Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1893:LU14

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 21 februari 1893, kl. 1 e. nr.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående rätt
till delaktighet i allmänningar.

I fråga om delaktighet i allmänningar stadgas i 16 kap. 1 §
byggningabalken: Lands allmänning må de nyttja, som inom länet bygga
och bo, och härads eller sockne allmänning de, som i häradet eller
socknen äro. Der må de, som ej hafva sådant på egna egor, njuta
mulbete, timmer, ved, gärdsel, löf, näfver, torf, bast och annat, som
der finnes, till egen nödtorft, men ej något deraf till annan upplåta
eller sälja.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 190, anför herr Thermamius, att tillämpningen af i fråga
varande grundsats ingalunda blifvit sådan, som lagstiftaren afsett.
Allmänningarna finge nemligen icke på långt när nyttjas af alla, som
inom länet, häradet eller socknen vore bofaste. Medan ännu menigheterna
uteslutande utgjorts af odlare, hade alla bördor varit fördelade
på dessa menigheter i förhållande till storleken af hvars och ens egendom,
men hvar och en hade också till gengäld derför i samma mån
kommit i åtnjutande af den lättnad, som bereddes genom afkastningen
af menighetens samfälda egendom. Tid efter annan, anför motionären
vidare, hade sedermera andra nybyggare slagit ned sina bopålar inom
menigheterna än sådana, som i egentlig mening sysselsatt sig med odling.
Denna kategori af inbyggare hade dock icke på långt när blifvit

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

likstäld med menigheternas ursprungliga inbyggare. Det vore först
under den närmaste tiden, som man begynt beträda den utan tvifvel
rigtiga vägen, att — frånsedt de indirekta skatterna — fördela bördorna
på menigheternas alla skattepligtiga inbyggare.

Men då framstälde sig osökt den frågan: fordrar icke följdrigtigheten
i detta utjemningsarbete, att också de ursprungliga menighetsförmånerna
fördelas på dem, »som inom länet bygga och bo»? Om
ingen kunde bestrida behörigheten af att hvar och en i mån af förmåga
deltoge med odlarnes efterföljare i de bördor, som från fordom till följd
af sakens natur legat uteslutande på dem; borde då icke i analogi dermed
menigheternas samfälda egendom också samfäldt åtnjutas till lättnad
i de fördelade bördorna?

En liknande tendens till utjemning framträdde på ett annat område
i de ofta framkommande motionerna om indragning till statsverket
af den af städerna intjenade vinsten på bränvinsrörelsen.

På sålunda anförda skäl hemställer motionären, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Konungen anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utreda, huru vida icke antingen alla de allmänningar, som omförmälas
i 16 kap. 1 § byggningabalken må kunna, enligt ordalydelsen i nämnda
lagrum, nyttjas af dem, som äro inom vederbörande län, härad eller
socken, eller om desamma icke, i annat fall, må indragas till statsverket;
samt att Kongl. Maj:t, sedan sådan utredning egt rum, derefter
ville för Riksdagen framlägga de förslag, som Kongl. Maj:t pröfvar
nödiga.

Då, såsom af motionärens framställning framgår, motionären velat
åt 16 kap. 1 § byggningabalken gifva den tolkning, att del i allmänning
skulle tillkomma en hvar skattskyldig medlem inom kommun eller
härad — någon länsallmänning finnes numera icke —, har motionären
dermed kommit i strid med den häfdvunna och enligt utskottets åsigt
jemväl rätta uppfattningen af innehållet i nämnda lagstadgande. Enligt
denna uppfattning har lagstiftaren med uttrycken: »de som inom länet
bygga och bo» och »de som i häradet (socknen) äro», afsett dem, som af
ålder med dessa ord i lagstiftningen betecknats, d. v. s. innehafvarne af
hemmanen eller, för att begagna ett nyare uttryckssätt, innehafvarne af
i mantal satt jord. Att så varit lagstiftarens mening framgår med all
nödig tydlighet af de bestämmelser, som i öfrigt finnas rörande detta
ämne. Beträffande sockenallmänningar nämner sålunda 1805 års skogsrå.
till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 7 Häft. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ordning uttryckligen mantalet såsom grund för delaktighet i sådan allmänning
och stadgar såsom ett åliggande för »alla dem, som i socknen
hemman ega och bebo», att besluta om bästa sättet och medlen till
sådan allmännings vård och tillsyn. Med afseende å häradsallmänningarne
innehåller 1824 års lagstiftning angående en förändrad reglering
med kronoskogarne och allmänningarne i riket den bestämmelse, att
Kongl. Maj:t ville för hvarje allmänning tillåta, att den till intressenternas
egen disposition gemensamt eller delning socknar eller enskilde hemmansegare
emellan upplåtes, och enligt 6 § i förordningen den 29 juni
1866 skall häradsbo ega del i häradets allmänning efter sitt oförmedlade
hemmantal. En ändring härutinnan, i hvilkendera af de båda af
motionären alternativt angifna rigtningar den företoges, skulle följaktligen
innebära ett ingrepp i lagligen grundade eganderättsförhållanden. Hvad
motionären till stöd för sitt förslag anfört synes utskottet icke innefatta
något skäl för ett dylikt ingrepp, hvadan utskottet hemställer,

att herr Thermamius ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation af herr Lilienberg.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1893.