Lagutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1892:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Jf:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 25 febr. 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt framställning angående
formen för vissa vexelmåls behandling.

I sin till sistlidne Riksdag afgifna embetsberättelse (sid. 97—112)
omförinälde justitieombudsmannen, hurusom han iakttagit, att i fråga om
sådana från öfverexekutorer fullföljda skuldfordringsmål, der lagsökningen
grundades på vexelfordran, helt olika meningar gjort sig gällande inom
rikets hofrätter. Genom redogörelse för åtskilliga af hofrätterna meddelade
utslag visades, att flera divisioner i Svea hofrätt och de båda divisioner,
af hvilka hofrätten öfver Skåne och Blekinge bestode, ansåge öfverexekutorerne
vara behörige att upptaga och pröfva mål af nämnda beskaffenhet,
men att deremot en division af Svea hofrätt samt de flesta divisioner
inom Göta hofrätt förklarade, att öfverexekutorerne icke vore behörige att
handlägga dessa mål och förty undanröjde öfverexekutorernes beslut.

I nämnda berättelse framlades också de skäl, som efter justitieombuds''
mannens förmenande talade för, att enligt nu gällande lag öfverexekutorerne
borde anses ega att till pröfning upptaga lagsökningar, grundade på vexla^
Vidare erinrades om de olägenheter, hvilka i följd af berörda, helt
olika praxis redan uppkommit och sannolikt skulle ökas i den mån praxis
hos öfverexekutorerne blefve lika ojemn som hos hofrfftterna. Då genom
1 92 § utsökningslagen stadgats, att hofrätts utslag i skuldfordringsmål ej
finge hos Konungen öfverklagas, och något prejudikat från högsta domBih.
till Riksd. Prof. 1892. 7 Samt. 11 Häft. (Näs 14, 15). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

stolen således ej vore att förvänta för bringande af enhet i behandlingen
af mål af nämnda slag, ansåge justitieombudsmannen, att enhet ej stode
att vinna på annat sätt än genom en lagförklaring.

Af sådan anledning och då 12 § utsökningslagen bestämde i fråga
om hvilka fordringar lagsökning finge ega rum hos öfverexekutor, hemstälde
justitieombudsmannen, att Riksdagen måtte antaga ett förslag till
lagförklaring derom, att 12 § utsökningslagen egde tillämpning jemväl på
fordran, som grundade sig på vexel.

Detta förslag tillstyrktes af utskottet i dess utlåtande n:o 4. Men
utskottets hemställan blef af båda kamrarne afslagen.

Under diskussionen i ämnet visade sig meningarne i kamrarne ganska
delade. De allra fleste talarne omfattade dock den åsigt, att öfverexekutor
egde pröfva lagsökningsmål, der fordran grundades på vexel. Huruvida
sådan pröfning kunde afse kraf, rigtadt mot hvilken vexelgäldenär som
helst eller allenast mot acceptant, var emellertid äfven föremål för meningsskiljaktigheter.
Talare uppträdde till förmån för båda meningarna,
men det synes såsom skulle flertalet anslutit sig till den åsigt, att hos
öfverexekutor lagsökning på grund af vexel ej borde ega rum mot annan
gäldenär än acceptanten. Frågor om öfriga vexelgäldenärers betalningsskyldighet
skulle uteslutande tillhöra domstol.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse erinrar justitieombudsmannen
till en början om sin ofvanberörda, vid sistlidne riksdag
gjorda framställning och den behandling, som inom Riksdagen kom
densamma till del.

Härefter fortsätter justitieombudsmannen: »Erfarenheter från min embetsresa
år 1891 bestyrka än mera, att praxis i fråga om nämnda mål
är särdeles olika. Så t. ex. inhemtade jag, att konungens befallningshafvande
i Malmöhus län städse upptager lagsökningar mot acceptant, ej mot
andra vexelgäldenärer, men att, enligt hvad mig sades, både öfverexekutor
i Malmö och öfverexekutor i Lund anse sig ej vara behörige att pröfva
vexelkraf ens mot acceptant. I likhet med konungens befallningshafvande
i Malmöhus län pröfvar konungens befallningshafvande i Östergötlands
län fordringsanspråk, grundadt på vexel, då detsamma gäller acceptanten.
Men om målet fullföljes till Göta hofrätt, blir konungens befallningshafvandes
utslag af hof rätten undanröjd t på den grund, att Konungens be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

fallningshafvande ej egt att befatta sig med fordringsanspråket. I ett sådant
från Konungens befallningshafvande i Östergötlands län under Göta
hofrätts pröfning draget mål meddelade hofrätten utslag den 2 oktober
1891 och yttrade deri, att enär vexel icke vore att hänföra till sådant
fordringsbevis, som i 12 § utsökningslagen omförmäldes, förklarade hofrätten,
med stöd af 14 § i nämnda lag och med undanrödjande af öfverklagade
utslaget, att Konungens befallningshafvande ej bort till pröfning
upptaga den gjorda ansökan.

Detta utslag går i samma rigtning som de i min förra embetsberättelse
omförmälda, af Göta hofrätt meddelade utslag i dylika mål. Den
olikheten förefinnes dock, att i de äldre utslagen hofrätten vanligen åberopat
5 § 1 mom. i kongl. förordningen om nya vexellagens införande
m. m. den 7 maj 1880, under det att hofrätten i nämnda utslag af den
2 oktober 1891 åberopat 12 och 14 §§ utsökningslagen.

Alldeles motsatta meningar i fråga om berörda skuldfordringsmål
göra sig således fortfarande gällande hos skilda myndigheter. Både med
hänseende härtill och i följd af de uppmaningar, som under nämnda diskussion
i kamrarne stäldes till mig, anser jag mig ej böra underlåta att
för Riksdagen ånyo framhålla, att åtgärder torde böra vidtagas för att
bringa enhet i behandlingen af nämnda mål.

I min förra embetsberättelse erinrade jag, att det för allmänheten
vore en icke oväsentlig fördel att kunna hos öfverexekutor anställa lagsökning
på grund af vexel. De flesta lagsökningarna i vexelmål hos öfverexekutorerne
gälla acceptanter. Mera sällan lär det inträffa att lagsökningarna
afse andra vexelgäldenärer, utan fordringsegarne vända sig i
dylika fall vanligen till domstolarne. Orsakerna härtill torde vara dels
att, såsom jag nämnt, åtskilliga öfverexekutorer blott upptaga vexelkraf
mot acceptant, dels farhågor, att fordringsanspråk mot andra vexelgäldenärer
lätt förklaras tvistigt, dels ock att lagsökning hos öfverexekutor ej
skyddar mot preskription af vexelfordran, hvarvid bör bemärkas, att preskriptionstiden
i fråga om annan vexelgäldenär än acceptanten är särdeles
kort, blott sex månader från vexelns förfallodag.

, Det angelägnaste för allmänheten torde sålunda vara, att befogenheten
för öfverexekutor att pröfva vexelkraf mot acceptant blir oomtvistlig.
När detta för det praktiska lifvet är det vigtigaste, och af förutnämnda
diskussion tycktes framgå att inom Riksdagen sympatierna mest luta deråt,
att, på samma gång öfverexekutorernes omförmälda befogenhet blir tyd -

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

lig, det tillika bestämmes att öfverexekutorerne icke ega att upptaga andra
vexelkraf, torde åtgärder vidtagas i nämnda rigtning.»

I betraktande af de vidt skilda meningar, hvilka uttalades i kamrarne,
då berörda fråga der förevar, syntes det dock justitieombudsmannen
vanskligt att i detta omtvistade ämne framlägga ett formuleradt lagförslag,
helst de brister, hvilka kunde komma att vidlåda detsamma, möjligen
skulle minska utsigterna för sjelfva sakens framgång. För att emellertid
i hvad på honom ankomme söka bidraga till frågans lösning har justitieombudsmannen
nu hemstält, »att Riksdagen behagade till Konungen aflåta
skrifvelse med anhållan, att Konungen täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte dels att det må blifva
fullt tydligt att öfverexekutor eger befogenhet att till pröfning upptaga
fordringsanspråk, som grundas på vexel och rigtas mot acceptariten, dels
ock att andra på vexel grundade fordringsanspråk endast få vid domstol
anhängiggöras».

Såsom redan anförts, afsåg justitieombudsmannens framställning i ämnet
vid sistlidne riksdag en lagförklaring af innehåll, att öfverexekutor
icke vore af gällande bestämmelser förhindrad att till pröfning upptaga
på vexel grundade lagsökningar ehvad dessa rigtades emot godkännare
eller annan vexelgäldenär. Tillika afsåg berörda framställning att genom
ändring af 51 § utsökningslagen, i fråga om den exekutiva kraften af
öfverexekutors utslag i vexelmål likställa sådant utslag med rådstufvurätts
dom i dylikt mål.

I sin nu föreliggande framställning har justitieombudsmannen af praktiska
hänsyn velat tillförsäkra öfverexekutor ifrågavarande pröfningsrätt
allenast der lagsökning på grund af vexel rigtas emot godkännare och på
samma gång hemstält, att andra på vexel grundade fordringsanspråk må
anhängiggöras endast vid domstol.

Utskottet delar fortfarande justitieombudsmannens uppfattning om
behöfligheten af en lagstiftningsåtgärd, hvarigenom den osäkerhet och brist
på enhet, som för närvarande vidlåda rättstillämpningen på ifrågavarande
område, må kunna häfvas. Likaledes anser utskottet det vara ur praktisk
synpunkt vigtigast, att öfverexekutors rätt att pröfva vexelkraf mot
godkännaren varder oomtvistlig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 5

Hvad beträffar det fall, som i 93 § af gällande vexellag afhandlas,
nemligen att vexelfordran preskriberats eller att vexelrätten gått förlorad
genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskrifven
handling (s. k. prejudicierad vexel), innefattar bestämmelsen i nämnda
lagrum derom att det står vexelinnehafvaren öppet att, såsom i vanligt
skuldfordringsmål, hos vexelgäldenär utsöka hvad denne till fordringsegarens
skada skulle vinna, der fordringen förfölle, ett enligt utskottets
förmenande otvetydigt uttalande i den rigtning, att öfverexekutor enligt
gällande lag eger handlägga lagsökning på grund af sådan fordran, hvilken
ju icke är att betrakta såsom vexelfordran i egentlig mening.

Utskottet — som jemväl i likhet med justitieombudsmannen anser
lämpligast att frågan medelst en Riksdagens skrifvelse öfverlemnas till
Kongl. Maj:t, som dervid äfven får tillfälle taga i öfvervägande frågan
om enahanda verkställighet bör komma öfverexekutors utslag i vexelmål
till del, som för närvarande tillkommer rådstufvurätts dom — hemställer
följaktligen,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse derom,
att hvad i förordningen om nya vexellagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj
1880 är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej
utgör hinder för öfverexekutor att upptaga mål, hvari
på grund af vexelfordran lagsökning anställes mot godkännare
af vexel.

Stockholm den 25 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Reservation:

dels åt’ herrar Bergström, grefve Klingspor och Öländer, åt hvilka den
förstnämnde yttrat: »Enligt en lagbestämmelse, sådan utskottets pluralitet
föreslagit, skulle öfverexekutor vara behörig och pligtig att upptaga hvarje
lagsökning, som innehafvare af en godkänd vexel för utbekommande af sin
derå grundade fordran anställer mot godkännaren, således äfven om vexelfordran
hos godkännaren är preskriberad eller vexelrätten mot honom
genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föres klufven
handling gatt förlorad. Jemlikt 93 § vexellagen är dock vexelinnehafvaren
i nyssnämnda två fall endast berättigad att såsom i vanligt skuldfordringsmål
hos vexelgodkännaren utkräfva hvad denne till fordringsegarens
skada skulle vinna, der fordringen förfölle. Ett sådant käromål,
i tyska rätten benämndt ''Bereicherungsklage’, lämpar sig ingalunda att
behandlas af öfverexekutor; ty utförande af detsamma kräfver, om det
skall vinnas, en bevisning, hvilken endast vid domstol må förebringas,
t. ex. att godkännaren fått valuta af vexelgifvaren till vexelns inlösande,
men åsyftar att till egen vinning och vexelinnehafvarens förlust slå under
sig valutan genom att åberopa sig å vexelrättens preskription eller vexelns
prejudicierande.

Jag anser derför, att skrifvelsen bort formuleras så, som nedanintagna
förslag utvisar. Derest en med detta öfverensstämmande lagbestämmelse
kommer till stånd, kan och bör öfverexekutor enligt 14 § utsökningslagen
underlåta att upptaga en lagsökning mot godkännaren, till grund
hvarför företes och åberopas en preskriberad eller prejudicierad vexel.
Icke så om lagbestämmelsen formuleras i öfverensstämmelse med utskottets
förslag till skrifvelse, öfverexekutor måste då enligt 12 och 15 §§
utsökningslagen upptaga och med godkännaren kommunicera vexelinnehafvarens
lagsökning. Uteblifver då godkännaren med förklaring, torde
det lätt nog inträffa, att han blir tredskovis förpligtad att utgifva vexelns
belopp, ehuru laglig skyldighet dertill icke åligger honom med mindre
vexelinnehafvaren åstadkommit sådan bevisning, som i 93 § vexellagen
förutsättes som vilkor för godkännarens betalningsskjddighet. Kommer
åter godkännaren in med svar, måste otvifvelaktigt öfverexekutor visa
målet såsom tvistigt till domstol.

På grund af hvad nu blifvit anfördt har jag talat och röstat för,
att utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse af
hufvudsakligt innehåll, att stadgandena i vexellagen
den 7 maj 1880 och 5 § 1 mom. i förordningen af
samma dag om nya vexellagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall icke utgöra hinder för
öfverexekutor att, der innehafvare af godkänd vexel
för sin fordran söker godkännaren, upptaga den ansökning,
så framt icke vexelfordran hos godkännaren är
preskriberad eller vexelrätten mot honom genom försummelse
att företaga någon för dess bevarande föreskrifven
handling gått förlorad, men att alla andra på
vexel grundade fordringsanspråk endast vid domstol må
anhängiggöras»;

dels ock af herr Fröberg.

■ 41•. * * i"‘I ''V'': » .. . i >. •• •. ,''t\ . i: •• *?oii *f< < *''.* f: U » I •.>.<

Härjemte hafva herrar Hasselrot och Pehrsson begärt få här anfecknadt,
att de ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

t .. v, i ♦ . ,r.- ■ d . ■ ... ..

fl/: )