Lagutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1903:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

iV.*o 14.

Ank. till Rikstl. kansli den 13 februari 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående vidgad rätt till utträde ur statskyrkan.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra
Kammaren af herr M. Höjer väckt motion, n:o 32, af följande lydelse:

»Vid 1899 års riksdag väckte jag, likasom förut många före mig,
förslag om sådan ändring i dissenterlagen, att det måtte lämnas fritt för
hvarje svensk undersåte, som fyllt 21 år, att utträda ur den svenska
statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han
ämnar öfvergå. Förslaget väcktes första gången vid 1877 års riksdag i
den svenska statskyrkans intresse af en bland hennes herdar; det har
sedermera, utom vid flera kyrkomöten, blifvit framställdt vid riksdagarne
1882, 1883, 1885, 1886, 1891,1893, 1894,1896, 1898 och 1899. Fem gånger
har lagutskottet tillstyrkt förslaget och sex gånger har det af Andra
Kammaren antagits. Åren 1898 och 1899 blåste motvind för samvetsfriheten
både inom utskottet och kammaren. Det är mitt hopp, att
1903 andra och gynnsammare vindar råda.

De skal, som blifvit anförda för motionens öfverensstämmelse såväl
med den religiösa frihetens oafvisliga kraf som med statens och statskyrkans
egna intressen, äro för Riksdagens medlemmar väl kända; de
hafva gång offer annan i motioner och under kamrarnos diskussioner
upprepats och hafva aldrig blifvit vederlagda. Jag vill i allmänhet
Bih till Riksd, Prat. 1903. 7 Sami. 10 Haft. (fris 14 och 15). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

hänvisa till motiveringar i förut i ämnet afgifna motioner, närmast till
motiveringen i den motion, jag själf afgaf vid 1899 års riksdag. Af
allt hvad jag och andra yttrat vill jag här först och främst framhålla,
att den svenska statskyrkan bland annat genom den lagbestämmelse,
om hvars förändring här är fråga, utöfvar ett samvetstvång, som icke
blir mindre verkligt därför, att kyrkans målsmän mena, att det icke finns,
emedan kyrkan af sina medlemmar icke fordrar, att de i ord och gärningskola
ansluta sig till hennes lära. För de indifferente — och de äro måhända
i mångas ögon statskyrkans bästa, likasom de säkerligen äro
hennes flesta barn — för dem finnes icke i det officiella kyrkliga väsendets
dogmer och ceremonier något, som intresserar, ännu mindre oroar.
För dem är allt detta, som borde vara det viktigaste, endast en form,
en bokföringsfråga; de handla därefter och de förblifva, om de eljest iakttaga
eu yttre anständighet, ytterst respektabla människor. Men för de samvetsömma,
d. v. s. för dessa kristna och hedningar, som bråka, som icke
vilja synas vara hvad de icke äro och icke kunna förmå sig att genom
en lögn komma ur lögnen, för dem äro lagens bestämmelser ett olidligt
samvetstvång, emedan de hindra dem att vara i sanningen och måhända
till och med deltaga i kyrkliga handlingar, som de med rätt eller orätt
ringakta eller ogilla. Dessa samvetsömma äro till äfventyrs icke många,
men deras rätt är därför icke mindre helig, och det är ett brott af
samhället att kränka den.

Fienderna till den mycket obetydliga reform, hvarom nu är fråga,
hafva äfven talat öfver måttan vackra saker om statskyrkans »missionerande
verksamhet» och om »statens plikt att sörja för alla sina medlemmars
religiösa omvårdnad». Hvad först beträffar kyrkans »missionerande
verksamhet», så synes mig densamma böra vara föga framgåpgsrik,
om den utöfvas bland människor och på människor, som blifvit
kyrkans bittraste fiender, emedan de mot sin vilja kvarhållas inom
hennes sköte. Den kan möjligen bära frukt äfven bland de affalla,
bland dem, som hysa mot kyrkan ett vrångt sinne, sedan man visat sig
akta samvetets frihet och gifvit till och med »hedningen» sin rätt. Hvad
angår den statens plikt, hvarom nyss är ordadt, så säger jag än en
gång, hvad jag förut har sagt, att denna plikt är redan delvis eftergifven,
då enligt gällande dissenterlag »huru många som helst kunna flytta
utom statskyrkans råmärken utan att staten äger någon garanti, att
resenärerna verkligen inflytta i det trossamfund, till hvilket de förklarat
sig ärna öfvergå». Det är också ganska visst, att många af de utflyttade
aldrig flytta in på annat håll, emedan hvad de sökt var endast
en förevändning att blifva statskyrkan kvitt. Hvad jag nu föreslår, är

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

blott en konsekvens af nu gällande bestämmelser, i syfte att »de bästa
och hederligaste såväl kristna som hedningar, hvilka ej kunna finna sig
i kyrkans gemenskap», måtte kunna lämna henne på öppna vägar för
att sedan på eget ansvar vandra, dit deras samvete bjuder dem att gå.
Det är i själfva verket, om man så vill, en liten fråga det gäller; men
hennes lösning innebär dock ett steg mot det slutliga förverkligandet
af den religiösa friheten.

På grund af hvad jag sålunda anfört och med hänvisning till
hvad förut till reformens förmån är i Riksdagen yttradt, får jag härmed
vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af förordningen den 31 oktober
1873, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
att det må lämnas fritt för hvarje svensk medborgare, som fyllt 21 år,
att utträda ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något
trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.»

I öfverensstämmelse med en uppfattning, hvilken, såsom motionären
omförmält, gjort sig gällande hos flera föregående Riksdagars
lagutskott, håller det nuvarande lagutskottet före, att en sådan lagändring
som den af motionären föreslagna bör vidtagas; och får utskottet
till stöd för denna åsikt åberopa hufvudsakligen samma skäl, som förut
vid olika tillfällen blifvit i sådant afseende anförda.

Äfven om 3 § i 1873 års förordning tolkas så, att medlem af
svenska kyrkan kan öfvergå till hvilket kristet trossamfund som hälst,
kvarstår dock den inskränkningen, att en person, hvilkens religiösa
uppfattning i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans,
icke kan utträda ur denna kyrka, såvida han icke kan uppgifva ett
bestämdt trossamfund, till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke
förnekas, att oaktadt den mångfald af olika trossamfund, som vår tids
religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner sitt samvete
tillfredsställdt med att öfvergå till något af dessa samfund. Han
har då att välja mellan att kvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens
åskådning han kanhända i väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå till
ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller kan instämma.

Visserligen fordrar nämnda förordning icke öfvei’gång, utan endast
uppgift om tillämnad öfvergång till ett visst trossamfund. Men den
utväg, som härigenom beredes, att undvika ett val af nyss angifua
beskaffenhet är onekligen föga tilltalande, åtminstone för personer med

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

mera känsligt samvete. Följden af inskränkningen bar också blifvit,
att många kvarstannat inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes
läror, utan mot henne hysa ett rent af hatfullt sinnelag, hvilket, om ej
lramkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att kvarstå inom
kyrkan. Ett sådant förhållande står enligt utskottets uppfattning i strid
mot religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada
för kyrkan själf.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker
vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla
för annat, än han verkligen är, kan man ställa synpunkten af kyrkans
rätt att värna sig för fientliga angrepp från dess egna medlemmar.
År kyrkan ett samfund, som för sitt bestånd kräfver enhet i öfvertygelse
och handlingssätt samt ett kraftigt församlingslif, torde det
vara hennes obestridliga rätt att icke behöfva inom sin gemenskap
kvarbålla olika tänkande, hvilka kunna befaras motarbeta kyrkans mål
och skada hennes verksamhet. Vidare bör här tagas i betraktande,
att vår tids skiftande mångfald af trosläror har att uppvisa mera än
en dylik lära, hvars beskaffenhet att vara kristen eller icke kan vara
tvifvel underkastad, samt att vid sådant förhållande det mången gångtorde
vara en vansklig sak för en samvetsgrann själasörjare att afgöra,
huruvida den lära, som omfattats af ett trossamfund, till hvilket en
församlingsmedlem anmält sig vilja öfvergå, kan anses kristen, och utträde
ur statskyrkan alltså får beviljas.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af förordningen den 31
oktober 1873 angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, att det må lämnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda
ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva
något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 13 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Reservation

uf herrar Gustaf Andersson och Sörensson, hvilka ansett, att utskottet
bort afstyrka motionen.

Herrar Hedenstierna och Leman hafva begärt få anteeknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.