Lagutskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1898:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15-

Ank. till Riksd. kansli den 8 februari 18Ö8, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning
beträffande slägtnamn.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 6, har herr Wieselgren föreslagit Riksdagen att hos Kongl.
Maj:t anhålla om förslag till bestämmelser i syfte att åstadkomma en tillfredsställande
rättsordning beträffande slägt- eller efternamn.

Sedan motionären erinrat, att han vid 1896 års riksdag uti en då afgifven
motion fäst Riksdagens uppmärksamhet å det allt mera framträdande
behofvet af lagstiftning äfven hos oss beträffande personnamn i allmänhet,
men att motionen, som godkänts af Första Kammaren, fallit genom
Andra Kammarens afslag, anför han, att öfvertygelsen om omöjligheten af
att alltjemt låta nu rådande oefterrättliga förhållanden i hvad anginge
slägtnainnen fortfara förmått honom att ännu en gång för Riksdagen
framlägga samma förslag, derifrån han dock nu afskilt frågan om dopnamnen.

Till stöd för sin nu gjorda hemställan upprepar motionären hvad han
beträffande behofvet af stadganden rörande slägtnamn anfört i sin motion
vid 1896 års riksdag. Han erinrar till en början, hurusom bruket af förnamn
varit allmänt redan i äldsta tider, men att under tidernas lopp af
nödvändigheten att jemväl kunna sins emellan särskilja de större eller
mindre flockar af enskilde, hvilka på grund af gemensam upprinnelse och
deraf härledt blodsband bildat sammanslutningar af större eller mindre
betydelse för samhället, uppstått slägt- eller familjenamn, samt att sådana
numera förekomme, om än efter skiftande modeller, öfver allt — ett förhållande,
hvartill i de stora kulturländerna lagstiftningen synnerligen kraftigt
bidragit, i det den funnit i samhällsordningens intresse nödvändigt att

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

bestämma dels beträffande de enskilda sambällsmedlemmarnes rätt och pligt
att ega namn, dels ock angående vilkoren för deras rätt att ändra de namn,
hvilka de redan bure. Såsom mera grundväsentliga drag inom ifrågavarande
lagar funne man vanligen stadgadt, att äkta barn ärfde faderns
familjenamn, att hustru vid äktenskap förvärfvade mannens familjenamn,
samt att detta skulle bäras jemväl af frånskild hustru — ehuru inom olika
länder smärre skiftningar i dessa och andra hithörande bestämmelser förekomme.
Hvad åter beträffade rätten att ändra sitt namn, rådde i detta
stycke större skiljaktigheter, antagligen beroende på olika uppfattning af
personnamnrättens natur.

Sedan motionären härefter lemnat en redogörelse för gången af lagstiftningen
på ifrågavarande område i åtskilliga andra europeiska länder,
öfvergår han till en kort framställning af utvecklingen här i riket utaf
bruket af familjenamn och angifver åren 1620—1650 såsom den period,
då man hos oss började i större skala antaga sådana namn. Ofrälse officerare,
civile embetsman och prester antogo i de flesta fall verkliga efternamn;
namnen på »son» blefvo inom denna samhällsklass rätt sällsynta.
Men, fortsätter motionären, om än detta förhållande till en tid bibehållit
sig och ännu under 1700-talet förblifvit förherskande inom de bildade samhällsklasserna,
hade en tydlig förändring härutinnan inträdt under innevarande
sekel; och då derjemte de djnpare samhällslagren, med bibehållande
af gammal sed, öfver hufvud taget underlåtit att förse sig med andra efternamn
än sådana, som bildats af fadersnamnet med tillagdt »son» eller
»dotter», torde det vara en obestridlig sanning, att, såsom forskare i detta
ämne utan skiljaktighet påstode, det vida öfvervägande antalet af vårt folk
ännu alltid vore i saknad af verkliga familjenamn.

Såsom förklaring af detta förhållande, hvilket lätt kunde fattas såsom
bevis på en fördröjd utveckling och en underlig brist på familjekänsla,
torde med allt skäl kunna påpekas den länge rätt obetydliga rörligheten
bland de djupare folklagren och särskildt den åkerbrukande befolkningens
stora lätthet att med anlitande af namnen på sina gårdar eller torp åstadkomma
all nödig beteckning af de enskilda personligheterna.

Men det kunde ej undgå uppmärksamheten, att våra nutida erfarenheter
pekade åt helt annat håll än förr. Samfärdseln inom landet vore
ganska uppdrifven; befolkningen hade i anmärkningsvärd grad dragit sig
från landsbygden in till städerna, och en allt mera utbredd bildning höjde
nya lager af folket till den ståndpunkt, å hvilken möjligheten af att särskilja
individerna för att kunna följa dem blefve af största vigt för både
statsintresset och det samhällslif, som i skilda rigtningar i handel och vandel
allt mera utvecklade sig. Likasom staten i alla grenar af sin omfattande

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

förvaltning måste vara synnerligen betjenad med att de enskilda samhällsmedlemmar,
med hvilka den på olika sätt trädde i förbindelse, i möjligaste
mån kunde indentifieras, måste ock samma intresse göra sig gällande inom
affärs- och yrkesverksamheten likasom inom hvarje gren af den medborgerliga
samfärdseln i landet. Men sådan identifiering läte sig blott med svårighet
åstadkomma, så länge ännu största antalet af vårt folk saknade
verkliga familjenamn.

Till belysning af detta förhållande meddelar motionären några iakttagelser,
gjorda vid genomseende af polisunderrättelsernas register för åren
1878—1884. Bland der förtecknade personer buro 1,712 namnet Andersson,
af 18 stafvadt Andersen, och 122 Andersdotter, hvilket dock såsom namn
vanligen ansåges liktydigt med namnet Andersson, hvarmed det ofta utbyttes;
och att i handlingar och rullor särskilja dessa mer än 1,800 personer
sins emellan vore redan i och för sig en ganska vansklig sak, som blefve
än svårare i de fall, då äfven förnamnen vore lika, hvilket, såsom niotio1-nären med exempel ur samma register visar, inträffade långt ifrån sällan.
Af de i registret upptagna personer bure omkring 500 namnet Larsson
eller Larsdotter, ungefär lika många namnet Persson, inemot 600 hette Svensson,
750 Nilsson, lika många Olsson och 900 Pettersson. Om man härvid
påminde sig, att dessa alla utgjort föremål för polismyndigheternas åtgärder,
så kunde man med skäl häpna öfver de anspråk, som från samhällets sida
stäldes på dessa myndigheter, så länge som lagstiftningen underläte att
lätta deras arbete ens dermed, att den ålade samhällets hundratusental att
skaffa sig verkliga efternamn.

Men det vore ej blott med denna brist, vår lagstiftning vore behäftad.
Den vore lika outvecklad, der det gälde att begränsa och regelbinda friheten
att antaga familjenamn. Det vore brukligt, att äkta barn antoge
sin faders likasom hustru sin mans familjenamn, att frånskild hustru återtoge
sin faders familjenamn, der hon icke föredroge att behålla den frånskilde
mannens, samt möjligen ock att oäkta barn antoge sin moders
familjenamn; men några lagstadganden härom förefunnes icke. I kyrkolagen
3: 12 föreskrefves väl, att presten skall uti kyrkoboken anteckna
orten och dagen, hvar och när ett barn födt är, såsom ock när det döpt
varder, jemväl barnets, dess föräldrars och deras namn, som vittnen till
dess döpelse varit häfver, likasom ock i kongl. förordningen angående anmälningar
om födda barn den 11 februari 1887 samma bestämmelse förekomme
om uppteckning jemväl af »barnets och dess föräldrars namn».
Men om med »namn» menades annat än deras dopnamn, utsädes icke;
något åläggande för vederbörande att äfven ega och uppgifva familjenamn
kunde icke vara häri inneslutet. I de kongl. förordningen angående kyrko -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

böckers förande den 6 augusti 1896 bifogade regler till församlingsboken
föreskrefves, att personernas för- och tillnamn skulle fullständigt och utan
förkortningar utskrifvas; men att härmed icke gifvits något förständigande
i fråga om att verkligen ega ett tillnamn vore så mycket tydligare, som
det strax derefter hette, att då anmälan om antagande eller ändring af
tillnamn skedde, skulle jemte detta det fadersnamn eller tillnamn, personen
förut haft, utsättas inom parentes. Och det i reglerna till födelse- och
dopboken meddelade förbudet mot namns ändrande gälde blott dopnamn.
Namnpligten i vårt land vore inskränkt till dopnamnet; med undantag af
längre fram anmärkta särskilda fall förekomme begränsning af friheten att
ändra eller antaga namn hos oss blott i fråga om dopnamn.

Motionären förbisåge härvid icke det från 1626 års riddarhusordning
alltjemt bibehållna förbudet mot adlig ätts upptagande af annan
ätts nummer, namn eller vapen; men det rörde blott förhållandet inom
riddarhuset. Ännu några andra specialstadganden uti ifrågavarande ämne
funnes meddelade. Så ålades genom en förordning af den 16 oktober
1705 hofrätterna att anbefalla vederbörande domstolar att noga tillse:
»det ingen delinqvent blifver annorledes nämnd än dess eget och faders
namn är, och att de, som icke komma att undergå lifsstralfet, förbjudas
vidare att bruka något annat, hvilket ett adeligt namn likt vara må, och
det vid straff tillgörandes». Här vore ett verkligt förbud för ofrälse missdådare
icke blott att bära antaget efternamn, som innehades af någon
adlig slägt eller till och med endast liknade sådant, utan att bära hvarje
efternamn, då såsom sådant icke räknades angifvandet af hvilkens son den
dömde vore. — Genom ett kongl. bref den 29 april 1752 stadgades förbud
för gemene man vid här och flotta att använda adliga slägt ers namn, och
detta förbud upprepades i ett kongl. bref den 28 juli 1762. Den 29 maj
1767 ingick riddarhusdirektionen till regeringen med hemställan, det Kongl.
Maj:t måtte genom allmänt påbud förbjuda ofrälse, vid ansenligt vite, att
bära och bruka adliga tillnamn, men ehuru genom kongl. brefvet till
direktionen den 14 juli 1767 härå meddelades det svar, att Kongl. Maj:t
velat härtill samtycka, hade, såvidt motionären funnit, aldrig det »allmänna
påbudet» kommit till stånd eller det »ansenliga vitet» faststälts, förmodligen
derför att man insett den svårighet att åt samtycket förskaffa någon
kraft och verkan, som haft sin grund deri, att redan vid denna tid ett
stort antal ofrälse vid sitt inregistrerande på riddarhuset vare sig bibehållit
förut egande efternamn af fullkomligt borgerlig klang eller antagit
nya, hvilka i intet afseende afstucko från den stora mängdens; och häraf
förklarades också, att de kongl. besluten af 1752 och 1764, ehuru, såvidt
motionären visste, aldrig upphäfda, lika litet kunnat någonsin vinna full -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ständig tillämpning. I tjenstgöringsreglementet för armén vore föreskrifvet,
att i rullor öfver personal finge en gång införda namn ej ändras utan behörigt
tillstånd till namnförändringen, ett tillstånd, som meddelades åt officerare
och civilmilitära personer af motsvarande rang af Konungen, åt
underofficerare och civilmilitära af underofficers rang af fördelningschefen
och åt manskap af regementschefen. Men oaktadt här sålunda funnes
föreskrifven en verklig pröfning af namnändring, inträffade dock ofta,
såsom motionären visar med exempel på i Post- och Inrikes Tidningar förekommande
annonser om namnförändringar, att gemene man utbytte sina
ofrälse namn mot adliga, hvilket tillräckligt visade, att den profvande
myndigheten antingen icke kände till de förberörda kong! brefven eller
icke tillerkände dem fortfarande giltighet.

Lika litet syntes domstolarne i landet såsom ännu gällande uppfatta
1705 års förbud mot att missdådare finge tillegna sig eller benämnas med
adliga namn, ehuru sagda förbud ej heller torde vara upphäfdt. Antagligen
hade ifrågavarande »oskick och missbruk» aldrig varit öfvadt i så
stor utsträckning som just nu. Ej sällan torde de, som af en eller annan
anledning genomsåge förteckningar eller rullor öfver häktade eller dömde
förbrytare eller lösdrifvare, hafva funnit anledning att med någon undran
dröja vid der förekommande adliga familjenamn; man leddes med eller
mot sin vilja till den slutsatsen, att den svenska adeln måste hafva råkat
i ett betänkligt förfall. Men en närmare undersökning af förhållandet
visade, att blott eu ringa del — icke tio procent — af de adliga namnen
verkligen ock bures af riddarhusmedlemmar. De öfrigas bärare tillhörde
ej de slägter, hvilkas namn de använde, utan hade blott usurperat dem.
Samma förhållande egde ock rum med en mängd af de särskilda slägtnamn,
hvilka mera bekanta ofrälse slägter bure. Här om någonstädes rådde
obegränsad socialism.

Till belysning häraf meddelar motionären ur polisregistren för åren
1878—1894 en förteckning på de adliga namn, som der förekomma och
som, såvidt motionären kunnat utröna, burits af personer, hvilka icke tillhört
den likbenämnda adliga slägten, och fortsätter: Friheten att antaga
namn inskränkte sig emellertid icke till att antaga namn en gång; ingenting
hindrade, att man allt fortfarande begagnade sig af denna sin rätt. Man
gjorde det desto hellre, om man fläckat det först burna eller antagna, och
följden af ifrågavarande frihetsutöfning vore i ögonen fallande, då man
granskade, polisregistren, domstolarnes brottmålsprotokoll eller fängelsernas
fångrullor. Gränsen för denna frihet att byta namn vore nog vid för att
icke kunna då och då åstadkomma verkliga oefterrättligheter. Motionären
lemnar exempel på dylika fall och påpekar, hurusom ej sällan kända och

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

aktade familjenamn anläggas för att bereda innehafvare!! ett förtroende
med deraf följande förmåner, hvilka icke annars skulle kommit honom till
del, utan att dock företaget derför kan anses falla under strafflagen.

Härefter fortsätter motionären:

Rent af instinktivt tycktes dock allmänheten uppfatta antagande eller
utbytande af namn såsom en allt för vigtig åtgärd för att icke böra vara
förbunden med någon laga form. Härifrån torde vara att härleda den Tätt
allmänt praktiserade vanan att i Post- och Inrikes Tidningar tillkännagifva
dylika namnbyten; man ansåge sig dermed hafva beredt dem någon större
laglighet, än om man blott i någon »vanlig», om än vida mer spridd,
tidning kungjorde dem. Men dessa tillkännagifvanden vitsordade ganska
ofta, huru obetänkt vederbörande begagnade sin ifrågavarande rätt, och ett
studium af dem lemnade icke mycket hopp öfrigt, att man på det fria
namnbytets väg skulle hinna till den ståndpunkt, som för både allmänt
och enskildt intresse måste synas önskvärd! Det vore icke för tidigt att
söka äfven å detta område bringa ordning och reda till stånd. Och ville
man verkligen tänka sig en allmän ålderdomsförsäkring lagstadgad inom
vårt land, torde såsom en oundviklig förutsättning derför vara att fatta
ordnandet af våra namnförhållanden så, att lagligen stadgades dels om skyldighet
att ega verkligt efternamn, dels ock om viss ordning, i hvilken
tillstånd att antaga eller utbyta sådant namn borde sökas. I hvad fall
som helst torde ock böra beredas utväg för dem, som innehade bestämdt
slägtnamn, att värna sitt intresse i att icke detta obehörigen tillgrepes.
Ty hvarken för dessa slägter eller för det allmänna kunde det vara likgiltigt,
om genom eu äfven utan alla lagstadganden fortgående namnbildning
fullt bestämda familjenamn hänsynslöst blefve prisgifna åt hvem som
helst, som af ena eller andra anledningen kunde vilja tillegna sig dem.
Äfven i vårt land visste man lyckligtvis att sätta värde på »ett aktadt
namn»; någon möjlighet borde väl då ock här beredas bärare af sådana
vare sig ärfda eller förvärfda namn att, i sitt sträfvande för dess bibehållande
vid sådant värde, ej paralyseras af främmande, hvilka utan känsla
för familjens traditioner eller namnets förpligtelse!’ anlade och måhända
rätt snart besudlade det. Fall torde understundom inträffa, der visst
familjenamn antoges blott för att kränka dess verkliga egare; i andra fall
toges det blott »på höft» — men någon särskild afsigt att hedra det torde
under dylika förhållanden knappast förefinnas. Det kunde ej vara likgiltigt,
om ett lands lagstiftning lemnade detta vigtiga område utan rättsskydd.
Äfven hos oss torde en »individualrätt» af ofvan antydd omfattning
böra både erkännas och fastställas.

Betänkligheter kunde möjligen göra sig gällande i fråga om familje Bih.

till flikad. Broi. 18dd. 7 Samt. i Höft. 2

10 Lagutskottets utlåtande N:o 15.

namnspligt i ett land, der en talrik klass af mindre jordegare i så hög
grad som hos oss försummat att anlägga sådana. Men då denna klass i
landets nordligare landskap redan brutit med denna sed, och i allt fall vår
landtbefolknings ökade bildning samt stegrade betydelse i både socialt och
politiskt hänseende måste kräfva dess inordnande under samma regler, som
redan länge gjort sig gällande bland öfriga kulturfolk, kunde motionären
icte tillmäta dessa betänkligheter något synnerligt afseende.

Till hvad motionären sålunda uti sin vid 1896 års riksdag väckta
motion anfört beträffande behofvet af en rättsordning angående slägtnamn
lägger han nu en erinran derom, att två af högsta domstolens ledamöter
vid granskning af lagförslaget rörande handelsregister, firma och prokura
rigtat en anmärkning mot den svenska lagstiftningen för dess betänkliga
brist på bestämmelser angående namnförändringar, då dessa ej sorterade
under 22 kap. 1. 7 och 8 §§ strafflagen eller 12 och 13 §§ i varumärkeslagen,
en anmärkning, som gälde det orimliga, ehuru alldeles oförnekliga
förhållandet, att i brist på lag rörande namnförändringar en person, som
ville i sin affärsrörelse begagna en annans namn för att dermed draga
till sig kunder eller stärka sin kredit, vore, firmalagens bestämmelser till
trots, lagligen oförhindrad att göra det, om han blott sjelf antoge sagda
namn, derför intet laga hinder förefunnes, och att de båda justitieråden
derför hemstält om vidtagande af nödiga lagstiftningsåtgärder i omförmälda
hänseende före eller samtidigt med utfärdandet af ny firmalag, men
att, ehuru sådan lag sedermera utfärdats den 13 juli 1887, ännu icke vidtagits
några åtgärder i det önskade syftet. Sedan motionären härefter
meddelat några ytterligare uppgifter angående förhållandena uti ifrågavarande
afseende inom Tyska riket och i Norge, anför han vidare, att behofvet
af ett individernas särskiljande genom antagna efternamn gör sig
i allt högre grad gällande, men att, då det öfvervägande största antalet
af de efternamn, som antagas, redan bäras af andra, den oreda, som genom
antagandet af sådana namn borde förekommas, derigenom blott allt
mera ökas.

På grund af hvad sålunda anförts och under uttalande af sin förvissning,
att förr eller senare en lagstiftning i detta stycke måste bringas
till stånd, hemställer motionären, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande
af en tillfredsställande rättsordning i fråga om slägt- eller efternamn
och för Riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser, som för
ändamålets vinnande äro nödiga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Den af herr Wieselgren vid 1896 års riksdag väckta, ofvan omför
mälda motionen afstyrktes af lagutskottet, och utskottet intager nu samma
ställning som då till den del af frågan, hvilken nu föreligger. Utskottet
kan således ej förneka och underkänner icke betydenheten af de utaf
motionären framhållna missbruk och olägenheter, som äro eller kunna
blifva en följd af den rådande friheten på detta område; och utskottet
fäster sig härvid särskildt vid de svårigheter, som häraf vållas för domstolar
och polismyndigheter vid utöfvandet af deras verksamhet gent emot
förbrytare. Sedan emellertid genom kong! förordningen angående kyrkoböckers
förande den 6 augusti 1894 blifvit stadgadt, att i församlingsbok,
jemte ett till äfventyrs antaget nytt namn, städse skall utsättas vederbörandes
förra tillnamn, och detta sålunda alltid kommer att inflyta i
betyg, som på grund af nämnda bok utfärdas, torde berörda svårigheter
komma att med tiden i betydlig mån minskas. Att kringstrykande personer
på olika orter begagna för tillfället antagna namn, lärer för öfrigt
icke genom lagstiftning kunna hindras; och bedrägeri genom antagande
af falskt namn är redan i lagen belagdt med straff.

Villigt medgifver utskottet, att det i många afseenden skulle vara
särdeles förmånligt, om hvarje familj i landet hade sitt särskilda tillnamn,
men ett sådant resultat lärer icke genom någon lagstiftning kunna uppnås.
För att vinna ordning och reda uti ifrågavarande hänseende, är det för
öfrigt ej nog att lagstifta. Kontrollen måste också vara väl ordnad
och effektiv, och att svårigheterna härutinnan torde vara betydande
framgår af den omständigheten, att äfven i de länder, der man lagstiftat
i ämnet, ordningen beträffande familjenamn icke lärer vara stort bättre
än hos oss.

Så länge en mycket stor del af landets befolkning vidhåller seden
att ej antaga något egentligt familjenamn, utan såsom efternamn begagnar
faderns förnamn med tillägg af »son», samt dessa namn på »son» äro
lika med dem, som af många andra användas såsom verkliga familjenamn,
lärer eu sådan rättsordning beträffande slägtnamn, som motionären
afsett, i allt fall icke kunna åvägabringas, och att genom ett lagbud våldsamt
bryta denna sed kan utskottet icke tillstyrka.

På grund af dessa utaf 1896 års lagutskott anförda skäl och då den
diskussion, som vid senaste behandlingen af motionärens nu föreliggande
förslag egde rum inom kamrarne, enligt utskottets mening, icke kunde
anses i någon mån förringa betydelsen af desamma, föranlåtes utskottet
hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

■ u: O; •(•■>''] i . ■ (roll,;)-.. ! • :.i

Reservation
af herrar Rudebeck och C. F. Pettersson.

Stockholm, Ivar Hseggätröms Boktryckeri, 1898.