Lagutskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1897:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ant. till Riksd. kansli den 2C februari 1897, kl. 12 raidd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner i syfte att ordinarie
domhafvande å landet må benämnas lagman.

Uti en inom Första Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 30, anför herr Leman:

»Kändt torde vara, att domare, särskild! å landsbygden, med ett
från äldre tider i folkmunnen gängse uttryck, som oftast benämnes
»lagman». Denna benämning har ock god häfd i våra gamla lagar och
torde böra komma till heders igen, synnerligen som benämningen »häradshöfding»
numera gifves icke allenast åt den ordinarie landtdomaren,
utan äfven åt hans biträden samt jemväl åt praktiserande jurister, ja,
ofta nog äfven åt icke jurister.

Då 3 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag, hvilket innehöll
bestämmelser om lagmansting, blifvit upphäfdt, genom kongl. förordningen
den 18 april 1849;

då alltså nära femtio år förflutit sedan de gamla lagmansrätterna,
upphört att existera, och minnet om dessa rätter ej vidare torde lefva i
folkmedvetandet; samt

då numera ingen vare sig verklig eller titulär lagman qvarlefver,

torde tiden vara inne att åt den ordinarie landtdomaren återbörda
den folkliga, betecknande och välklingande benämningen »lagman».

Mot ett dylikt ombyte af benämning torde icke större svårigheter
eller hinder resa sig, än då vid införande af nu gällande utsökningslag
Bill. till Riksd. Prot. 13.97. 7 Rami. .9 Höft. (Näs 13, 14.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

föreskrefs, att livad i lag i vissa fall stadgades om Konungens befallningshafvande
skulle gälla öfverexekutor.

På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande till Riksdagens pröfning af förslag till
sådana ändringar i nu gällande lag och författningar, att derigenom
stadgas, att ordinarie domhafvande i underrätt å landet hädanefter skall
benämnas lagman.'')'')

Herr P. Paulsson har inom Andra Kammaren uti motion, n:o 48,
gjort en liknande framställning. Han föreslår, att Riksdagen i underdånig
skrifvelse ville anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förelägga Riksdagen
förslag till de ändringar i rättegångsbalken samt öfriga lagrum,
som erfordras för att benämningen lagman i stället för häradshöfding
måtte tillkomma underdomare på landet.

Under omnämnande, att lagmanstiteln numera ej tillkommer någon
i vårt land, framhåller motionären i sin motivering, hurusom benämningen
lagman vore enkel och vacker samt med erforderlig tydlighet utmärkte
en domare, en lagens handhafvare. Så vore deremot ej förhållandet
med benämningen häradshöfding, som rättegångsbalken gåfve
åt ordföranden i underdomstolar på landet. Något höfdingskap medförde
ej doinareembetet, och flera domsagor bestode ej af härad, utan
af tingslag eller skeppslag. Någon olägenhet af ett utbyte af den
senare titeln mot den förra torde ej vara att befara, och motionären
hyste den uppfattningen, att ett återupptagande af den gamla benämningen
lagman, hvilken ännu på senare tider i landsorten ej sällan
användts såsom tilltalsord till äldre domare, skulle i vida kretsar af
vårt folk helsas med tillfredsställelse.

Äfven denna senare motion har blifvit till lagutskottets behandling
hänvisad.

Utskottet har för sin del intet att erinra mot bifall till motionärernas
förevarande framställningar.

Lagmansbenämningen i 1734 års lag afsåg visserligen domare med
högre embetsställning än de nuvarande underdomarnes — lagmansrätterna
utgjorde, som bekant, för vissa mål en instans emellan häradsrätterna

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

och hofrätterna — men då lagmansrätterna upphört att existera redan
för omkring ett hälft århundrade sedan, torde, utan fara för missuppfattning,
underdomare numera kunna tilläggas benämningen »lagman»,
hvilken benämning onekligen mera exakt än »häradshöfding» angifver
arten af deras embetsverksamhet.

Den ifrågasatta förändringen är emellertid icke blott från denna
synpunkt lämplig. Äfven derutinnan är densamma ändamålsenlig, att
derigenom undvikes att såsom benämning å statens embetsmän använda
en titel, hvilken — såsom »häradshöfding» — i det allmänna lifvet ofta
tilldelas personer, som hafva en helt annan verksamhet än domarens.

Då alltså motionärernas förslag, hvarmed naturligtvis ej afses och
enligt utskottets mening ej heller får afses att i fråga om underdomares
ekonomiska förmåner, särskildt beträffande i resereglementet stadgade
bestämmelser, på ringaste sätt förändra bestående förhållanden,
synes hafva skäl för sig, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till herrar Lemans och
Paulssons föreliggande motioner, måtte besluta att i
skrifvelse till Kongl. Makt anhålla om utarbetande
och framläggande af förslag till sådana ändringar i
rättegångsbalken och andra lagrum, som erfordras för
att benämningen lagman i stället för häradshöfding
må tillkomma underdomare på landet.

Stockholm den 26 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr J. Anderson har begärt få här antecknadt, att han på grund
af sjukdom icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.