Lagutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1888:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1888, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar
i 130 § konkurslagen samt 23 kap. 3 § strafflagen.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr G. Berg afgifven motion, n:o 100, hvari anföres:

»Bland det moderna affärslifvets största lyten torde böra räknas
ett i oförnuftig grad utsträckt borgenssystem, som, i stället för att
stärka den enskilda krediten man och man emellan, snarare synes bidraga
att. undergräfva densamma. Då ett förnuftsenligt användande
af borgensinstitutet ovilkorligen borde från löftesmaunens sida låta löftesförbindelserna
begränsas icke mindre af skälig omtanke för egen säkerhet
och moget bedröfvande, huruvida gäldenären gjort sig förtjent af
och verkligen blefve hulpen med en ansvarsförbindelse för hans gäld
än äfven kanske i främsta rummet — af samvetsgrant ompröfvande,
huruvida löftesmannen verkligen vore i stånd att honorera de förbindelser,
han sig iklädde, tillkomma deremot en stor del af borgensförbindelser
utan att den ringaste hänsyn tages till dessa förhållanden. Äfven
om ett sådant förbiseende för öfrigt icke kan nås af lagens mellankomst,
bör dock detta lättsinne, för så vidt ske kan, stäfjas i det fall
att löftesmannen ikläder sig dylika förbindelser, ehuru han inser eller
bör inse, att en sådan betalningsskyldighet i väsentlig mån inverkar
på eller rent af omintetgör möjligheten för honom att infria egna
skulder. Och det lärer icke kunna bestridas, att det bör vara lagstiftningens
uppgift att genom preventiva bestämmelser om straff söka
motverka nu antydda missförhållanden.

Tillser man då, i hvad mån den hos oss nu gällande lagstiftning
är egnad att befordra detta ändamål, så synes det vara otvifvelaktigt,
Bih. till Likså. Prot. 1888. 7 Sami. 8 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande /V.-o 14.

att de enda lagbud, som vi härutinnan hafva att åberopa, nemligen
130 § konkurslagen och 23 kap. 3 § 1 mom. strafflagen, icke äro så
tillfredsställande som förhållandena synas påfordra. Det stadgas här,
bland annat, hvarom nu ej är fråga, att den skall såsom vårdslös
borgenär straffas, hvilken »genom lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser
förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans
ställning eller tillgångar)). Sammanställer man härmed nämnda kapitels
i strafflagen öfriga §§ och särskildt den i 1 § gillra anvisning, att
med uttrycket »gäldenär» endast förstås den, »som kommit i konkurstillstånd»
— något som för öfrigt är ganska naturligt, då först i och
genom konkurs vinnes full juridisk visshet om gäldenär ekonomiska
ställning, hans förhållande till borgenärerna, omfattningen af hans tillgångar,
vidden af hans förbindelser — så inses genast, under hvilka
betingelser, en löftesman, som lättsinnigt iklädt sig borgensansvarighet,
skall kunna nås af lagens straffande hand. Han skall nemligen dels
hafva kommit i konkurs, dels “lättsinnigt ingått ansvarsförbindelser41
och dels hafva “förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande
till hans ställning eller tillgångar44.

Uti den först angifna förutsättningen, att löftesmannen skall hafva
råkat i konkurstillstånd, menar jag, af förut antydda skal, att någon
ändring icke gerna kan ifrågasättas. Icke heller lär man närmare och
bättre, än som i stadgandet redan skett, kunna precisera de straffbarhetsvilkor,
som finnas uttryckta i orden: “lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser44
och “belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans
ställning och tillgångar44. Men då straffbarheten tillika blifvit bunden vid
och gjorts beroende af den faktiska förutsättning, att löftesmannen genom
berörda förbindelser verkligen skall hafva förlorat belopp i antydda omfattning,
så synes mig detta sålunda karakteriserade vilkor för straffbarheten
vara allt för mycket begränsadt och behöfva utsträckas. Brottsligheten
göres nemligen här beroende deraf, att gäldenär verkligen förlorat
sådana belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans
ställning och tillgångar, ehuru hans brottslighet torde böra anses lika
stor äfven för det fall, att han genom borgensförbindelse äfventyr åt dylika
belopp, fastän dessa förbindelser ännu icke ledt till förlust. Hans
lättsinne i fråga om löftesförbindelser, hans vårdslöshet gent emot boigenärerna
kunna i det senare fallet icke synas mindre än i det förra,
enär han satt borgenärernas säkerhet lika mycket på spel i det ena
som i det andra, och utgången oftast kan bero endast på en ren tillfällighet.
Skall man till exempel icke anse den borgenär såsom vårdslös,
hvilken, med tillgångar till belopp af 30,000 kronor, ingått borgensförbindelser
för 300,000 kronor, äfven om förlusten icke hunnit drabba

Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 11

honom vid den tidpunkt, då lian råkar i konkurs eller utredningen
deraf pågår.

Då det enda korrektivet mot ett sådant lättsinnigt ingående åt
borgensförbindelser torde vara att göra den vårdslöse löftesmannens straffbarhet
beroende redan deraf, att gäldenären genom sådana förbindelser
äfventyra! belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning
eller tillgångar, så och då hvad nu blifvit sagdt om borgensförbindelser
torde ega sin fulla tillämpning äfven på gäldenär, som låtit
komma sig till last det slags lättsinne i affärshänseende, som i ifrågavarande
lagrum benämnes »vingleri i vexelrörelse», får jag vördsammast
föreslå,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande förändrade lydelse
af 130 § konkurslagen och 23 kap. 3 § 1 mom. strafflagen, nemligen:

130 § konkurslagen.

Har gäldenär visat, uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer
derigenom att han:

till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt eller på
spel eller andra dermed jemförliga företag, der utgången berott af ren
tillfällighet, förlorat, eller genom vingleri i vexelrörelse eller lättsinnigt
ingångna ansvarighetsförbindelser ådragit sig förlust af eller äfventyrat
belopp, som icke ståt! i skäligt förhållande till hans ställning ellei

tillgångar — — —

23 kap. 3 § 1 mom. strafflagen.

Pröfvas gäldenär hafva visat uppenbar vårdlöshet emot sina borgenärer
derigenom

1 att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter anvandt,
eller Då spel eller andra dermed jemförliga företag, der utgången berott
af ren tillfällighet, förlorat, eller genom vingleri i vexelrörelse eller
lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser ådragit sig förlust af eller äfventyrat
belopp, som icke statt i skäligt förhållande till hans ställning ellei
tillgångar;»

Det är, såsom lagutskottet redan vid flera tillfällen haft anledning
uttala, visserligen eu sanning, att lättsinnigt ingående af borgensförbindelser
åtminstone i vissa delar af vårt land verksamt bidragit till
framkallande af ett allmänt utbredt ekonomiskt betryck; och det är
derför lätt förklarligt, att man söker efter utvägar att härutinnan åstadkomma
rättelse. En sådan utväg har man velat finna i eu omarbet -

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ning af de civilrättsliga bestämmelserna om borgensaftalet. Ett annat
medel förordas i den nu föreliggande motionen, nemligen att genom
straffbestämmelse för den, hvilken genom lättsinnigt ingångna ansvarighetsförbindelser
äfventyrat belopp, som icke stått i skäligt förhållande
till. hans ställning eller tillgångar, söka afhålla personer från att ingå
dylika förbindelser.

Af förslagets redaktion framgår icke med full tydlighet, att med
den tillagda bestämmelsen afses endast sådana borgensförbindelser,
hvilka åtminstone vid konkursens början ännu'' äro vid gällande kraft,
så att förlust å desamma kan uppstå; men det torde väl få antagas,
att motionärens mening varit den nu antydda.

Lagutskottet kan, äfven under denna förutsättning, icke finna, att
motionären uppvisat tillräckliga skäl för, att lagstiftaren skulle i fråga
om borgensförbindelsers ingående uppställa en strängare grundsats än
den, som i allmänhet gäller för likartade handlingar, nemligen att det
ifrågavarande förfarandet blir straffbart först då det medfört eu verklig
rattskränkning. En sådan särskild stränghet mot den, som lättsinnigt
ingått borgensförbindelser, synes i sjelfva verket så mycket
mindre befogad, som åtagandet af dylika förbindelser ju ofta föranledes
af ren godtrogenhet och önskan att hjelpa andra,

Tillämpningen af en sådan föreskrift, som den af motionären föreslagna,
skulle ock blifva förenad med betydande svårigheter. Uttrycket
»äfventyra)! synes för straffbestämmelsens tillämpning förutsätta bevisning
derom, att redan vid eu borgensförbindelses ingående omständigheterna
gjort densamma i någon mån äfventyrlig. Detta kan väl åter
icke anses vara fallet, om löftesmannen dervid haft skälig anledning
att anse. den person, för hvilken han gått i borgen, fullt vederhäftig
för det ifrågavarande beloppet. Lika litet finge väl under den föreslagna
bestämmelsen hänföras ett fall, då den i konkurstillstånd försatte
löftesmannen haft medborgensmän, hvilka varit fullt vederhäftige
hvar för sin del, så att den andel, som efter hufvudtal skulle belöpa
på den förstnämnde, icke vore af den storlek, att den icke stode i skäligt
förhållande till hans tillgångar. Tillämpningen skulle således fördra
en undersökning i hvarje särskildt fall af förhållandena vid ansvarsförbindelsens
ingående, hvilken undersökning — just med afseende å
den förutsatta omständigheten, att förlust ännu icke uppstått — i de
flesta fall skulle blifva ytterst vansklig, ja snart sagdt omöjliggöra
tillämpning af straffbestämmelsen.

Liknande svårigheter torde ock möta för tillämpning af ett
dylikt stadgande i fråga om vingleri i vexelrörelse, för hvilket

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

senare stadgande motionären för öfrigt icke anfört några särskilda
skäl.

På grund af hvad sålunda andragits får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 16 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bill. till Riksd. Prof. 1888. 7 Samt. 8 Höft.