Lagutskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1892:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Rikad. kansli den 18 febr. 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om af skaffandet
af prygelstraffet i fängelserna.

Kongl. Majrts instruktion för styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar
i riket den 7 mars 1835 innehåller i art. 2 §§ 1, 3 följande
bestämmelser:

»Ordningsmål i allmänhet och sådane af korrektionist eller fånge begångne
förbrytelser, som äro föremål för polismyndigheters behandling,
eger styrelsen upptaga och afgöra samt dervid låta använda korrektionella
bestraffningar, hvarunder, i svårare fall, jemväl begripes prygel för
manspersoner»;

»Innan någon bestraffning af styrelsen bestämmes och tillämpas, skall,
genom behörig undersökning, förbrytelsen vara uppdagad och förbrytaren
befunnen saker.»

I § 7, andra stycket af Kongl. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen
den 16 december 1859 föreskrifves vidare, att »i afseende å fångvårdsstyrelsens
rätt att ålägga fångar och kronoarbetskarlar extra judiciel
bestraffning komma nu gällande föreskrifter att, till dess annorlunda förordnas,
till efterrättelse tjena».

I den förnyade instruktionen för fångvårdsstyrelsen den 22 november
1877 har § 7, andra stycket, samma lydelse som nyss anförda författningsrum
med undantag allenast deraf, att ordet »kronoarbetskarlar» blifvit ersatt
med ordet »försvarslöse».

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sand. 10 Haft. (A'':o 13.)

Lagutskottets Utlåtande A’:o 13.

Slutligen stadgas i § 2 inom. 7 af Kongl. Maj:ts instruktion för embets-
och tjensteman vid rikets straff- och arbetsfängelser den 11 december
1860:

»Direktör åligger —--— att i ordningsmål utöfva den bestraff ningsrätt,

som fångvårdsstyrelsen, inom de för dess straffrätt bestämda
gränser, åt direktören uppdrager, samt att hos styrelsen anmäla de förbrytelser,
som direktören ej eger sjelf bestraffa.»

Med dessa föreskrifter må jemföras bestämmelsen i § 3 mom. 6 i
Kongl. Maj:ts reglemente för läns- och kronocellfängelserna i riket den 28
maj 1867, att, om fånge bryter emot anbefald ordning, det åligger fängelseföreståndaren
att genast eller sist påföljande söckendag göra anmälan
om förhållandet hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som efter sakens
beskaffenhet bestämmer straff för förseelsen; dock att fängelseföreståndaren
eger att, der för ordningens vidmagthållande så nödigt är, insätta fången
i mörk cell eller, om säkerheten så erfordrar, honom med fängsel belägga.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 105, har nu herr J. Mankell hemstält,

»att Riksdagen måtte besluta upphörandet af prygelstraffet i fängelser».

Efter det motionären till en början anmärkt, att prygelstraffet, hvilket
för visso många antagit hafva afskaffats i sammanhang med spö- och risstraffet
eller prygel- och daggstraffet för krigsmagten, vid de efterforskningar
motionären anstalt befunnits på senare tider hafva tillämpats i
större omfattning, än man kunnat förmoda, samt att användningen af berörda
straffart egentligen stödde sig på ofvan anförda instruktion den 7
mars 1835 och sålunda på en administrativ stadga, i afseende på hvilkens
utfärdande Riksdagen hvarken blifvit hörd eller gifvit sitt bifall, lemnar
motionären en framställning af de till ämnet hörande, ofvan anmärkta
bestämmelser samt anför derefter:

»Sådane lära de grunder vara, enligt hvilka fångvårdsstyrelsen eller
fängelsedirektörerne kunna utdela prygelstraff. Deraf torde framgå:

att straffarten tillkommit på administrativ väg;

att densamma likväl före 1860 endast af fångvårdsstyrelsen, efter förbrytelsens
uppdagande och bekräftande genom behörig undersökning, kunde
ådömas;

att fångvårdsstyrelsen dock från sistnämnda år erhöll bemyndigande
att öfverlåta åt fängelsedirektören inom vissa gränser utöfva sin bestraffningsrätt,
sannolikt äfven i afseende på utdelning af prygel;

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

att straffet från år 1867 sannolikt icke, så länge Kongl.. Maj:ts befallningshafvande
ej hafva rätt till prygelstraffets utdelande, skulle få tilllämpas
i läns- och kronocellfängelser, fastän i dessa förvaras fångar, dömde
till 2 års straffarbete och derunder; och

att från år 1877 benämningen »kronoarbetskarlar» utbyttes mot =>försvarslöse'''',
hvarigenom prygel kunde utdelas äfven åt sådane försvarslöse,
hvilka blifvit fängslade endast på grund af brist på sysselsättning o. s. v.
enligt lösdrifvare- eller fattigvårdsstadgan.

För närvarande lärer det faktiska förhållandet vara, att fängelsedirektörerne,
utan fångvårdsstyrelsens hörande, på en gång kunna ådöma ända
till fyratio prygel. Ihågkommer man derjemte, att detta kan ske huru
många gånger som helst, och att bland direktörerne, om de än, i allmänhet
äro välvilligt stämde mot fångarne, kunna finnas sådane, som begagna sin
myndighet att hämnas, om fångarne våga klaga, så inses lätt, att desse
alldeles värnlöst äro lemnade i händerna på fängelsernas föreståndare.
Och denna risk är utsträckt till försvarslöse, som blifvit dömde till allmänt
arbete, endast i följd af lätja, lösdrifveri, kringstrykande eller tiggande,
under det de fångar, som för verkliga förbrytelser blifvit dömde
till enkelt fängelse eller straffarbete under två år, äro befriade från densamma! Af

de officiella berättelserna och rapporterna öfver fångvården framgår
prygelbestraffningarnes antal vid de centrala straffängelserna och arbetsanstalterna
under de förflutna åren

	1386	1837	1888	1889	1890	1891
Straffängelserna.				39
Långholmen ...................................................	1	1	O O	7	4
Malmö ...........................................................	4	1	—	4	1	2
Karlskrona........................................................	—	—	—	3	4	—
Nya Varfvet......................................................	1	1	l	1	2	1
Arbetsanstalterna för män.
Landskrona (före 1889 Malmö) .................	—	—	l	1	1	4
Tjurkö ...........................................................	0	—	4	■—	1	5
Borghamn .......................................................	—	3	—	2	—	—
Nya Varfvet j J \| vestra.. .....................................	2	2	1	2 5	2 1	2
Svartsjö (före 1891 Vaxholm) .................... ■ • .. . ‘ ■	—	—	—	—	—	2
13	8	11	57	19	20

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Härvid torde observeras, att prygelbestraffningarne under de förra
åren icke allenast voro färre, utan äfven, såsom jag under mina statsrevisorsresor
hade tillfälle att iakttaga, pryglens antal vid hvarje bestraffning
mindre, vanligtvis 5, 10, 15, högst 20, då de enligt fängelserapporterna
på senare tider ej sällan uppgått till 30 å 40. Allenast vid Långholmen
utdelades år 1889 550 prygel. Fastän prygelbestraffningarnes antal år
1891 blott uppgick till 20, var pryglens antal dock 515. De försvarslöse,
som på Vaxholm, såsom stående under militärlagarne, voro befriade från
prygel, hafva efter förflyttningen till Svartsjö blifvit hugnade med sådana.
Bland annat må omnämnas ett upprörande fall i somras, då en fånge för
första resan rymning bestraffades med 40 prygel, hvarvid samma vaktknektar,
som måste plikta i löneafdrag för rymningen, lära tillåtits slå.
Ej heller lärer undgå uppmärksamheten, i huru olika mån och efter hvilka
olika grunder prygelstraffet af olika fängelseföreståndare tillämpas.»

Och sådant kunde, fortsätter motionären, ske i vår upplysta tid, som
så gerna berömde sig af sin odling och sin menniskovänlighet, och sedan
spö- och risstraffen blifvit upphäfda redan 1855, liusagan 1858 samt prygeloch
daggstraffet för militärer 1868.

Naturligtvis förebure anhängarne af prygelstraffet i fängelserna, och
särskildt bevakningspersonalen, att utan detsamma ordningen i fängelserna
icke skulle kunna upprätthållas, ej heller myterier förebyggas. Alldeles
samma invändningar gjordes emellertid mot spöstraffets, husagans och
prygelstraffets borttagande, och likvisst hade dessa straffarter numera befunnits
obehöfliga.

Dylika invändningar torde i förevarande fall vara så mycket mindre
berättigade, som de nu befintliga diciplinärstraffen — mistning af åtskilliga
lättnader samt ljus eller mörk cell utan sängkläder eller arbete —
kunna göras ganska eftertryckliga, och som fångbevakningen tillätes att
både bära och begagna huggare och revolver. Anser man det i lagen
stadgade ansvaret för missbruk af sistnämnda rättighet (strafflagen kap. 5
§§ 8 och 9) vara för stort, att medgifva dess användande vid lägligt tillfälle,
bör detta ansvar för fångbevakningen kunna lättas.

Så beqvämt prygelstraffet än må förefalla fångbevakningen, är dock
säkert, att dess tillvaro, ja blotta möjligheten af dess erhållande, väsentligen
motverkar en bland fängelseväsendets hufvuduppgifter, nemligen fångens
förbättring. Ty eu gammal erfarenhet sedan tiden för kroppsstraffens
allmännare begagnande, och som då i främsta rummet anfördes såsom skäl
för deras afskaffande, var deras förnedrande och försämrande inflytande,
hvilket i hög grad försvårade individens upprättande i hans egna ögon
och derigenom gjorde honom hemfallen åt lasten och brottet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 5

Slutligen utveckla!* motionären närmare sin uppfattning att Kongl.
Maj:t icke torde ega laglig befogenhet att i administrativ ordning stadga
kroppsstraff och att förty en straffart, sådan som prygelstraffet, icke kunde
sägas hafva en laglig tillvaro.

Lika med motionären finner utskottet det slags disciplinstraff, som
motionärens framställning afser att undanrödja, motbjudande och föga
öfverensstämmande med nutidens uppfattning af straffet och dess ändamål,
och utskottet skulle, ur denna synpunkt, finna det särdeles ömkligt, om
ifrågavarande straffart kunde helt och hållet försvinna. De upplysningar,
som — jemte dem, hvilka i motionen lemnas — utskottet erhållit i förevarande
ämne, hafva emellertid icke kunnat annat än hos utskottet
framkalla tvekan, huruvida sådant verkligen kan låta sig göra, utan att
derigenom vållas afbräck i fångvårdstjenstemännens verksamhet för upprätthållande
af ordning och tukt inom fängelserna. I alla händelser torde
det vara angeläget, derest straffet kommer att bibehållas, att dess användning
begränsas och ställes under lämplig kontroll till förekommande af
missbruk.

Då nu utskottet, i saknad af fullständig utredning i ämnet, icke är i
tillfälle att afgifva ett mera bestämdt uttalande, och det i allt fall icke
lärer tillkomma Riksdagen att upphäfva stadganden, som blifvit i administrativ
väg utfärdade, har utskottet ansett motionärens framställning icke
kunna föranleda annan åtgärd, än att frågan medelst en skrifvelse öfverlemnas
till Kongl. Maj:ts bepröfvande.

Utskottet hemställer följaktligen,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida
prygelstraffet såsom extra judiciel bestraffning må
kunna afskaffas samt, der detta finnes icke böra ske, på
hvad sätt straffet må kunna inskränkas och underkastas
lämplig, mot missbruk betryggande kontroll.

Stockholm den 18 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Dill. till Riksd. Prål. 1 till 2. 7 Sami. 11) IIeif t.