Lagutskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1900:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Eiksd. kansli den 26 febr. 1900, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om mera betryggande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Uti två särskilda, vid innevarande års riksdag väckta och till lagutskottet
hänvisade motioner, nemligen n:o 5 inom Första Kammaren af
friherre Kling spor och n:o 1 inom Andra Kammaren af herr P. Waldenström,
har väckts fråga om införande af mera betryggande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Friherre Ivlingspors motion är af följande lydelse:

»Vid 1899 års riksdag väcktes en motion, n:o 3, af mig i denna kammare
angående införandet af mera betryggande bestämmelser rörande förvaltningen
af omyndiges egendom, och i Andra Kammaren väcktes motion
i samma syfte, n:o 84 af herr Ä. W. Nilson och n:o 165 af herr P. P.
Waldenström.

Lagutskottet afstyrkte i sitt utlåtande n:o 60 af 1 maj 1899 bifall
till alla tre motionerna; dock förenade sig herrar Husberg och Ohlsson uti
en reservation:

»att utskottet bort i anledning af föreliggande motioner tillstyrka
Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
taga i öfvervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter rörande
förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar
kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet».

Bill. till Kikad. Prot. 11)00. 7 Samt. 11 Haft. (Kris 15 o. 10).

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Öfverläggningen om detta lagutskottsbetänkande n:o 60 började den
6 maj i denna kammare, och dervid framlades af såväl mig som af grefve
Lewenhaupt, herrar Björnstjerna, Lars Berg och Sandberg tungt vägande
skäl för godkännande af motionernas heaktansvärda syfte, men vid voteringen
godkändes dock lagutskottets afstyrkan med 55 röster emot 38,
hvilka sistnämnda röstade för reservationen.

I Andra Kammaren försvarade den 8 maj herr Husberg i ett särdeles
gediget anförande sin reservation, och uti detta anförande instämde herrar
Crusebjörn, Poignant, von Friesen, Hammarlund, grefve Hamilton, Höjer,
Lindhagen, Ploman, friherrarne von Knorling och von Schwerin, Petri,
Carlsson från Hede m. fl., tillsammans 41 kammarledamöter. Vidare yttrade
sig i samma syfte nuvarande statsrådet Restadius, som bland annat sade:
»Det är ett stort steg mellan de gamla lagarnes föreskrift derom, attbarnagods
aldrig får sjunka eller brinna, och de blott formella skyddsmur'', som nu
äro gifna»; och vidare säger han »att det oefterrättlighetst.illstånd, som nu
förefinnes, ej bör få längre fortfara». Häruti instämde herrar Bergmark, Baaz,
Björck och Andersson i Backgården. Herr Odencrantz yttrade bland
annat: »Det torde vara en af mångas erfarenhet bekräftad och i vida
kretsar spridd åsigt, att den i vårt land nu gällande lagstiftningen rörande
de omyndige alldeles icke tillfredsställer de kraf, man är berättigad att
ställa på densamma».

I reservationens syfte yttrade sig vidare herrar Ohlsson i Vexiö,
Lindgren, friherre Barnekow samt herr Waldenström och ytterligare några
instämmanden, under det att lagutskottets afstyrkan endast försvarades
af herrar Petersson i Boestad och Petersson i Fräntorp.

Andra Kammaren afslog sedan utan votering lagutskottets förslag
och biföll reservationen.

Af denna framställning torde framgå, att intresset för att bättre
skydd skall lemnas omyndigs egendom, än den närvarande lagstiftningen
erbjuder, är mycket stort inom Riksdagen. Jag är derför öfvei’tygad, att
lagutskottet skall känna sig manadt att beakta de gjorda inläggen i frågan,
fästa nödigt afseende vid den knappa majoriteten af 17 röster, hvarmed
frågan föll i Första Kammaren, och de många uttalandena och instämmandena,
som gjordes i Andra Kammaren, hvarför jag, under hänvisning
till innehållet i förutnämnda motioner och uttalanden samt hvad i öfrigt
i denna fråga förekommit, hvarvid ett mycket uppseendeväckande fall
hvad beträffar förmyndares förskingring af omyndigs egendom varit föremål
för pressens uppmärksamhet under allra sista tiden, hemställer, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

rörande förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar
kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet.»

Af herr Waldenström anföres:

»Vid sistlidne riksdag väckte jag en motion om nödvändigheten att
bereda de omyndiga större trygghet för bevarandet af dem tillhörande
egendom, som staten öfverlemna!'' i förmyndares vård. Min motion afstyrktes
af lagutskottet, afslogs vid votering i Första Kammaren, men bifölls
i Andra Kammaren utan votering. Uppmuntrad af det understöd,
den fann, anser jag mig böra påkalla Riksdagens förnyade uppmärksamhet
för denna sak, som synes mig vara af så stor vigt, att den icke bör
lemnas å sido, förrän den blifvit på fullt tillfredsställande sätt ordnad.
»Man kan icke», har en gång en justitieombudsman yttrat i sin berättelse
till Riksdagen år 1881, »man kan icke utan bekymmer tänka på de
omyndiges ställning, och man kan icke blifva overksam i en angelägenhet,
hvilken så nära rör alla och så djupt ingriper i familjelifvet som denna
om de omyndiges rätt och förvaltningen af deras egendom.»

Hufvudfelet i vår sedan gammalt gällande lagstiftning angående förmynderskap
är den stora magt att disponera omyndigs egendom, som
tillkommer förmyndare, en magt, som — utom hvad angår fast egendom,
hvilken han icke utan domstols tillstånd kan sälja eller med gäld
belasta — kan sägas vara oinskränkt. Efter upprepade motioner i Riksdagen
och upprepade påpekningar af justitieombudsmannen aflat Riksdagen
en skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 maj 1869, hvari den uttalade,
att en offentlig myndighet borde inrättas, »till hvilken förmyndare hade
att aflemna myndlingarnes penningtillgångar antingen kontant eller i sådana
värdepapper, som af samma myndighet kunde godkännas». Denna
myndighet, som kallades nämnd, och som skulle »tillsättas för hvarje
domkrets eller annat lämpligt område», skulle det åligga att förvalta
medlen samt till förmyndarnc för deras myndlingars räkning på bestämda
terminer utbetala den upplupna räntan. Sedan Kongl. Maj:t funderat på
denna skrifvelse i sju och ett hälft år, förklarade han den 19 november
1876, att Riksdagens skrifvelse icke kunde till någon åtgärd föranleda.
Orsaken dertill var emellertid säkerligen icke den, att då gällande lagstiftning
ansågs tillfredsställande, utan att, såsom justitieministern redan
den 12 mars 1870 hade förklarat i Andra Kammaren, sammansättningen
af den föreslagna nämnden förutsatte »en allmänanda och ett kommunallif»,
som »ännu icke allestädes vore tillräckligt utvecklade», för att man
skulle utan fara kunna lemna omyndiges medel åt »en af kommunen vald

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

nämnd, som svårligen kunde åläggas någon af lag bestämd ovilkorlig
ansvarighet».

År 1881 bragte justitieombudsmannen saken åter på tal. Han förordade
en lagstiftning efter mönstret af den norska »Lov af 28:de Sept.
1857», enligt hvilken omyndiges medel administreras under offentlig kontroll.
Riksdagen accepterade icke detta förslag, men skref emellertid till
Kongl. Maj:t den 19 april 1881 med anhållan om förslag till bestämmelser,
som mera än de dåvarande kunde bereda trygghet för förvaltningen af
omyndiges medel, ehvad det kunde ske genom ändring i 1861 års förordning
med »bibehållande af dess hufvudbestämmelser» eller genom förvaltningens
byggande på »andra grunder». Till svar derpå anförde justitieministern
i statsrådet den 17 juli 1882, att man »åtminstone för närvarande»
icke torde kunna komma längre än till en revision af förordningen
den 24 september 1861. Emellertid erkände han »vigten af de
skäl, som blifvit anförda för en längre gående förändring» samt stälde i
utsigt möjligheten af en »successiv öfvergång till en ännu mer betryggande
ordning».

Resultatet inskränkte sig emellertid till lag angående tillsyn af förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884, genom
hvilken man visserligen försökte bättre ordna tillsynen, men lemnade
hufvudfrågan på samma punkt som förr. Förmyndares magt att förvalta
sin myndlings egendom qvarstår lika oinskränkt som förr. Och tillsynen
är i verkligheten mycket mer sken än sanning. Förmyndaren skall inför
af kommunerna utsedda »godemän» »afgifva räkning öfver allt, hvad han
har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges
reda penningar äro utsatta». Han behöfver icke uppvisa denna säkerhet
eller förete myndlingens värdehandlingar, derest icke godemännen särskildt
begära det. Det kan gå åratal, innan detta sker, ja, i vissa fall sker det
aldrig. Godemännen äro ofta försynta och vilja icke antyda något misstroende
mot förmyndaren genom att begära att få se dem. Men äfven om
de en gång om året se dem, så kunna handlingarna då vara för tillfället
anskaffade samt redan nästa dag åter stå ute såsom säkerhet för förmyndarens
egna affärsförbindelser. På detta sätt mister den ena myndlingen
här, den andra der, hvad deras föräldrar, ofta under mycken försakelse,
för egen del med svett och möda samlat för sina barns uppfostran.

Med rätta sade justitieombudsmannen i sin embetsberättelse till 1881
års Riksdag: »Det är just den hufvudsakliga bristen i den rättsanstalt,
som genom 1861 års förordning skulle bringas till verksamhet, utvecklas
och stadgas, att den nemligen icke förmår att, bereda säkerhet för be -

Lagutskottets Utlåtande Nio 15. 5

varandet af de omyndiges tillgångar i reda penningar, fordringsbevis och
andra värdepapper».

»En hvar, som gjort sig förtrogen med äldre tiders lagstiftning i detta
ämne och känner den sorgfällighet, med hvilken förmyndares pligter emot
de omyndige voro utstakade och öfvervakade, samt den försigtighet och
omtanke, som först egnades åt bevarande af de omyndiges medel för förskingring
och förstöring genom förmyndares försumlighet eller oredlighet,
— hvilken omvårdnad kortast ocii kraftigast fann sitt uttryck i den bekanta
satsen: »ej må barnagods eller penningar sjunka eller brinna» —
och sedan, när en förmånsrättsordning i lagen infördes, satte de omyndiges
rätt framför deras, som för sina fordringar hade inteckning i förmyndarens
fasta egendom, måste förvånas, att i vår tid sist berörda rätt med ett
penndrag kunnat heröfvas de omyndige, utan annat vederlag än den säkerhet,
som 1861 års förordning erbjuder». Tyvärr ega dessa ord sin fulla
tillämpning än i dag. 1884 års lag lemnar icke den omyndige större
säkerhet än 1861 års förordning.

Nu kan invändas, att lagen förordnar, att om godemännen anse nödigt,
att förmyndare lemnar inteckning eller annan säkerhet för myndlings
medel, så ega de att anmäla det för rätten, som sedan efter förmyndarens
hörande förordnar så som nödigt och skäligt pröfvas (§ 11). Men då kan
det vara för sent. Hans egendom kan da vara så in tecknad, att en inteckning
derutöfver icke ens är värd så mycket som det pappei'', hvarpå
den är skrifven, och den stämpel, hvarmed den är belagd. Och att prestera
annan säkerhet lär väl ej bli lätt, sedan hans ställning blifvit så
tvifvelaktig, att godemännen ansett sig böra taga detta steg. När myndlingen
sedan skall hafva ut sitt, finnes litet eller intet att taga, och ingen
är, som ersätter honom hans förlust eller delar den med honom. Han får
bära den ensam. Staten, domstolen, godemännen äro utan allt ansvar.
Jag känner till en händelse, der förmyndaren hade spekulerat med sin
myndlings penningar. Hade det lyckats, så hade han gjort sig en god
förtjenst. Nu misslyckades det, och vid redogörelsen för sitt förmynderskap
lemnade han den myndig blifnc nära 120 tusen kronor i fullkomligt
värdelösa värdepapper. Förmyndaren var fullkomligt insolvent; en rättegång
hade endast åstadkommit skandal inom en förnäm familj utan ett
öres vinst för den andre. Och så fick saken i all tysthet passera. Och i
tyst sorg begrafvas nog de flesta händelser af detta slag.

I et i Upsala universitets årsskrift 1883 infördt vetenskapligt arbete,
med titel: »Om tillsynen å förmyndares förvaltning af omyndigs egen dom

samt om förmyndarekamrar enligt svensk rätt», har den nuvarande

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

justitieombudsmannen med stor grundlighet behandlat denna fråga. Och
han slutar sin framställning med följande ord:

»Vill samhället, hvilket måste vara dess oeftergifliga pligt, gifva de
myndige en fullkomlig trygghet att få behålla sina egodelar, är det nödvändigt,
att detsamma ikläder sig skyldighet att svara för de förluster,
- som . vid förvaltningen kunna uppkomma. Förbinder sig samhället, vare
sig staten eller kommunen, till en sådan ansvarighet, lärer väl deraf med
nödvändighet följa, att staten eller kommunen också öfvertager sjelfva
förvaltningen, hvadan tanken att råda bot emot bristerna endast genom
skärpta kontroller får öfvergifvas. Frågan blir då denna: bör staten eller
bör kommunen förvalta den omyndiges egendom och garantera densamma?
Vi tro det vara rigtigast, att staten sjelf åtager sig denna sak. Vore det
endast fråga om förvaltning, kunde kommunen måhända vara lämplig att
ombesörja denna; men om med förvaltningen måste förenas ansvarsskyldighet,
blir bördan för tung att skäligen kunna läggas på vare sig
de större eller de mindre kommunerna, hvilka måste anses mindre egnade
att hvar inom sitt område ansvara för möjliga förluster än staten att bära
alla riskerna för hela riket.»

»Man må ej emot ett statens öfvertagande af ifrågavarande förvaltning
och ansvarsskyldighet invända, att staten derigenom skulle ådraga sig
alltför känbara utgifter. Den summa, hvarför staten hade att ansvara,
blefve visserligen mycket stor, men sjelfva förvaltningen borde naturligtvis
så ordnas, att de omyndige finge bära kostnaderna derför, och ej heller
skulle statens garanti medföra några utgifter, om det likaledes på de
omyndiges bekostnad bildades en reservfond, hvilken borde kunna blifva
nog stor att betacka äfven de mest utomordentliga förluster. Genom
dessa åtgärder vederfores de omyndige ingen orättvisa: kostnaderna för
förvaltningen af sin egendom borde de naturligtvis, liksom alla andra,
sjelfva bära, och till kostnaderna för en god förvaltning måste räknas
jemväl de nödiga tillskotten till eu reservfond. Ej heller skulle dessa
kostnader blifva särdeles betungande för de omyndige. Visserligen är det
antagligt, att desse ej kunde påräkna fullt så hög ränta å sina medel,
som de nu i allmänhet åtnjuta; men sådant vore ju i sin ordning, enär
säkerheten för medlen nu ej kan sägas vara fullgod, men densamma, om
staten öfvertoge förvaltningen och iklädde sig ansvaret, blefve den bästa
möjliga.»

»Danmark gifver ett exempel på genomförandet i detalj af dessa
grundsatser. Vi vilja ej inlåta oss på den frågan, huruvida med lagstiftningen
i detta land till förebild en central, för hela riket (möjligen
med undantag af vissa nordliga delar) gemensam förmyndarekammare i

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

hufvudstaden lämpligen kunde inrättas och förses med filialkontor i
orterna hos dertill egnade embetsmyndigheter eller penninginrättningar,
eller om möjligen flera förmyndarekamrar blefve af nöden. Dermed vare
huru som helst. Hufvudvigten ligger deruppå, att staten tager förvaltningen
i sin hand, och att staten i sammanhang dermed ikläder sig skyldighet
att svara för de förluster, som kunna uppkomma. Förr än man
kommit derhän, tro vi ej, att frågan fått sin rätta lösning.»

Det torde bli svårt att jäfva dessa ord. Och det lär väl icke heller
vara nödvändigt att antaga, att det »ännu icke-», som justitieministern
uttalade i Andra Kammaren den 12 mars 1870, och det »åtminstone icke
för närvarande», som han uttalade i statsrådet den 17 juli 1882, måste
räcka till dagarnes ände. Det torde år 1900 kunna ändras till ett »nu,
just nw».

Under frågans behandling i Andra Kammaren vid förlidet års riksdag
yttrade sig ej mindre än 59 af kammarens ledamöter dels i särskilda
anföranden, dels genom instämmanden, och af dessa 59 var det endast
två, som förordade lagutskottets afstyrkande hemställan. Alla de öfriga
förordade en vid lagutskottets betänkande fogad reservation. Af dessa
57 voro 3 landshöfdingar, 2 landskamrerare, 1 hofrättsråd, 2 hofrättsassessorer,
1 borgmästare, 1 rådman, 2 häradshöfdingar. Alla dessas erfarenhet,
samlad från olika trakter i vårt land på administrationens
och jurisdiktionens område och bekräftad af en så stor mängd andra,
såväl landt- som stadsrepresentanter, torde böra tillmätas den största
vigt. Inom Första Kammaren uppträdde två ledamöter af lagutskottet,
förordande bifall till lagutskottets hemställan, men utan att någondera
af dem kunde taga utskottets motivering i försvar. Den ene (utskottets
ordförande) hade nemligen icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet
och den andre (professor Trygger) hade icke sett utskottets motivering
förrän den dag, då ärendet förekom till afgörande inom kammaren.
Mot dessa ledamöters optimistiska uppfattning af det närvarande
tillståndet torde emellertid herr Lars Berg hafva träffat den nakna verkligheten,
då han i sitt anförande mot herr Trygger, dervid stödd på eu
vidtomfattande erfarenhet, yttrade: »Jag skall endast med några ord bemöta,
hvad den siste talaren sade om, att den nuvarande lagen icke har
ledt till förskingring eller förlust af myndlings gods. Det verkliga förhållandet
är enligt min erfarenhet det motsatta, enär det tvärtom inträffar
mycket ofta, att myndlingars gods går förloradt till följd af bristande
redovisning från förmyndare. Oförklarlig synes mig okunnigheten härom
hos både utskottet • och nämnde talare vara, då exemplen härpå stundligen
visa sig, och då följderna af den bristande kontrollen för icke länge sedan

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

framträdt till och med bland denna kammares ledamöter och föranledt
både förmyndarens och de anförtrodda medlens uppseendeväckande undergång.
Att detta icke ofta kommer till domarens eller häradsrättens officiella
kännedom, är helt naturligt, ty det gäller förhållandet mellan barn
och föräldrar och mellan äldre och yngre skyldeman, och dem kan
myndlingen icke gerna tänkas hvarken vilja eller förmås att draga inför
rätta.»

Som en illustration till sanningen af dessa herr Bergs ord tillåter jag
mig meddela följande:

Jag har, sedan jag väckte min motion år 1899, till följd af slägtskapsförhållanden
haft anledning att efterforska ett testamente på 24,000 kronor,
hvars fleste delegare befinna sig i mycket bekymmersamma ekonomiska
omständigheter. Resultatet var det ej ovanliga: medlen längesedan
förskingrade; ej ett öre att få, absolut ingen utsigt att genom rättegång
vinna något.

Allom bekant är ock den sorgliga historien om vice häradshöfding
Arfvidsson i Jönköping, en äldre, aktad och väl betrodd man, som för
kort tid sedan afhände sig lifvet efter att hafva förskingrat förmyndaremedlen
till belopp af mer än 60 tusen kronor.

Herr professor Trygger, hvars ord ju måste tillmätas en betydande
vigt, då han är juris professor vid vårt största universitet, yttrade också
bland annat: »Carl XII utfärdade ett påbud, att de omyndiges medel skulle
skickas till Stockholm för att läggas i en stor kassa. Hvarför? Jo, för
att användas till kriget. Så skedde också, och en stor del af de omyndige
fingo säkerligen aldrig dessa medel tillbaka. Jag tror icke, att det
vore fördelaktigt att hafva en stor kassa, som toge hand om alla förmyndaremedel,
ty man kan tänka sig situationer, då denna kassa skulle kunna
behöfva tagas i anspråk för landets vigtigaste intressen. Det är visserligen
bra, öfver hufvud taget, att vid kritiska tillfällen hafva så många och stora
kassor som möjligt, innehållande första klassens papper, men om det vore
lyckligt för de omyndige, vågar jag sätta i fråga.»

Men vore dessa ord verkligen bevisande för den åsigt, som han försvarade,
då skulle — för att anföra endast ett exempel — inrättandet af
postsparbanken vara ett af de gröfsta misstag, som Konung och Riksdag
på senare tider begått, då ju denna bank afser att öfver hela landet samla
småfolkets besparingar till en stor kassa, som kanske vid »ett kritiskt tillfälle»
kunde komma att — tillgripas för krigsändamål utan utsigt för de
skinnade att »få sina medel tillbaka». För resten må anmärkas, att ingen
af 1899 års motionärer i frågan föreslagit bildandet af en enda sådan der
stor kassa af förmyndaremedel.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Att en under statens kontroll och ansvar stående förvaltning af omyndiges
medel skulle vålla, att afkastningen af myndlingens medel blefve
mindre än nu, är en ofta upprepad invändning mot alla förslag i nämnda
retning. Dels skulle nemligen, menar man, förvaltningskostnaderna medtaga
eu del af nämnda afkastning, dels skulle förmyndaren beröfvas den
rätt, han nu eger, att begagna sig af gynsamma konjunkturer för att placera
sin myndlings penningar i papper eller företag, som gåfve honom
högre ränta, än han annars kunde beräkna.

Hvad då först angår förvaltningskostnaderna, så är den närvarande
förvaltningen alls icke utan omkostnader, ty ingen förmyndare är skyldig
att göra sitt arbete för intet. Bekant är ock, att åtskilliga förmyndare
hafva högst afsevärda inkomster af sitt förmynderskap. Den i vissa fall
möjliga skilnaden i »förvaltningskostnader» till myndlingens nackdel under
en eventuel statsförvaltning torde derför icke förtjena något afseende.

Hvad vidare beträffar den andra invändningen, är det, enligt min
mening, så långt ifrån, att den har något skäl för sig, att det tvärtom bör
vara en af den dstund ade reformens vigtig aste uppgifter att förhindra användningen
af myndlingens penningar i lockande affär sspekulationer, ty

Do) är det just på sådana spekulationer, som de största och flesta
förlusterna ske, vanligen desto större, ju mer lofvande saken såg ut;

2:o) är det väl det vanliga, att om spekulationen lyckas, så betalar
förmyndaren sin myndling den ränta, som. han är skyldig, men ingenting
mer; resten stannar i hans egen ficka;

3:o) kan det under inga förhållanden vara rätt att utsätta somliga
myndlingars penningar för risken att gå förlorade och försvara detta på
den grund, att andra myndlingar derigenom möjligen kunna vinna högre
inkomst af sina.

Man har också anmärkt, att föräldrar kunna genom särskildt testamente
bestämma till förmyndare någon person, som de kunna lita på.
Men dels kommer det sällan i fråga hos oss, att man upprättar särskilda
testamenten, när man lemnar efter sig bröstarfvingar, dels är det icke
sagdt, att den, som en fader önskar till förmyndare för sina barn, kan
vid hans frånfälle åtaga sig uppdraget, äfven om han förut under andra
förhållanden lofvat det, dels är det alls icke gifvet, att föräldrars omdöme
om eventuelt efterlefvande personers pålitlighet är rigtigare än domstolens.

Att vid eu lagstiftning i här antydda rigtnirig åtskilliga praktiska
svårigheter skola uppstå, det är nog att vänta. De framhöllos ock vid
senaste riksdag särskildt af lagutskottets ärade ordförande. Sådana svårigheter
äro väl dock förenade med hvarje lagstiftning. Men är principen
rigtig, och är krafvel på trygghet för de omyndiges egendom berättigad!,

Bill. till Rikstl. Prol. 1900. 7 Sami. 11 /luft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

så lider det intet tvifvel, att lagstiftaren skall kunna öfvervinna svårigheterna.
»

På grund af hvad sålunda anförts hemställer herr Waldenström, att
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar
kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Utskottet uppskattar till fullo betydelsen deraf, att formerna för
förvaltning af omyndiges egendom äro i möjligaste måtto betryggande,
och utskottet vill alltså för sin del gerna bidraga till afhjelpande af
de brister, som kunna anses vara med de nu gällande föreskrifterna härutinnan
förenade. Att, såsom uti föreliggande motioner blifvit ifrågasatt,
öfverflytta _ förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta medel och
väldehandlingar till en eller flere af staten garanterade förmyndarekammare,
kan utskottet emellertid ej förorda. Väl skulle man genom en sådan åtgärd
hafva fullständigt afvärjt och förebyggt faran, att denna de omyndiges
egendom förskingras eller vårdslöst handhafves, men å andra sidan skulle
deraf, enligt utskottets åsigt, uppstå följder af öfvervägande skadlig art
äfven för ^de^ omyndige sjelfva. Under''nuvarande förhållanden, då förmyndare
fa pa eget ansvar och efter eget bepröfvande förvalta sina myndlingar»
medel och de alltså kunna liksom enskilde i allmänhet begagna sig
af yppade gynsamma tillfällen att fördelaktigt placera tillgångarne,\unna
de omyndige merendels tillförsäkras ganska god ränta å sina penningar,
utan att säkerheten för kapitalets bestånd i nämnvärd män äfventyras.
Skulle deremot medelsförvaltningen öfvertagas af offentlig myndighet,
komme placeringen att ske efter vissa på förhand faststälda allmänna
normer, och räntan måste sjunka.

Redan detta förhållande är egnadt att väcka betänkligheter mot den
af motionärerna ifragastälda lagändringen, i all synnerhet som det i vårt
land torde vara regel,_ att de omyndiges tillgångar äro så knappa, att afkomsten
deraf endast i händelse af synnerligen fördelaktig placering förslår
till kostnaderna för uppehälle och uppfostran. Då derjemte de omyndige
sjelfva finge vidkännas kostnaderna för den offentliga förvaltningsmyndighetens
organisation och verksamhet, komme efter all sannolikhet afkastningen
af de omyndiges kapital att högst väsentligt reduceras. För det
stora flertalet omyndige skulle deraf uppstå afsevärda svårigheter, och i

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

många fall blefve kapitalets successiva nedgång och slutliga förintelse den
medelbara följden af det nya förvaltningssystemet.

Äfven för förmyndarne skulle vållas ej ringa olägenheter. Desse blefve
underkastade ganska mycket besvär genom den skriftvexling med förvaltningsmyndigheten,
som allt som oftast måste förekomma, och genom iakttagande
af de formaliteter, som måste fordras för utfående af hos förvaltningsmyndigheten
innestående medel. Särskildt för sådana orter, som
komme att ligga på långt afstånd från den plats, der förvaltningsmyndigheten
hade sitt säte, blefve olägenheterna i antydda hänseende ganska betydande.

Slutligen bör uppmärksammas, att högst väsentliga svårigheter mången
gång skulle uppstå, då omyndiges andelar, för att ställas under förvaltningsmyndighetens
vård, måste utbrytas ur något affärsföretag eller annan
dittillsvarande egendomsgemenskap. I de talrika fall t. ex., då en familjs
samfälda egendom består uti någon jordbruksfastighet med dertill hörande
inventarier eller någon industriel anläggning, skulle, derest vid ena makans
frånfälle barnens andelar deri eller åtminstone deras andelar i det erforderliga
rörelsekapitalet ovilkorligen måste uttagas och ställas under offentlig
myndighets förvaltning, det ofta blifva omöjligt för den efterlefvande
maken att behålla egendomen, enär han saknade medel att lösa barnens
lotter. Det blefve då ej annan utväg än att låta densamma gå till försäljning
och sålunda splittra ett hem, som, derest barnens andelar finge
åtminstone tillsvidare innestå, kunnat till fördel för såväl maken som barnen
sammanhållas. Det lärer ej kunna anses billigt att i sådana fall som de
nu nämnda tillgodose de omyndiges intresse af betryggande säkerhet utan
hänsyn till de ogynsamma följder, som kunna uppstå för den, som törhända
genom egen omtanke och sparsamhet hopbringat boets alla tillgångar.

Jemför man nu angifna olägenheter med de fördelar, som af den
ifrågasatta lagändringen vore att förvänta, måste man enligt utskottets
åsigt komma till det resultat, att de förra äro betydligt öfvervägande.
Än mera framstår olämpligheten af att rubba de nu gällande grunderna
för förmyndareförvaltningen, om man tager hänsyn till erfarenhetens vittnesbörd,
att det endast i jemförelsevis sällsynta fall förekommit, att omyndige
genom förmyndarens åtgöranden fått vidkännas förlust af. eller större
minskning uti sina tillgångar. Att till förebyggande för framtiden af sådana
falls upprepande vidtaga en åtgärd, som skulle lända de ojemförligt
fleste omyndige till skada, kan efter utskottets mening ej anses välbetänkt,
desto mindre som utskottet vågar hålla före, att de förluster, som inträffat,
oftast kunnat, med iakttagande af nödig uppmärksamhet och utöfvande af

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

tillbörlig kontroll, undvikas, utan att fråntaga förmyndare i allmänhet förvaltningen
af omyndiges kontanta medel och värdehandlingar.

Skall någon ändring vidtagas i bestämmelserna om förvaltningen af
omyndigs medel, bör derför efter utskottets mening denna afse kontrollen
ä förmyndareförvaltningen och ej förmyndares allmänna befogenhet att
handhafva förvaltningen.

Nu kunde ju såsom eu utväg tänkas, att man utan att stadga skyldighet
för förmyndare att till offentlig förvaltningsmyndighet öfverlemna
omyndiges kontanta medel och värdehandlingar borde bereda dem, som
det önskade, tillfälle att i offentlig myndighets vård anförtro dylika medel.
I och för sig torde intet vara att häremot erinra, men då hehofvet ej är
synnerligen framträdande, lärer ej vara skäl att härför vidtaga särskild
åtgärd. Kommer åter, på sätt af justitiekansleren ifrågasatts uti det yttrande
han afgifvit i anledning af Riksdagens skrifvelse angående kontroll
öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser, eu sådan anordning
till stånd, att sådana fonder få öfverleinnas till förvaltning af någon statens
myndighet, lärer anledning föreligga att taga under öfvervägande,
huruvida ej rättighet kunde medgifvas att i samma myndighets vård anförtro
jemväl omyndigs medel.

Den kontroll å förmyndareförvaltningen, som redan finnes föreskrifven,
kan nog, rätt använd, besitta eu hög grad af effektivitet, men utskottet
vill ej förneka, att densamma understundom ej utöfvas med nödig skärpa
och att förty möjlighet kan förefinnas för förmyndare att missbruka sin
förvaltningsmyndighet. Utskottet anser sig derför såsom en åtgärd att
förebygga dylikt böra ifrågasätta, huruvida ej, i likhet med hvad på andra
områden, exempelvis sparbanksväsendet, eger rum, kunde tillsättas särskilde
inspektörer med uppdrag att hvar inom sitt distrikt utöfva tillsyn å förmyndareförvaltningen
och efterse, att gode männen så som sig bör fullgöra
sitt granskningsuppdrag. Genom eu sådan åtgärd skulle man ernå
ett kraftigare skydd, än nu finnes, mot förmyndares bedrägliga eller vårdslösa
handhafvande af omyndiges tillgångar utan att, till de omyndiges
skada, rubba den ordning för förvaltningen af omyndiges medel, som hos
oss af ålder varit beståndande och som i stort sedt bör anses hafva väl
fylt berättigade anspråk.

Med stöd af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke mera
betryggande föreskrifter rörande kontrollen öfver för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

myndares förvaltning af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant
fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet.

Stockholm den 26 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Husberg, Zetterstrand, Jansson, Lindhagen och Wiklund,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till det i motionerna framlagda
skrifvelscförslag.

Herrar Sörensson och Bandqvist hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.