Lagutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1898:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Rilcsd. kansli den 8 februari 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utsträckning af
rätten att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet.

Under erinran, att han vid åtskilliga riksdagar förut framlagt förslag
i samma rigtning, har herr Waldenström uti en af Andra Kammaren till
lagutskottets behandling hänvisad motion, n:o 37, hemstält, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att hvarje äktenskap mellan svenska, till äktenskap
berättigade män och qvinnor skall kunna ingås inför borgerlig myndighet,
när kontrahenterna det åstunda.

Till stöd för motionen har herr Waldenström anfört, att om det
skulle vara sanning i en religiös handling — och kyrkan ville ju vara en
representant och bärare af den gudomliga sanningen — så måste den vara
frivillig. Lyckligtvis insåge man numera allmänt, att tvångsdop, tvångskonfirmation,
tvångsnattvardsgång vore något vidrigt, något som icke kunde
tjena vare sig kyrkan eller den enskilde till gagn. Men fullt lika onaturlig
och okristlig vore tvångsvigsel. Om äktenskapet derigenom blefve
heligare, om deri läge något medel att göra äktenskapet lyckligare och
makarne bättre eller trognare mot hvarandra, eller om svenska staten eller
kyrkan hade något gagn deraf, så kunde det hafva något skäl för sig,
men ingenting sådant kunde vare sig bevisas eller uppdiktas. Det vore
tvärtom till skada för alla parter, att en religiös handling påtvingades en
menniska emot hennes vilja. Ty deri läge en osanning, och osanningen,
likasom all orättfärdighet, måste förr eller senare medföra sitt straff.

Dill. Ull RiJcsd. Prål. ISOS. 7 Samt. 7 Höft. (N:is U, 13.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Vid flera föregående riksdagar hafva, på sätt motionären erinrat, motioner
förelegat om en utvidgning af rätten att låta äktenskap afslutas
inför borgerlig myndighet, och senast vid riksdagarne 1892 och 1896 har
motionären framlagt förslag, åsyftande sådan ändring af gällande lag, att
äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan, som inom densamma begått
nattvarden, skulle kunna, om kontrahenterna det önskade, ingås inför
borgerlig myndighet. Hvad 1892 års lagutskott till stöd för sitt afstyrkande
af den då föreliggande motionen anförde och lagutskottet vid 1896
års riksdag vidhöll synes utskottet i hufvudsak fortfarande ega giltighet och
vara tillämpligt jemväl på den af herr Waldenström nu väckta motion, i hvad
densamma öfverskjuter hans nyssnämnda båda förslag vid 1892 och 1896
års riksdagar, eller på hans yrkande om rätt äfven för två kontrahenter,
som båda tillhöra samma främmande trossamfund, åt hvars presterskap
Kongl. Maj:t medgifvit rättighet att med laga verkan förrätta vigsel, att
få sin äktenskapliga förening med laga verkan beseglad af borgerlig myndighet.
Lagutskottet vid 1892 års riksdag yttrade, bland annat:

»Hvad motionären och vid förhandlingarna inom Riksdagen hans
meningsfränder anfört till stöd för den föreslagna reformen har icke förmått
rubba utskottets tillförene flera gånger uttalade öfvertygelse, att den
frihet att efter godtycke välja emellan den kyrkliga och den borgerliga
formen för äktenskaps ingående, som påyrkas af motionären, icke bör
komma till stånd. När nemligen staten för stiftandet af ett lagligt äktenskap
bestämt en viss form, hvilken den från sin synpunkt funnit vara den
mest värdiga för eu i samhällets såväl som den enskildes lif så djupt ingripande
handling som ingåendet af en äktenskaplig förening, bör staten
heller icke göra den eftergift till förmån för ett fåtals subjektiva uppfattning,
som medgifvandet af en dylik valfrihet onekligen skulle innebära.
Utan att ingå i någon pröfning af frågan, huruvida den kyrkliga eller
borgerliga formen för äktenskaps ingående är den med handlingens inre
Väsen mest öfverensstämmande, anser utskottet sig likväl böra erinra, att
den kyrkliga formen enligt gällande lag är den regelmessiga, medan den
borgerliga allt fortfarande har karakteren af undantag, som lagstiftaren,
dertill manad af omsorgen för upprätthållande af det organiska sambandet
mellan stat och kyrka, sett sig föranlåten att medgifva. Redan hänsyn
till denna omständighet borde, enligt utskottets förmenande, väcka betänkligheter
mot beviljandet af den valfrihet, motionären begärt. Ännu betänkligare
varder ett dylikt steg, om man i likhet med utskottet beaktar, hurusom
uppfattningen af äktenskapet och utsigterna för förverkligandet af
dess uppgifter i ej ringa mån bestämmas af det sätt, hvarpå äktenskapet
ingås. Detta sätt bör nemligen vara i sin män egnadt att väcka och

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

underhålla en allvarlig uppfattning af äktenskapet, men om redan i fråga
om sättet för ingåendet af en äktenskaplig förbindelse ett visst godtycke
får göra sig gällande, lärer sådant snarare komma att undergräfva än
stärka en dylik uppfattning. Det torde jemväl kunna befaras, att den
ifrågastälda valfriheten, derest den komme till stånd, skulle komma att
framkalla allehanda slitningar mellan kontrahenterna och deras anhöriga
äfvensom inverka störande på den religiösa och moraliska uppfattningen
hos vårt lands befolkning.''

Af samma skäl föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Waldenströms förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar F. Andersson, P. G. Petersson, J. Anderson, Nilson, Ersson,
E. Svensson och Jansson, hvilka ansett, att motionen bort''af utskottet
tillstyrkas.

Herrar Husberg och Ohlsson hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.