Lagutskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1891:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd, kansli den 27 febr. 1891, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
af gällande bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur
svenska statskyrkan.

Till lagutskottet hafva från Andra Kammaren hänvisats tvenne
särskilda motioner angående ändring af bestämmelserna i 3 § af förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning; hvilka motioner inom nämnda kammare afgifvits,
den ena, n:o 3, af herr E. J. Ekman och den andra, n:o 72, af herr
P. J. M. Erikson.

Förstnämnda motion, som är mera omfattande än den senare, har
följande lydelse:

»I regeringsformens 16 § heter det, att Konungen skall ingens
samvete tvinga eller tvinga låta. Denna religionsfrihetens grundprincip
har dock hittills i många fall visat sig vara ett tomt ord. Så t. ex.
tvingas ännu vårt lands inbyggare att antingen förblifva medlemmar
af den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige eller ock af något annat
tillåtet kristet, samfund. Frihet att öfvergå till ett dylikt samfund har
först genom 1873 års dissenterlag blifvit medgifven. Men dervid har
det ock förblifvit. Den religionsfrihet, som sålunda existerar, är högst
inskränkt. Någon fullständig finnes således icke ännu inom vårt land.
Och dock är detta ett kraf, som både efter gudomlig och mensklig rätt
förr eller senare måste tillfredsställas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

För staten måste det vara af största vigt att tillse, att dess inbyggare
beredas tillfälle att i de högsta af alla intressen kunna intaga
en äidig och med samvete och öfvertygelse öfverensstämmande ställning,
emedan ett motsatt förfarande alstrar oärlighet och skrymteri, hvilket
allt i sin mån åter verkar demoraliserande inom andra områden.

För den privilegierade statskyrkan måste det verka ytterst förlamande
att nödgas inom sitt område behålla personer, som icke vidare
äro fästa vid henne med något tillgifvenhetens band, utan delvis eller
helt och hållet förkasta hennes religiösa uppfattning och institutioner.
Tillkommer då vidare det förhållandet, att denna kyrka utgifver sig för
att vara Kristi sanna kyrka, så är det i högsta grad förnedrande för
henne att i uppenbar strid med Kristi och apostlarnes lära (Matt. 18: iv;
Rom. 16: 17; 1 Kor. 5: 13; 2 Kor. 6: 14—17; 2 Tess. 3: 14) nödgas
i sin gemenskap behålla icke allenast sådana, som hafva med henne en
divergerande kristlig uppfattning, utan ock sådana, som uppenbart förneka
kristendomens fundamentalartiklar. Ett sådant förhållande måste
verka allt annat än välsignelsebringande för kristendomen sjelf.

Dessutom är det onekligen hvarje till mogen ålder kommen menniskas
obestridliga rätt att utan tvång af mensklig lag sjelf få bestämma
öfver sin religiösa ställning, synnerligen då ingen lag i sjelfva verket
kan hindra en person att hysa hvilken religiös uppfattning som helst.
Just derför är det ock ett faktum, att inom den evangelisk-lutherska
kyrkan i Sverige finnes en mängd medlemmar, hvilka i många stycken
tänka olika med henne, men som till följd af nu gällande lag tvingas
att tillhöra henne. Ja, det finnes inom henne icke så få personer, som
befinna sig på en helt och hållet utomkristlig ståndpunkt, hvilka med
närvarande lagstiftning icke kunna komma ut ur den svenska evangelisklutherska
statskyrkan. Det orimliga i ett sådant förhållande torde ligga
i öppen dag för hvar och en. Och visst är, att ett sådant rättstillstånd
icke kan vara gagneligt vare sig för kyrka eller stat eller för dessa
personer sjelfva.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag i ödmjukhet
föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till sådan ändring af kongl. förordningen
af den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje svensk
undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur den svenska statskyrkan
utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå,

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 7

och utan att han genom ett sådant steg förlorar några medborgerliga
rättigheter.»

Herr Erikson föreslår,

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af kongl.
förordningen den 31 oktober 1873, att 3:dje § erhåller denna lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och
vill för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt till känna för
kyrkoherden i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt,
inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden
samt anmäle sig till utträde ur kyrkan, och göre kyrkoherden
derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan,
som skett innan han fylt aderton år, anses från svenska kyrkan skild.
I främmande församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas»;
samt

att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan
blifva af nöden i följd af den för 3:dje § föreslagna ändrade lydelse.»

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motioner,
hvilka i hufvudsak skilja sig från hvarandra allenast deruti, att
den senare icke innehåller något förslag i syfte att tillförsäkra den,
som vunnit utträde ur statskyrkan, fortfarande tillgodonjutandet af
honom förut tillkommande medborgerliga rättigheter, vill utskottet till
en början erinra, hurusom ändring i nu föreslagen rigtning af den s. k.
dissenterlagens bestämmelser uti förevarande ämne varit föremål för
framställningar vid flere föregående riksdagar. Redan vid 1877 års
riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om rätt för hvarje
statskyrkans medlem, hvilken omfattat en främmande troslära, att utträda
ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva det trossamfund, hvartill
han ämnade öfvergå, och utan hinder deraf, att den lära, han omfattat,
till äfventyra icke kunde anses såsom kristen. Motionen, hvilken var
väckt af eu bland vår kyrkas mera framstående målsmän och i öfrigt
hvilade på en synpunkt, hvilken utskottet får anledning att här nedan
närmare beröra, vann icke Riksdagens bifall, och samma öde rönte en
vid 1882 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion i enahanda
syfte. Vid 1883 års kyrkomöte var frågan om borttagande af skyldig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

heten för den, som ville utträda ur statskyrkan, att uppgifva det kristna
trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå, föremål för enskild motionärs
framställning, och tillstyrktes densamma af det tillfälliga utskott, till
hvars behandling den varit hänvisad, men lyckades icke vinna mötets
bifall. Vid såväl 1885 som 1886 årens riksdagar gjordes af den ene
af de nu förevarande motionärerna, herr Erikson, framställningar i
samma syfte, som utmärker hans nu väckta motion. Lagutskottet vid
1885 års riksdag afstyrkte bifall till motionen, hvilken också afslogs
af Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren med betydande
röstöfvervigt. I sitt vid följande riksdag afgifna utlåtande n:o 14
tillstyrkte lagutskottet motionärens framställning, i hvad den afsåg upphäfvande
af ofvan berörda skyldighet, men ansåg sig fortfarande icke
kunna förorda bifall till förslaget om borttagandet af det vilkor för
rätten att utträda ur statskyrkan, att den troslära, som den utträdande
omfattat, vore att anse såsom kristen. Motionens öde i kamrarne blef
emellertid detsamma som vid 1885 års riksdag.

Hvad nu angår motionärernas förslag om borttagande af den
föreskrifna skyldigheten att uppgifva det trossamfund, hvartill man
ämnar öfvergå, har utskottet icke funnit skäl att ändra den ståndpunkt
i denna fråga, som utskottet intog vid 1886 års riksdag och hvilken
finnes uttalad i dess ofvannämnda och af herr Erikson till stöd för sin motion
i denna del åberopade utlåtande. Utskottet yttrade då:

»Enligt förordningen den 23 oktober 1860 fordrades, för att en person
skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle uppgifva
det främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå, utan
ock att han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen. Detta
sistnämnda vilkor borttogs genom 1873 års förordning, som endast
fordrar uppgift å det trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande
vill öfvergå. Vid tillämpningen af detta stadgande har någon tvekan
yppats, huru vida det trossamfund, hvartill den utträdande förklarade
sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde vara, såsom i 1860 års förordning
uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet, således af staten erkändt
trossamfund. Denna tvekan synes dock numera hafva blifvit undanröjd,
och bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska kyrkan kan
öfvergå till hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som helst.
Emellertid qvarstår, äfven med den tolkning, som sålunda gifvits åt
paragrafen, den inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning
i eu eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke
kan utträda ur denna kyrka, så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt
trossamfund, till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

förnekas, att, oaktadt den brokiga mångfald af olika trossamfund, som
vår tids religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner
sitt samvete tillfredsstäldt med att öfvergå till något af dessa samfund.
Denne har då att välja mellan att qvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens
åskådning lian i till äfventyrs väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå
till ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1873 års förordning, såsom ofvan blifvit
påpekadt, icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad
öfvergång till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen
att undvika ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande,
åtminstone för personer med mera känsligt samvete- Följden
af den ifrågavarande inskränkningen har också blifvit, att många qvarstannat
inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan
mot henne hysa ett rent hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas,
åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot
religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för
kyrkan sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans
egna målsmän framhållen.»

Beträffande vidare det ifrågasatta utsträckandet af rätten att utträda
ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen lära,
har emot en dylik åtgärd väsentligen blifvit erinradt, att densamma
skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning såsom kristen
stat, och att då kärleken vore kyrkans högsta lag och innersta drifkraften
för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde upphöra att upplysande
och förädlande inverka på dem af hennes medlemmar, som i
religiöst hänseende affallit derhän, att de antingen omfattade trosläror,
för hvilka kristendomens grundsanningar voro främmande eller ock intogo
den rena gudsförnekelsens ståndpunkt. Kunde dessa affällingar
också icke återföras till kyrkans sköte, vore det i allt fall hennes pligt
att söka bibringa dem en kristlig lifsåskådning.

Utskottet anser emellertid att, huru beaktansvärda dessa skäl än
må synas, starkare skäl likväl anförts och kunna anföras för rigtigheten
af den uppfattning, motionärerna velat göra gällande. Den af dem
ifrågasatta bestämmelse innebär endast ett följdrigtigt genomförande
af den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken lagstiftningen
i förevarande ämne är byggd.

Bih. till Riksd. Blot. 1801. 7 Sand. 0 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker
vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla
för annat eller mer än han verkligen är, har man ock att i likhet med
motionären vid 1877 års riksdag ställa en icke mindre vigtig synpunkt,
nemligen synpunkten af kyrkans i dess egenskap af samfund grundade
rätt att vara till och sålunda äfven dess rätt att värna sig för fiendtliga
angrepp från dess egna medlemmar. År kyrkan ett samfund, som
för sitt bestånd kräfver enhet i öfvertygelse och handlingssätt, äfvensom
ett utveckladt kraftigt och sammanslutet församlingslif, torde det
äfven vara hennes obestridliga rätt att få från sin gemenskap skilja
olika tänkande, hvilka till äfventyrs finna sig manade att med hela
styrkan af en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång. Att
personer, som, på sätt erfarenheten från senaste tider visar, dragit i
öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skola räknas till kyrkans
medlemmar, synes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans
och statens intresse bör undanrödjas. Vidare kommer här i betraktande,
att, såsom jemväl flera gånger framhållits, vår tids skiftande mångfald
af trosläror har att framvisa mer än en dylik lära, hvars beskaffenhet
att vara kristen eller icke kan vara tvifvel underkastad, och vid sådant
förhållande torde det mången gång vara en vansklig sak för en samvetsgrann
själasörjare att efter ett, låt vara äfven grundligt, förhör med
den församlingsmedlem, som anmält sig vilja utträda ur statskyi-kan,
afgöra, om den lära, denne säger sig hafva omfattat, kan anses vara
kristen och det begärda utträdet sålunda enligt nu gällande bestämmelser
må beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas i fråga, om
kyrkan kan på något mera verksamt sätt öfva inflytande på dem af
dess medlemmar, som i sin religiösa uppfattning stält sig utom kristendomens
råmärken eller till och med afsvurit all religion, men hvilka
mot sin vilja hållas qvar inom kyrkans murar och sålunda påtvingas
ett visst sken af religiositet, som de i sjelfva verket måste förakta.

Anser sig utskottet sålunda böra tillstyrka motionärernas förslag
i fråga om utvidgad rätt att utträda ur statskyrkan, kan utskottet deremot
icke förorda bifall till hvad herr Ekman derjemte föreslagit, eller
att utträdet ur statskyrkan icke skulle medföra någon som helst förlust
af de medborgerliga rättigheter, som den utträdande der förut åtnjutit.

I 14 § af den förordning, hvarom här är fråga, är föreskrifvet,
att med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest
gällande författning föranledas, skiljaktighet i kristen trosbekännelse
icke skall medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och
skyldigheter, och då det icke tillkommer utskottet att till pröfning

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

upptaga föreslagna ändringar i bestämmelser af grundlags natur, samt
motionären i öfrigt icke ens antydt de rättigheter af ifrågavarande art,
som hans framställning afser, torde hans ifrågavarande framställning
böra lemnas utan afseende.

Derest de förändringar, som utskottet sålunda tillstyrkt, komma
att bifallas, torde mindre förändringar af andra lagrum uti ifrågavarande
förordning föranledas; och får utskottet följaktligen hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
att det må lemnas fritt för hvarje svensk
undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur den
svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något
trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 27 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

€. A. Sjöcrona.

Reservationer:

af herrar Fröberg, grefve Ktingspor, Pehrsson, Claeson och Bengtsson,
som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionerna; samt

af herrar Sjöcrona och Näslund, hvilka ansett, att motionerna
icke bort tillstyrkas, i hvad de afse rätt äfven för den, som omfattat
icke kristen lära, att utträda ur statskyrkan.

Herrar Lundin och L. O. Larsson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.