Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1896:LU14

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o lé*

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1896, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring i kongl.

förordningen om fattigvården den 9 juni 1871, i fråga
om hemortsrätt.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 47, hemställer herr J. N. Nilsson i Grafva, att Riksdagen
behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ändring af hithörande
bestämmelser i kongl. förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871, i syfte att ogift qvinna — utan hinder deraf att hennes
oäkta barn åtnjuter fattigvård inom visst fattigvårdssamhälle — må
kunna inom annat samhälle förvärfva hemortsrätt; dock att det senare
samhället ej må betungas med skyldighet att ersätta den fattigvård,
som barnet redan åtnjutit, eller att öfvertaga dess framtida försörjning.

Till stöd för motionen anföres:

Allt mer hade den åsigt gjort sig gällande, att de i kongl. förordningen
om fattigvården den 9 juni 1871 meddelade bestämmelserna
angående hemortsrätt vore oegentliga. En ändring i detta hänseende
torde vara väl behöflig, och till stöd härför kunde anföras följande.

År 1882 afflyttade från Lunda socken pigan Klara Malmberg till
Tunabergs socken, efterlemnande ett oäkta barn, födt år 1881, hvilket
vårdades af hennes föräldrar. År 1883 tick Klara Malmberg ytterligare
Bill. till Riksd. Frat. 1896. 7 Sami. 8 Höft. (Näs 14, 15.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ett oäkta barn, hvilket, ock en tid vårdades af hennes föräldrar; men
då barnet var sjukligt, fosterföräldrarne i knappa omständigheter och
modren hotades med afsked från sin tjenst, om ej barnet af annan
person öfvertoges och vårdades, fann sig Lunda kommun föranlåten att
bevilja fattigunderstöd åt det sist födda barnet. Sedermera afled fosterfadren,
och fattigvårdsstyrelsen nödgades öfvertaga underhållet äfven
af det äldre barnet. År 1891 fick Klara Malmberg, som fortfarande
innehade tjenst i Tunaberg, å nyo ett oäkta barn, men flyttade samma
års höst till Nyköpings stad, lemnande barnet qvar i Tunaberg. I november
samma år beviljades af Tunabergs fattigvårdsstyrelse understöd
åt sistnämnda barn, för hvilket understöd söktes ersättning af Lunda
kommun, der Klara Malmbergs två äldre barn fortfarande åtnjöto fattigvård.
Denna begäran om ersättning bestreds af Lunda fattigvårdsstyrelse,
som mot densamma framhöll och styrkte, bland annat, att Klara
Malmberg vistats i Tunabergs socken i nio år och under hela denna
tid der varit lagligen mantals- och skattskrifven; hvarjemte påpekades,
att i § 22 af kongl. förordningen om fattigvården bestämmes, att i fråga
om fattigvård en hvar skall hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
der han eller hon senast blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, hvadan
Klara Malmberg ej gerna kunde anses fortfarande hafva hemortsrätt i
Lunda socken.

Men enär upplyst vore, att Klara Malmberg för sina två äldsta
barn åtnjutit och fortfarande åtnjuter fattigvård i Lunda socken samt
hon vid sådant förhållande jemlikt § 25 i fattigvårdsförordningen egde
hemortsrätt inom nämnda socken, för ty och på i öfrigt anförda skäl
blef Lunda kommun genom Konungens befallningshafvandes utslag
förpligtad att ersätta Tunabergs sockens utgifter för det sist födda barnet
och att för framtiden öfvertaga vården om detsamma. Och detta
utslag faststäldes såväl af kongl. kammarrätten som af Kongl- Maj:t,
hvars utslag i målet här bifogas.

Ofta inträffade sådana omständigheter, att en kommun nödgades
lemna ett oäkta barn fattigvård — modren kunde t. ex. vara sjuk och
i saknad af det allra nödtorftigaste—; men det förefölle dock orimligt,
att denna kommun, derför att den af barmhertighetsskäl lemna! ett
dylikt understöd, skulle vara skyldig taga .vård om alla de oäkta barn,
som modren, efter flera års bortovaro och efter att under denna tid
haft laglig tjenst, i sitt lättsinne förskaffade sig.

En ändring af lagens bestämmelse i detta hänseende syntes derför
vara af behofvet påkallad.

3

Lagutskottett Utlåtande N:o 14.

En genomgående grundsats i vår fattigvårdslagstiftning har varit
och är, att en person, som redan för sig eller sina minderåriga barn
åtnjuter fattigunderstöd från en kommun, så länge sådant understöd
utgår, icke må kunna genom vistelse å annan ort förskaffa sig hemortsrätt
inom den nya kommunen. Grunden härtill är uppenbar; en
kommun skulle eljest genom att bekosta ett fattighjons flyttning till
annan kommun kunna på denna öfverflytta underhållsbördan.

Denna grundsats anser utskottet böra allt fortfarande förblifva
undantagslöst gällande.

Men att låta moderns hemortsrätt vara oförändrad, och stadga, att
ett oäkta barn, som hon framföder inom en kommun, dit hon sedermera
begifvit sig, skulle i fattigvårdshänseende tillhöra den senare kommunen,
afviker från den allmänna grundsatsen, att. minderåriga oäkta
barn och deras moder skola hafva hemortsrätt inom samma kommun,
en grundsats, som giltigt skäl helt och hållet saknas att öfvergifva.
Det ifrågasatta stadgandet skulle derjemte komma att medföra de praktiska
olägenheter, att om moder med det hos henne vistande barnet
beböfde understöd, vore det naturligtvis svårt afgöra, huru mycket skulle
belöpa på modern och huru mycket på barnet, och tvister skulle lätteligen
uppstå mellan de båda fattigvårdssamhällen, som hade underhållsskyldighet,
det ena för modern och det andra för barnet.

Vid sådant förhållande hemställer utskottet,

att. herr Nilssons ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:
E. von KRUSENSTJERNA.