Lagutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1890:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ant till Riksd. kansli den 17 febr. 1889, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af ej mindre Iiongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
af 67 § konkurslagen den 18 september 1862 och till
lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen angående
enskild sedelutgifvande banks, banksaktiebolags och sparbanks
konkurs den 7 juni 1889 än äfven väckta motioner
om ändringar i konkurslagen den 18 september 1862.

Till lagutskottets handläggning hafva öfverlemnats dels af båda
kamrarne Kongl. Majrts den 24 sistlidne januari till Riksdagen aflåtna
proposition, n:o 15, med förslag till lag angående ändrad lydelse af
67 § konkurslagen den 18 september 1862 och till lag angående
ändrad lydelse af 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande banks,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889, dels ock af
Andra Kammaren tre särskilda inom sistnämda kammare väckta motioner,
n:o 118 af herr A. Svenson i Edum, n:o 133 af herr C. T. Lind
och n:o 188 af herr M. Dahn, i hvilka motioner föreslås ändringar i
konkurslagen den 18 september 1862. Öfver samtliga dessa framställningar
får utskottet härmed afgifva utlåtande.

I skrifvelse den 2 maj 1888, n:o 43, anhöll Riksdagen, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändring i gällande konkurslag i syfte att medelst bestämda föreskrifter
i afseende å arfvodet för konkursbos förvaltning förekomma att sam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ma arfvode kan uppdrifvas till oskäligt belopp. Såsom ett sätt att
vinna detta mål antyddes i nämnda skrifvelse införande af en föreskrift,
att arfvodet skulle bestämmas särskild! för rättens ombudsman och
särskild! för gode männen och sysslomännen, samt att borgenärernas
beslut om det terra alltid skulle af gode männen eller sysslomännen
underställas domstolens pröfning.

Vid denna skrifvelses föredragning i statsrådet den 13 december
1889 anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet, att hvad
af Riksdagen blifvit anmärkt och föreslaget beträffande arfvodet till
rättens ombudsman syntes vara förtjent af beaktande. Dock ansåge
departementschefen mindre lämpligt att åt borgenärerna öfverlemna
att bestämma arfvodet för rättens ombudsman, då ofta nog borgenärernas
beslutanderätt i verkligheten utöfvades af sysslomännen, och sålunda
rättens ombudsman skulle i fråga om sitt arfvode blifva väsentligt
beroende af dem, hvilkas åtgöranden han vore satt att öfvervaka.
Rättens ombudsman vore en rättens förtroendeman och syntes derför
böra få sitt arfvode bestämdt af rätten. För att lemna rätten ledning
i sådant afseende borde dock borgenärerna, när de beslöte om arfvodet
till sysslomännen, tillika föreslå arfvode för rättens ombudsman. — Förändrades
67 § konkurslagen i det syfte, nu arigifvits, borde jemväl 3
§ i lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs den 7 juni 1889 undergå någon jemkning. Hvad
nämnda lagrum innehölle derom att i konkurser af omförmälda slag
konkursarfvodet skall af borgenärerna bestämmas särskild! för rättens
ombudsman och särskild! för gode männen och sysslomännen, syntes
nemligen i sådant fall såsom obehöflig! kunna utgå.

På sålunda anförda grunder hade departementschefen låtit utarbeta
de lagförslag, hvilka i ofvannämnda proposition blifvit, efter förutgående
granskning i högsta domstolen, för Riksdagen framlagda.

Propositionen är af följande lydelse:

»Under åberopande af bifogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t jemlikt 87 § regeringsformen föreslå
Riksdagen att antaga följande förslag till

l.o) Lag’ angående ändrad lydelse af 61 § konkurslagen den

18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 67 § konkurslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Arfvode till gode män och till syssloman bestämme borgenärerna,
antingen till visst af hundrade, eller efter annan grund; ej må det för
syssloman efter tid räknas. Nöjas ej gode männen eller sysslomannen
med borgenärernas beslut derutinnan, eller menar någon borgenär, eller
gäldenären, att arfvodet blifvit för högt bestämdt; lägge rätten dem
emellan, som skäligt pröfvas. När beslut angående arfvode till sysslomännen
fattas, skola borgenärerna tillika föreslå arfvode till rättens
ombudsman. Det förslag skall, jemte det i ärendet förda protokoll,
ingifvas till rätten, som derefter bestämmer hvad skäligen må rättens
ombudsman i arfvode tillerkännas.

Ej må arfvode njutas förr än gode män eller sysslomän slutlig
reda för sig gjort.

Arfvode, som belöper för egendom, hvilken är intecknad eller deri
särskild förmånsrätt eljest eger rum, skall, likasom kostnaden för den
egendoms vård och försäljning, af egendomens afgäld och köpeskilling
utgå.

2:o) Lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagan angående
enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs den 7 juni 1889.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni
1889 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Af det arfvode, som för gode männen och sysslomännen bestämmes,
tage allmänna ombudet en tredjedel.))

Lagutskottet, som vid granskning af de framlagda lagförslagen
icke funnit något att mot desamma erinra, hemställer,

1) att förevarande proposition må af Riksdagen
bifallas.

I herr Linds förut nämnda motion anmärkes, hurusom institutionen
rättens ombudsman i konkurser visat sig vara obehöflig och endast
förorsakade ökade kostnader för konkursboets förvaltning, på grund

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

hvaraf motionären föreslår, »att den befattning med konkursförvaltningar,
hvars innehafvare benämnes rättens ombudsman, må afskaffas
och för den skull § 41 af nu gällande konkurslag den 18 september
1862 upphöra att vara gällande; samt — om detta förslag vinner bifall
— att uti bemälde konkurslags öfriga paragrafer de förändringar
må blifva vidtagna, som af förslagets antagande betingas».

I fråga om de skäl, som kunna anföras för bibehållande af ifrågavarande
institution, tillåter sig lagutskottet att hänvisa till hvad utskottet
andragit i första punkten af sitt vid 1888 års riksdag afgifna
utlåtande, n:o 22, i anledning af då väckta motioner om ändringar i
konkurslagen. Utskottet anmärkte i andra punkten af samma utlåtande,
att hufvudsakliga anledningen till det missnöje mot institutionen, som
under de senare åren på ett oförtjdbart sätt framträdt, vore att söka
i de dryga kostnader, som konkursförvaltningen medförde, särskildt
genom arfvodet till rättens ombudsman. Med afseende härå och i anledning
af väckt motion i sådant syfte hemstälde utskottet om aflåtande
af den i första punkten härofvan omförmälda skrifvelse till
Konungen. Nu har i anledning af denna skrifvelse, Kongl. Maj:t för
Riksdagen framlagt ett lagförslag, hvilket synes egnadt att i väsentlig
mån afhjelpa den öfverklagade olägenheten, att arfvodet för rättens
ombudsman kan uppdrifvas till oskäligt belopp. Med hänsyn härtill
lärer det icke vara lämpligt att nu ifrågasätta institutionens upphäfvande;
hvarför utskottet hemställer,

2) att herr Linds motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

I 36 § 1 mom. af gällande konkurslag stadgas:

»Har gäldenär genom gåfva afhändt sig egendom af sådant värde,
att borgenärerna deraf märkelig skada haft, och äro ej mer än tre
månader före konkursens början förflutna, sedan gåfva af lös egendom
fullbordad, eller lagfart å gåfva af fastighet sökt blifvit; ege konkursboet
den egendom återvinna: samma lag vare, der köp, byte, lega
eller annat sådant aftal skett, och af missförhållandet mellan de å
ömse sidor utfästade vilkor skönjas kan, att aftalet hufvudsakligen har

Lagutskottets Utlåtande N:o li.

egenskap af gåfva. Då egendom sålunda återvinnes, gälde konkursboet
derå gjord nödig kostnad, äfvensom, der något å andra sidan
blifvit erlagdt, det sålunda utgifna eller dess värde.»

Herr A. Svenson föreslår i sin ofvan omförmälda motion, att det
i nämnda lagrum förekommande ordet tre måtte utbytas mot ordet sex.
Till stöd för ett dylikt förslag anförde motionären i en vid sistlidna
års riksdag afgifven motion, hvartill lian nu hänvisar, att lagens bestämmelser
i fråga om den tid, inom hvilken återvinningstalan i dylika
fall kan anställas, icke visat sig tillräckliga att hämma allehanda ofog
i afsigt att undandraga gäldbundet bo egendom, som vid konkurs
borde komma borgenärerna till godo.

I det utlåtande, n:o 10, punkten 4, som lagutskottet afgaf
öfver herr Svensons år 1889 väckta motion, som var mera omfattande
än den nu föreliggande, anförde utskottet bland annat följande:

»Vid bestämmandet af den tid före konkursens början, som får
hafva förflutit, för att återvinningstalan af ifrågavarande beskaffenhet
må kunna anställas, har lagstiftaren att taga hänsyn icke blott dertili,
att svikliga tillställningar till borgenärers förfång så vidt möjligt förekommas,
utan ock till angelägenheten deraf, att helgden af ingångna
aftal och bestående rättsförhållanden icke bringas i fara. De komiterade,
som uppgjorde förslag till 1862 års konkurslag hade, såsom deras
år 1859 afgifna betänkande (sid. 66 och 67) utvisar, sin uppmärksamhet
rigtad på nödvändigheten, att båda dessa kraf blefve tillgodosedda.
Utskottet föreställer sig ock, att de af komiterade föreslagna och sedermera
i lagen intagna tidsbestämmelser ganska nära träffat hvad
som i allmänhet måste anses vara det rätta, och att en ändring derutinnan
skulle, om den ock ur den ena synpunkten vore till gagn, ur
den andra synpunkten sedt medföra motsvarande, om ej större olägenheter.
Med hvarje utsträckning af den ifrågavarande tidrymden växer
nemligen faran derför, att återvinningstalan skulle kunna göras gällande
mot personer, som genom de omständigheter, hvarunder så väl
de som gäldenären handlat, bort vara skyddade mot sådan talan.»

På dessa skäl, som fortfarande torde ega giltighet, hemställer
utskottet,

3) att herr Svensons motion icke må vinna Riksdagens
bifall.

.Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

I herr Dahns motion, öfver hvilken utskottet slutligen har att yttra
sig, föreslås, »att Riksdagen för sin del beslutar sådan ändring i och
tillägg till 60 paragrafen 4 kap. konkurslagen,

att l:o fordringsegare, som enligt 6 paragraf 17 kap. handelsbalken
och lagen den 1 maj 1885 ega förmånsrätt, ej må för sådan
sin fordran ega rösta vid val af god man eller syssloman i konkurs;

att 2:o fordringsegare, hvilkas fordran är intecknad i fastighet
inom en tredjedel af fastighetens taxeringsvärde, ej heller må ega rätt
att för sådan fordran deltaga i val af god man eller syssloman i
konkurs;

att 3:o ingen på grund af fullmagt må ega rätt att, vid val af god
man eller syssloman i konkurs, rösta för mer än en tiondedel af summan
utaf de anmälda fordringsbeloppen.»

Till stöd för dessa förslag åberopar motionären hufvudsakligen de
skäl, han anfört i en vid 1889 års riksdag afgifven, till syftet likartad
motion. I denna anmärkte motionären, att till följd af de många konkurser,
som under senare tider egt rum, uppstått ett nästan yrkesmessigt
jägtande efter befattningar såsom god man och syssloman i
konkurser. För detta ändamål samlades fullmagter att föra talan för
borgenärer, företrädesvis för innehafvarne af de största fordringarne,
som dertill ofta vore förenade med förmånsrätt och sålunda icke medförde
någon risk. Innehafvarne af smärre fordringar, som icke utginge
med förmånsrätt, ansåge vanligen ej mödan värdi, att vid valen af gode
män och sysslomän söka att motverka innehafvarne af de större fordringsegarnes
fullmagter. Följden blefve, att dessa senare utsåge sig
sjelfve till gode män och sysslomän, på samma gång de åt sig bestämde
arfvoden. »Men», fortsatte motionären, »att lagstiftarens mening
ej varit densamma, till hvilket lagtolkningen fört, framgår bland annat
deraf, att enligt 44 § 4 kap. konkurslagen borgenärerna eg a att, då
sysslomän väljas eller sedermera gifva dem särskild föreskrift att i förvaltningen
rätta sig efter; äfvensom att borgenärerna ega att bland sig
utse en eller flere, för hvilka sysslomännen, när så fordras, hafva att
visa redo: rättigheter, som ju annulleras, när sysslomännen sjelfva rösta
för mer än hälften af samtliga borgenärers röster. Jag har derför
tänkt mig, att sådan prioriterad fordringsegare, hvars fordran är intecknad
i fastighet under fastighetens halfva taxeringsvärde — eller,
om så anses nödvändigt, gerna en lägre siffra — ej skulle ega rätt
att deltaga i val till gode män och sysslomän, och att — i analogi med
hvad som eger rum för rösträtts utöfvande vid kommunalstämma och
allmän rådstuga — ingen vid ofvan nämnda val skulle få rösta för mer

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

än en fullmagt utöfver sin egen fordran. Då skulle man blifva qvitt
dessa efterhängsna och opåkallade sysslomanskandidater, och de af förluster
drabbade fordringsegarne åtminstone blifva i tillfälle att välja
gode män och syssloman efter sin egen åsigt.»

Herr Dahn har uti den nu föreliggande motionen, med hänvisning
till hvad som förekommit under ärendets behandling vid 1889 års riksdag,
i åtskilliga delar ändrat sina förslag; men deras syfte synes vara
i hufvudsak detsamma.

Hvad först angår motionärens förslag, att innehafvare af intecknad
fordran icke skulle vid val af gode män och syssloman i konkursen få
rösta för sin fordran, så vidt den läge. inom viss del af den intecknade
egendomens taxeringsvärde, möter i främsta rummet den betänklighet,
att äfven dessa fordringsegares rätt ofta kan vara beroende af
det sätt, hvarpå egendomen förvaltas. Erfarenheten har ju ådagalagt,
att fastigheter, äfven i fall der ingen särskild anmärkning kunnat göras
mot konkursboets förvaltning, måst säljas till pris, som betydligt understigit
taxeringsvärdet, och att innehafvare till och med af sadana fordringar
som de i motionen åsyftade måst för dessas skyddande inköpa
den intecknade egendomen. Dessutom skulle antagligen, om eu sådan
bestämmelse infördes, ofta uppstå tvekan om och i hvad mån en intecknings
läge vore sådant, att dess innehafvare borde förvägras att
för densamma rösta vid ifrågavarande val. Detta inses lätt,. om man
besinnar att för bedömande af en intecknings läge erfordras icke blott
tillgång till taxeringsbevis och gravationsbevis, hvilket sistnämnda dessutom
icke alltid torde kunna med tillräcklig skyndsamhet erhållas, utan
äfven visshet om verkliga beloppet af de fordringar,. för hvilka hvarje
å gravationsbeviset upptagen inteckning vid den tid, då. valet eger
rum, utgör säkerhet. Visshet i detta afseende kan emellertid ingalunda
alltid erhållas, då ju innehafvare af intecknad fordran icke behöfver
bevaka densamma i konkursen.

Beträffande det, i anledning af en vid sistlidna års^ riksdag af lagutskottet
gjord anmärkning, nu tillagda förslaget att ^från rösträtt utesluta
äfven sådana borgenärer, hvilkas fordringar utgå med förmånsrätt
framför inteckningar, må villigt erkännas att motionärens framställning
derigenom vunnit i följ dugtighet. Men häremot kan dock anmäl kas
dels — hvad motionären sjelf beaktat — att dessa fordringar i allmänhet
uppgå till så ringa belopp, att den ifrågasatta inskränkningen i afBih.
till Riksd. Prat. 1890. 1 Samt. 7 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

seende på dem, annorlunda än i samband med dylik inskränkning’ för
andra förmånsberättigade fordringar, saknar egentlig betydelse, dels
att pröfningeij, huruvida en fordran bör med sådan förmånsrätt utgå,
ofta blifver ganska vansklig med de upplysningar, som vid valtillfällena
kunna vara att tillgå.

Herr Dahn bar slutligen under 3:o framstält det förslag, att ingen
på grund af fullmagt skulle ega rätt att vid val af god man eller
syssloman i konkurs rösta för mera än en tiondedel af summan utaf
de . anmälda fordringsbeloppen. Detta förslags genomförande skulle,
enligt utskottets tanke, framkalla vida större olägenheter än de, bvilka
motionären velat dermed undanrödja. En borgenär, hvilkens fordran
uppginge till högre belopp än en tiondedel af sammanlagda fordringsbeloppet,
skulle nemligen, om han vore boende å annan ort än den,
der konkursen vore anhängig, blifva stäld i valet mellan att antingen
företaga en möjligen både besvärlig och kostsam resa eller att se sin
rösträtt underkastad en reduktion, som blefve större i samma mån som
hans fordran vore större än öfriga borgenärers. Derjemte skulle svårighet
uppstå för borgenärer att förena sig om ett gemensamt ombud,
hvilken svårighet skulle blifva ganska känbar, om konkursen vore anhängig
på en ort, der endast få för ändamålet lämpliga personer funnes
att anlita.

Man skulle på detta sätt framkalla en betänklig rubbning i den
med rättvisa och billighet öfverensstämmande grundsatsen, att hvarje
borgenär bör i förhållande till storleken af sin fordran och sitt deraf
beroende intresse af konkursboets omsorgsfulla förvaltning ega att på
förvaltningen utöfva inflytande. Rubbningen synes så mycket betänkligare,
som valet af gode män och syssloman utan tvifvel hör till de
vigtigaste åtgärder, om hvilka borgenärerna ega att besluta.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

4) att herr Dahns förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Reservationer:

mot utskottets hemställan i punkten 3):

af herrar Smedberg, A. Göransson och C. Persson i Stallerhult, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till herr A. Svensons motion;
samt

mot utskottets hemställan i punkten 4):

af herr H. Andersson i Nöbbelöf, som ansett att utskottet bort tillstyrka
bifall till herr Dahns motion, och

af herr Smedberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att för sin del besluta sådan ändring i 60 § konkurslagen, att
ingen på grund af fullmagt skulle ega rätt att vid val af gode män
eller sysslomän i konkurs rösta för mera än en tiondedel af summan
utaf de anmälda fordringsbeloppen.