26, 34, 87,
99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och
69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen varder af
Konungen gilladt.

Lagutskottets Utlåtande 15. 35

(Knngl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring
uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas samt hvad i afseende på fardag
af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Med ändring af hvad förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt
hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas,
innehåller häremot stridande, förordnas, att ansökningar, som afses i sagda
förordning, skola ingifvas till justitiedepartementet och, efter regeringsrättens
hörande, pröfvas af Konungen i statsrådet.

Denna lag träder i kraft den dag,
då det hvilande förslaget till ändrad
lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23,

25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103, 104
och 106 regeringsformen, §§ 11, 43,

54 och 69 riksdagsordningen samt
2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, efter
att hafva af Riksdagen antagits,
varder af Konungen gilladt.

Stockholm den 1 Mars 1909.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Denna lag träder i kraft den dag,
då det af Riksdagen antagna förslaget
till ändrad lydelse af §§, 17,
18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87,
99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och 69
riksdagsordningen samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
varder af Konungen
gilladt.