Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1891:LU14

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

1

N:o 14.

Ank. till Eiksd. kansli den 27 febr. 1891, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af
1 kap. 6 § gifter målskalken.

Från Första Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr F. T. Borg väckt motion, n:o 11, så lydande:

1 kap. 6 § giftermålsbalken föreskrifver, att »man eller qvinna
må ej förr i äktenskap träda, än han häfver fyllt tjuguett år och hon
femton, utan Konungen pröfvar skäligt att lof dertill gifva».

Vid sistlidne riksdag väckte jag förslag om sådan ändring häruti,
att qvinna — liksom förut man — icke utan Konungens tillstånd skulle
få träda i äktenskap före uppnådd myndig ålder, eller tjuguett år.
Förslaget vann ej Riksdagens bifall, men dess grundtanke rönte ett
sådant erkännande, att ej mindre än 116 medlemmar af båda kamrarne
yrkade återremiss för ny behandling af frågan, hvarjemte jag af många
bland riksdagens ledamöter uppmanats att, under något modifierad form,
åter draga frågan under Riksdagens pröfning.

Ehuru fortfarande lika viss, att de mest gynsamma följder så väl
för samhället som för den enskilde så väl i fysiskt som i ekonomiskt och
sedligt afseende kunna väntas, när steget en gång tages fullt ut, är det
dock sannolikt välbetänkt, att den allmänna opinionen mera förberedes
härför. Då vid frågans behandling i kamrarne meningarna tycktes vara
temligen odelade om att qvinnans äktenskap före fylda aderton år vore

Bih. till Rilcsd. Prof. 1891. 7 Sami. 9 Höft. (N:is 14—15). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

skadligt och borde förbjudas, bar jag deri trott mig böra se en fingervisning
och stanna vid nämnda åldersgräns.

Grunderna för min uppfattning af frågan finnas utförligt angifna
i Första Kammarens protokoll af den 12 mars 1890. Konklusionen
deraf torde kunna sammanfattas sålunda:

alldenstund äktenskap, ingångna i åldern före 18 år, ej blott bos
de civiliserade nationerna i allmänhet, utan särskildt hos vårt folk visat
sig högligen menliga så väl för makans och moderns sundhet som ock
för afkommans kroppsliga och andliga beskaffenhet och utveckling, en
erfarenhet som vetenskapen till fullo bestyrkt;

alldenstund de dessutom icke gerna böra ingås, innan qvinnan hunnit
den förståndsutveckling, som tillåter henne att rätt fatta vigten af
det steg, hon går att taga, eller iakttaga nödig förtänksamhet vid det
för hela lifvets väl eller ve afgörande valet af make;

alldenstund hon vid så unga år som före 18 saknar nästan all lifserfarenhet
och så väl i förvaltningen af familjens inre hushållning som i
fråga om barnuppfostran vanligen är nära nog blotta barnet;

alldenstund möjliga olägenheter vid åldersgränsens uppflyttning från
15 till 18 år undvikas derigenom, att lagens lydelse framgent som förut
medgifver att i trängande fall söka kungligt tillstånd till giftermål, och
ansökningar derom sannolikt skola minskas i antal, i samma mån medvetandet
om förtidiga äktenskaps skadlighet vaknar, och dylika ansökningar
i regeln afslås;

alldenstund slutligen ingen annan ändring i lagen alltså visar sig
för ändamålet nödig, tillåter jag mig föreslå,

att i giftermålsbalkens 1 kap. 6 § ordet femton utbytes mot
aderton.

Det lärer knappast kunna förnekas, att de af motionären åberopade
skäl tala för ett framflyttande af den ålder, vid hvilken
svensk qvinna enligt lag må tillåtas att ingå äktenskap. Att rätt bestämma
den plats på åldersskalan, der en sålunda framflyttad åldersgräns
bör förläggas, är emellertid för lagstiftaren eu vansklig uppgift,
som följaktligen bör behandlas med synnerlig omsorg och varsamhet.
Under åberopande af flere framstående vetenskapsmäns uttalanden om
skadligheten af för tidigt ingångna äktenskap, och särskildt i fråga om

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

vårt land hänvisande till den sena utveckling, som här i allmänhet eger
rum, har motionären föreslagit 18 år såsom den ålder, före hvars uppuppnående
lagen icke borde tillåta qvinna att träda i äktenskap.

Utskottet vill icke bestämdt förneka, att den sålunda föreslagna
åldersgränsen kan vara lämplig, men anser sig dock böra fästa uppmärksamhet
derå, att goda skäl äfven tala för att stanna vid eu lägre
ålderssiffra. Såsom utskottet i sitt vid sistlidne riksdag afgifna utlåtande
framhöll, torde de flesta qvinnor i våld land vid 17—20 års
ålder uppnå den utveckling, att de skäl motionären anfört icke med fog
kunna åberopas mot deras inträde i äktenskapet. I Noi-ge och Danmark
är qvinnans äktenskapsålder 16 år, och en liknande bestämmelse,
hemfrid från civillagen den 6 februari 1875, återfinnes i 1888 års förslag
till »borgerlig lagbok» för hela tyska riket. Code civil bestämmer
en ålder af 15 år. Utskottet bör vidare erinra om den uti nämnda utlåtande
intagna öfversigt, hemtad ur den officiella befolkningsstatistiken
och utvisande för tioårsperioden 1878—1887 dels antalet qvinnor i hela
riket, som för hvarje af åren under nämnda period första gången trädt
i gifte, dels ock huru stor del af nämnda antal, som belöper på hvarje
särskild åldersklass af dem, hvilka det i anledning af förevarande motion
är af intresse att taga hänsyn till, eller åldersklasserna 15—16,
16—17, 17—18 och 18—19. I denna del har öfversigten följande lydelse:

	15-16	16—17	17—18	18—19
1878	7	48	182	498
1879	14	45	157	462
1880	19	63	226	620
1881	17	79	241	621
1882	7	71	252	581
1883	15	71	243	582
1884	16	60	218	645
1885	10	58	208	620
1886	10	74	215	551
1887	5	66	223	539

Häraf framgår, hurusom antalet ingångna äktenskap i åldersklassen
17—18 är rätt stort och, jemfördt med antalet äktenskap ingångna
i åldersklassen 16—17, företer en märklig stegring, relativt större än

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

den ökning åldersklassen 18—19 framvisar i förhållande till först nämnda
klass. Om nu åldersgränsen uppflyttades till 18 år, och rätten att söka
dispens fortfarande finge tillgodonjutas, synes fara värdt, att Kongl.
Maj:t komme att årligen betungas med pröfning af ett antal dylika ansökningar,
hvilket måhända skulle närma sig antalet af de fall, då äktenskap
nu ingås af qvinnor, som ej uppnått 18 år, och sålunda varda
rätt betydligt. I likhet med lagutskottet vid sistlidne riksdag ''vill utskottet
jemväl nu erinra, hurusom en dylik pröfning är af en ytterst
grannlaga och vansklig natur, samt hvilket obehag det onekligen medför
för qvinnan och hennes närmaste att åt så ömtåliga och rent personliga
förhållanden, som här skulle ifrågakomma, nödgas gifva den
offentlighet, som måste vara förbunden med dispensansökningen och än
mera med anskaffandet af de för densammas pröfningar erforderliga
upplysningar.

Emellertid anser utskottet nödigt, att en lagstiftningsåtgärd i
ämnet föregås af omsorgsfull utredning rörande alla de omständigheter,
till hvilka för frågans bästa lösning måste tagas hänsyn, och då det icke
låter sig göra för utskottet att under tiden för riksdagens sammanvaro
inhemta de för en sådan utredning erforderliga upplysningar och yttranden,
hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af motionen, vill i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning rörande de omständigheter,
som inverka på bedömandet af frågan
om framflyttande af den i 1 kap. 6 § giftermålsbalken
för qvinna stadgade åldersgräns, samt derefter för
Riksdagen framlägga det förslag i sådant hänseende,
hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 27 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöböna.