Lagutskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1893:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

JT:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i 7 kap. strafflagen.

Bland de motioner rörande ändringar i gällande strafflag, hvilka
väckts vid innevarande riksdag, afse tvenne ändring af gällande bestämmelser
i fråga om sabbatsbrotten. Dessa motioner hafva afgifvits inom
Andra Kammaren, n:o 60 af herr E. J. Ekman och n:o 192 af herr Thermcenius.

Herr Thermcenius hemställer, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till ny lydelse af 7 kap. strafflagen, i syfte att den må kunna
tillämpas på nu förekommande förhållanden samt på samma gång och i
främsta rummet tillgodose en verklig och om möjligt förökad helgd af
Herrens dag.

Till stöd för sin ifrågavarande framställning erinrar motionären, hurm
som många tecken tydde derpå att utvecklingen i vår tid sökte omdana
eller kanske rättare undanskjuta en af de vigtigaste grunderna för statsoch
samhällslif, nemligen evangelium. Dryckenskap, utsväfningar, oärlighet
och brott vittnade derom, att evangelii inflytande vore ofantligt mycket
mindre, än man kunde hafva anledning att vänta. Bland de omständigheter,
som i sin mån utan tvifvel mycket bidragit till att förringa
evangelii anseende, ansåge motionären böra räknas vanvördnaden för och
Bih. till Riksd. Prat. 1893. 7 Sami. 7 Häft. (N:o 15). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

vanhelgandet af den dag, som särskilda och framför andra vore afsedd
att användas till evangelii tjenst. För dessa sist antydda missförhållanden
måste man i ganska vidsträckt mån gifva skulden åt den bristande aktgifvenhet
på sabbaten, som egt rum under grundläggandet och utvecklingen
af de moderna koimnunikationsanstalterna, i synnerhet jernvägarne.
Strafflagens 7 kap. 3 § stadgade väl ansvar för den, som å sön- eller högtidsdag
idkade arbete, som uppskof tåla kunde, men det vore en hvar
bekant, hurusom ganska ringa åtskilnad gjordes mellan söndagar och
andra dagar med hänsyn till jernvägstrafikarbetet. Och dock kunde man
icke säga, att detta arbete vore af sådan beskaffenhet, att det icke, i långt
större utsträckning än som nu skedde, »uppskof tåla kunde». Andra länders
erfarenhet ådagalade detta.

Hvad som blifvit sagdt om jernvägstrafikarbetet, kunde också sägas
om post-, telegraf- och telefontjenstgöringen. Visst vore, att genom statens
åsidosättande i detta fall af sin egen lag i landet fostrats ett sådant
betraktelsesätt af Herrens dag, att den öfvervägande delen af vårt folk
använde den till arbete och lust, icke såsom en dag gjord för menniskans
skull, i syfte att hon i stillhet inför och genom evangelium skulle göra
sig dess frälsande och förnyande krafter till godo. Och i och med det
origtiga betraktelsesättet af Herrens dag hade också följt i spåren en vanvördnad
för Herrens ord, som ytterst måste medföra ett förringande af
dess samhällsbevarande magt.

Det sagda gälde äfven många andra med de offentliga söndagsarbetena
likartade företeelser. Ostörda af myndigheterna finge sålunda »krainlådor
eller andra dylika bodar» till långt större antal hållas öppna under
sön- och högtidsdagar än nödigt vore. Särskildt ville motionären framhålla
cigarr- och s. k. matvaruaffärer, hvilka senare i de flesta fall vore
förenade med ölhandel. För de förras öppenhållande om söndagarne funnes
ingen som helst giltig anledning, och de senare behöfde icke heller
hållas tillgängliga mer än någon timme morgon och afton. Många innehafvare
af dylika matvarubodar skulle också vara tacksamma för ett genomfördt
förbud mot deras öppnande om söndagarne annorledes än motionären
nyss antydt, under det att de nu för konkurrensens skull ansåge
sig tvungna hålla dem öppna hela söndagen, gudstjensttiden undantagen.

Motionären vore för sin del lifligt öfvertygad om, att det religiösa
och sedliga medvetandet hos ett folk borde främjas och stödjas af statens
lagar och statsinrättningarnas anordnande efter dessa lagar, och det i
synnerhet då det gälde den del af lagen, som så nära berörde sjelfva

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 3

grundvalen för den af staten erkända religionen, som söndagslagstiftningen
gjorde.

Vid lagstiftningen på detta område måste stor varsamhet iakttagas,
och utskottet anser det af motionären åsyftade mål, helgd åt hvilodagen,
icke kunna genom en skärpt lagstiftning rörande sabbatsbrott vinnas. Då
motionären trott sig finna ett visst samband emellan missaktningen af
hvilodagens helgd och de inrättningar, som betingas af en stigande samfärdsel,
gör han enligt utskottets förmenande sig skyldig till öfverdrift.
Man torde icke kunna med fog påstå, att det sätt, på hvilket samfärdseln
i våra dagar sker, behöfver föranleda till något betänkligare missbrukande
af sabbatens helgd. För öfrigt vill utskottet såsom en brist i motionärens
framställning anmärka, att han icke närmare angifvit beskaffenheten af
de åtgärder, hvarigenom syftemålet med densamma skulle i någon afsevärd
mån främjas. I ett visst afseende har utskottet emellertid funnit
motionens innehåll beaktansvärdt, nemligen för så vidt densamma angår den
art af söndagsarbete, som öppenhållandet af cigarrbodar under sabbatstid
förutsätter. I detta afseende har utskottet ansett en lagstiftningsåtgärd
i den rigtning motionären förordat vara önsklig, på sätt utskottet här
nedan i anledning af herr Ekmans motion hemställer.

Det lagstadgande, hvilket herr Ekmans framställning berör, innehålles
i 7 kap. 3 § strafflagen, och har följande lydelse:

Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om morgonen
och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete, som
uppskof tåla kan, straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker
till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda eller
annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.

I fråga om detta lagrum anför herr Ekman, hurusom det torde vara
kändt, att en viss tvekan rådde bland lagskiparne, huruvida tobakshandel
vore att hänföra till kramlåda, och om således tobakshandels öppenhållande
på söndagen borde beläggas med böter enligt strafflagens 7 kap.
3 § eller icke. Enligt missgerningsbalkens i 1784 års lag 3 kap. 8 §,
som stadgade att kramlådor eller andre bodar skola på söndagar och
högtidsdagar ej öppnas till salu, var sådan handel förbjuden. I Kongl.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Maj:ts proposition till ny strafflag var ordalydelsen: »kramlåda eller annan
bod» och förbudet således lika bestämdt. Men lagutskottet vid 1862—
1863 årens riksdag, som behandlade frågan, ändrade förslaget, så att det
erhöll den lydelse, som den i nu gällande strafflag har: »kramlåda eller
annan dylik bod», hvilken ändring af Riksdagen godkändes. Genom inskjutande
af ordet »dylik» kom man i ovisshet om lagens tillämplighet
på tobaksbodar, hvadan under en längre tid intet åtal skedde för tobaksbods
öppenhållande på söndagar och helgdagar. Men genom tvenne af
Kongl. Maj:t den 25 juni 1884 och den 2 december 1887 meddelade
utslag blef det klart, att högsta domstolens pluralitet var af den meningen,
att tobakshandel var att hänföra till kramlåda.

Ehuru således prejudikat funnes i frågan, fortfore dock den förra
ovissheten om lagens rätta tolkning, emedan vid afgörandet i högsta
domstolen af sistnämnda mål 9 röster voro för tobakshandels hänförande
till 7 kap. 3 § i strafflagen, under det att 7 af dess ledamöter voro af
annan åsigt. Då vidare tillkomme, att justitiekanslersembetet vid ett tillfälle
på gjord anmälan att åtala hufvudstadens åklagaremagt för uraktlåtenhet
att beifra tobakshandels öppenhållande på sön- och helgdagar,
förklarat sig lemna denna anmälan utan afseende, så vore ej att undra
på, om åklagaremagten under sådana omständigheter droge sig för att
skrida till åtal.

Att lagen måtte formuleras i öfverensstämmelse med majoritetens i
högsta domstolen beslut i frågan, derför talade, utom mycket annat, det
förhållandet, att det väl måste anses tillbörligt, att de i tobaksbutikerna
anstälda personerna, som under veckans sex dagar hade en arbetstid af
15 ä 16 timmar, måtte få åtnjuta en behöflig hvila under söndagen samt
tillfälle till andlig och intellektuel förkofran.

I enlighet med hvad motionären sålunda anfört, hemställer han, att
åt ifrågavarande lagrum måtte gifvas följande lydelse:

Idkar någon å sön- eller högtidsdag emellan klockan sex om morgonen
och klockan nio om aftonen handtverk eller annat arbete, som
uppskof tåla kan, straffes med böter, högst 20 kronor, utan det sker till
egen eller andras nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda eller annan
dylik bod äfvensom tobaksbod å sådan sabbatstid till salu öppnas.

På sätt motionären erinrat, vidtog 1862—1863 årens Riksdag i enlighet
med lagutskottets hemställan den ändring i 3 § af det föreslagna 7
kapitlet i nya strafflagen, att ordet »dylik» insköts emellan orden »annan»

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

och »bod». Såsom skäl för denna förändring anförde utskottet i sitt under
n:o 35 afgifna betänkande, att sådana försäljningsställen, som brödbodar,
mjölkmagasiner, sockerbagerier och andra dylika butiker, hvaruti en
handel drefves, som till rörelsens omfång och art ingalunda vore jemförlig
med den, som idkades i egentliga kramlådor, hölles ofta öppna å sabbat,
utan att, så vidt utskottet försport, någon förargelse derigenom åstadkommits.
Utskottet ville nu tydligt utmärka, att dylika försäljningsställen
icke vore under det i sista punkten af förevarande § stadgade förbud inbegripna.
Tillika framhöll utskottet, att handel å sabbat i allmänhet
måste anses förargelseväckande och för andras religionsfrid störande, samt
att det i all synnerhet vore af vigt att skydda tjenare eller andra underlydande
mot husbönders möjliga benägenhet att onödigtvis beröfva dem
deras söndagshvila.

Enligt utskottets förmenande kunna tobak, snus och cigarrer icke
anses vara nödvändighetsvaror af den beskaffenhet, att de icke utan olägenhet
kunna på förhand anskaffas eller sådana varor, som lagutskottet
vid ofvanberörda riksdag genom den i 3 § vidtagna förändring velat undantaga
från det i lagrummet stadgade förbud mot kramlådas öppenhållande
under sabbatstid.

Praxis i denna fråga har emellertid, såsom af motionären jemväl
framhållits, visat sig vara ganska vacklande. I flera fall hafva sålunda domstolarne
haft en olika uppfattning om tolkningen af ifrågavarande lagbud
och särskildt i det af motionären åberopade rättsfall, som af båda afdelningarna
inom högsta domstolen samfäldt afdömdes, har vid målets afgörande
i plenum, såsom nämndt är, yppat sig meningsskiljaktighet. Förklarligt
nog har denna tvekan rörande lagbudets tillämplighet på tobakshandeln
icke kunnat undgå att framkalla osäkerhet i detta afseende äfven
hos dem, som hafva sig ålagdt att beifra ifrågavarande förbrytelser.

Då det onekligen torde vara af vigt att undanrödja den vacklande
lagtillämpningen på ifrågavarande område, har utskottet ansett herr Ekmans
framställning icke böra lemnas obeaktad. Att emellertid vidtaga
en ändring i gällande lag i den af motionären angifna rigtning, synes
utskottet vara en åtgärd, som ingalunda är behöflig, utan torde syftemålet
med motionen bäst vinnas medelst en lagförklaring.

Utskottet föreslår följaktligen:

l:o att herr Thermcenius motion icke må af
Riksdagen bifallas;

Bill. till Iliksd. Prat. 1893. 7 Sami. 7 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

2:o att Riksdagen, i anledning af herr Ekmans
motion, ville för sin del antaga följande

Förklaring

af 7 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förklaras, att med det i 7 kap. 3
strafflagen stadgade förbud mot öppnande till salu
sabbatstid af kramlåda eller annan dylik bod afses
jemväl bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt
hålles till salu.

Stockholm den 28 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

vid utskottets hemställan under n:o 2:

af herrar Annerstedt, Fröberg, Lundin, von Stapelmohr, Näslund, Wesler
och Bruzelius, hvilka ansett, att den af utskottet i anledning af herr Ekmans
motion föreslagna lagförklaring icke bort tillstyrkas.

Herrar Hasselrot och Lundström hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i utskottets behandling af herr Ekmans motion.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTR AL-TRYCKERIET, 1 89 3.

£So«jQr,