Lagutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1889:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 21 febr. 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i strafflagen den 16 februari 1864.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare
hänvisats tre särskilda motioner om ändringar i strafflagen den 16
februari 1864,_ hvilka afgifvits, inom Första kammaren af herr Hasselrot,
n:o 38, samt inom Andra kammaren af herr G. Röding, n:o 28, och af
herr O. _ W. Redelius, med hvilken herrar Johan Petersson och J. P.
Nilsson instämt, n:o 48.

Herr Hasselrot föreslår i sin motion ändring i 13 kap. 1 § strafflagen.
Detta lagrum är af följande lydelse: »Har någon, emot bättre
vetande, burit falskt vittnesbörd, eller eljest afgifvit falsk utsaga, och
det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför domstol, eller
annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för mened,
till straffarbete från och med två till och med sex år».

Efter redogörelse för paragrafens innehåll anför motionären:

»Den, som i anledning af konkurs inför domare på landet aflagt
borgenärsed eller med ed bekräftat rigtigheten af i konkurs bevakad
fordran, skulle sålunda, om han bevisas dervid hafva aflagt falsk ed, likväl

Bill. till Riksd. Prof. H89. 7 Sami. 9 Raft, 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ej kunna dömas för mened, derest lagen skulle efter sin ordalydelse tolkas,
enär han ej aflagt eden inför domstol eller efter domstols förordnande.

Lagens mening är dock uppenbarligen den, att äfven en dylik
menedare skall till ansvar fällas, och då lagens berörda ordalydelse
gifvit och kan gifva anledning till tvekan vid dess tillämpning, torde
rättelse deri böra ske.»

För vinnande af detta ändamål föreslås »att Riksdagen för sin
del ville besluta följande förändrade lydelse af 13 kap. 1 § strafflagen:

Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd, eller
eljest afgifvit falsk utsaga och det vittnesbörd eller den utsaga med
laga edgång inför offentlig myndighet bekräftat; dömes lör mened, till
straffarbete från och med två till och med sex år.»

Om ock, såsom motionären anmärker, lagrummets ordalydelse
kan gifva och i verkligheten gifvit anledning till tvekan i det af honom
angifna afseende, har dock, så vidt lagutskottet känner, denna tvekan
icke fått något uttryck i lagskipningen, så att någon domstol funnit
sig hindrad att såsom mened anse eu med ed inför domare å landet
bekräftad falsk utsaga. (Se exempelvis ett prejudikat i Nytt juridiskt
arkiv, årg. 1887, sid. 302). Ett stöd för den praxis, som sålunda öfver
allt gjort sig gällande, torde ock kunna sökas, förutom i lagens enligt
motionärens egen åsigt uppenbara mening, jemväl i den omständighet,
att 1734 års lag, hvilkens missgernings- och straffbalkar blifvit ersatta
med nu gällande strafflag, icke gör någon sträng skilnad mellan .uttrycken
domaren och rätten eller domstolen. Denna skilnad har först
i senare författningar blifvit med större noggrannhet iakttagen. Da
lagutskottet följaktligen icke kan finna den föreslagna lagändringen
vara af något praktiskt behof påkallad, hemställer utskottet,

1) att Herr Hasselrots motion icke må af Riksdagen
bifallas.

I 2 kapitlet 10 § strafflagen, sådan denna § lyder enligt lagen
den 16 maj 1884, stadgas: »Saknas hos den, som blifvit till böter fäld,

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse».
I 11 och 12 §§ meddelas närmare föreskrifter om grunderna och sättet
för hötesförvandlingen; och i 13 §, hvars lydelse jemväl blifvit genom
1884 års lag ändrad, föreskrifves: »Om förvandling af böter efter 11

eller 12 § förordne Konungens befallningshafvande, der ej för särskild!
fall finnes annorlunda stadgadt».

Herr Hyfling erinrar i sin motion, att enligt dessa bestämmelser
Konungens befallningshafvande icke finge meddela beslut om bötesförvandling,
förr än det visat sig, att tillgång till böternas fulla gäldande
saknades. Häraf uppkomme beaktansvärda olägenheter, i synnerhet i
orter, der en stor, lös arbetarepersonal förefunnes. Böternas redovisning
försvårades och försenades, och i många fall inträdde en fullkomlig
strafflöshet derigenom, att den bötfälde efter exekutor första besök
för böternas uttagande aflägsnade sig från orten och sedermera icke
återfunnes för att bringas till förvandlingsstraffets undei-gående. Motionären
föreslår derför, »att Riksdagen, derest den icke föredrager att
för sin del i frågan omedelbart besluta, må i underdånighet anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och Riksdagens pröfning underställa
ett sådant förslag till ändring af gällande lag, att antingen vederbörande
domstol eller polismyndighet ålägges att i sammanhang med
böters ådömande meddela förordnande om deras förvandling i händelse
af bristande tillgång till deras fulla gäldande, eller ock Kong]. Maj:ts
befallningshafvande berättigas att, utan föregående utredning om dylik
bristande tillgång, om förvandlingen besluta».

Båda de af motionären föreslagna alternativen förefalla utskottet
föga lämpliga. Att, såsom i första rummet föreslagits, öfverlemna åt
den myndighet, som ådömt böterna, att i sammanhang med böternas
ådömande förordna om deras eventuella förvandling, synes icke stå i
öfverensstämmelse med den karakter af verkställighetsåtgärd, som uppenbarligen
tillkommer bötesförvandlingen. Det andra alternativet skulle
åter tydligen leda derhän, att Konungens befallningshafvande måste på
förhand verkställa förvandling af samtliga i saköreslängd upptagna
bötesbelopp, hvilket, med afseende på eu stor del af dessa, sedermera
skulle visa sig vara fullkomligt onödigt, då böterna af den sakfälde
i erlades. Särskild!, skulle ett sådant förfarande medföra svårigheter i de
fall, då hofrätt eger förordna om sammanläggning af straff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

I sjelfva verket torde de olägenheter, hvilkas afhjelpande i motionen
åsyftas, kunna undvikas genom en ändamålsenlig tillämpning af
nu gällande bestämmelser. Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst,
tillgår i detta afseende inom åtskilliga län på följande sätt. Så snart
saköreslängd kommit vederbörande länsman till hända, anskaffar denne,
i fråga om de bötfälde, hvilka han antager sakna tillgång till böternas
erläggande, från domaren bevis om böternas ådömande, å hvilket länsmannen
tecknar förklaring, att han, i egenskap af åklagare, med utslaget
åtnöjes; hvarefter han låter målsegare, der sådan finnes, å samma
handling teckna en dylik förklaring. Härmed begifver sig länsmannen
till den bötfäldes bostad, erhåller jemväl dennes skriftliga förklaring,
att han med utslaget åtnöjes, och företager undersökning, huru vida den
bötfälde eger tillgång till böternas gäldande. Befinnes detta icke vara
fallet, tecknas bevis härom å samma handling, hvarefter den bötfälde
kan genast införpassas till länshäktet. Sedan han dit inkommit och inför
fängelsedirektören bekräftat sin förklaring, att han åtnöjes med utslaget,
inlemnas handlingarne till Konungens befallningshafvande, som
verkställer förvandlingen och tecknar beslut derom å samma handling,
der de förut omförmälda bevisen finnas tecknade. Till denna handling
användas tryckta formulärblanketter, af hvilka en varit inför utskottet
företedd, upptagande samtliga här ofvan omtalade bevis, förklaringar
och beslut.

På detta enkla och, enligt utskottets tanke, med lagens anda och
mening fullt öfverensstämmande sätt undvikas i dessa län de svårigheter,
hvilka motionären ansett följa af lagens bestämmelser i ämnet;
och hemställer utskottet med afseende härå,

2) att Herr Rydings motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Under åberopande af de grunder, som finnas anförda i en vid
sistlidna års riksdag afgifven motion (n:o 5 bland motioner i Andra
kammaren) föreslår Herr Bedelius i sin ofvan omförmälda, nu väckta
motion, »att Riksdagen för sin del behagade besluta att till 22 kap. 2
§ strafflagen foga ett nytt moment, som då skulle blifva det 7:de, af
följande lydelse:

(2 §. Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas: 1—6

mom. oförändrade.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

7 mom. Om man genom veterligen falsk uppgift angående sin
affärsställning antingen tillockat sig annans penningar såsom lån eller
förmått löftesman att derför ikläda sig borgensförbindelse.»

Såsom bekant föreligger till Kongl. Maj:ts pröfning ett jemväl i
tryck tillgängligt, af nya lagberedningen den 30 december 1887 afgifvet
förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen. Häruti
innefattas bland annat förslag till ändring af åtskilliga §§ i 22 kapitlet
nämnda lag. Då detta lagförslag antagligen kommer att, efter
högsta domstolens börande, som endast af hänsyn till domstolens strängt
upptagna tid lär hafva blifvit fördröjdt, föreläggas Riksdagen, och då
motionärens förslag vid sådant förhållande icke lämpligen synes böra
af Riksdagen företagas till pröfning annorlunda än i sammanhang med
de af lagberedningen föreslagna ändringar i samma kapitel, hemställer
lagutskottet,

3) att hvad Herr Redelius i sin ifrågavarande
motion föreslagit för närvarande icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Reservationer

mot utskottets hemställan under punkten 2):

af herr Lilienberg: »Då den af motionären föreslagna lagförändring
synes mig väl betänkt och efter mitt förmenande ingalunda kan anses
obehöflig deraf, att, såsom inom utskottet blifvit upplyst, inom åtskilliga
län på sidan om lagen förfares sålunda, att den, som befinnes sakna
tillgång till böter, gripes och införpassas till undergående af förvandlingsstraff,
hvilket bestämmes först sedan han ankommit till straffanstalten,
har jag ansett, att lagutskottet bort tillstyrka motionens senare
alternativ;»

mot utskottets hemställan -under punkten 3):

af herr It adel las: »Det formella skäl, att strafflagen och särskildt

dess 22 kapitel är under omarbetning, synes mig icke vara så afgörande,
att min motion endast på grund deraf bort afstyrkas, då icke det slag
af bedrägeri, som motionen afser, tillika utgör föremål för pröfning. Säde
så varit fallet, vore allt skäl att afvakta resultatet. Men då, så vidt
kändt är, så icke är förhållandet, synes mig, formelt taget, att utskottet
kunnat finna skäl till detta resonnement: Emedan strafflagens 22 kap.,
som handlar om bedrägeri och annan oredlighet, är under omarbetning,
och deri för närvarande icke finnes något sådant stadgande, som motionen
afser, så må man taga dess innehåll och syfte i öfvervägande.
Detta om utskottets formella skäl.

Något materielt skäl har utskottet icke anfört. Men på en motions
innehåll och syfte lärer väl få bero, huru vida den bör af- eller
tillsty^rkas. Och vill man taga den nu ifrågavarande motionen i skärskådande,
skall man utan svårighet finna, att dess syftemål är: att minska
om ej förhindra sådana olyckor, som orsakas af nu rådande borgenssystem.
Och detta mål, har jag trott, kan uppnås genom straffpåföljd
för »veterligen falsk uppgift» vid låne- eller borgensaftal såsom för
bedrägeri. Jag har gjort mig den frågan: Då någon genom veterligen
falsk uppgift besvikit annan i låne- eller borgensaffär, hvilkendera
af de två — ty en tredje gifves icke — skall lagen skydda? Bedragaren
eller den bedragne? Bedragaren kan nu, sådan lagen är be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

skaffad, med lagen i hand utkräfva af den bedragne ända till yttersta
skärfven. Men enligt naturlig rättskänsla bör ju den bedragne, såsom
den der lidit orätt, hjelpas och skyddas, men bedragaren deremot straffas.
Detta har synts mig så enkelt och naturligt, att jag icke trott mig
behöfva spilla många ord derpå. Men jag vågar ändock på grund af
det anförda anse, att utskottet kunnat tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse
till Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru vida icke något stadgande i motionens syfte borde inflyta
i 22 kap. strafflagen, då den nu är under omarbetning.»

Herrar Hasselrot, Smedberg och il. Andersson i Nöbbelöf hafva begärt
få här antecknadt, herr Smedberg, att han icke deltagit i behandlingen
inom utskottet af något utaf ofvan nämnda ärenden, samt herrar Hasselrot
och H. Andersson, att de icke deltagit i handläggningen inom utskottet,
den förre af hans egen förevarande motion och herr H. Andersson
af herr Rydings motion.