Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1887:LU14 - janmar

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

fl:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 21 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Magt i fråga om den s. k. indigenatsrättens
upphäfvande.

Till Lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en
inom nämnda Kammare af herr P. Waldenström afgifven motion (n:o 94),
af följande lydelse:

»Det är ett högst egendomligt förhållande, att, medan alla Sveriges
embets- och tjensteman för öfrigt ega rättighet att söka befordran öfver hela
riket, så äro presterna — med undantag för dem, som ega extra ansökningsrätt
till regula pastorat — i detta afseende innestängda inom ett visst, bestämdt
stift. Då detta, såsom mig synes, å ena sidan är en orättvisa mot
presterna sjelfva, å andra sidan icke kan vara till något gagn för kyrkan
— utan snarare tvärt om — så har jag ansett mig med allt skäl kunna föreslå,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om indigenatsrättighetens
upphörande.»

I § 3 mom. 1 af lagen angående tillsättning af presterliga tj en ster
den 26 Oktober 1883 stadgas: »Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt
endast inom det stift, han tillhör, der icke han, efter ty i § 27 sägs,
varder af församling i annat stift kallad till fjerde profpredikant eller eljest
enligt denna lag egen vidsträcktare rätt eller ock sådan rätt är honom särskilt
af Konungen meddelad.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 5

I det utlåtande (N:o 23), som af lagutskottet vid 1883 års riksdag
afgafs i anledning af då väckta förslag om ändrad lagstiftning angående tillsättning
af presterliga tjenster, meddelades följande öfversigt af förevarande
ämnes behandling under närmast föregående tid:

»I skrifvelse den 14 Maj 1867 uttalade Riksdagen, med anledning af
frågan om frihet för prestkandidater att vinna anställning och varda ordinerade
i livilket stift, de helst åstundade, och tillfälle till deras användande
gåfves, den åsigt, att önskvärdt vore, det rättigheten att söka prestsysslor
öfver hela riket kunde hvarje prest medgifvas, utan hänsyn till livilket stift
han tillhörde, hvadan Riksdagen anhöll, det täcktes Kong!. Maj:t taga detta
ärende i nådigt öfvervägande och för Riksdagen framlägga förslag till de
lagförändringar, som för upphäfvande af den s. k. jas indigenatus kunde af
Riksdagens medverkan bero. Kyrkomötet, öfver denna Riksdagens hemställan
hördt, fäste uti underdånig skrifvelse den 1 oktober 1868 uppmärksamheten
derå, att det hvarken för pimsten eller församlingsvården kunde vara gagneligt,
att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig befordran
inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom utan tvifvel
transportsökandet skulle blifva vida allmännare, än nu vore händelsen; att,
då icke vore fråga om församlingarnas kallelserätt, utan om presternas ansökningsrätt,
genom rättigheten att söka prestsysslor öfver hela riket fördelarne
för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större än för närvarande,
enär vid hvarje lägenhet ansökningarne, om de blefve från hela riket tillåtna,
skulle blifva i samma mån talrikare; att den vigtiga kontinuiteten vid uppsigten
från stiftstyrelsernas sida öfver prestens lära och lefverne skulle i
väsentlig mån rubbas och i följd häraf samma styrelser komma att sakna
den närmare personliga kännedom om presterskapet, hvilken, genom föreskriften
att vid förslags upprättande afseende skall fästas å personernas nit
och försigtighet i embetets handhafvande, vore af sä synnerlig vigt och betydelse;
och slutligen att derigenom grunden för hela den närvarande stiftsindelningen
blefve rubbad och församlingarna möjligen kunde komma att till
stor del betjenas af församlingslärare, indika vore främmande för de särskilda
orternas egendomliga förhållanden; med afseende på Indika olägenheter,
de der icke syntes motvägas af några synnerliga fördelar, hvarken för församlingarna
eller presterskapet, kyrkomötet förklarade sig icke kunna lemna
sitt samtycke till upphäfvande af jus indigenatus, såvidt dermed afsåges medgifvande
för hvarje prestman att söka prestsysslor öfver hela riket, hvaremot
kyrkomötet biföll den af Riksdagen jemväl beslutade förändring i afseende
å rätt för prestkandidater att erhålla anställning i hvilket stift de
helst åstundade. Sedermera förordnade Kongl. Maj:t efter framställning af
1876 års Riksdag och med allmänna kyrkomötets samtycke, under den 4
Bill. till Biksd. Prot. 1887■ 7 Sami. 10 Häft. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

november 1876, att hvad lag och särskilda författningar innehölle derom,
att ej någon kunde vinna inträde i prestembetet inom annat stift, än der
han vore född, skulle upphöra att vara gällande.»

Genom sistnämnda författning torde väl indigenatsrätten i detta ords
egentliga bemärkelse fä anses vara upphäfd. De skäl, 1868 års kyrkomöte
anfört för bibehållande af den derefter kvarstående inskränkning, som jemväl
plägar benämnas indigenatsrätt, föranledde ock att någon väsentlig tubbning
deruti ej skedde vid antagandet af 1883 års lag; och några synnerliga
olägenheter deraf torde icke sedan dess hafva visat sig. Om i något enskildt
fall verklig olägenhet skulle kunna följa af inskränkningen, kan lvongl.
Maj-t, på derom gjord ansökning, medgifva öfverflyttning från ett stift till ett
annat- och sådan "tillåtelse har i åtskilliga fäll efter vederbörande domkapitels
hörande lemnats.

Utskottet får följaktligen hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af herr Lilienberg mot den af utskottet använda motivering.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1887.