Lagutskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1900:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 februari 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för större skyndsamhet beträffande
för brott häktade personers inställande för
domstol samt en i liknande syfte afgifven motion, dels
ock väckt motion om sådan ändring i gällande strafflagstiftning,
att den tid, hvarunder tilltalad person suttit
häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande af
straff.

Lagutskottet har för behandling fått mottaga trenne särskilda framställningar,
åsyftande ändring i gällande bestämmelser rörande för brott
häktade personer.

Den ena innehålles uti justitieombudsmannens vid innevarande riksdag
afgifna, af båda kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse och
utmynnar i hemställan derom, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser, egnade att åstadkomma större
Dill. till Riksd. Prof. 1900. 7 Samt. 9 Höft. (N:o 13). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott häktade personers inställande
för domstol.

Till stöd för berörda förslag har justitieombudsmannen anfört:

»Den som här i riket häktas för brott åtnjuter icke den i andra länders
lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häktningen inställas
för en domare, som eger magt att, i händelse häktningen befinnes
vara olaglig, genast försätta den häktade på fri fot. Regeln är hos oss,
att någon pröfning af häktningsåtgärdens laglighet ej förekommer förr än
vid den ransakning, som vederbörande domstol håller med den häktade,
och denna ransakning företages ofta först sedan två till tre veckor och
under stundom ännu längre tid förflutit från häktningstillfället. Man
skulle vid sådant förhållande till äfventyrs vilja antaga, att det är väl sörjdt
derför, att obefogade häktningar ej kunna förekomma. Men ett sådant
antagande saknar stöd i verkligheten. Häktningen verkställes vanligen af
åklagaren i det genom häktningen eller dessförinnan anstälda åtalet, d. v. s.
af den häktades motpart i rättegången, och de omständigheter, under hvilka
åklagaren har att ingå i den grannlaga pröfningen, om laga skäl till häktning
kunna anses föreligga eller icke, äro ej sällan synnerligen brydsamma.
De nödiga sakuppgifterna äro ofta ofullständiga och sväfvande, likasom
ock brottets karakter understundom är svår att fastställa. Ofta erfordras
mycken takt för att i det föreliggande fallet rätt kunna afgöra de för
pröfningen vigtiga spörsmålen, om den misstänkte kan anses hafva stadigt
hemvist eller yrke, samt om det skäligen kan befaras, att han, på fri fot
lemnad, afviker. Och under det åklagaren, kanske utsatt för påverkan af
en förorättad målsegare eller af en folkmening i orten, söker att för sig
klargöra förenämnda och andra vid pröfningen uppkommande frågor,
saknar han vanligen tillfälle till rådplägning med andra samt mången
gång rådrum till ett lugnt öfvervägande. Då härtill kommer, att åklagaren
i vanliga fall saknar större juridiska insigter samt ej sällan är en ung och
oerfaren man, lärer det ej kunna undvikas, att misstag i ifrågavarande
hänseende understundom begås.

Det måste derför vara af synnerlig vigt, att domstolen så snart som
möjligt sättes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena
kunna för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kan anses hafva
varit med skäl företagen, men domstolen i allt fall med hänsyn till det
förändrade skick, hvari saken för domstolen föreligger, finner skäl att lösgifva
den häktade. Äfven med hänsyn till sådana fall är det uppenbar -

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

ligen angeläget, att häktade personer skyndsammast inställas för domstol.
Såsom regel gäller härutinnan för närvarande, att vederbörande genast går
i författning derom, att underrättelse om häktningen meddelas domstolen.
I Stockholm och andra städer, der poliskammare finnes, är emellertid anstånd
med remissen till domstol i gällande författningar uttryckligen medgifvet.
Sålunda är i 4 § af instruktionen för polismästaren i Stockholm
den 20 maj 1868 stadgadt, att det åligger polismästaren att, der någon
blifvit för brott i häkte inmanad, ofördröjligen och, der ej omständligare
förberedande undersökning eller närmare utredning i särskilda fall är af
nöden,, inom 24 timmar efter det rapport i målet polismästaren tillhandakommit,
för ransakning vid vederbörlig domstol öfverlemna angifvelseskriften
med tillhörande handlingar, hvarjemte i ett följande moment af
samma § meddelats den föreskrift, att förberedande polisundersökning icke
må uppehållas längre än som oundgängligen nödigt är. Hvad sålunda är
stadgadt för Stockholm återfinnes i författningarna angående polisväsendet
i andra städer. — Vidkommande den tid, inom hvilken domstolen skall,
sedan underrättelse om häktningen ingått, anställa ransakning med den
häktade, äro bestämmelser gifna i förordningen den 10 april 1810, hvari
stadgas, att ransakning öfver häktad person, som inför stadsdomstol
ställes för rätta, bör företagas sist inom åtta dagar från den dag, då
arresteringen med orsaken dertill blifvit hos domaren behörigen anmäld,
sa framt den häktade till staden ankommit, samt att domaren på landet
bör halla ransakning med häktade personer inom tre veckor, efter det
domaren fått underrättelse om häktningen.

Man synes på goda grunder kunna ifrågasätta, att sådana ändringar
i ofvanberörda nu gällande föreskrifter måtte vidtagas, att större skyndsamhet
i ifrågavarande hänseende vinnes, än som för närvarande eger rum.
Förslag i sådant syfte framstäldes af Kongl. Maj:t vid 1886 års riksdag,
då proposition för Riksdagen framlades med ett större förslag till lag angående
vissa^ delar af rättegången i brottmål. Enligt detta förslag, som
omfattade frågorna om den förberedande undersökningen, häktning m. m.,
skulle längre anstånd med hänskjutandet till domstol af mål angående
häktad person ej få meddelas än fjorton dagar, räknade från den dag, då
den häktade ankommit till ransakningshäktet, och skulle ransakningen
börjas i stad inom tre dagar och å landet inom tio dagar, efter det hos
rätten eller domaren anmälts, att målet hänskjuta till domstol. Dock
skulle det ankomma på Konungen att, derest med hänsyn till särskilda
förhållanden i någon ort å landet hinder mötte att der börja ransakningen

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

inom den stadgade tiden, bestämma en tid af högst tre veckor, inom hvilken
ransakning å sådan ort skulle börjas. Lagförslaget blef antaget af Första
Kammaren med vissa obetydliga förändringar, hvilka ej berörde innehållet
af de här ofvan upptagna bestämmelser, men afslogs af Andra Kammaren.
I en i lagutskottet framstäld reservation hade yrkats, att den tid, inom
hvilken ransakning på landet senast skulle börjas, måtte bestämmas till
femton i stället för tio dagar, efter det behörig anmälan till domaren inkommit
om målets hänskjutande till domstolen.

Det måste anses såsom en högst betänklig brist i gällande lagstiftning,
att, på sätt ofvan omförmälts, vigtiga inskränkningar i den personliga
friheten stadgats i den för polismästaren i Stockholm gällande instruktion
och andra polisförordningar, utan att allmän lag ens med hänsyn till de
hufvudsakliga grunderna reglerat nämnda inskränkningar. Det torde derför
vara angeläget, att den rätt, som i administrativa författningar tillerkänts
polismyndighet att låta anstå med hänskj utan det till domstol af
mål angående häktad person, varder genom allmän lag närmare bestämd.
Och dervid torde det tillika, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,
vara af vigt, att det nu i polisförfattningarne förekommande ganska tänjbara
uttrycket, att remissen till domstol skall ske ofördröjligen, i den allmänna
lagen ersättes med en föreskrift om ett bestämdt antal dagar, hvarutöfver
remissen ej får fördröjas. Följden af det sväfvande stadgandet om
ofördröjlig remiss har nemligen, så vidt Stockholm angår, blifvit, att polismyndigheten
under stundom ända till fem eller sex veckor och någon gång
ännu längre låter anstå med remissen till domstol. Från de hit insända
fångförteckningarne har jag antecknat, att under år 1898 polisundersökningarne
i Stockholm räckt 51 dagar angående två, 10 dagar angående en
samt 11 dagar angående tvål häktade personer. A andra sidan torde den
ordinarie tiden för dessa polisundersökningar i hufvudstaden i allmänhet ej
uppgå till mera än några få dagar eller någon vecka.

Under den tid dessa undersökningar pågå är den häktade betagen all
möjlighet att, derest han till äfventyrs skulle blifvit utan tillräckliga skäl
häktad, göra sin klagan hörd hos någon myndighet. Ett i sådant hänseende
belysande exempel kan hemtas från två genom klagomål hos mig
under åren 1898 och 1899 anhängiggjorda ärenden. Två personer blefvo
här i staden den 18 maj 1898 häktade såsom misstänkte för bedrägligt
förfarande. Polisundersökningen pågick ända till den 11 juni, då polisrapporten
föredrogs i poliskammaren, som nämnde dag lösgaf de båda
misstänkte personerna, hvilka sålunda varit häktade under 24 dagar utan

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

någon möjlighet att under denna långa tid få pröfningen af häktningsåtgärdens
laglighet hänskjuten till någon domare. Den ene af de häktade
hade besvärat sig öfver häktningen i Svea hofrätt, men samma deri 11
juni, då fångenskapen slutade, ankom till fängelset hofrättens utslag af
innehåll, att hofrätten ej kunde ingå i pröfning af saken. Båda nämnde
personer begärde sedan hos mig åtal mot polismyndigheten, men på grunder,
som finnas anförda i de i dessa ärenden meddelade resolutioner, ansåg jag
ej tillräckliga skäl härtill föreligga. Öfvervägande voro emellertid skälen
derför, att ifrågavarande häktningar ej bort ega rum.

I detta sammanhang bör ej lemnas oanmärkt, att om en grundlig
polisundersökning sålunda någon gång kan vara menlig för den häktade,
torde en sådan undersökning å andra sidan ofta vara till stor fördel för
den häktade, i det att ransakningen vid domstolen, med anledning af förundersökningens
fullständighet, kan väsentligen förkortas. I den personliga
frihetens intresse torde dock en bestämd tid böra stadgas, utöfver
hvilken förundersökningen ej får utsträckas.'' Det är nemligen vigtigare,
att ett fåtal olagliga häktningar snarast möjligt upphäfvas, än att åtskilliga
lagligen häktade personer komma i åtnjutande af eu förkortning i ransakningstiden.

Vidkommande den tid, som lämpligen kunde stadgas såsom den längsta,
under hvilken vederbörande skulle ega att låta anstå med remissen till
domstol, borde en längre tid än fjorton dagar i sådant hänseende ej i
något fall medgifvas. Det synes emellertid vara allenast i ett fåtal större
städer, som något behof af ett stadgande om rätt till sådant anstånd hittills
yppats. Att stadga sådan rättighet för polismyndigheten eller åklagaremagten
i städerna i allmänhet torde derför ej vara lämpligt. Och hvad
särskildt förhållandena på landsbygden angår, lärer der något behof i
ifrågavarande hänseende ej förefinnas. Tvärtom synes det, till förekommande
af obehörigt dröjsmål, böra uttryckligen stadgas, att den, som häktat
person, som skall ransakas vid häradsrätt, bör senast dagen efter häktningen
gå i författning derom, att vederbörande domare underrättas om häktningen,
och torde tillika böra föreskrifvas, att underrättelsen skall meddelas
domaren direkt och icke, såsom på vissa orter varit och kanske ännu är
öfligt, genom länsstyrelsen såsom mellanhand. Dylika föreskrifter torde
äfven böra gifvas beträffande städerna.

Skulle tiden, inom hvilken förundersökningen i hvarje fall måste vara
fulländad, genom lag fastställas till fjorton dagar, skulle, så vidt jag har
mig bekant, brytning med gällande praxis ej behöfva ske annorstädes än i

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Stockholm, der vederbörande mera, än nu är fallet, finge vid domstolen
komplettera hvad som ej medhunnits vid förundersökningen. Hvarken i
Gföteborg, Malmö eller Norrköping förekomma de långvariga förundersökningar,
som beträffande de vidlyftigare målen i hufvudstaden anses nödvändiga.

Enligt 1886 års förberörda lagförslag skulle vid förundersökningarna
göras allenast minnesanteckningar, men ej föras fullständigt protokoll. Kunde
en dylik sed utbilda sig, skulle derigenom åtminstone i någon mån dröjsmål
vid förundersökningarna förekommas. En sådan ordning skulle ock i
ett visst annat hänseende vara till fördel för rättsskipningen. Det är ju
för närvarande vanligt, icke blott i Stockholm och andra städer utan äfven
på landet, att i förhörsprotokollen de inför polismyndigheten eller åklagaren
afgifna vittnesberättelserna äro ganska utförligt refererade. Lika vanligt är,
att i underrätternas protokoll vittnesmålen äro sålunda upptagna, att det
heter, att vittnet vitsordade hvad han vid polisförhöret berättat med tillägg
att etc., eller med den ändring att etc. Domaren har naturligtvis måst
förvissa sig om rigtigheten af den uppfattning af vittnesmålet, som sålunda
kommer till synes i protokollet, i hvilket hänseende dock större eller mindre
noggrannhet kan användas. Huru härvid än må förfaras, så qvarstår alltid
den faran, att de ordalag, som begagnats i förhörsprotokollet och vanligen
ju äro affattade af den tilltalades motpart, komma att oförändrade öfverföras
från förhörsprotokollet till rättens protokoll, ehuru uttryckssätten till äfventyrs
ej äro alldeles träffande och antagligen skulle blifvit i viss mån förändrade,
om det varit domaren som i första hand i skrift affattat vittnesmålet. Om
målet sedan varder föredraget i högre rätt, kan det hända, att det ej är
vittnesmålet i sin ursprungliga sanning, utan vittnesmålet oafsigtligen i viss
mån färglagdt eller eljest felaktigt, som lägges till grund för domslutet.
Mycket kan ju understundom bero på ordalag och uttryck. Det måste
derför vara af den allra största vigt, att det är den opartiske domaren, som
i allo författar protokollen i brottmål och dervid väljer uttryckssätten, och
det är en säker vinst för lagskipningen, om domaren vid vittnesmålens affattande
i skrift ej har annat material att tillgå än vittnenas muntliga berättelser.

Sedan anmälan om häktningen till vederbörande inkommit, skall, såsom
ofvan nämnts, i stad ransakning hållas inom åtta dagar derefter. Att denna
tid utan olägenhet skulle kunna nedsättas till tre eller fyra dagar, torde
vara uppenbart.

Hvad vidare angår den för landet meddelade föreskriften, att ransak -

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 7

ning derstädes skall hållas inom tre veckor, efter det underrättelse om
häktningen ingått, synes det icke vara oskäligt att nu påyrka en efter nutida
förhållanden afpassad ändring i nämnda, 90 år gamla föreskrift.

Jag har trott det vara af intresse att få utredt, i hvilken utsträckning
det inträffar, att för brott häktade personer af häradsrätterna vid första
ransakningstillfället lösgifvas, och har derför låtit, med ledning af de hit
insända fångförteckningarna för åren 1896—98, göra en undersökning i
berörda hänseende. Af denna undersökning framgår, att häradsrätterna %id
forsta ransökningen lösgåfvo 266 häktade personer år 1896, 216 är 1897
och 307 år 1898. Med de härstädes tillgängliga hjelpmedel har ej kunnat
utredas, huru lång tid i förevarande fall vid frigifningen förflutit från
den dag, då domhafvande!! erhöll underrättelse om hijktningen. Ej heller
bär det kunnat fullständigt utredas, huru lång tid i berörda fall förflutit
från häktningen till frigifningen, men kan emellertid af undersökningen
derutinnan inhemtas, bland annat, att minst 21 procent af ofvanbemälte
år 1896 lösgifne personer, minst 17 procent af de år 1897 lösgifne samt
minst 22 procent af de år 1898 lösgifne vid frigifvandet varit häktade
tre veckor eller derutöfver. Och härröra omförmälta fall, i hvilka häktningen
räckt tre veckor eller mera, allenast till en mindre del från rikets
nordliga provinser, i motsats till hvad man möjligen kunnat vänta.

Såsom regel borde kunna stadgas, att häradsrätten inom tio dagar,
efter det underrättelse om häktningen till domhafvanden ingått, skall företaga
ransakning med den häktade. Dock torde med hänsyn till de olägenheter,
som, i synnerhet på vissa orter, skulle uppstå för häradshöfdingarne
genom allt för ofta påkommande brottmålsransakningar, kunna föreskrifvas,
att, derest häradshöfdingen mottager underrättelse om häktningen å sådan
tid, att . inom fjorton dagar derefter skall antingen på grund af lag eller
enligt eljest träffad bestämmelse å ransakningsstället hållas ting eller tingssammanträde,
ransakningen må utsättas att hållas samtidigt dermed. Genom
en sådan anordning skulle den förmån tillika vinnas, att statsverket besparades
dryga utgifter för extra sammanträden.

Att för vissa orter bör kunna i förevarande hänseende medgifvas ännu
längre tid än tio eller fjorton dagar, synes otvifvelaktigt.

Skulle en författning i det nu omhandlade ämnet varda utfärdad,
kunde deri lämpligen inrymmas bestämmelser iifven om den tid, inom
hvilken underrätt bör fortsätta ransakning med häktad person, derest icke
särskilda omständigheter påkalla längre uppskof. Härom saknas stadganden
för närvarande.»

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Den andra af ifrågavarande framställningar, hvilken afgifvits inom
Andra Kammaren af herr Staaff uti motion n:o 111, har delvis samma
syfte som justitieombudsmannens här ofvan intagna. Sålunda anför herr Staaff:

»Bland de egenskaper, som må räknas till den svenska lagstiftningens
mera förnämliga i fråga om personer, hvilka häktats såsom misstänkta
för brott, framstår försöket att sätta åtminstone några gränser för
den tid, under hvilken häktningstillståndet får fortvara. Detta försök har
funnit sitt uttryck i 19 § 15 punkten af kongl. förordningen om strafflagens
införande den 16 februari 1864, hvilken såsom regelbindande förfrågan,
inom hvad tid häktad person skall inställas vid den rätt, som har
att ransaka om hrottet hvarför häktningen skett, hänvisar till särskild!
stadgande. Detta stadgande återfinnes i sin ordning i kongl. förordningen
den 10 april 1810 och innefattar den hufvudregel för stadsdomstol, att
ransakning med häktad person skall företagas sist inom åtta dagar från
den dag, då arresteringen med orsaken dertill blifvit hos domaren behörigen
anmäld, så framt den häktade till staden ankommit, och i fråga om
landtdomstol, att ransakning med häktad person skall företagas inom tre
veckor från det domaren fått underrättelse om målet.

I rättsskipningen har den sålunda uttalade regeln ansetts normerande
äfven i fråga om fortsättning af påbörjad ransakning sålunda, att ransakning
med häktad person i stad i allmänhet ej får uppskjutas mera än åtta
dagar och på landet ej mera än tre veckor.

Det kan svårligen betviflas, att både 1810 och 1864 års lagstiftare
genom dessa bestämmelser trodde sig hafva skänkt den häktade fulla garantier
för att inom viss tid ovilkorligen blifva stöld inför domstol. Det
synes mig således knappt på allvar kunna ifrågasättas, att för dessa lagstiftares
föreställning framträdt den möjlighet, som numera i flera fall
blifvit en verklighet, nemligen att en häktad person i veckor, ja, månader
fått vänta, innan han stälts inför domstol. Mot förordningens ordalag
strider emellertid ej en sådan möjlighet, då nemligen utgångspunkten för
de åtta dagar, respektive tre veckor, inom hvilka ransakning skall börjas,
räknas icke från sjelfva häktandet utan från den tid, då underrättelse kommit
vederbörande domstol till banda.

Här är utan tvifvel en lucka, som undgått lagstiftarne, ty det synes
otänkbart, att de skulle hafva ansett nödigt att kringgärda den tilltalades
frihet gent emot domarens godtycke, men icke gent emot åklagaremyndigheternas.
Och då man frågar, huru det var möjligt att förbise, att den
tilltalade lika väl kunde behöfva sig till skydd en bestämd tidsgräns stadgad,

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

inom hvilken hans mål måste anmälas för domstolen, som eu sådan gräns,
inom hvilken hans mål efter anmälan måste företagas, kan förklaringen
dertill, så vidt jag förstår, ej blifva annan än den, att det hvarken föll
1810 eller 1864 års lagstiftare in, att ett dröjsmål med denna anmälan
skulle kunna förestafvas af ett förnuftigt motiv, utan att de ansågo förutan
vidare gifvet, att en häktad person genast skulle öfverlemnas till domstol,
så att ett uppskof derutinnan vore likstäldt med tjenstefel. Denna
uppfattning låter, hvad angår tidpunkten 1810, fullt förklara sig deraf ,att
då helt visst ännu ej någon afvikelse skett från den gamla i 1784 års
lag herskande grundsatsen, att domstolen i fråga om undersökningen rörande
ett begånget brott är ensamt agerande, så att denna undersökning från
första stund bör ligga i dess hand helt och hållet.

Väl är det sannolikt, att denna uppfattning år 1864 fått maka åt
sig så till vida, att i åtskilliga mål en förberedande undersökning hölls
af åklagare- eller polismyndighet. Men förmodligen hade ej något särskilt
fall kommit att fästa uppmärksamheten på den egendomliga ställning, i
hvilken en häktad person, hvars mål icke anmälts för domstolen, befinner
sig. Eljest låter det sig svårligen tänkas, att man år 1864 skulle åtnöjt
sig med att blott upprätthålla 1810 års förordning i gällande kraft.

Det närvarande förhållandet gestaltar sig nu sålunda. Vid landtdomstolarne
torde i allmänhet anmälan om häktad person ske utan tidsutdrägt
genom remiss, som afgår ofördröjligen efter det den häktade ankommit till
häktet. Antagligen är förhållandet enahanda i de mindre städerna. Men
i de större städerna, der å ena sidan anhopningen af mål gör det synbarligen
önskvärd!, att målet icke inkommer till domstolen i alldeles oförberedt
skick, och å andra sidan utvecklingen af polisväsendet och det egendomliga
och ej fullt lyckliga nära samband, hvari polismyndigheten kommit
att stå till åklagaremagten, gör en viss förundersökning möjlig, har sådan
öfvergått nästan till regel.

Hvad är nu den persons rättsliga ställning, hvilken friheten på detta
sätt beröfvats?

Jo, han är i sjelfva verket rent af på nåd och onåd öfverlemnad till
åklagaren och polismyndigheterna.

För det första finnes, såsom jag framhållit, ingen viss tid föreskrifven,
inom hvilken han ovilkorligen skall ställas för domstol, utan åklagare-respektive
polis-myndigheterna kunna efter sin uppfattning om den större
eller mindre nödviindigheten af eu längre och allsidigare förundersökning,
Bill. till Likså. Prot. W00. 7 Sami. .9 Iläft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

och allt efter som dessa myndigheter sjelfva äro mer eller mindre upptagna
med andra mål och ärenden, qvarhålla honom längre eller kortare tid.

Icke nog med det. Den sålunda qvarhållne saknar hvarje lagligt
rättsmedel emot häktningen, så länge han icke är stäld inför domstol. Han
kan sålunda (på sätt ett färskt exempel visar) icke vinna öfverdomstols pröfning
af häktningens berättigande.

Han är med andra ord, så länge åklagare- respektive polis-myndigheten
behagar qvarhålla honom, i sjelfva verket rättslös — och det i afseende å
en af de vigtigaste menskliga grundrättigheterna, rätten till personlig frihet.

Då detta förhållande i sin nakenhet framträdde uti ett af mig förut
antydt rättsfall, väckte det också, efter hvad jag erfor, en utomordentlig
uppmärksamhet i alla intresserade kretsar.

Det är klart, att här en fullständig abnormitet föreligger. Att skydda
medborgerliga rättigheter mot domstolar, som likväl kunna presumeras vara
mera måna om att opåmint bevara dem, men lemna dem ovärnade gent
emot myndigheter, utrustade med långt mindre förutsättningar i den rigtningen,
är ju absurdt.

Vid fråga om en förändring i syfte att bättre skydda den häktade,
kunde nu ifrågasättas antingen att en bestämd tid stadgades, inom hvilken
häktning skall för domstol anmälas, hvarefter då domstolens skyldighet
enligt 1810 års förordning att hålla ransakning vidtager, eller att införa
laglig möjlighet för den häktade att få häktningen pröfvad (antingen af
särskild häktningsdomare, af underrätt eller öfverrätt), eller slutligen att
kombinera dessa begge garantier.

I den proposition med förslag till lag angående vissa delar af
rättegången i brottmål, som konungen vid 1886 års riksdag framlade, har
frågan uppmärksammats genom ett förslag i förstnämnda rigtning, då det
i 3 kap. 16 § heter:

»Så snart anmälan om den häktades ankomst till ransakningshäktet
blifvit gjord, skall Konungens befallningshafvande eller polismyndigheten,
derest den häktade ej försättes på fri fot, hänskjuta målet till handläggning
vid domstol och derom underrätta rätten eller domaren för utsättande
af tid för ransakningen.

Begär åklagare att med målets hänskjutande till domstol må anstå
för anställande af ytterligare efterforskningar, eger Konungens befallningshafvande
eller polismyndigheten att, så framt giltigt skäl dertill förekommer,
meddela det anstånd med målets hänskjutande till domstol, som
finnes nödigt, dock ej för längre tid än fjorton dagar, räknade från den,

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 11

då den häktade ankommit till ransakningshäktet. Ej må anstånd beviljas,
utan att den häktade blifvit öfver åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden eller förut, om ändamålet med anståndet
tidigare anmäles vara vunnet, skall målet genast hänskjutas till
domstol.»

I sjeifva verket synes också gifvetvis en dylik tidsbegränsning vara
den jemförelsevis enklaste utvägen att fylla luckan. Införandet af särskilda
häktriingsdomare är ju en rätt betydande förändring, och anförandet
af besvär i öfverrätt öfver häktningsåtgärden har knappast direkta
analogier i lagstiftningen i öfrigt och torde i många fall knappast vara
synnerligen effektivt.

Då den närmare utredningen och formuleringen af ett lagförslag i
ärendet torde böra öfverlemnas till regeringen, skall jag emellertid inskränka
mig till att hemställa om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Sedan förestående motivering redan var skrifven, erhöll jag justitieombudsmannens
berättelse, deri ämnet är behandladt och framställning
gjorts till Riksdagen om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Då emellertid syftet med justitieombudsmannens framställning sträcker
sig utöfver det i min motion framhållna, men ett par af de synpunkter,
jag tillåter mig betona, äro något annorlunda utvecklade i min
motion än i nyssnämnda framställning, vill jag icke underlåta att fullfölja
motionen, då den ju i någon mån kan tjena alt stödja uppfattningen,
att något i saken bör åtgöras.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag
angående viss tid, inom hvilken anmälan, att någon blifvit såsom misstänkt
för brott häktad, skall göras till vederbörlig domstol.»

Den tredje framställningen slutligen, som i detta utlåtande kommer
att blifva föremål för behandling, har äfven afgifvits af herr Staaff uti
en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 112 af följande lydelse:

»Vid 1897 års riksdag tillät jag mig väcka en motion af följande
lydelse:

»Bland de tvångsmedel, hvilka samhället understundom finner sig
nödsakadt att använda emot för brott misstänkta personer, är utan
tvifvel häktningen det, som djupast ingriper i individens intressen. Ty
häktningen beröfvar ju, så länge den varar, den tilltalade fullständigt

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

hans personliga frihet, upphäfva- härigenom i de flesta fall möjligheten
för den häktade att fortsätta utöfvande! af sitt yrke eller sin verksamhet
och afbryter med ett slag hans familjelif och allt umgänge med andra
menniskor.

Det måste då vara af högsta vigt, att lagstiftningen i fråga om
häktningsinstitutet vidtager alla de försigtighetsmått, som kunna tjena att
i möjligaste mån förebygga obehörig häktning och att, der häktning
skett, hafva dess skadliga följder.

Detta senare har man i de fall, då den häktade sedermera befunnits
oskyldig, sökt vinna genom att bereda möjlighet för denne att erhålla
ersättning af allmänna medel.

Men det finnes en annan sida af saken. Då den häktade verkligen

fälles till det brott, för hvilket han åtalats, kan han hafva suttit häktad
understundom i ganska lång tid. Redan ransakningen i underdomstolen
kan ju kräfva flera månader, ja, understundom, hela året och mera. Och
om han sedan finner skäl besvära sig i högre rätter, kan häktningstiden
utsträckas ännu mycket längre.

Härvid uppstår nu frågan: bör det lidande, som den tilltalade

sålunda utstått, alls icke räknas honom till godo? Bör straffet slutligen
utmätas alldeles oberoende af om den tilltalade kanske först vid sista
slutet af ransakningen häktats, eller om han suttit häktad i månader, i
halfva eller hela år?

På dessa spörsmål hafva olika länders strafflagstifningar gifvit
olika svar.

Medan exempelvis det tyska rikets strafflag stadgar, att den tid, en
person suttit häktad under undersökningen om brottet, vid domens fällande
kan helt eller delvis afräknas på det ådömda straffet, och den norska
strafflagen bestämmer, att om den tilltalade varit underkastad ransakningsfängelse,
som icke föranledts af hans förhållande under rättsproceduren,
bör fängelsetiden helt eller delvis afdragas å det straff han förskylt, så
att detta till och med kan anses helt och hållet uttjent med ransakningsfängelset,
saknar vår lagstiftning alla stadganden i nu ifrågavarande
rigtning.

Emellertid skall det ej förnekas, att någon hänsyn äfven hos oss
vid straffets slutliga utmätande understundom torde tagas till häktningstidens
längd. Val kan det icke med domstolarnes egna yttranden bestyrkas,
att så är fallet, då de kriminella utslagen hos oss ju tyvärr
nästan alltid sakna hvarje tillstymmelse till särskild motivering i fråga

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

om straffets utmätande. Men genom enskilda meddelanden från domstolarne
vunnen erfarenhet gifver dock vid handen, att äfven utståndet
ransakningshäkte någon gång tör betraktas som »förmildrande
omständighet».

Man lärer emellertid icke misstaga sig, om man betecknar såsom
sällsynta undantag de fall, i hvilka ens något afseende fästes vid att
den tilltalade varit underkastad häktning. Att häktningstiden aldrig ens
tillnärmelsevis tillgodoräknas den tilltalade i den utsträckning, som detta
kan ske uti de länder, der lagstiftningen uttryckligen inedgifvit eller
föreskrift sådant tillgodoräknande, är höjdt öfver tvifvel, likasom det ju
är gifvet, att straffet i brist på sådan lagstiftning aldrig kan helt och
hållet bortfalla till följd af utståndet ransakningsfängelse.

Det synes mig vara en uppenbar brist, att vår lag ej har någon
bestämmelse i nu antydd retning.

Om eu person exempelvis häktas såsom misstänkt för ett svårt misshandelsbrott,
men utredningen sedan leder till det resultat, att brottet
får försonas med böter, vill det förefalla mycket rimligt, om det långt
svårare lidande, som han redan på förhand utstått såsom blott misstänkt
för brottet, finge tillgodoräknas honom vid utmätande af det till graden
mindre lidande, hvilket han genom slutlig dom förklaras rätteligen hafva
förskylt. Har eu person suttit häktad i t. ex. sex veckor för ett brott,
hvilket slutligen befinnes hafva förskylt ett bötesstraff af 100 kronor,
fager det sig onekligen mera ut som ett formalistiskt rätthafveri än
såsom verklig rättvisa, att samhället utkräfver det sålunda ådömda straffet
af honom.

Och om en häktad person vill begagna sig af statens egna anordningar
för rättvisans rigtiga skipande genom att från den lägre och
enligt statens egen medvetna afsigt mindre väl utrustade domstolen hänvända
sig till den högre och presumtivt bättre utrustade rätten, icke bör
väl detta, äfven om det misslyckas eller blott lyckas till viss del, utsätta
honom för ett oproportionerligt större lidande, än om han stannat vid
första domstolens utslag.

Det är ganska visst, att mången sak, som väl förtjenat att dragas
inför högre domstols pröfning, fått stanna vid det första afgörandet af
det skäl, att den dömde funnit det klokare att godtaga ett visst enligt
hans mening ej förskyldt straff än att söka vinna befrielse eller nedsättning
i straffet med risk af eu oviss förlängning i häktningstiden,
och det behöfver icke påpekas, att det för eu lagstiftning, som livilar

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

på instanssystemet, är en synnerligen vigtig sak, att icke den dömde kan
afskräckas från att i fall, då sådant verkligen vore skäligt, påkalla högre
rätts pröfning.

Då emellertid ämnet fordrar en utredning, som bäst torde öfverlåtas
åt Kongl. Maj:t, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

Lagutskottet yttrade sig rörande denna motion sålunda:

»Lagutskottet kan icke dela motionärens åsigt om behofvet och lämpligheten
af den utaf honom förordade lagändring.

Först och främst är det från principiel synpunkt betänkligt att tillmäta
häktning betydelse af straff. Häktningsåtgärden har nemligen helt
annat syfte än straffet; under det detta sistnämnda afser att utöfva inverkan
på en brottslig vilja och således bör anordnas på ett för detta ändamåls
befrämjande lämpligt sätt, är häktningen en säkerhetsåtgärd, som
vidtages för att förebygga brottslingens afvikande och för att hindra
honom undanrödja förefintlig bevisning.

Att häktningen medför obehag för den deraf träffas, kan visserligen
ej förnekas, mgn detta förhållande bör ej undanskymma den väsentliga
olikheten mellan densamma och straffet.

Med hänsyn härtill kan det derför, enligt utskottets mening, ej
ifrågasättas, att häktningstiden för normala fall skulle frånräknas strafftiden.
År häktningstiden alltså ej längre än densamma för lagskipningens
utöfvande måste vara, finnes ej något skäl att låta densamma i strafftiden
ingå.

Att märka är också, att häktningstidens längd i de flesta fall beror
på den häktades eget åtgörande.

Derest en häktad, såsom skyldig till det brott, hvarför han åtalats,
redan vid första rättegångstillfället erkänner förbrytelsen, blir processen
således i regel kort. Utslag af kunnas oftast vid första rättegångstillfället,
och om den häktade sedermera, efter att i fängelset hafva haft den föreskrifna,
två dagar långa betänketiden, förklarar sig nöjd med domen, får
han omedelbart börja aftjena sitt straff.

För den händelse åter den häktade till en början nekar och först
vid ett senare rättegångstillfälle erkänner eller blir öfvertygad om brottet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

har han sjelf förorsakat förlängningen af rättegången och bör icke få tillgodoräkna
sig häktningstiden.

Understundom kan det emellertid inträffa, att utslag icke genast
afkunnas, oaktadt den häktade erkänner. Åklagaren kan nemligen begära
uppskof för att blifva i tillfälle att genom vittnens afhörande eller på
annat sätt skaffa utredning rörande de omständigheter, som kunna vara
af betydelse för ett rätt bedömande af brottet.

I detta fall skulle det ju kunna anses billigt, att den förlängning
af häktningstiden, som häraf blifver en följd, tillgodoräknas den häktade
vid straffets utmätande. Så torde ock i allmänhet blifva fallet. Domstolarne
torde nemligen i sådant fall alltid taga hänsyn till den tid en
person sålunda utan sitt förvållande suttit häktad. För denna händelse är
alltså en bestämmelse i motionens syfte obehöflig.

Så är ock förhållandet i de fall, att häktningstidens förlängning är
beroende på besvärs anförande mot utslag, hvarigenom den häktade blifvit
till straff dömd.

Aro besvären befogade, torde nemligen öfverdomstol en vid straffets bestämmande
taga hänsyn till den tid, som den tilltalade på grund af besvären
får i häktet qvarblifva, och det synes ej vara skäl att för andra fall vidtaga
en lagändring, som komine att uppmuntra till besvärs anförande,
äfven der berättigad anledning dertill saknas.

Utskottet kan sålunda ej tillstyrka bifall till motionärens förslag
utan hemställer,

att herr Staaffs ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»

Mot den af utskottet sålunda förda argumentationen anförde jag vid
ärendets behandling i Andra Kammaren i hufvudsak följande:

»Om jag nu vidare ser på första punkten af utlåtandet, så är det
klart, att jag är ense med utskottet derom, att häktningsåtgärden och
straffet äro principielt skilda, så till vida att häktningen har till syfte
att försäkra sig om den tilltalades person, medan straffet deremot, såsom
utskottet säger, har till ändamål att rätta en brottslig vilja. Men derifrån
och till den slutsats, som utskottet dragit, nemligen att det skulle vara
otänkbart att inräkna häktningstiden i straffet, är ett långt språng. Ty
klart är, att i fråga om afräkningen är det alldeles icke fråga om hvad
syftemålet varit, utan ffågan är, huruvida beskaffenheten af det ena och
det andra tillståndet är lika. Om denna beskaffenhet och verkan är lika,
så är det svårt att förstå, hvarför syftemålets olikhet skulle omöjliggöra

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

eu afräkning af häktningstiden från strafftiden. Och det är ju väl bekant,
att det förhåller sig icke så, att häktningstillståndet är väsentligen olikt
strafftillståndet, utan snarare så, att det är väsentligen likt med det enkla
fängelset, ehuru det skiljer sig från straffarbetet derigenom, att det icke
är förenadt med tvång till förelagdt arbete. Derför hafva också de utländska
lagstiftningar, som behjertat denna synpunkt, i allmänhet jemnstält
häktningen med enkelt fängelse, men uppskattat straffarbets- eller
tukthustiden sa, att en dags straffarbete motsvarar två dagars häktning.

Går jag nu till nästa punkt i utskottets resonnement, der det heter:
»Att märka är också, att häktningstidens längd i de flesta fall beror på
den häktades eget åtgörande», skall jag något skärskåda de olika fall,
utskottet der upptager, och vill då fästa mig vid första fallet, der utskottet
säger, att »derest en häktad, såsom skyldig till brott, hvarför han
atalats, redan vid första rättegångstillfället erkänner förbrytelsen, blir
processen således i regel kort. Utslag afkunnas oftast vid första rättegångstillfället,
och om den häktade sedermera, efter att i fängelset hafva
haft den föreskrifna, två dagar långa betänketiden, förklarar sig nöjd
med domen, får han omedelbart börja aftjena sitt straff.» Här slutar
utskottet, men jag antager väl, att utskottet menat att säga, att vid sådana
fall kan det således ej anmärkas någonting, då den dömde nemligen
genast får börja sitt straff, så att han icke varit utsatt för något
öfverskott i lidande. Detta är väl utskottets mening; jag får väl lof att
på det sätt komplettera hvad som står här i betänkandet. Men om utskottet
har menat detta, så vill jag påpeka, att naturligtvis har dock häktningen
i allmänhet fortfarit någon tid, innan det första ransakningstillfället
inträffar. Vi veta ju, att det första skedet af häktningstiden, nemligen
det som förflyter från den tilltalades gripande och tills målet remitteras
till domstol, är icke bestämdt till tiden; det tinnes icke några
bestämmelser angående tiden för polisundersökningen, utan den kan fortgå
huru länge som helst. Den fortvarar väl — lyckligtvis — i vanliga
fall icke allt för länge, men det saknas dock icke exempel på
att den fortfarit i veckotal. Om jag derefter går till det andra
skedet af häktningstiden, nemligen från remissen till domstolen och
till dess domstolsransakningen börjar, så är denna genom lag begränsad
till tre veckor på landet och åtta dagar i stad, men det kan
dock på landet draga två ä tre veckor, och en häktad person, som bekänner
vid första ransakningstillfället, kan således mycket väl hafva suttit
häktad i tre eller fyra veckor. Jag inser derför icke, hvarför det skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

vara omöjligt att afräkna denna tid, lika väl som utskottet i en senare
punkt förklarar, att det skulle vara billigt att eljest afräkna den förlängning
i häktningstiden, som icke beror på den häktade sjelf.

Utskottet säger vidare: »För den händelse åter den häktade till en
början nekar och först vid ett senare rättegångstillfälle erkänner eller
blir öfvertygad om brottet, har han sjelf förorsakat förlängningen af rättegången
och bör icke få tillgodoräkna sig häktningstiden.»

Detta resonnement är enligt mitt förmenande icke gifvetvis rigtigt.
Det är väl rigtigt, att ett nekande kan komma att tillräknas den tilltalade
såsom en försvårande omständighet vid straffets utmätande, men
det är också på det sättet, som detta helst bör tillräknas honom, och
har hans nekande redan beaktats såsom en försvårande omständighet, då
blir det i full öfverensstämmelse med öfriga fall att äfven i sådan händelse
afdraga den utståndna häktningstiden. Den hemställan motionen
går ut på afser ju för öfrigt ingalunda att vinna ett stadgande om
ovilkorlig afräkning.

Utskottet säger ytterligare: »Understundom kan det emellertid in träffa

att utslag icke genast afkunnas, oaktadt den häktade erkänner»;
och utskottet medgifver, att i detta fall skulle det ju kunna anses billigt,
att den förlängning af häktningstiden, som häraf blifver en följd, tillgodoräknas
den häktade vid straffets utmätande, men utskottet påstår äfven,
att så torde i allmänhet blifva fallet.

Detta påstående är emellertid efter min mening alldeles origtigt. Det
är icke sant, att de svenska domstolarne i allmänhet tillgodoräkna den
häktade en häktningstid, som icke berott på hans eget förvållande, men
jag vet mycket väl, att hvarken utskottet skall kunna bevisa sitt påstående
eller att jag skall kunna bevisa rigtigheten af mitt motsatta påstående,
och jag vill också säga, hvarför vi icke kunna göra det. Det är
derför, att vi här stöta på en af de byråkratiens förskansningar, som man
väl i vårt land försökt att rubba, men som icke gått att rubba, nemligen
den förskansningen, att domstolarne icke behaga vid afkunnande af
kriminella utslag i utslaget upptaga de skäl, som hafva föranledt domstolarne
att rätta straffet till just det måttet inom den vidsträckta latituden.
Om herrarne behaga läsa en tysk kriminel dom, så skulle herrarne
finna, huru den tyska domstolen med mycken omständlighet redogör för
just de omständigheter, som föranledt domstolen att välja just det straffet,
huru domstolen framhåller, att den och den omständigheten måste
anses förmildrande och den och den omständigheten försvårande, och huru dotiih.
till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 9 Raft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

men i sin helhet gifver en fullkomlig förklaring öfver domstolens val af straffmåttet.
Så förhåller det sig icke hos oss. Hos oss är detta en sak, som domstolen
afgör på en eller två rader, då den säger, att i följd af hvad domstolen
sålunda funnit den tilltalade saker till fälles han q,tt undergå straffarbete
i så många år eller månader eller fängelse i så manga ar eller
månader, och detta oaktadt vi ega en strafflag med så vidsträckta latituder,
att de kunna gå från det lägsta bötesbeloppet till flera års straffarbete.
Detta förhållande är af ganska stor vigt, derför att det hindrar den tilltalade
att få full kännedom om hvarför han blifvit dömd på det sättet,
som han blifvit, och det är äfven vigtigt derför, att det hindrar den allmänhet,
som bör vinna tillit till domstolarne, att alltid förstå, hvarför
domstolarne hafva dömt just på det sättet och icke på ett annat sätt.
Det är derför, som vi så ofta höra den anmärkningen framkomma: Ja,
men dessa två hafva j u begått alldeles samma brott; hvarför skall da den
ene dömas till det och den andre till mycket mera? Det är mycket möjligt,
att den, som blir dömd till det mindre straffet, blir dömd rättvist,
och den, som får det högre straffet, också blir dömd rättvist, men det
borde stå förklaradt i domen, hvarför hvar och en dömes så och så, ty
tilliten till rättskipningen är en vigtig sak, äfven om denna rättskipning
är rättvis.

Emellertid fins det i lagstiftningen en annan punkt, som synes gim
alldeles bestämdt tala bevisande emot utskottets påstående, och det äruda
bestämmelse, som såsom ett ovilkorligt straffminimum stadgar två månaders
straffarbete, då straffarbete förekommer, och en månads fängelse,
då fängelse förekommer. Huru är det möjligt, att lagstiftningen kan
tillåta afräkning på samma gång som den stadgar ett bestämdt minimum
af det ena eller andra straffet. Om domstolen har för sig en person,
om hvilken den efter moget öfvervägande säger, att han har begått ett
brott, som förtjenar två månaders straffarbete, och denna person har suttit
häktad fem eller sex veckor, så är det i följd af lagens egna ord omöjligt
för domstolen att taga hänsyn till denna häktningstid.

Lika origtigt tror jag att utskottets påstående är att, om besvär till
öfverdomstolen äro befogade, denna i allmänhet torde taga hänsyn till
den utståndna häktningstiden. Jag tror, att jag uttrycker sanningen rigtigare,
då jag säger, att detta visserligen händer någon gång i undantagsfall
och vid en längre häktningstid, men att detta är undantagsfall
och i alla händelser icke alls att likställa med den noggranna lagstift -

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

ning, som förekommer i utlandet och som jag här har velat ifrågasätta,
då häktningstiden kan afräknas på den ådömda strafftiden.».

Jag vågar således hålla före, att utskottets argumentation punkt för
punkt är origtig, och vill också tillåta mig att halla före, att den motivering
af min motion, som jag har lemnat, icke har blifvit i ringaste
mån undanröjd eller försvagad genom utskottets argumentation.»

Motionen erhöll i kammaren ett kraftigt understöd. Så uppvisade
herr A. Hedin med åberopande af dansk, norsk, belgisk, fransk, italiensk
och schweizisk lagstiftning den fullständiga haltlösheten i utskottets yttrande,
att det ej kunde ifrågasättas att häktningstiden för normala fall
skall frånräknas strafftiden.

Herr Lindhagen bestred enligt »sin bestämda erfarenhet från alla
tre domstolsinstanserna» utskottets ur luften gripna påstående, att domstolarne
i allmänhet vid straffmätningar redan nu taga hänsyn till den
föregående häktningstiden. Och samme talare anförde till och med ett
särskildt exempel, då man i högsta domstolen beklagat saknaden af en
sådan princip som den föreslagna i var lagstiftning.

Jemväl herr Kronlund förordade varmt bifall till motionen.

Mot densamma anfördes egentligen endast tva skäl.

Det ena var, att principens införande hos oss skulle erfordra andra
reformer i strafflagen, af hvilka dock endast anfördes, att strafflatituderna
måste ändras.

Det torde emellertid ej behöfvas mycken eftertanke för att visa, att
detta skäl ej har någon betydelse. Det finnes alls intet, som ådagalägger,
att de svenska lagstiftarne tänkt sig häktningstiden såsom en medverkande
faktor vid strafflatitudernas bestämmande. Och det är för
öfrigt alldeles obegripligt, huru de skulle hafva kunnat göra detta. Ty
häktningsfeeferc står ju på intet sätt i proportion till brottets storlek. En
person kan sitta inne i månadtal för en misshandel, som slutligen efter
fullständig utredning befinnes böra medföra ett temligen ringa straff, och
en annan ett par veckor för mordbrand, som är belagd med mycket
svårt straff. Det är således uppenbart omöjligt, att någon tanke på hvad
den brottslige kunde hafva lidit genom ett föregående häktningstillstand
kan hafva inverkat på strafflatitudernas begränsning.

Det andra skälet var en farhåga för att brottslingar skulle på beräkning
att få qvarsitta i ransakningshäktet fortfara att neka för att sålunda
i möjligaste mån uttjena straffet. Detta skäl hvilade emellertid på ett
missförstånd i fråga om motionens syfte. Man trodde, såsom debatten vi -

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

sar, på flera hall, att motionens mening var att göra häktningstidens afräkning
ovilkorlig.

Ehuru ett dylikt missförstånd icke synes mig ega verklig grund i
motionens formulering, har jag, då jag nu upprepar densamma, velat undanrödja
hvarje möjlighet till enahanda missförstånd, så att det må blifva
alldeles otvetydigt klart, att jag ej afser att få införd häktningstidens
afräkning i straffet såsom regel, utan fastmera såsom en möjlighet, hvars
öfvergång till verklighet måste bero på de omständigheter, som känneteckna
det särskilda fallet, — speciel på den anklagades eget förhållande
under sjelfva ransakningen.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring i den nuvarande strafflagstiftningen, att den tid, hvarunder en
för brott tilltalad person suttit häktad, må kunna efter domstolens pröfning
i hvarje särskildt fall och alltid med undantag för sådana händelser,
då ransakningstidens längd varit beroende af den tilltalades eget förvållande,
tillgodoräknas honom vid utmätande af det straff, hvartill han kan
blifva dömd.))

De förslag, som uti föreliggande framställningar innefattas, åsyfta i
hufvudsakligen tre särskilda afseenden ändringar i de bestämmelser, som
för närvarande gälla rörande rättskipningens handhafvande beträffande för
brott häktade personer. Det ifrågasättes sålunda dels att införa lagstadgad
begränsning af den tid, inom hvilken anmälan, att någon blifvit såsom
misstänkt för brott häktad, skall göras hos vederbörande domstol, dels att
åstadkomma förkortning af den tid, inom hvilken efter skedd anmälan domstol
skall hålla ransakning med häktad person, dels slutligen att för vissa
fall medgifva häktningstidens tillgodoräknande vid straffs utmätande.

Hvad förstnämnda förslag vidkommer, hafva efter utskottets förmenande
såväl justitieombudsmannen som herr Staaff till stöd för detsamma
anfört skäl, egnade att ådagalägga den fara för den personliga
frihetens obehöriga kränkande, som är förenad dermed, att lagen ej
faststält någon bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol om
häktnings verkställande! ej får uppskjutas. Visserligen innehålla de i administrativ
väg utfärdade instruktionerna för polismyndigheterna i städerna

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 21

en del föreskrifter i syfte att förebygga missbruk af den nämnda myndigheter
medgifna frihet att efter omständigheterna afgöra, när anmälan om
häktningen bör göras, men dels äro, såsom justieombudsmannen påpekat,
dessa föreskrifter ganska obestämda och sväfvande, dels kan det, efter
utskottets åsigt, ej vara välbetänkt att åt den administrativa lagstiftningen
öfverlemna reglerandet af de ytterst vigtiga förhållanden, som angå den
personliga friheten.

Äfven om den praktiska erfarenheten hittills i allmänhet ej varit af beskaffenhet
att särskildt skarpt framhålla den brist uti lagstiftningen, som sålunda
förefinnes, kan det ju ej förnekas, att den nuvarande saknaden af lagbestämmelser
i angifvet hänseende kan lemna rum för godtycke från
åklagare- och polismyndigheternas sida, och det måste derför, enligt
utskottets tanke, vara angeläget, att rättelse härutinnan åvägabringas.

Då det sedermera gäller att bedöma, huruledes man lämpligast må
kunna råda bot för ofvan antydda missförhållanden, kan man visserligen
i allmänhet utgå derifrån, att den häktades intresse bäst tillgodoses derigenom,
att tiden för fullgörande af skyldigheten att om häktningen göra
anmälan sättes så kort som möjligt; men i åtskilliga fall skulle genom
tillämpning af ett sådant förfarande kunna uppstå afsevärda olägenheter
just för den häktade sjelf. Såsom justitieombudsmannen framhållit, länder
det ofta den häktade till fördel, om polismyndigheten har tillfälle att verkställa
en omfattande förundersökning rörande det brott, som föranledt häktningen,
enär härigenom sjelfva domstolsransakningen kan i väsentlig mån
förkortas. Det torde då vara skäl att ej lägga absolut hinder i vägen för
en dylik undersöknings anställande i sådana fall, då polismyndigheten kan
anses skickad att densamma företaga. Med polisväsendets utveckling i de
större städerna kan enligt utskottets åsigt antagas, att polismyndigheten
såväl med sakkunskap som med större snabbhet än domstolarne sjelfva är
i stånd att åstadkomma utredning rörande en hel del af de omständigheter,
som för målets afgörande äro af betydelse, och det bör derför, åtminstone
hvad dessa städer angår, beredas polismyndigheterna lämpligt rådrum
för verkställande af en förberedande undersökning. Ändamålsenligast
synes derför vara, att, i likhet med hvad som föreslogs i Kongl. Maj:ts
till 1886 års Riksdag aflåtna proposition angående vissa delar af rättegången
i brottmål, såsom allmän regel stadgas, att anmälan om häktning utan
uppskof skall göras hos domstolen, samt att undantag från denna regel
medgifves endast för sådant fall, att särskilda förhållanden firmas dertill föranleda.

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Dock bör, i likhet med hvad justitieombudsmannen föreslagit och som
uti nämnda proposition jemväl ifrågasattes, fastslås en viss tid, exempelvis
fjorton dagar, utöfver hvilken den förberedande undersökningen ej i något
fall får sträcka sig.

Då utskottet härefter öfvergår att taga under ompröfning förslaget att
förkorta tiden, inom hvilken domstol, efter erhållen anmälan, skall företaga
ransakning med häktad person, vill utskottet visserligen medgifva, att, i anseende
till de förändrade förhållanden, som inträdt efter den tid, då nu gällande bestämmelser
i ämnet utfärdades, någon förkortning må utan olägenhet kunna genomföras.
För städernas vidkommande lärer ej någon betänklighet böra möta att,
i hufvudsaklig anslutning till hvad justitieombudsmannen föreslagit, bestämma
tiden för ransaknings företagande till högst fyra dagar från det anmälan
om häktningen ingått. Deremot äro förhållandena å landsbygden flerestädes
sådana, att den föreslagna förkortningen från tre veckor till tio dagar skulle
bereda såväl den häktade som domstolen och åklagarne afsevärda olägenheter.
I trakter, der afstånden äro långa och kommunikationerna mindre
utvecklade, skulle svårighet uppstå att få domstolen samlad inom så kort
tid. och för åklagaren blefve det mången gång omöjligt att under de få
dagar, som stode honom till buds, införskaffa prestbevis och andra handlingar,
hvilka vid domstolen måste företes, eller att föranstalta om erforderlig
vittnesbevisning i målet. Följden skulle alltså blifva, att ransakningen
till olägenhet för den häktade måste uppskjutas. Vid öfvervägande af dessa
förhållanden har utskottet ansett sig ej böra ifrågasätta större förkortning
af den nu för landsbygden stadgade tiden, inom hvilken ransakning bör
företagas, än till fjorton dagar. Särskilda förhållanden i vissa orter af vårt
land torde till och med fordra uppehållande, hvad dem beträffar, af den nu
gällande bestämmelsen om tre veckors rådrum för ransakningens företagande,
och det lärer alltså böra beredas möjlighet att i sådana fall utsträcka tiden.

Det af justitieombudsmannen framstälda förslaget om bestämmelser
rörande tiden, inom hvilken underrätt bör fortsätta ransakning med häktad
person, iinner utskottet välgrundadt, och torde dessa bestämmelser lämpligen
böra affattas i analogi med de föreskrifter, som rörande ransaknings företagande
prof vas efter förhållandena bäst afpassade. Det torde emellertid ej
särskildt behöfva framhållas, att domstolen bör erhålla bemyndigande att, der
omständigheterna sådant påkalla, uppskjuta ransakningen utöfver den tid,
som för normala fall anses tillfyllest.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver det af herr Staaff väckta
förslaget om sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att den tid, hvar -

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 23

under tilltalad person suttit häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid
utmätande af straff.

I denna fråga har utskottet en annan uppfattning än den, som kom
till uttryck i 1897 års utlåtande öfver ett då framstäldt förslag i samma
syfte som det nu föreliggande.

Utskottet förbiser visserligen icke, att det ur principiel synpunkt kan
finnas åtskilligt att erinra mot ett likställande af häktning och straff, då
syftet med den förra åtgärden är helt annat än straffets ändamål. Men
praktiskt sedt lärer emellertid få erkännas, att häktuingstillståndet till beskaffenheten
har stor likhet med frihetsstraffen, sådana de för närvarande
äro anordnade, och att de olika syftena med häktning och straff ej i någon
vidare mån komma till synes i de sätt, hvarpå häktningen och straffen äro
anordnade. Frihetens förlust utgör hufvudmomentet i såväl straffarbete som
fängelse, och det bör då ej möta synnerliga betänkligheter att låta den
frihetsförlust, som häktningen innebär, gå i afräkning på den frihetsförlust,
som i form af straff skall å brottet följa.

Hvad böter angår, måste detta straff anses medföra ett mindre lidande
än de med frihetsförlust förenade straffen, och häktningen kan då desto
mera uppväga det bötesstraff, hvarmed brottet enligt lag kunnat försonas.

Hvad 1897 års lagutskott anförde derom, att domstolarne redan nu
taga hänsyn till häktningstiden vid straffets utmätande, vill utskottet ingalunda
jäfva; men äfven om så är fallet, bör detta efter utskottets mening
ej gälla såsom skäl mot den föreslagna reformen. Först och främst har ju
praxis då redan brutit mot principen att hålla häktning och straff strängt
åtskilda, och dessutom måste det väl betraktas såsom en fördel att bestämda
regler gifvas rörande de fall, då, och den utsträckning, hvari häktningstid
får den häktade tillgodoräknas, framför att, såsom nu är fallet, det beror
helt och hållet på domstolens godtfinnande att afgöra, huruvida och i hvad
mån ett sådant tillgodoräknande må ega rum.

Då dertill kommer att, såsom motionären uttryckligen framhållit,
meningen med det framstälda förslaget ingalunda är, att den häktade under
alla förhållanden skulle ega att tillgodoräkna sig den tid, hvarunder han
suttit häktad, utan att detta skulle blifva beroende af den häktades eget]
förhållande under ransakningstiden, har utskottet funnit förslaget vara af
beskaffenhet att böra hos Eiksdagen förordas.

Med stöd af det anförda och under erinran, att herr Staaffs i motionen
111 väckta förslag kan anses innefattadt i det mera vidtomfattande

n.o

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

skrifvelseförsläg, som justitieombudsmannen i sin ofvänberörda framställning
framlagt, får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning samt herr Staaffs
motion n:o 111, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, egnade
att åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande
för brott häktade personers inställande för
domstol; samt

2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs
motion n:o 112, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande
strafflagstiftning, att den tid, hvarunder en till ansvar
för brott förvunnen person suttit häktad, må, efter
domstolens pröfning i hvarje särskild! fall, kunna till
större eller mindre del honom tillgodoräknas.

Stockholm den 23 februari 1900.

På lagutskottets vagnar:

u- p.),»; j. 1 j ,uiu j p''<

CARL B. HASSELROT.

In till/;I J., v • : •i.yimki.i ,**«M it i: »rit* Ur j

oliiilf -''J*;; Ishaf ii''jh } i ii ’,)•* ;nh Jj-.i i: - )■.,

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Reservation

af herrar Zetterstrand och Lindhagen, hvilka anfört: »I utskottets
utlåtande lemnas frågan öppen, huruvida häktningstiden lämpligast skall
tillgodoräknas antingen genom att hänsyn feges dertill redan vid straffmätningen
eller genom afdrag å det straff den tilltalade anses förskylt för
sjelfva brottet. Då af principiella och praktiska skäl endast det sista
alternativet bör enligt vår mening ifrågakomma, få vi såväl reservera oss
mot utskottets motivering, så vidt den afser göra gällande en annan uppfattning,
som äfven förklara, att vi i utskottets hemställan endast inlägga
en framställning i det af oss sålunda ifrågasatta syftet.»

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
slutliga behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 7 Sami

.9 Halt.