Lagutskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1907:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Biksd. kansli den 28 februari 1907, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
nedsättning i straffet för barnamord.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen
måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 14 kapitlet 22 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kapitlet 22 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln
eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan
eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid Rf nödigt var;
dömes, för barnamord, till straffarbete från och med ett till och med sex
år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet
till tio år höjas.

Till stöd för denna framställning har justitieombudsmannen anfört
följande:

»Genom lagen angående vissa ändringar i strafflagen den 20 juni 1890,
enligt hvilken de förutvarande straffsatserna i åtskilliga fall mildrades, blef
såsom bekant jämväl strafflatituden för barnamord jämkad. Af skäl,

Bill. till Rikscl. Prat. 1907. 7 Sami. 13 Häft. (ISris 15, 16). 1

Lagutskottet* Utlåtande N:o 15.

hvarför här nedan, efter en kortfattad historik, redogörelse skall lämnas,
synes mig emellertid ytterligare jämkning nn vara af omständigheterna
påkallad.

Vår äldre rätt ansåg ifrågavarande brott såsom ett kvalificeradt mord.
Sålunda var af landslagarna — hvilka för öfrigt ej gjorde åtskillnad mellan
barnamord i egentlig bemärkelse, d. v. s. enligt modern rättsterminologi,
samt annat af fader eller moder föröfvadt mord å barn — brottet likställdt
med mord å föräldrar. I Magnus Erikssons landslag (Höghmalabalker
II) var härom stadgadt: »Drseper man telke kona mei> villa sinum

afflå) myrpe barn sit, hefjit aellae kristit, sellae barn fafjor sin aellse mofor
sina, huilikt ]jera {jet gör, f>a skal man staeghla ok kunu stena, ten fet an
allum vppinbart.» Genom Kristoffers landslag bestämdes straffei för kvinna
till brännande å bål.

Den stränga uppfattning om förevarande förbrytelses straffbarhet,
som fått uttryck i landslagarne, bibehöll sig länge; den blef efter reformationen
snarare skärpt än mildrad. Belysande härutinnan äro åtskilliga
lavförslag äfvensom utfärdade plakat om barnamord. Uti ett af presidenterna
och några assessorer i Svea, Göta och Abo hofrätter under riksdagen
i Nyköping 1640 afgifvet betänkande angående ett tillämnadt »patent» om
barnamörderskor anfördes sålunda: »att när the lönligen hålla sigh vara
hafwande, och lönligen föda, föregifwande sädan barnet Avara dödt födt,
skall sådan exeus för deras grufweliga brott dem inthet hjelpa, uthan dfter
föregången dom forthfahras med exekution»; och i ett af lagkommissionen
år f643 uppgjordt förslag yttrades: »emädan barnamordh nu allestada taga
öfwerhanden, och fast alle i sadane fall willia sigh ther medh uhrsaaka
att fostret war dödt födt; Avari härmedh hwar och en konungz embetsman
plicktigh åhrliga å tinge och kyrekio uppenbarliga förkunna låta, att härefter
skall slijka imvändningh intet giälla, utan hAvilcka konu, som finner
sigh hafAvande, och thet ey uppenbarar utan neekar, söker eenskeligheet,
föder och lägger å löhn, skall mista lijfAvet.»

Äfven 1734 års lagstiftare funno, att barnamord borde bestraffas med
yttersta stränghet. Uti 16 kap. missgärningsbalken, som handlade om
barnamord i egentlig mening, stadgades sålunda: »Kona, som af oloflig

beblandelse Avarder hafAvande, och thet ej uppenbarar för födslen, söker
enslighet vid sielfAva födslen, och therefter lägger fostret å lön; hon skall
halshuggas och å håle brännas, ehAvad hon föregifAver fostret Avara dödt
födt eller ej fullgångit. Warder thet genast framskaffadt, och pröfwes
thet ej fullgångit vara, eller finnes ej något Avåldsamt tekn therå; tå straffes
modren med ris, fängelse eller arbete: plichte ock thertill för lägersmålet.
» Barnamord bestraffades alltså lika med mord i allmänhet. Om

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

emellertid den af oloflig beblandelse hafvande kvinnan, som dödat barnet,
ej sökt enslighet vid födseln eller ej därförut förhemligat sitt tillstånd,
skulle hon dömas såsom för mord af föräldrar å barn enligt 14 kap. 1 §,
hvilket lagrum föreskref mistning af högra handen såsom en ytterligare
skärpning i dödsstraffet.

ITpply snin gstidehvarfvets friare åskådning medförde emellertid så småningom
en omhvälfning äfven å nu ifrågavarande område. Med öppen
blick för de omständigheter, som äro förknippade med barnamord, framhölls
af den nya riktningens målsmän såsom en plikt för lagstiftaren att
vid straffets bestämmande taga hänsyn till de lätt förklarliga motiv, som
kunna inverka på barnamörderskan. Kvinnan, som fallit i ett svagt ögonblick
och med förtviflan märkt följderna däraf, vore kanske öfvergifven af
förföraren och sålunda utan hopp att kunna reparera sitt felsteg genom
äktenskap. Hon förutsåge den svåra belägenhet, hvari hon måste komma,
och funne i sin sorg ingen annan utväg än att döda sitt barn och således
utplåna spåren af sitt felsteg, hvarigenom hon kunde rädda sin kvinnliga
ära och tillika sluppe tillskynda sina närmaste sorg och vanheder. Härtill
och såsom en hufvudsaklig omständighet att taga i beaktande komme,
att kvinnan vid förbrytelsens begående kunde anses mindre tillräknelig på
grund af den genom födslosmärtorna framkallade sinnesförfattningen.

Åran af att på lagstiftningens väg hafva tagit första steget till behjärtandet
af dessa synpunkter tillkommer Gustaf den tredje. I ett kungl.
bref af den 17 oktober 1778, hvari framhölls, hurusom en af oloflig beblandelse
hafvande kvinna af blygsel för den skymf, som följde på ett
sådant tillstånd, och af bekymmer för barnets fortkomst bragtes att begå
en sådan mänskligheten vanhedrande gärning som barnamord, föreskrefs
sålunda, bland annat, att prästen, som utkräfde kyrkoplikten, och barnmorskan,
som biträdt vid barnafödseln, icke finge för någon yppa plikten
eller födseln; att kvinnan ej finge utestängas från församlingens gemenskap
eller från salighetsmedlen; att ingen skillnad finge iakttagas vid dop
af äkta och oäkta barn; att kvinnan ej finge i lysningar eller handlingar
utmärkas såsom mindre ärlig; att, när kvinnan upptäckte sitt tillstånd för
sina föräldrar eller sitt husbondefolk, dessa skulle taga vård om henne
och dölja hennes tillstånd för andra; och att vid vite ingen finge förebrå
lägrad kvinna hennes förseelse. Därjämte framlade konungen vid 1778
års riksdag ett förslag om strafflindring för barnamord, i hvars motivering,
bland annat, yttrades, hurusom man hade att söka motiverna till
barnamordet i en falsk uppfattning om heder och en illa förstådd fruktan
för vanära, äfvensom att barnamordet icke kunde förhindras genom dödsstraffet,
enär detta ofta af kvinnan ansåges som enda utvägen att på en

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

gång varda både skam och bekymmer kvitt. Enligt förslaget skulle en
barnamörderska ej straffas till lifvet, utan i stället undergå högsta
kroppsplikt; därefter försändas till arbete på tukthus i all sin lifstid eller
på viss tid; sedan hvarje år på den dagen hon sitt brott begått utställas
för allmänheten tvenne eller flere timmar att skämmas och därefter med
ett par ris straffas, allt efter gärningens mer eller mindre grofhet och beskaffenhet.
Att tiden emellertid ännu icke var fullt mogen för genomförande
af en dylik reform framgår af nedannämnda utlåtande jämte särskild
underdånig skrifvelse från ständerna. Uti utlåtandet yttrades, hurusom
vid barnamord understundom inträffade sådana omständigheter, »som
göra detsamma till ett af de grufveligaste mord, hvartill någon emot alla
naturens och mänsklighetens band kan låta sig föras, hvaremot icke eller
sällan sådana händelser, skäl och konsideration er sig förete, som kunna
göra brottet hos en för barnamord anklagad kvinna sådant, att hon synes
berättigad till medlidande, nåd och förskoning. Hvad således angår ett
rätteligen så kalladt barnamord, där en stadgad vilja, uppsåt och våldsam
fullbordan sammanstämma, så hafva Riksens ständer hållit betänkligt att
styrka till ändring uti hvad lagen därom stadgar för de skäl, Riksens
ständers särskilda underdåniga skrifvelse innehåller, men instämma med
Ivungl. Maj:ts nådiga proposition, då sådana omständigheter förekomma,
att foster af grof förseelse och vangömmo, utan uppsåt att dräpa eller
befunnet våldsamt tecken, ljuter döden och å lön lägges; i hvilket fall
den brottsliga kunde afstraffas med 20 eller 24 par ris till och med högsta
roppsplikt, samt fängelse och arbete å tukthus i två eller flere år efter
omständigheterna; och åter då foster af mindre försiktighet och tillfällige
händelser omkommer, och af kvinnan själf genast uppenbaras, samt då
märkeligt missfall sker eller synligt ofullgånget foster å lön lägges, synes
den brottslige med böter eller däremot svarande kroppsplikt i mån af
brotters beskaffenhet böra afstraffas». Uti den särskilda, i utlåtandet omförmälda
skrifvelsen anfördes af ständerna, bland annat, följande: »En ändring
uti borgerliga lagen uti de ställen, där den stöder sig på Guds egen
lag, blifver i Riksens ständers tanke vådelig. Guds uppenbarade ord blifver
den fastaste grundval för den lag, eu menighet med vördnad lyder.
En sådan lag gifver styrka åt ett lyckligt regemente, och stärker de heligaste
band i samfundet. Om man i särskilda- fall skulle af säkra slut
och naturliga följder finna svårare brott kunna annorlunda anses, gör det
icke lika intryck på allas omdöme. Och det är ända intill allmänhetens
begrepp och vördnaden för en gammal lag, som göra dess förändring i
så grannlaga delar betänklig — — —. Lagen är för vanartiga, som af
skonsamheten kunde döma, att brottet är mindre, och af ett lindrigare

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 5

straff icke hämta någon varning för lastens utöfvande, öfverdådet skyr
icke den strängaste lag, som erfarenheten nogsamt vittnar, och eu fasa
för straffet torde vara oumgänglig, där fasan för själfva missgärningen
icke är tillräcklig.» — I öfverenstämmelse med ständernas ofvanberörda
utlåtande affattades kungl. förordningen den 20 januari 1779, enligt hvilken
alltså, dödsstraff icke skulle ifrågakomma i andra fall, än då hos
kvinnan visats fullt uppsåt att afdagataga fostret.

Lagkommittén gick vidare på den genom nyssnämnda åtgärder
inslagna nya vägen. Dess förslag till straffbalk upptog i 16 kap. 9 §
följande stadgande om barnamord i egentlig och inskränkt mening'':
»Dödar moder, med uppsåt, sitt oäkta barn, under födseln eller inom
ett dygn därefter, ehvad det sker genom handaverkan eller genom underlåtandet
af det, som till barnets bibehållande vid lif nödigt varit; dömes
för barnamord till straffarbete i första grad» (d. v. s. på lifstid eller
från nio till och med tolf år). Detta stadgande motiverades af kommittén,
som dessutom meddelade särskilda, mildare straffbestämmelser
för de med barnamord besläktade förbrytelserna, såsom fosters läggande
å lön, sålunda: De bevekelsegrunder, som allmännast föranledde den

af oloflig beblandelse hafvande kvinnan att afhända sitt foster lifvet,
vore. fruktan för vanära, med alla däraf för henne själf uppkommande
menliga följder och bekymmer öfver förlägenhet för barnets skötsel
och underhåll. Lagstiftaren kunde emellertid ej för sig själf dölja,
att de utvägar, han vidtoge att ifrån kvinnan afleda skymf, ej någonsin
skulle fullkomligen segra på allmänna omdömet; och han finge ej heller
önska det. Lika litet kunde i alla eller de flesta fall bekymren för oäkta
barns underhåll genom allmänna anstalter undanrödjas. Då således ifrågavarande
bevekelsegrunder till barnamord aldrig kunde fullkomligen motverkas,
och de ej eller vore af neslig beskaffenhet, såsom de, hvilka vanligen
föranledde annat mord, syntes skäl vara att anse det förra mindre
straffbart än det senare. Men härtill komme en annan hufvudsaklig grund,
som ovillkorligen bjöde straff lind ring för barnamord, och den voi’e: afseendet
på kvinnans fysiska och psykiska tillstånd i gärningens stund. Om
den med omsorg vårdade och af inga näringsbekymmer plågade äkta makan
icke vid sin nedkomst kunde bibehålla lugn och redig sinnesförfattning,
kunde man ännu mindre antaga full besinning hos den oäkta barnaföderskan,
hvilken, utom kroppens smärtor, vore blottställd för alla själens
lidanden, som väcktes af föreställningen om följderna af hennes nedkomst.
Hon befunne sig i ett tillstånd, där tanken på mord lätteligen kunde uppkomma
och öfvergå i handling.

Lagberedningen, som i fråga om barnamord bibehöll den af lagkom -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

inittén gifna begreppsbestämningen, ansåg straffet höra ytterligare mildras
och satte detsamma till fängelse på lifstid eller från åtta till och med

tio år. .

Äfven den sålunda föreslagna straffsatsen fann man emellertid inom
kort vara för sträng. I kungl. förordningen angående mord, dråp och
annan misshandel den 29 januari 1861 stadgades sålunda: »Har kvinna,
som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln eller därefter uppsåtligen
dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan eller underlåtenhet
af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var: dömes, för barnamord,
till straffarbete från och med fyra till och med tio år». (24 §.)
Detta stadgande, hvilket ju innebar en, om ock i realiteten löga betydande
afvikelse från nyssnämnda båda lagförslag i afseende a ifrågavarande brotts
konstitutiva innehåll, öfvergick sedermera i oförändradt skick till 1864 ars

strafflag, 14 kap. 22 §. . .

Slutligen blef genbm ofvan oinförmälda lag af den 20 juni 1890 strattlatituden
ändrad till straffarbete från och med två till och med sex år;
dock att, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för straffarbetet
må höjas till tio år. _ ...

Genom sistberörda straffnedsättning bragtes i fråga om straffmimmum
för barnamord vår lag i nära öfverensstämmelse med åtskilliga främmande
lagstiftningar. Sålunda kan straffet för ifrågavarande förbrytelse sättas,
enligt danska strafflagen af 1866 till tva ars straffarbete samt enligt finska
strafflagen af 1889 till två års tukthus; och 1871 års tyska strafflag,
som för normala fall stadgar tukthus ej under tre år, medgifver, dä
förmildrande omständigheter föreligga, ett straffinininum af två års
fängelse.

Den erfarenhet, som vunnits efter genomförandet af 1890 ars reform,
hvilken för öfrigt icke från något håll mötte motstånd, lärer ock till fullo
hafva ådagalagt’ att den tidens lagstiftare åtminstone icke öfverskridit den
gräns, som utstakats af den allmänna rättsuppfattningen i vårt land. Den
benägenhet domstolarna, enligt hvad jag förvissat mig om genom granskning
af inkomna fånglistor, i allmänhet visa, att vid bestämmande af
straffet för barnamord, hvarmed icke några särskildt försvårande omständigheter
äro förknippade, stanna vid eller i närheten af latitudens minimigräns,
två års straffarbete, tyder fastmera på ett motsatt förhållande, eller
att jämväl den 1890 fastställda minimigränsen är väl hög.

Härtill kommer en annan omständighet, som, sammanställd med nyss
antydda domstolspraxis, lärer vara af beskaffenhet att böra föranleda minimigränsens
ytterligare sänkning.

Enligt lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

i enrum den 29 juli 1892 skulle, där så ske kunde, den, som dömts till
straffarbete på fyra år eller kortare tid, under strafftiden hållas i enrum
med rätt i så fall till afdrag med en fjärdedel af strafftiden. Genom den
nya lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum
den 22 juni 1906 har emellertid rätt till afdrag i strafftiden för den, som
aftjänar sitt straff i enrum, alldeles bortfallit.

I afseende härå tillåter jag mig framhålla, hurusom fångvårdsstyrelsen i
underdånig skrifvelse den 24 april 1889 i fråga om utsträckning af den då bestämda
tiden för straffarbetes fullgörande i enrum, med uttalande af önskvärdheten
däraf, att straffarbete alltid under första tiden aftjänades i enrum och det
utan afkortning, därvid emellertid förklarade sig anse, att då vid straffmåttens
bestämmande i gällande strafflag hänsyn tagits därtill, om straffen komme
att aftjänas i enrum eller icke, oundgängligt vore, att straffmåtten, åtminstone
de, som satts öfver två år, i någon mån reducerades. En annan
uppfattning har däremot uttalats af fångvårdsstyrelsen i ett underdånigt
utlåtande öfver det af senaste strafflagskommittén upprättade förslaget till
1906 års omförmälda lag, i hvilket utlåtande, efter redogörelse för styrelsens
nyssnämnda skrifvelse, yttrades: »Kommitterade hafva i föreva rande

lagförslags 1 § gifvit en bestämmelse, enligt hvilken det afdrag,
som hittills gällande föreskrifter låtit enrumsfången tillgodonjuta å straffarbetstiden,
komme att, på sätt styrelsen önskat, helt och liåilet bortfalla.
Någon reduktion af straffsatserna hafva kommitterade däremot icke ansett
på grund häraf erforderlig. Väl medgifva kommitterade, att af förändringen
kommer att följa förlängning i allmänhet af den verkliga tiden
för straffarbete, om än naturligtvis domstolarna vid straffets utmätande
taga afdragets bortfallande i betraktande. Men kommitterade anse, att
enrumsstraffet, sådant det utbildats efter utsträckningen af tiden för dess
varaktighet, i själfva verket knappast äger så allvarsam karaktär, att det
motsvarar hvad som ursprungligen afsetts med straffarbete, än mindre är
af strängare innehåll, än som med skäl bör tillkomma denna straffart.
Under de år, som förflutit efter styrelsens nyssnämnda underdåniga framställning
och sedan lagen den 29 juli 1892 numera så länge tillämpats,
att tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna af de långvariga ensamhetsstraffen,
har det visat sig att farhågorna för dessas, i förhållande till
frihetsstraffen i gemensamhet, för fången svåruthärdliga beskaffenhet varit
mycket öfverdrifna, hvadan strafftidernas reducering med en fjärdedel,
därest straffet aftjänas i enrum, icke gärna kan anses betingad af en motsvarande
skillnad i enrums- och gernensamhetsfängelsets verkliga intensitet.
Vid sådant förhållande anser sig styrelsen icke behöfva vidhålla sina be -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

tänkligheter mot straffafdragets borttagande utan samtidig reduktion af
straffsatserna.»

I enlighet med hvad fångvårdsstyrelsen sålunda sist anfört och då
det ju är all anledning till antagande att domstolarna, på sätt ock af
strafflagskommittén förutsatts, komma att vid straffmätning taga hänsyn
till afdragets bortfallande, finner jag visserligen skäl icke föreligga till en
allmän reduktion af straffmåtten. Men annorlunda ställer sig förhällandet
i fråga om sådant brott, som redan före 1906 års lag af domstolarna
plägat beläggas med straff vid eller i närheten af latitudens minimigräns,
och för hvilket nedsättning följaktligen alls icke eller allenast till
någon del kan ifrågakomma. För barnamörderskor måste således den
nya lagen innebära en högst afsevärd förlängning i tiden för straffarbetet,
hvilket med min uppfattning om det berättigade i ofvanberörda domstolspraxis
måste anses utgöra ett missförhållande, som snarast bör rättas.
Härvid synes det mig emellertid, att man icke bör stanna vid den jämkning
i latituden, som påkallas af afdragets bortfallande, utan i stället taga
steget längre ut och, i syfte att lämna domstolarna större utrymme till
beaktande af de ömmande omständigheter, som enligt hvad ofvan framhållits
kunna vara med barnamord förenade, nedsätta straffminimum till
ett års straffarbete. Att detta kan ske utan fara, lärer framgå af vunnen
erfarenhet, enligt hvilken skäligen mildrade straffsatser ingalunda medföra
större antal brott. Till stöd för min framställning kan äfven åberopas utländskt
föredöme; enligt den nya norska strafflagen kan nämligen straffet
för ifrågavarande förbrytelse nedgå till ett års fängelse, och ett redan
1881 utarbetadt österrikiskt strafflagsförslag innehöll enahanda bestämmelse.

Den af mig ifrågasatta straffnedsättningen lärer icke påkalla någon
jämkning af straff latituderna för försök till barnamord eller för de med
barnamord besläktade förbrytelser.»

Mot den föreslagna lagändringen har lagutskottet icke funnit anledning
till erinran, hvarför utskottet hemställer,

att justitieombudsmannens förevarande framställning
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.