Lagutskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1908:Lu15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 21 febr. 1908, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående befogenhet för
gift kvinna, som sammanlefver med sin man, att idka
handel eller annat näringsyrke.

I en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion
n:o 8, anför herr K. H. Bergendahl:

*! I * * 4 § kungL förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18

1864 är stadgadt, att gift kvinna, som med mannen sammanlefver,
må idka handel eller annat näringsyrke, »såvida mannen sådant tillåter
och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen kan
komma att ingå».

Hustruns rätt att drifva ett näringsfång är således beroende på
mannens samtycke och hans frivilligt gjorda åtagande att ansvara för den
gäld, som af rörelsen kan uppstå.

Enligt äldre tiders lagstiftning i fråga om makars egendomsförhållanden
var ett dylikt villkor för rättighetens utöfvande helt naturligt.

Men med den friare ställning inom äktenskapet, som nu gällande rätt
velat bereda kvinnan, synes fordran på mannens samtycke i förenämnda afseende
icke stå riktigt väl öfverens.

Vare sig hustrun vunnit boskillnad eller ej kan hon besitta egendom,
hvaröfver hon äger lagligen förfoga, utan att mannens samtycke
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 15). i

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

behöfver inhämtas. Hon disponerar således måhända just den egendom
eller det rörelsekapital, som betingas för den näring, hon vill idka, och
hon behöfver icke anlita någon del af de tillgångar, som stå under
mannens förvaltning. Det synes vid sådant förhållande icke vara följdriktigt,
att hon ändock måste utverka sig mannens tillstånd till utöfvande
af en rörelse, hvarigenom hennes medel skulle kunna göras mest frukt Det

tillkommer visserligen mannen, såsom i regeln boets förvaltare,
att tillse, att boet icke onödigtvis belastas med gäld och bör fördenskull
vara berättigad att vägra sitt samtycke till en verksamhet å hustruns sida,
som han anser vara för boet ekonomiskt äfventyrlig. Men härvid är att
märka, att enligt nu gällande rätt sådana dispositioner kunna göras, att
den gäld, som hustrun vid utöfvandet af sitt näringsfång gör, kommer,
på sätt i 11 kap. 5 § giftermålsbalken sägs, att uteslutande hvila på den

egendom, hvaröfver hon äger råda.

Ett skäl, hvarför lagen uppställer fordran på mannens samtycke i
anmärkta afseende!, torde vara, att mannen kan hafva anspråk på, att, då
hans verksamhet måste vara riktad utåt för familjens uppehälle, hustrun
bör egna tid och krafter åt den inre hushållningen, hvilken för familjens
välfärd är af icke mindre betydelse än mannens yttre verksamhet.

Om således krafvet på mannens samtycke såsom villkor för hustruns
rätt att idka handel eller annan näring, då makarne sammanlefva, icke
helt och hållet kan uppgifvas, borde det dock beredas hustrun utväg att,
då mannen utan giltig anledning vägrar att lämna sitt samtycke till den
rörelse, hustrun önskar drifva , få sitt anspråk Härutinnan pröfvadt af laga
myndighet.

Inom området för min erfarenhet komma några fall, dar mannens
samtycke bort gifvas, men af honom utan giltig grund vägrats. I två af
dessa fall gaf mannens verksamhet icke tillräcklig inkomst för att trygga
familjens ekonomiska oberoende.

Är förhållandet mellan makar mindre godt, kan mannens vägran åt
sitt samtycke hafva sin grund uteslutande i hans obenägenhet att gå _ sin
hustrus önskningar till mötes eller af motvilja för den friare ställning,
hustrun skulle komma att intaga, om hon finge drifva själfständig ekonomisk
verksamhet. Hans vägran kan härflyta äfven af andra lika oberättigade
motiv.

Det synes mig därföre, som om hustrun borde vara berättigad, att,
om mannen enligt hennes uppfattning utan giltig anledning undandrager

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

sig att lämna sitt samtycke till det näringsyrke, kon önskar idka, underställa
sin sak laga domstols pröfning, liksom hon nu måste söka tillstånd
af domstol för rättighet att inteckna eller försälja den boets fasta egendom,
som hon förvaltar af anledning hvarom i 9 kap. 2 § giftermålsbalken
förmäles. Finner domstolen af föreliggande omständigheter, att hustrun
icke bör vägras rätt att drifva det näringsfång, hvartill hon äger såväl
personliga som ekonomiska förutsättningar, må domstolen kunna medgifva
sådan rätt, utan att mannens samtycke därtill lämnats.

Då jag alltså anser, att gift kvinnas rätt att idka handel eller annat
näringsyrke icke bör göras beroende af mannens godtycke, samt den friare
ekonomiska ställning, som senare tiders lagstiftning velat bereda henne,
synes mig följdriktigt leda till större handlingsfrihet äfven i nu anmärkta
afseende, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan lagändring, att gift kvinna, som med
mannen sammanlefver, må äga rätt att, oberoende af mannens samtycke
och ansvarighet för uppkommande gäld, efter domstols pröfning idka
handel eller annat näringsyrke.»

I anledning af förevarande motion tillåter sig lagutskottet erinra,
hurusom redan 1903 års Riksdag i viss mån kan sägas hafva beaktat de
af motionären nu framhållna synpunkter.

Med föranledande af väckta motioner om ändring af bestämmelserna
i 9 kap. 1 § giftermålsbalken förklarade nämligen Riksdagen uti en den
18 mars 1903 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse, n:o 33, bland annat,
att det i 4 § af förordningen angående utvidgad näringsfrihet förefintliga
stadgandet om vissa villkor för gift kvinnas rätt, där hon med mannen
sammanlefver, att idka handel eller annat näringsyrke, såsom allmän regel
syntes Riksdagen föråldradt och knappast öfverensstämmande med den
hustru i öfrigt tillerkända rättsställning.

Under åberopande häraf äfvensom af i öfrigt anförda grunder anhöll
Riksdagen i sin ofvanberörda skrifvelse, att Kungl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande i hvad mån gällande lagstiftning om hustrus rättsliga ställning
kunde för jämkning eller förtydligande böra omarbetas, i syfte att, utan
väsentlig rubbning af de grunder, å hvilka samma lagstiftning hvilar,
hustrus rättsställning måtte blifva mera klart och följdriktigt bestämd
samt hennes myndighet, i den mån densamma ej ansåges böra af mannens

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

målsmanskap begränsas, klart och tydligt i lagen varda uttryckt, och
därefter för Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser i ämnet,
hvartill förhållandena kunde föranleda.

Då de af motionären framhållna synpunkter tvifvelsutan komma att
vinna beaktande vid den utredning och pröfning, till hvilka Riksdagens
ofvanberörda skrifvelse lärer gifva anledning, samt nu ifrågasatta lagändring
icke lämpligen torde kunna vidtagas utan ändring i åtskilliga
andra stadganden rörande äkta makars inbördes rättsställning, hemställer
utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksv
dagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

af herr Lindhagen, som yttrat:

»Utskottet har i anledning af annan motion af herr Bergendahl tillstyrkt,
att Riksdagen skulle begära förslag till tydliga lagbestämmelser
om att gift kvinna kan förordnas till förmyndare för sin man (lagutskottets
utlåtande n:o 14).

Med samma fog synes mig kunna tillstyrkas en omedelbar lagändring
i syfte att gift kvinna må idka handel eller annat näringsyrke utan att
behöfva erhålla mannens tillstånd och hans borgen för hennes förbindelser.
I stället har utskottet hänvisat denna senare fråga till lösning i sammanhang
med den allmänna revisionen af lagstiftningen om hustrus rättsställning,
hvarom 1903 års Riksdag kompromissvis gjorde en något dunkel
framställning. Utskottet synes nämligen föreställa sig, att förevarande
lagändring förutsätter en djupare omläggning af makars inbördes rätts -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ställning enligt gällande rätt. Så är dock ej förhållandet. Uti 11 kap.
5 § giftermålsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 1 juli
1898, förutsattes, att hustru äger ensam ikläda sig gäld, samt stadgas om
hvilken ägendom skall svara för sådan gäld.

Ett ingående på makars egendomsgemenskap och mannens förvaltningsrätt
öfver densamma är onekligen ett mera vidtutseende ämne. Lyckligast
vore därför, om båda de af herr Bergendahl väckta frågorna, liksom
en hel del andra dylika sväfvande spörsmål, kunde, utan lång väntan på
en blifvande omarbetning af giftermålsbalken, lösas icke endast hvar för
sig, hvithet också går för sig, utan på sätt 1903 års motionärer ifrågasatt
uti de af dem framlagda formulerade lagförslagen. Dessa förslag gingo
nämligen ut på en enkel omformulering af lagstiftningen i syfte att lagens
nuvarande föreskrift, att mannen är hustrus målsman, med undantag för
de fall, att hustrun eger förvaltningsrätt, skulle utbytas mot ett uttryckligt
stadgande, att gift kvinna är myndig likaväl som den ogifta med de
undantag, som betingas af mannens förvaltningsrätt öfver gemensam egendom.

Emellertid har motionären bundit sitt förslag vid det uttryckliga villkoret,
att i stället för tillstånd af mannen skulle fordras tillstånd af domstol.
Då ett sådant villkor enligt min mening är särdeles otidsenligt,
nödgas jag — i förhoppning att frågan i alla fall upptages vid pröfning af
den andra motionen — äfven för min del tillstyrka:

att ifrågavarande motion, sådan den blifvit formulerad,
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
»

Herr Widén har anhållit om anteckning å utlåtandet därom, att han
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till RiJisd. Prot. 1908. 7 Sami. 15 Häft. (N:o 15.)