Lagutskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1897:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående styrkande af hinderslöshet för ingående
af äktenskap.

Särskilda bestämmelser rörande styrkande af hinderslöshet för ingående
af äktenskap återfinnas i nedannämnda lagrum och kongl. bref.

15 kap. 19 § kyrkolagen innehåller bland annat följande föreskrift:

»Om någon obekant person vill låta lysa för sig, skall det ej ske
förr än han presten framter säkra bevis om sitt lefverne och sina vilkor;
eller några tillstädesvarande, visse och trovärdige män derom kunna
vittna.»

I kongl. brefvet. till konsistorium i Vexiö och samtliga konsistorierna
den 26 oktober 1791 stadgas vidare rörande detta ämne:

»I anledning af Edert hos Oss gjorda underdåniga hemställande,
om icke Oss i nåder skulle täckas tillåta, att, då man eller qvinna, som
äktenskap bygga vill, om sin hinderslöshet dertill, och de stycken till
hinderslösheten höra, icke kan, enligt Kyrkolagens 15 Kap. 19 §, uppte
tillförlitliga och säkra bevis, ej heller trovärdige män för densammas
uppgifter derom kunna borgen afgifva, såsom om en af dem känd och
vittnad sak, för hvars följder de sig ansvar ikläda kunna, det då måtte
för lagligt anses och hinderslösheten såsom fullt styrkt förklaras, att
sökanden i Inrikes Tidningarne kungör sitt förehafvande, med alla dertill
hörande omständigheter, och anvisning, hos hvilken prest, med uppgift
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 10 Höft. (N:o 15.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

af adressen till honom, den sig anmäla bör, som tilltänkta äktenskapet
hindra vill, inom en tid af tre till sex månader, för dem, som icke utom
riket vistats, samt af ett år för dem, som från utländska orter bort
bevittnade vara; hafve Vi velat i nåder förklara, att sedan presterskapet
behörigen efterlefvat alt, hvad lag och författningar innehålla till äktenskapshindrens
utrönande, men andra lagliga bevis derom likväl alldeles
brista, det då må förhållas härmed på sätt i ofvanberörda hemställande
föreslaget blifvit, samt att presterskapet efter iakttagande af dessa försigtighets
steg må sedermera ifrån alt tilltal befrias.»

Slutligen föreskrifves i kongl. brefvet den 12 december 1798:

»Då utländsk man eller qvinna härstädes äktenskap ingå vill, men
ej gitter med bevis styrka, det några laga hinder deremot icke kunna
förekomma, skall en sådan, om han eller hon i tvenne års tid i riket
sig uppehållit, ega, att på sätt, som i kongl. brefvet den 26 oktober
1791 om infödde svenske stadgas, sitt förehafvande uti Inrikes Tidningarne
allmänneligen kungöra, med den verkan, att, derest icke något
hinder för det tilltänkta giftermålet inom ett år derefter blifvit anmäldt
eller eljest kunnigt, vederbörande presterskap må i vanlig ordning
sökanden lysning dertill bevilja.»

Uti tvenne särskilda, inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet
hänvisade motioner, n:o 13 af herr iS. M. Olsson i Sörnäs
och n:o 42 af herr P. G. Petersson i Brystorp, har föreslagits ändring
i nu gällande föreskrifter om styrkande af hinderslöshet för ingående
af äktenskap. Herr S. M. Olsson hemställer i sådant afseende, att Riksdagen
för sin del måtte besluta det tillägg till 15 kap. 19 § kyrkolagen,
att om en person, som vill träda i äktenskap, ej kan förete
säkra bevis för sin hinderslöshet eller vittnesbörd af trovärdige män,
må det lagligt anses och hinderslösheten såsom fullt bestyrkt förklaras,
att sökanden i Post- och Inrikes tidningarne kungör sitt förehafvande
med alla dertill hörande omständigheter och anvisning, hos hvilken
prest, med uppgift af adressen till honom, den sig anmäla bör, som
tilltänkta äktenskapet hindra vill, inom en tid af tre månader för inom
Sverige, Norge, Danmark och Finland boende, samt sex månader för
dem, som från andra utländska orter bort bevittnade vara.

I sammanhang härmed har herr Olsson tillika hemstält, om ej den
ändring borde ske i kongl. brefvet den 12 december 1798 beträffande
bevisning om hinderslöshet för utländingar, som önska härstädes träda

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

i äktenskap, att den i berörda kongl. bref stadgade kungörelsetiden af
ett år förkortades till sex månader efter första införandet af kungörelsen
i Post- och Inrikes tidningar.

Herr Petersson å sin sida föreslår, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj :t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för
vinnande af följande ändringar i nu gällande lag:

l:o) att stadgandet uti 15 kap. 19 § kyrkolagen om trovärdiga
mäns intyg eller borgen måtte upphäfvas;

2:o) att kongl. brefvet af den 26 oktober 1791 måtte så förändras,
att den deri bestämda tiden för lysnings erhållande efter kungörandet i
Post- och Inrikes tidningar måtte bestämmas till tre månader för inom
riket vistande, och till sex månader för den, hvars hinderslöshet bort
från utländsk ort vara bevittnad.

Motionärernas till stöd för förslagen afgifna framställningar äro i
hufvudsak af enahanda innehåll.

Sålunda påvisas, hurusom, äfven om nu gällande föreskrifter i förevarande
ämne varit lämpliga och ändamålsenliga för 100 år sedan, förhållandena
numera betydligt ändrat sig, då landets befolkning befunne
sig på rörligare fot än någonsin förr.

Några års vistelse i utlandet, särskild! i Amerika, och sedan återkomst
till fosterbygden hörde ej till det ovanliga, och ville då någon
sådan resenär ingå äktenskap här, mötte han svårigheter, hvarpå han
oftast förut icke tänkt.

Här stode honom nu två utvägar öppna för att få sin hinderslöshet
fulltygad, dels »borgen af trovärdige män», dels kungörelse i
Post- och Inrikes tidningar. Den första vore beqvämare och enklare,
och att anskaffa män, som vore färdiga och villiga för vänskaps skull
att afgifva borgen för hans hinderslöshet »såsom om en af dem känd
och vittnad sak», torde i de flesta fall icke möta någon svårighet, helst
ansvarsföljderna väl voro så godt som inga; men huru pass trovärdiga
dessa borgesmän kunde anses vara, äfven om de sjelfva samtidigt vistats
i Amerika, vore lätt att inse, då Amerika vore stort. Oftast måste dock
såsom borgesmän anlitas personer, som kanske under hela den utrikes
vistelsen vistats i hembygden och aldrig haft ens ett bref från eller om
den person, för hvilkens hinderslöshet de skulle gå i borgen »såsom
en af dem känd och vittnad sak». Alltsammans blefve då en ren humbug,
och fall hade äfven inträffat, då pastor vägrat att utfärda lysning
på sådana »trovärdiga mäns borgen».

Återstode då den andra utvägen: att kungöra sitt förehafvande i

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Post- och Inrikes tidningar och — att vänta ett år. Men detta väntans
år kunde blifva ödesdigert på olika sätt, såsom att fästeqvinnan häfdades
och öfvergåfves, att kontrahenterna började lefva tillsammans i oegentlighet
och förblefvo sedan liknöjda för ett ordnadt äktenskap, eller att
den tilltänkta förbindelsen sloges upp.

Herr Petersson har särskildt framhållit, att lagens stadgande om
trovärdige mäns borgen för en persons hinderslöshet att ingå äktenskap
lätt kunde leda till godtycke och äfven missbruk, hvadan detsamma ej
borde i lagen qvarstå. Kungörandet i Post- och Inrikes tidningar vore
pålitligare, men den föreskrift^ tiden af ett år vore numera för lång.
Motionären herr Olsson har slutligen erinrat derom, att han vid nästlidna
års riksdag väckte motion i samma ämne som det nu föreliggande, samt
att lagutskottet, som afstyrkte bifall till hans då framstälda förslag till
frågans lösning, i sitt utlåtande anvisade den utväg — kungörelsetidens
begränsning — hvarom motionären i sin motion hemstält.

Utskottet, som i sammanhang behandlat båda ifrågavarande motioner,
går nu att öfver desamma afgifva utlåtande. I anslutning till hvad
1896 års lagutskott i ämnet yttrat vill utskottet dervid till en början
såsom sin åsigt uttala, att de nu gällande bestämmelserna om styrkande
af hinderslöshet för ingående af äktenskap, hvari motionärerna föreslagit
ändring, äro i viss mån föråldrade och olämpliga. Sålunda torde ej med
fog kunna bestridas, att det intyg af trovärdige män, hvarom 15 kap.
19 § kyrkolagen talar såsom alternativ garanti för hinderslöshet, såsom
sådan har ganska ringa värde, då, enligt hvad erfarenheten bestyrker,
dylika intyg ofta åstadkommas utan att de undertecknande personerna
ega den kunskap om vederbörandes äktenskapsledighet, som af lagstiftaren
tänkts såsom förutsättning för intygets utfärdande. Då berörda
stadgande vid sådant förhållande näppeligen fyller det dermed afsedda
syfte, att på samma gång förhindra äktenskaps ingående af personer,
som ej äro dertill lediga, och möjliggöra för välkända personer, hvars
äktenskapsledighet ej kan på öflig! sätt styrkas, att knyta äktenskapsförbindelse,
torde böra tagas under öfvervägande, huruvida ej stadgandet
i fråga bör såsom olämpligt upphäfvas.

Det andra alternativet, som står den, hvilken ej kan styrka sin
hinderslöshet, till buds, att kungöra sitt tilltänkta äktenskap i allmänna
tidningarna, synes vida mera egnadt att utgöra värn mot eu obehörigs
ingående af äktenskap. Men äfven denna bestämmelse synes böra un -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

dergå förändring. Med nutidens snabba kommunikationer och väsentligt
ökade samfärdsel torde tiden för jäfs anförande mot äktenskapsledigheten
hos en person, som vistats utrikes, utan fara eller olägenhet
kunna, på sätt motionärerna föreslagit, inskränkas till sex månader från
kungörandet, då man väl kan förutsätta, att hvar och en, som mot det
tilltänkta äktenskapet kan hafva något att erinra, inom den tiden blifver
i tillfälle att sina intressen tillvarataga.

För allt fall lärer ej någon synnerligen ökad garanti uppkomma
derigenom, att tiden sättes till ett år, under det att härigenom vållas
stora svårigheter för dem, som ärna äktenskap ingå. Hvad motionärerna
i detta afseende anfört, torde alltså förtjena beaktande.

Hvad vidare beträffar förslaget att än ytterligare begränsa kungörelsetiden
för sådana fall, att den, som ärnar äktenskap ingå, ej
vistats utom Skandinavien, är, enligt utskottets mening, af ett sådant
stadgande ej att befara några olägenheter, då samfärdseln mellan Skandinaviens
olika länder numera nått en synnerligen kraftig utveckling.

Äfven den ifrågasatta ändringen att inskränka kungörelsetiden för
utländingar, som här i riket önska ingå äktenskap, anser utskottet kunna
utan olägenhet vidtagas.

Utskottet, som sålunda instämmer i syftet af motionärernas förslag,
kan emellertid icke tillstyrka Riksdagen att nu godkänna det af
herr Olsson formulerade förslaget till tillägg till 15 kap. 19 § kyrkolagen,
helst kyrkomötet skall öfver en sådan lagändring höras, och
kyrkomötet icke sammanträder förr än år 1898. Antagandet af bestämda
lagstadganden uti förevarande ämne torde för öfrigt böra föregås af utredning
från Kongl. Maj:ts sida. Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af herrar Olssons och
Peterssons förevarande motioner, måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, i hvad mån nu gällande bestämmelser angående
styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap
kunna i de af motionärerna angifna hänseenden
förenklas, samt derefter för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill den verkstälda utredningen kan gifva
anledning.

Stockholm den 26 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih till Rihsd. Prat. 1897. 7 Sami. 10 Käft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Herr J. Anderson har begärt få här antecknadt att''han på grund
af sjukdom icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, tSAAC MARCtJS’ BOKTRYCKEPJ-AKTIEBOLAG, 1897.