Lagutskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1896:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1896 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser angående
arfvode för utredning af dödsbo.

Andra Kammaren har till lagutskottets behandling hänvisat en af
herr Hedin inom kammaren väckt motion, n:o 5.

Efter det motionären omförmält ett uti eu Stockholmstidning under
nästlidet år förekommande meddelande, att utredningsmännen uti sterbhuset
efter eu i Stockholm år 1892 afliden industriidkare, hvilket. sterbhus
visat en tillgång af 626,721 kronor 25 öre och för hvars utredning ingen
rättegång och ingen auktion varit behöflig, tillgodofört sig i arfvode
4 % å berörda belopp med 25,068 kronor 85 öre, anföres vidare uti
motionen:

Dessa uppgifter, som ej kunde undgå att ådraga sig mycken uppmärksamhet,
framkallade helt naturligt den frågan, huruvida ej lika giltig
anledning, som i fråga om bouppteckning och arfsskifte, förefunnes att
meddela lagbestämmelser om beräkning af arfvode för utredningsmän i
dödsbo. Ehuru intet skäl förekom att draga uppgifternas läglighet i tvifvelsmål,
hade motionären likväl ansett sig böra förvissa sig om att de voro
fullt exakta; och att så var fallet, framginge af de motionären meddelade
upplysningar och styrktes äfven, hvad de väsentligaste punkterna anginge,
af tre till motionen fogade bilagor, litt. A, B och C.

Arfvodet, äfven om det beräknades lika å sterbhusets hela tillgång
— ehuru största delen deraf syntes icke hafva kunnat orsaka något närnnBih.
till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 7 Höft. (N:o 13).

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

värdi'' besvär —, förekomme an märknings värdi, ja, orimligt högt. Jemförelsevis
kunde nämnas, att utredningen af dödsboet efter den frikostige
donatorn till Stockholms högskola, fabrikören Söderberg, vid en behållning
af omkring 2Va millioner kronor lär hafva, enligt den aflidnes
förordnande, ersatts med 3,000 kronor till hvar och en af fyra utredningsmän.

Den åberopade tidningen anmärkte, att »ofvan relaterade händelse,
långt ifrån att utgöra något sällsynt undantag, har många sina likar, utan
att proceduren kan betecknas såsom annat än högst ''laglig’ och oantastlig,
man må i tysthet tänka derom hvad man vill. Uppenbarligen är lagen
här ofullständig, då den icke gifver'' någon rättelse eller ledning i fråga
om affärsutredningar och det arfvode, de betinga.» Efter att hafva påpekat
en del af de om arfvode för bouppteckningar och arfskifte gällande föreskrifter,
yttrade tidningen vidare:

»Liksom lagen icke eger några sanktionerande bestämmelser om afveckling medelst administration
vid undvikande af konkurs, har den ej heller några om dess motstycke, affärsutredning
vid dödsfall i syfte att förenkla boets ställning och göra densamma öfversigtlig. Det är ett helt
annat, både insigter och erfarenhet kräfvande uppdrag att utreda en invecklad affärsställnings aktiva
och passiva samt bringa dem til! bästa möjliga resultat — än det att uppteckna och värdesätta ett
antal inventarier, och en vidsträckt latitud må derför gerna vara medgifven utredningsmans arfvode
under vissa sådana förutsättningar. Men lagen går utan tvifvel för långt i återhållsamhet, då den
betraktar affärsutredningen som eu blott och bar privatsak, beroende på frivillig öfverenskommelse
och uppgörelse.

Det kan nemligen inträffa, att utredningsman under skyddet af frivilligt och ohegränsadt
arfvode gör sig skyldig till utpressningar. Detta kan ega rum såväl der utredningens svårare natur
lemnar förevändning till anspråk som der utredningsmannaskapet icke kan betecknas som annat än
en rikt doterad sinekur. I förra fallet är det vanligen rent tvång och i det senare hvarjehanda
''konsiderationer’, som åstadkomma, att den tilltagsne får sin vilja fram. Här synes oss, att lagen
bör kunna fullgöra sin preventiva uppgift att genom föreskrifvande af vissa gränser vid utredningsarfvode
lemna ett regulativ, hvilket på samma gång gifver den nyttige utredningsmannen all skälig
ersättning och belöning och skyddar det mer eller mindre försvarslösa sterbhuset eller myndlingen
från prejeri. Genom ofvan anförda förhållanden hafva vi velat fästa uppmärksamheten på den
brist eller ofullständighet i lagen, som onekligen förefinnes och som val förtjena!'' att vid nästa
riksdag afhjelpas.»

Den anmärkningen, att fall af blott skenbart frivillig öfverenskommelse
kunde inträffa, då det är högeligen påkalladt, att lagen medgåfve
och offentlig myndighet hade att tillämpa nödig rättelse i avtalet om arfvode,
syntes ej kunna bestridas, äfven om ofvan omförmälda prejeri skulle
vara alldeles exceptionelt, hvilket dock ej torde vara fallet.

Vidare, och om än genom anlitande af domstolarne äfven nu rättelse
kunde vinnas, torde det vara att föredraga, att laglig föreskrift så vidt
möjligt förebyggde rättegång, detta dess hellre som anlitandet af domstolsvägen
för närvarande knappast syntes erbjuda visshet om att rättelse kunde
vinnas, enär det nemligen förefölle som domstol nu måste grunda sitt
ogillande af ett aftal ej å vissa lagbud, utan å pröfning af billighetsskäl.
Af den såsom bilaga D meddelade Kongl. Maj:ts dom torde man

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

svårligen kunna finna, å hvilken formel och uttrycklig rättsgrund rådstufvurättens
i Stockholm af hofrätt och högsta domstolen i hufvudsak
faststälda dom stödde sig.

Med anledning af det anförda hemstälde motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser om beräkning af arfvode för sterbhusutredning.

För den händelse, att föreskrifter i detta ämne skulle anses stå i
det sammanhang med bestämmelserna om ersättning för bouppteckningsoch
arfskiftesförrättning, att äfven dessa borde komma under öfvervägande
i förbindelse med fråga om meddelande af föreskrifter i förstnämnda ämne,
föreslog motionären alternativt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes, i samband med en revision af gällande föreskrifter om
arfvode för bouppteckning och arfskifte, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag om arfvode för sterbhusutredning.

Vid bedömande af den utaf motionären väckta frågan bör först och
främst uppmärksammas, att ett sterbhus icke är af lagen bundet i sitt val
af utredningsman utan härutinnan eger den fullständigaste frihet, och att
det i allmänhet står sterbhuset fritt att med den tilltänkte utredningsmannen
ingå aftal om det arfvode, som bör denne tillkomma. Möjligheten
att fortfarande sluta sådana aftal uteslötes naturligtvis icke,
äfven om lagstadgade beräkningsgrunder infördes, och det skulle då nog
mången gång inträfla, att dessa grunder komine att bestämma, icke,
såsom man afsett, maximum, utan minimum för arfvodet. Sterbhusdelegarne
skulle nemligen finna för sig förödmjukande att erbjuda mindre
belopp än hvad lagen fastslagit.

Hufvudskälet mot bifall till motionärens förslag ligger dock ej. uti
ofvan anförda omständigheter utan är att söka uti snart sagdt omöjligheten,
enligt utskottets tanke, att utfinna någon allmän, med rättvisa och
billighet öfverensstämmande norm för beräkning åt ifrågavarande arfvode.
Härutinnan måste aktgifvas på den betydande skilnad, som råder emellan
å ena sidan bouppteckningar och arfskiften samt å andra sidan bo -

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

utredningar. Under det att vid de förra förrättningsmannens arbete och
dermed hans berättigade anspråk på ersättning i regel växer i förhållande
till boets storlek, kan om det för boutredningen erforderliga
arbetet icke någon uppfattning hemtas af tillgångarnes eller behållningens
storlek. Utredningen af bon i samma ekonomiska ställning kan
erbjuda högst olika grad af besvär för utredningsmannen; ett ringa
bo kan för sin utredning kräfva lika mycket, ja, mera arbete än utredningen
af ett sterbhus med högst betydliga tillgångar. Boutredningsbesväret
beror på en massa faktorer af den beskaffenhet:, att de knappast
kunna af lagstiftaren förutses, långt mindre läggas till grund för allmänna
lagbestämmelser.

Icke heller är sjelfva arbetet alltid af samma beskaffenhet och följaktligen
icke heller af samma värde. Det ansvar, som är förknippadt med
sterbhusutredningar, kan jemväl ställa sig högst olika, hvartill man icke
får underlåta att taga hänsyn.

Just det af motionären omnämnda fall utgör, efter utskottets uppfattning,
ett mycket talande bevis på svårigheten att uppställa allmänna
regler för arfvodesberäkningen. Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst,
hade den ifrågavarande industriidkaren under sin lifstid bedrifvit två särskilda,
i hög grad ansvarsfulla affärer, den ena sedeltryckeri för statens
räkning, den andra ett enskildt tryckeri, omfattande frimärkestryck för
postverket, tillverkning af sedelblanketter för enskilda banker etc. Utredningsmännens
uppdrag blef ingalunda endast en vanlig sterbhusutredning
utan innefattade tillika högsta ledningen, disponentskapet för sterbhusets
begge vigtiga affärer under en stor del af utredningstiden, som lär
hafva omfattat en tid af nära 1V2 år. Arfvodet blef således icke endast
ett vanligt utredningsarfvode utan tillika ersättning för administrerandet af
en större affärsverksamhet, och med de vanligen förekommande boutredningarna
är fallet uppenbarligen icke likstäldt.

Då utskottet sålunda anser det vara hvarken behöfligt eller ens
möjligt för lagstiftaren att ingripa med allmänna regler för beräkning af
utredningsmannaarfvodet, vill utskottet dermed naturligtvis ej förneka, att
missförhållanden i ifrågavarande afseende kunna uppkomma. Men utskottet
håller före, att det enda lämpliga korrektivet mot dylika missförhållanden
är det, som redan nu står öppet för hvarje sterbhusdelegare, som anser en
utredningsman hafva tillgodofört sig större arfvode än honom rätteligen
bör tillkomma — att nemligen hänskjuta frågan till rättens afgörande.
Då, men icke i allmänna, på förhand gifna lagstadganden, kan tillbörlig
uppmärksamhet fästas vid de för hvarje fall vexlande omständigheter, som
äro af betydelse för arfvodets fastställande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Under åberopande af det ofvan anförda hemställer alltså utskottet,

att herr Hedins ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:
E. von KRUSENSTJERNA.